onsdag 31 augusti 2011

2011-08-31

Var finns inspirationen?
Jag har kört på grund nu tror jag. Ingenting känns riktigt lockande eller roligt utan jag är mest bara irriterad, uttråkad och framför allt totalt oinspirerat. På jobbet har jag mycket att göra, men det är inte roligt, det är inte något som ger något mer, som får mig att vilja ge det lilla extra. Som sagt, var jag inte gravid så skulle jag lägga all energi på att söka mig härifrån.

BJ sa i måndags när jag berättade att jag är gravid att nej, det är kanske inte så sjysst mot en arbetsgivare att söka jobb när jag är gravid. Jag skulle säga att det är inga problem att söka, men däremot är grejen att det finns inte en arbetsgivare som skulle anställa mig som gravid. Det finns ju inte ett företag som vill ha in en person som inte kommer vara på plats, det är bara att glömma. På föredraget igår diskuterade vi i fikapausen om det här med graviditet är en kvinnofälla när det gäller karriären. U är ju på gång att börja söka jobb nu och det är ingen tvekan för honom om att han ska göra det, trots att han är lika nära att bli förälder som jag. Jag tror inte ens att han skulle komma på tanken att berätta om det kommande barnet på en intervju, vilket jag förstås skulle göra, och det är knappast någon som skulle fråga honom heller. För en man är ett barn inget problem eller hinder på samma sätt som det kan vara för en kvinnas karriär. As simple as that.

Jag tog en liten butiksrunda på lunchen idag och det var hur tråkigt som helst, trots att jag besökte flera av de butiker som jag brukar gilla annars. Normalt brukar jag tycka att det är roligt med kläder och roligt att gå i affärer, men nu såg jag i stort sett ingenting alls som inspirerade. Jag letade egentligen efter kappor, men det har inte kommit in mycket ännu så där gick jag bet. En stickad klänning såg jag som jag hade kunnat tänka mig, och en tröja, men det var ungefär allt. Det kommer nog bli en billig höst för mig vad gäller klädkontot i alla fall!
2011-08-31

Fortfarande inte
Igår ringde mamma för att fråga lite om planeringen inför sin födelsedagsmiddag i morgon. Jag passade på att fråga om de hade plockat undan Majas saker ännu. Nej, det hade de inte, pappa vägrar att ta bort dem. Och i bakgrunden hörde jag honom ilsket muttrande: "Varför måste allting slängas för?". Det låter inte bra och jag vet inte hur han resonerar eller varför. Sorg sägs ju ha flera faser: chock, förnekelse, acceptans och sedan tror jag att man kommer in i fasen när man helt enkelt kommer vidare i livet. Jag vet inte var pappa befinner sig - i förnekelsen? Eller är det bara ännu ett utslag av hans ständiga samlande, att ingenting får kastas bort vad det än är?

För min egen del känner jag att det kommer att bli en fruktansvärd sorg i påminnelsen om jag kommer till mina föräldrar i morgon och ser att Majas mat fortfarande står framme, som om hon skulle vara där. Jag kommer automatiskt att söka efter henne och hon kommer inte att vara där och det kommer på något sätt bara att göra allting värre. Jag vet också att om jag eller mamma säger någonting om det här så kommer pappa aldrig att lyssna på det utan bara bli arg. Men kanske om C kan prata med honom, jag vet inte faktiskt.

Igår var cykelturen till jobbet ovanligt hetsig. U cyklade med mig och råkade i häftigt gräl med en tjej som höll på att preja honom av vägen, och det var riktigt kaotiskt med bilar och cyklister och bussar och gångare som var överallt. Att cykla i stan är verkligen ingen trevlig upplevelse - snarare är det nästan en kamp om livet för att ta sig fram varje gång, stressigt och hetsigt och jag blir på dåligt humör varje gång. Jag har egentligen tänkt att jag ska fortsätta cykla till jobbet så länge vädret är bra nog, men nu vet jag inte längre om det är värt det. Hellre kanske då promenera halva vägen och sedan ta tunnelbanan. Från och med i morgon höjs priset på månadskortet så jag lutar åt att köpa nytt kort från och med idag.

Jag och EB var på ett föredrag med Klara K igår eftermiddag. Jag gillar deras idé och tanken på ett kvinnligt nätverk, och framför allt är det otroligt positivt och inspirerande för mig att få komma iväg och träffa enbart kvinnor från helt andra branscher än min egen ibland. Jag är som bekant rätt så less på finansbranschen och den eviga karldominansen ska vi bara inte tala om.

Igår var det ett föredrag med Annika Falkengren och det var blandat: inte så jätteintressant att höra om banken men desto mer intressant att få ställa egna frågor och få höra lite närmare om hennes tankar om kvinnor och karriärvägar. Jag passade på att ställa en fråga till henne men hade gärna frågat mer.

Efter jobbet var det styrketräning, skönt! Överkroppen kan jag i alla fall träna på som vanligt. Jag tycker själv att jag börjar se mer och mer gravid ut nu och det är inte någon större höjdare. Igår provade jag en klänning som jag hade tänkt börja använda nu igen framåt hösten och den fick mig att känna mig som en valross. Bara att vänja sig för det kommer inte precis att bli bättre längre fram, men roligt är det verkligen inte. Idag går jag in i vecka 17 så snart är halva tiden förbi, men jag vet att det tyngsta fortfarande återstår. Än så länge har jag klarat mig bra så jag får se hur det blir längre fram.

tisdag 30 augusti 2011

2011-08-30

Höstplanering
Nyss var det semester och lugnt och skönt men nu känns det som att hösten är här och med den kommer ett allt mer fullspäckat schema. Det känns som att vi alltid har mycket att göra av någon anledning, alltid projekt som ska fixas och saker som ska planeras och genomföras. Det gäller allt ifrån semesterresa i oktober till sänggavel som ska byggas ihop till att fixa bilen som angrips av rost och som vi aldrig hinner prioritera till det ena och det andra och jag vet inte allt. Nu känns det lite som att vi har en deadline också för jag antar att med ett barn kommer det här med att ha tid över och kunna planera som vi vill att vara ett minne blott.

Jag tror att hemligheten är att planera väl och att sätta upp rimliga mål och det är det jag ska göra. I september är min målsättning att sovrummet ska vara klart: nya lampor, sänggavel och gardiner. I september måste vi dessutom få till det här med semesterresan i oktober och bilen, bilen, bilen - det blir mer akut ju längre vi drar ut på det, tyvärr.

U har en hel del funderingar över sin framtid nu också, när det gäller jobbet och vad han vill göra framöver. Idag och så länge jag har känt honom har U haft eget företag, på gott och ont: mycket frihet men också väldigt ojämn belastning och framför allt en väldigt osäker inkomst som har varierat från noll till massor. Nu när föräldraledighet kommer på tapeten och därmed en klart lägre inkomst för oss totalt sett så börjar det bli mer aktuellt för U att söka ett fast jobb, som han också har funderat över. Att få ett normalt jobb med en stadig lön, och förhoppningsvis också lättare möjlighet att vara föräldraledig när det är dags. Vi har börjat prata om det här med hur vår ekonomi förändras när vi får barn och det är inte direkt någon rolig framtidsutsikt på det sättet. Vi ska börja läsa på om hur allt fungerar med föräldrapenning och utefter det göra upp en budget för hushållet för det är något som kommer att behövas framöver. Det är tur att jag knappt tycker det är roligt att gå i affärer längre - det kommer lägligt!

måndag 29 augusti 2011

2011-08-29

Dags att börja ta det lugnt?
Jag är kluven: jag mår ju i princip som vanligt, jag känner mig inte tröttare eller svagare eller något sånt. Men jag inser också att jag nu är gravid i vecka 16 och det betyder att kroppen påverkas på olika sätt. Om det bara var upp till min egen känsla så skulle jag med glädje fortsätta träna på samma nivå som vanligt så länge jag klarar av det. Men är det nyttigt för kroppen?

CN lånade ut en bok om träning och graviditet till mig i lördags. Väldigt bra eftersom jag faktiskt tycker det är svårt att hitta bra information på nätet och det här är ett så viktigt område för mig. Jag tror som princip att det som känns bra är bra. Så länge jag inte gör något som gör ont eller som känns konstigt så tror jag inte att det är dåligt för mig. Men jag kanske ändå ska börja ta det lugnare framför allt när jag styrketränar. Kanske måste jag inte vara den tjejen som lyfter tyngst i salen på body pump?

I fortsättningen ska jag nog börja minska på vikter vid övningar där jag står upp: benböj, rygg med frivändning och utfall. Om några veckor ska jag nog inte göra utfall alls, utan välja vanliga benböj som ger en stabilare övning med höfterna i linje i stället för i obalans, just för att skona bäckenet som ju antagligen tar mycket stryk ändå. Jag vill verkligen inte få ont och problem längre fram utan kommer att göra allt för att må bra hela vägen fram till förlossning, och därefter också förstås.

U frågade i lördags, lite obetänksamt, om jag hade tagit farväl av min platta mage. Det har jag givetvist inte gjort, utan jag säger bara "på återseende, vi ses igen till nästa sommar". Mitt mål - som jag minsann tänker uppnå - är att kunna ha samma kläder nästa sommar som jag har haft i år. Jag hoppas kunna börja träna så snart som möjligt efter förlossningen, så fort jag mår bra och känner mig någorlunda stark igen så vill jag köra igång med det som känns bra. Löpning är ju inte min grej, men cykla och promenera kan jag göra och det tänker jag också sätta igång med, och även styrketräning förstås. Att få barn betyder inte att man inte kan träna och hålla sig i form.
2011-08-29

Förändringar
Vi går mot höst nu. Det är snart september, och det känns i luften också när jag cyklar till jobbet på morgnarna. Luften är kallare och klarare och jag får se hur länge jag fortsätter cykla men ett tag till ska det bli i alla fall. Just nu är det en sådan period när det är ganska svårt att klä sig, tycker jag. Jag vill inte ge upp det här med att gå barbent riktigt ännu, men snart kommer tiden att dra på sig strumpbyxor och jackor igen. Jag gillar hösten!

Just i år misstänker jag att vi kommer att ha fullt upp. Det kommer att vara mycket på jobbet, inte minst med tanke på allt jag ska förbereda tills jag försvinner nästa år. Dessutom har jag ett par jobbiga saker inbokade. Jag ska operera min problemtand, den där framtanden där roten är trasig, och jag har dessutom fler undersökningar och ultraljud på Sophiahemmets bröstklinik, eftersom det upptäcktes en förändring i somras när jag var där. Även om alla besked säger att förändringen är ofarlig så är jag givetvis skräckslagen inför nästa kontroll. Tänk om något mer har dykt upp till dess? Tänk om det ofarliga inte alls är ofarligt när allt kommer omkring??

Men jag hoppas det blir lite roliga saker också. Vi vill passa på att resa bort och det måste nog bli i mitten av oktober för att jag ska få ihop det med jobb och annat. Det blir lite som sista chansen för oss två att göra något innan vi får barn då det känns viktigt att det blir av. Dessutom ska vi boka in en helg i slutet av november när vi firar fem år tillsammans och det ser jag också fram emot.

Sist men inte minst blir det säkert fullt upp med att förbereda vårt hem för en tredje person. Det verkar vara tusen saker som måste skaffas, och det betyder också att vi måste bereda plats för just nu är det fullt nog med alla andra prylar vi redan har. Det kommer att bli ett digert jobb att få allt klart så det är tur att vi har lite tid på oss ändå, även om jag misstänker att tiden kommer att gå jättefort som den alltid gör.
2011-08-29

Komma ut
Helgen har varit ganska händelselös. U har mest jobbat och jag har varit trött och velat sova, sova, sova, fast däremellan har jag också gjort tråkiga saker som att storstäda, tvätta och liknande. Inte roligt men det känns bra när det är klart!

På lördagen var vi hos CN och OO och deras lilla A på middag. Jag har inte varit ute på Färingsö på flera år men det var lika fint där som alltid, med sjöutsikten och kvällssolen och CN's som alltid perfekta trädgård. Det krävs ett stort intresse för att kunna upprätthålla en sådan nivå. Det var roligt att träffa CN som alltid - vi ses inte ofta men CN är ändå en person som jag känner och vet var jag har, även om vi inte har pratat med varandra på kanske ett år. Det är så med vissa personer - man finner varandra på något sätt och sedan är det så.

CN har jag känt i tio år nu, men OO har jag bara träffat en gång tidigare. Han arbetar som brandman och i hans bransch är det tydligen helt omöjligt att få jobb i Stockholm, så nu jobbar han i Örebro och är i princip bara hemma kanske varannan helg. Det blir ju lite speciellt i och med att de har dottern A, och det var också tydligt att A tydde sig betydligt mer till CN än till sin pappa. Annars tyckte både U och jag att CN och OO inte verkade helt nära varandra på något sätt, det var som en distans mellan dem som var lite svår att sätta fingret på. Men det är alltid svårt att säga hur andra människor lever tillsammans på så kort tid.

Eftersom CN vet att jag är gravid så blev det förstås prat om barn och allt vad det innebär, men ändå inte alls så mycket som det var när jag träffade JP och PH för ett par veckor sedan. CN är rolig - hon gav mig en liten present i form av en kaka mörk choklad som jag älskar och dessutom en tidning om att vänta barn. Jag har inte tänkt köpa på mig en massa vänta barn-tidningar, men jag läste igenom den nästa dag och det blev nästan jobbigt: så mycket saker som jag inte hade en aning om att man måste ha och tänka på, är det verkligen så här krångligt att få barn??

Vissa saker i tidningen var i alla fall träffande och komiska, som hur flera före detta gravida beskrev känslan av att som gravid förvandlas från en helt vanlig kvinna till att bli en KROPP. När man är gravid tar folk sig friheter. Människor man inte känner kan glatt kliva fram och klämma på magen, "för det är ju så gulligt att vara gravid!", och folk som aldrig skulle göra så i vanliga fall tror plötsligt att de har full rätt att ställa närgångna och privata frågor om viktuppgång, kroppsliga symptom och eventuella besvär, samt givetvis att klämma och känna på den gravidas kropp. Om någon gör så mot mig kommer jag göra likadant tillbaka - det är väl helt OK att jag klämmer dig på magen också?? Jaså inte?? Och du har också gått upp i vikt sedan sist ser jag?

Jag har försökt förklara för U att det här är något jag oroar mig en del för som officiellt gravid, för även om det inte syns mycket på mig ännu så lär det väl snart göra det. För mig är det här med att vara gravid och få barn något som är väldigt privat, men som tjej är det som att man glatt bjuder in varenda människa till att få full insyn i privatlivet och i allt som händer med kroppen. För killar är det lättare, på dem märks det ingenting, men som tjej måste alla ha full insyn. Sånt är verkligen inte min grej så det kommer att bli tufft framöver.

Igår var vi en tur ute på Bogesund och letade svamp, fast utan framgång - knappt någonting förutom några få soppar. På hemvägen åkte vi förbi AP för att plocka på oss en massa plommon ur hennes trädgård, och då berättade U om det kommande barnbarnet. AP blev alldeles tårögd av glädje så det var en positiv nyhet för henne i alla fall.

Igår gjorde jag min vanliga mätning som jag gör varje vecka: lår, rumpa och midja. Vi har ingen våg så vikten har jag inte järnkoll på, utan jag mäter hellre omfånget för jag tycker det säger mer. Än så länge är det ingen större förändring i min kropp, midjan står stilla sedan två veckor på fyra centimeter mer än normalt, fast jag antar att jag växer mer nedanför midjan så att säga. Jag kan undra lite över det eftersom jag faktiskt är i vecka 16 nu, men jag antar att jag inte ska klaga - det är egentligen bara skönt att kunna ha mina vanliga kläder och att se ut ungefär som jag brukar. Tids nog förändras väl det också.

fredag 26 augusti 2011

2011-08-26

Officiellt
Jag har ju sagt till TA att han får berätta för till exempel ledningsgruppen att jag är gravid - det går liksom inte att dölja i längden och det måste ju komma fram förr eller senare. Och idag fick jag minsann höra att både personalchefen och ekonomichefen känner till det. Fort går det och det kändes verkligen lite konstigt när jag berättade för dem och de båda avslöjade att de redan kände till det. Liksom inte riktigt samma grej men vad ska man göra.

Nu känner jag mig plötsligt väldigt officiell och uttittad på något sätt. Jag antar att alla i ledningsgruppen kommer att veta om det här, om de inte redan gör det, och sedan är det ute och alla vet allt. Det känns som att folk kommer att titta och vara nyfikna och kanske kommentera, och sånt är det värsta jag vet - gravid eller inte så vill jag ha min kropp i fred! Nu är jag ännu så pass smal så jag kan fortfarande passera som "normal" för dem som inget vet, men snart lär det ju bli annorlunda.

Ekonomichefen KS, som är i ungefär samma ålder som jag och har två barn, skrattade gott och sa att snart kommer jag in i den där roliga fasen när man inte ser ut att vara gravid utan bara ser så där lite småfet ut - och det låter ju kul men jag förstår hur hon menar, när man liksom bara är större utan att ha en synlig gravidmage. Men det är en fas man ska igenom också och än så länge är verkligen ingenting säkert utan allt kan hända och vi tar en vecka i taget. Jag är i alla fall glad och nöjd så länge som jag mår bra och kan fungera som vanligt, det är huvudsaken.
2011-08-26

Oroande besked
Igår höll jag på att storkna på jobbet. Absolut inget syre i lokalen - igen - och så mycket snack från alla eländiga karlar så jag till slut nästan bara ville lägga mig på golvet och skrika. Det gjorde jag inte, men jag var så slut i huvudet så jag inte ens orkade gå och träna efter jobbet utan bokade av. När jag skulle cykla hem gick trampan på cykeln sönder så det blev att promenera hem i stället, med präktiga skavsår som resultat. Suck, vissa dagar är det så.

Mamma ringde på kvällen. Det var bra att hon ringde, att hon för en gångs skull tog steget, men jag blev lite orolig av det hon sa. För hon berättade att pappa vägrar att ta bort Majas sandlåda från toaletten, och hennes matplats med torrfoder och vatten står fortfarande kvar i köket. Jag inser också att visst, det har inte gått så lång tid ännu. Alla har vi olika sätt att sörja, och en del i pappas sorgeprocess är kanske att det måste få ta lite tid, att han måste få vänja sig lite i taget vid att Maja inte fysiskt är där längre, utan att hon finns i hjärtat och i tankarna och i sin katthimmel där hon har det bra.

Men jag vet också hur pappa är: han vill aldrig låta något kastas bort, utan allt ska sparas, och jag är rädd att det här kan bli en sådan situation - att han inte kommer att acceptera att Maja inte är där, utan att han kommer att driva igenom att hennes toalettlåda och hennes mat ska stå kvar bara för att de ska vara där. För egen del kommer jag tycka att det är fruktansvärt om jag kommer dit till mammas födelsedag nästa vecka och ser att allt är kvar som vanligt. Det kommer att få mig att börja titta efter Maja, eftersom hon alltid brukar vara där, och inse att hon inte kommer fram, det kommer att göra saknaden och sorgen bara än värre. Det oroar mig om det är så att pappa har så svårt att komma vidare. Jag har sagt till mamma att hon får ge det lite tid, men visst reagerar jag på det hon berättar.

U och jag har pratat lite om det där och kanske är pappa som jag där, att han också på många sätt har lättare att relatera till och lita på djur än på andra människor. Djuren är aldrig falska, de är vad de är, och de får oss alltid att må bra bara genom att finnas till. Kanske känner han som jag på det sättet, att Maja var den han litade på mest och nu är hon inte där längre. Det är en förlust som är omöjlig att komma över.

torsdag 25 augusti 2011

2011-08-25

Mitt i veckan
Det har inte hänt så mycket sedan igår. Jag körde ett cykelpass på kvällen som så när tog knäcken på mig - jag var totalt slut efteråt. Min kondition är inte så bra som den var före sommaren och jag gissar också att graviditeten faktiskt gör sitt till, även om den inte märks mycket utåt än så länge. Men det lär väl komma så småningom.

Annars hade vi en lugn kväll och det lär bli samma sak idag, fast idag är det body pump som står på schemat för mig. Så länge som jag mår bra och inte har ont eller något känns konstigt så kommer jag att träna precis som vanligt - jag tror att det som känns bra är bra.

Det är en hel del att göra jobbet nu, vilket i och för sig är bra - det gör att tiden på kontoret går lite fortare. Jag har fortfarande inte hört ett ljud från mina föräldrar, och det är som vanligt: pappa hör inte av sig oavsett och mamma har väl SL att tänka på i stället. Så är det - alla familjer är inte perfekta.

onsdag 24 augusti 2011

2011-08-24

Lugn och ro
Nu har jag mycket att göra på jobbet, och jag gör det, men jag brinner inte för det. Det är inte stimulerande och det är för mycket ljud och störande moment, prat överallt, för att jag ska kunna koncentrera mig.

Igår berättade jag för TA att jag är gravid och han blev förstås bara glad. Men jag undrar när det ska börja synas på mig? Idag går jag in i vecka 15 och fortfarande har mitt midjemått bara ökat med fyra ynka centimeter. Vet man inte om att man ska titta efter det så kan man omöjligt se någon skillnad. Jag ska i och för sig inte klaga: det är bara skönt att kunna ha mina vanliga kläder och kunna fungera normalt i kroppen. Idag är det träning och jag hoppas ha lite mer energi än i förra veckan.
2011-08-24

Ta första steget
U har pratat en del om hur det var när hans pappa gick bort i cancer 2005. Då hade hans mamma och hans bröder en bra relation till varandra, de var noga med att ta hand om varandra, att ha mycket kontakt och prata om det som hade hänt. U tyckte att det vore bra om vi i min familj gjorde samma sak nu när Maja har rest till himlen, att vi pratar och reder ut alla känslor, visar att vi bryr oss lite.

Jag kan se att han har en poäng, men det tar ändå emot. För det är alltid jag. Det är alltid jag som ringer, det är alltid jag som tar första steget till att höras av. Pappa ringer aldrig mig. Han verkar knappt vilja ha kontakt alls. Och mamma fokuserar ju bara på SL. I helgen som var upplevde jag att precis alla var emot mig. C var sur över att jag ville ha lugn och ro för Majas skull. Pappa var sur över att jag inte var på tillräckligt bra humör. Mamma vet jag inte vad hon ville, förutom att hålla sig undan från grannarna. U försökte medla mellan oss och det kändes som att alla förväntade sig att jag skulle vara den som löste situationen, eftersom problemet givetvis enbart berodde på mig och mitt dåliga humör.

Min relation till mina föräldrar är minst sagt komplicerad, och den har inte direkt blivit bättre med åren. C håller sig undan. Hon distanserar sig och blir lika känslokall som Ö, som aldrig har gjort någon hemlighet av att han inte gillar sin frus familj utan mest tycker vi är jobbiga. Mamma har fått en ny uppgift och en ny glädje i livet i och med SL, och snart har hon dessutom ännu ett barnbarn när C's andra barn föds i oktober. Det har gjort att hon har fått mindre och mindre fokus på oss andra: det är bara barnbarnet som gäller.

Och så är det pappa. Den troligen mest bittra och missnöjda människa jag känner. Jag vet inte hur min pappa var när jag var riktigt liten, det minns jag inte, men så långt tillbaka mina minnen sträcker sig kan jag inte komma ihåg att han någonsin har gett mig en kram eller sagt något vänligt till mig. Han har inte sagt så mycket överhuvudtaget till mig, och det han har sagt har oftare varit halvsura kommentarer av olika slag.

Om någon frågar mig om min uppväxt så talar jag om att jag hade föräldrar som förvisso levde tillsammans, och fortfarande gör det, och än idag har jag aldrig förstått varför för jag har aldrig upplevt att de ens har tyckt bra om varandra. Tvärtom - min barndom är fylld av gräl, skrik och bråk. Den enda gången jag minns att mamma försökte ge pappa en puss när han kom hem från jobbet knuffade han bort henne. Jag minns att det någon gång ibland hände att pappa var bortrest, och då var det så lugnt och skönt hemma utan grälen, utan att behöva gå på helspänn som jag alltid gjorde när både mamma och pappa var hemma.

Mina föräldrars attityd till varandra är elak, hånfull, fylld av förakt och nedsättande kommentarer om den andra. De är likadana båda två, och i söndags när min pappa anklagade mig för att vara så sur och otrevlig svarade jag rent ut att vad annars kan han förvänta sig, det här är ju det enda sättet jag någonsin har lärt mig att vi pratar med varandra i den här familjen.

När pappa träffade U's familj för första gången var det första han sa till dem att han hatade att bo där han bor, där han har bott sedan 1973. Jag har hört honom säga det här så många gånger, och på senare år har jag alltid börjat svara honom att han kan väl flytta då, det är ju bara att börja se sig om efter något annat. Men det gör han aldrig. Det är som att han bara klagar för klagandets skull. Och nu vill ju mamma absolut inte flytta, nu när C och barnbarnen bor så praktiskt nära på cykelavstånd från dem. För henne kan det inte bli bättre.

Men det är pappas jargong helt enkelt: han klagar för klagandets skull, han vill bli sedd som ett offer för andras ogynnsamheter. Att de bor i radhuset som han hatar är mammas fel. Att han hade samma eländiga, underbetalda jobb i alla år är någons fel, jag vet inte vems, men han försökte i alla fall aldrig byta till något annat. Att de inte har några pengar är någons fel, att allt är så dyrt är någons fel, men han gör ingenting för att de ska få det bättre ekonomiskt heller. Han är inte beredd att byta till ett billigare telefonbolag eller att säga upp den fasta telefonen i Frök som aldrig används, till exempel. Den står där och kostar pengar, men den ska finnas kvar. Han klagar över att han inte har kunnat köra bil på grund av sin stroke, men nu när han väl fått klartecken från läkaren för att börja köra igen så gör han ändå ingenting för att komma igång. Han pratar om att det är så lång tid för att få besiktning, att han måste byta till sommardäck, att han måste köpa nytt bilbatteri och jag vet inte allt, men han gör ingenting för att komma igång.

Kort sagt, allt är för jävligt och allt är någon annans fel. Att själv ta ansvar och inse att han har möjlighet att påverka sitt eget liv, det finns inte i hans vokabulär. Han skyller ständigt ifrån sig.

I lördags innan jag och U skulle åka till vårt eländiga bröllopsdagsfirande sa jag för hundrade gången att så fort det blir någon förändring med Maja så måste de ringa mig, och igen fick jag inget svar. Till slut frågade U om vi var överens om det här och jag svarade att jag inte visste för det var ingen som sa något tillbaka, och pappa sa då att det var vi väl överens om. Jag svarade att jag inte hade uppfattat det så, för i veckan när de var i Jönköping sa han ju till mig att jag var löjlig när jag sa att jag ville veta. "Det har jag inte alls sagt", sa pappa då, trots att jag vet att det inte var sant. Och i söndags höll han på och prata en massa om att vi måste linda in Majas låda i plast så att inte rötterna från äppelträdet skulle nå dit. Jag sa lite senare att jag inte tyckte vi skulle göra det för det skulle vara som att lägga henne i en sopsäck, och pappa svarade då "jag har inte alls sagt att vi ska göra det". Han skyller alltid ifrån sig, ingenting är hans fel, allt dåligt beror på någon annan, han har aldrig gjort något orätt i sitt liv.

Jag vet inte om jag ska säga att jag har gett upp hoppet om mina föräldrar, och om pappa i synnerhet. Hade jag inget hopp så skulle jag väl inte ständigt bli besviken? Men nu känner jag att det skulle vara trevligt om de någon gång kunde ta första steget till en kontakt igen. Det är inte bara mitt ansvar.

tisdag 23 augusti 2011

2011-08-23

Vem bryr sig?
Igår skrev jag ett inlägg om Maja på Facebook. Som så ofta i svåra situationer blir jag överraskad över vilka som egentligen bryr sig och visar omtanke - oftast, även den här gången, är det personer som jag inte förväntar mig som hör av sig och beklagar sorgen och skriver omtänksamma kommentarer till svar. De som däremot känner mig bättre säger ingenting.

Jag antar att det handlar om en syn på hur man respekterar liv också. I mångas ögon är det "bara en katt", medan för mig och för många andra är det en fullvärdig medlem av familjen, lika viktig som någon människa, någon som sörjs som ett syskon eller ett barn. Det är inte helt lätt för andra att förstå men så är det.

Jag har berättat för ett par personer om Maja idag och båda gångerna kom nästan gråten när jag pratade om det. Det ligger fortfarande så ytligt, jag är inte på långa vägar färdig med den här sorgen utan det kommer ta tid, och det får det göra.
2011-08-23

T
illbaka i vardagen
Igår jobbade jag hemma, ställde in träningen och gick mer eller mindre som i dvala hela tiden. Idag är jag tillbaka i kaoset på jobbet och det känns mer meningslöst och otacksamt än någonsin. Om allt går enligt planerna är tiden här före föräldraledighet i alla fall begränsad och det är alltid något att se fram emot - som sagt, hade det inte varit för graviditeten så hade jag lagt all tid på att söka nytt jobb nu, men det får ligga på is tills vidare.

Jag har tänkt mycket på Maja och mina känslor är blandade: den rent fysiska sorgen över att jag inte får träffa henne igen i den här världen, att komma hem till mina föräldrar i fortsättningen och som vanligt automatiskt titta efter henne det första jag gör, och hon kommer inte vara där. Det kommer att bli det svåraste. Samtidigt är jag helt säker på att hon har det bra nu, att hon är på en underbar, vacker plats och har allt och alla hon någonsin har önskat sig. Jag måste tro på det, det finns inget alternativ.

Det finns ett jättefint program på TV för riktigt små barn, In the night garden, som lustigt nog är ett program som Tuva har fastnat för. Hon är ju en riktig TV-katt i perioder och kan tycka att det är fantastiskt intressant att sitta med nosen klistrad mot TV-rutan och fascineras av allt hon ser och hör. Just det här programmet har hon uppskattat extra mycket. Jag tycker om det också, för att det är så lugnt och stilla och vackert, inte en massa skrik och effekter utan bara lugnande med fina bilder att titta på. Ungefär så föreställer jag mig att det är där Maja och Beata bor nu. Grönt och fint och lummigt, och fridfullt för kropp och själ. Det är en fin bild att tänka sig för dem.

Idag har U åkt iväg på tjänsteresa igen. Han har en riktigt tuff period på jobbet nu, och det är förvisso bra att han har fullt upp, men han är också väldigt fundersam över framtiden nu - fortsätta som egen företagare eller söka ett "vanligt" jobb som anställd i stället? Vi inser ju båda två att livet som anställd på många sätt är enklare, inte minst om U på sikt planerar att kunna vara föräldraledig, vilket han gärna vill vara. Nu är det turbulent på hans nuvarande jobb och jag tror att han under hösten kommer att börja se sig om efter något annat - det är inte utan att jag faktiskt hoppas på det, för det verkar så pass kämpigt där han är nu så jag undrar om det verkligen kan vara värt det i längden.

Idag ska jag äta lunch med PR. Egentligen har jag inte så stor motivation att umgås med folk alls just nu, utan skulle lika väl bara kunna vara för mig själv lite. Men det är inte alltid man kan välja och kanske är det ändå bra att få prata med någon utomstående också. Det blir som det blir.

måndag 22 augusti 2011

2011-08-22

Att minnas
Jag ser människor omkring mig som lever precis som att allt är som vanligt. De tror att världen är som den var förut, men i verkligheten blir världen aldrig mer densamma. Allt är förändrat nu. Maja är begravd under äppelträdet, precis som Beata, och det känns fint att de har varandra där. Jag tycker om tanken att äppelblommorna nästa år kommer från dem, att de finns kvar i världen.

Det finns så många fina texter skrivna om saknaden efter någon man älskar. Vissa beskriver precis det jag känner nu.


Do not stand at my grave and weep
I am not there, I do not sleep
I am a thousand winds that blow
I am diamonds glistening on snow
I am the sunlight on ripened grain
I am the gentle autumn rain
When you wake in the morning hush
I am the swift uplifting rush
Of quiet birds in circling flight
I am the soft stars that shine at night
Do not stand at my grave and cry
I am not there, I did not die

Mary Elizabeth Frye (1905-2004)


Saknad
Så liten plats en människa tar på jorden
Mindre än ett träd i skogen
Så stort tomrum hon lämnar efter sig
En hel värld kan inte fylla det

Så litet en människas hjärta är
Inte större än en fågel
Rymmer ändå hela världen
och tomma rymder större än hela världen
ändlösa tomma rymdskogar av tystnad sång

Ingrid Arvidsson, Livstecken, 1964


Finaste lilla Maja, jag saknar dig så. Nu är du hemma och jag vet att vi ses igen när tiden kommer. Jag tror att du har träffat Beata också, och jag tror att ni har jättemycket att prata om och berätta för varandra. Jag vet att allt är bra nu men ni fattas mig båda så mycket.
2011-08-22

Maja är i himlen nu
Natten till den 21 augusti, omkring klockan halv fem på morgonen, vaknade jag plötsligt och tänkte på Maja. Jag kunde inte somna om. Någon halvtimme senare ringde mamma och sa att Maja var död och att det förmodligen hade hänt vid halv fem, för då hade pappa gått upp och hittat henne och då var hon fortfarande varm och mjuk i kroppen. De hade ringt C också och även hon hade varit vaken. Det var som att Maja sa till oss alla att nu är det dags, nu går jag.

Den gångna helgen och veckan har nog varit den tyngsta i mitt liv. Maja har varit en sådan kämpe, så tapper och så modig och så duktig. Jag har varit hos henne dag och natt, bara suttit med henne, legat bredvid henne när hon har dåsat till och hållit hennes tass. Och så har vi pratat mycket. Vi har pratat om när Maja var liten, allt vi har gjort, alla utflykter och långpromenader och lekar. Jag har berättat för Maja om himlen, om hur det ser ut och om allt hon ska göra där och alla hon ska träffa. Jag tänker mig att katterna är ungefär ett år i himlen: så pass små att de fortfarande är som mest lekfulla, men att de ändå har vuxit till sig lite grann. Och så har de små vingar, ungefär som stödhjul, och kattmammor som tar hand om dem. Det är en fin bild.


Jag har sagt till Maja att ingenting är farligt utan allt är bra, hon är så lugn och trygg och säker. Hon har inte ont och hon är aldrig ensam. Och jag upplevde inte heller att Maja var orolig eller att hon kände smärta, utan enbart att hon var trött. Kroppen var slut och hennes själ ville gå vidare, för det var dags. Det var hennes tid nu.

Jag har berättat för Maja att alla i himlen har längtat så efter att träffa henne för hon har varit borta så länge. De kommer att ställa till med stort kalas när hon kommer, och äta tårta med skinka och vispgrädde och räkor i stället för ljus. Och de skrattar och leker och rullar runt i gräset och är lyckliga. Mot slutet bad jag också Gud att han skulle hämta hem Maja när det var dags, och jag sa till Maja att hon kunde släppa taget och gå när hon kände att hon var redo för det. Jag tror att Maja fick gå till himlen lugnt och fridfullt, i sömnen. Hon låg i sitt lilla hus och vilade, och så slumrade hon till och vaknade inte utan Gud kom till henne i drömmen och sa att nu är det dags, nu ska vi gå, och Maja följde med honom, utan rädsla och oro och smärta. Hon visste vägen precis eftersom jag hade berättat för henne om hur det skulle se ut. Och när hon kom fram var alla där och väntade på henne och de sa "äntligen är du här, vi har längtat så mycket efter dig!". Och allt är som det ska vara.


Inför Maja har jag hela tiden försökt vara tapper och stark: inte gråta, inte bryta ihop. Men när jag har åkt ifrån henne har jag inte kunnat sluta gråta. Mina bilder av Maja är så blandade nu: jag ser henne som yngre, stark och frisk och vacker, med päls len som vispgrädde - ingen har så fin päls som Maja - och jag ser henne med alla bilder och situationer som vi har upplevt tillsammans. Jag vill gärna tänka att Maja valde att stanna så många år hos oss för att hon trivdes och hade det bra.

Samtidigt har jag också så starka bilder av Majas sista tid, när hon var så svag att hon knappt orkade gå utan släpade fötterna efter sig och nästan föll omkull, när hon knappt orkade äta eller dricka utan måste bli matad. Hon låg som utmattad och jag la en handduk över henne för att hon inte skulle frysa, och hon var alldeles lugn och stilla och protesterade aldrig mot någonting. Jag upplevde inte att hon var rädd eller hade ont, utan bara att hon var så trött.

I lördags när jag och U skulle åka iväg för att fira vår bröllopsdag - värre bröllopsdag hoppas jag att vi aldrig kommer att uppleva - så kändes det helt fel att gå ifrån Maja. Jag ville hellre stanna. Men jag sa hej då till Maja när hon låg i vardagsrummet och sa att vi ses i morgon igen. När vi skulle gå gick Maja plötsligt upp, hon stapplade ut i hallen och följde efter oss ut i trädgården, och hon var så svag att hon nästan föll omkull när hon kom ut. Hon jamade och jag fick hjälpa henne och ta upp henne och vi la henne i stället på en handduk i gräset, så att hon skulle få lite frisk luft och ändå få komma ut lite grann.

Jag saknar Maja så fruktansvärt mycket. När jag kom till henne i söndags var hon stel och kall och hon var liksom borta, hon var inte där längre. Jag vet att Maja redan var i himlen då, och firade och lekte och var lycklig, och att kroppen bara var hennes skal, men det gjorde så outsägligt ont att se henne likafullt. Livet är inte detsamma längre, det är tomt och tyst och sorgligt. Jag är så tacksam för att vi fick ha Maja hos oss i så många år, och jag är glad i smärtan över att jag vet att hon har det bättre nu.

Söndagen blev kaotisk. Så mycket känslor och så många viljor. C drog iväg, hon skulle ordna med SL's födelsedagskalas. Mamma oroade sig mest för vad grannarna skulle tycka och ville knappt visa sig ute, och pappa var väldigt ledsen och samtidigt konstant förbannad på mig eftersom han inte tyckte att jag var på tillräckligt bra humör. Som vanligt kan han inte alls se sin egen del i det: att det här sättet att bara gräla och bråka hemma är det enda jag har fått lära mig hemifrån, det är ju så vi pratar med varandra i den här familjen. Jag förstår inte hur han kan tro att jag inte ska bli likadan när det är det enda de har lärt mig att göra. Men så är det. Min relation till mina föräldrar är sämre än någonsin. Ingen säger ett ord om att C inte ens bryr sig om att vara där, henne ställer de aldrig några krav på. Men mig skäller de på för att jag inte är tillräckligt glad och trevlig, och pappa var mer elak än jag någonsin har sett tror jag, och mammas största bekymmer var inte Maja utan Vad Ska Grannarna Säga. Som att Maja inte skulle kunna få en fin begravning utan måste ligga och vänta hela dagen, eftersom grannarna - som jag inte har mycket till övers för - var tvungna att parkera sig ute i trädgården och sitta och spana med långa halsar över till vår tomt för att se vad det var vi gjorde. De tog stunden ifrån oss med sin nyfikenhet.

Det fanns fina punkter under dagen: vi ställde fram det finaste fotot på Maja och tände ett ljus, och vi läste Gud som haver barnen kär och Fader vår. Maja begravdes i trädgården med sina favoritfiltar och sina favoritleksaker, så att hon känner sig hemma när hon är i himlen. Men förutom det var dagen som ett enda kaos av upprörda känslor och jag ville bara bort. Det var inte så här jag ville ta mitt farväl av Maja. Jag behövde min egen tid med henne i ställte, och jag tog mitt farväl också mer privat: jag satt och pratade med Maja i enrum när de andra var någon annanstans, och jag sa till henne gång på gång att allt är bra nu. Maja är där hon ska vara.

U har varit underbar. Han har varit hos oss hela tiden, gråtit med mig, sagt sitt eget farväl till Maja, hjälpt till att gräva hennes grav fast han inte var tvungen till det, men pappa vägrade ju eftersom grannarna satt ute och tittade på. Jag ville inte låta Maja ligga och vänta hela dagen eftersom det var vad vi hade kommit överens om i familjen, grannar eller ej. Jag vill aldrig, aldrig flytta till radhus igen, inte med så lite privatliv som det faktiskt är, med folk som sitter och stirrar på allt man gör på två meters avstånd. Det är inte värdigt.

Nu försöker jag hitta ett sätt att gå vidare, men sorgen är fortfarande så färsk, så stor, så än så länge har jag väldigt svårt att känna någonting överhuvudtaget förutom detta. Det sägs att döden är en del av livet, men trots det vänjer jag mig inte. Jag saknar Maja så mycket, även om jag vet att hon har det bättre nu i sin himmel. Jag behöver aldrig mer oroa mig för Maja, för jag vet att hon är ung och frisk och stark och glad och älskad. Allt är bra hos henne och det är det viktigaste, och någonstans är vi alltid tillsammans.

fredag 19 augusti 2011

2011-08-19

Släppa taget
Igår förmiddag sa C att hon tyckte Maja verkade lite piggare. Hon hade inte ätit så mycket, men hon rörde sig lite bättre i alla fall. Men på kvällen sa mamma att hon tyckte Maja verkade sämre bara än hon var när de åkte till Jönköping bara ett par dagar tidigare. Hon gick sämre och hade knappt rört maten, inte ens tonfisken som hon annars är förtjust i.

Om jag var orolig innan så är det ingenting mot vad jag är nu. Jag hade tänkt få saker gjorda på kvällen men kunde inte sluta gråta.

Jag har pratat mycket med Maja de senaste dagarna. Vi har pratat om när hon var liten, om hennes mamma och syskon, om utflykter och om saker hon tyckte om att göra. Både jag och U har bett för Maja. Och jag har talat om för henne att det inte finns någonting som är farligt, att hon alltid är helt lugn och trygg. Att jag alltid finns hos henne och att hon alltid finns hos mig. Jag har sagt att vi alltid kommer att ta hand om henne och att allt kommer att vara bra. Jag har berättat om alla hon kommer att träffa och om allt roligt de kommer att göra. Leka i gräset och hoppa efter fjärilar och sova bland blommorna. Maja kommer ha all sin favoritmat och hon kommer aldrig vara rädd eller ensam, för jag kommer alltid att vara hos henne. Jag har sagt till Maja att när hon känner att hon vill gå vidare så ska hon göra det, för jag kommer släppa taget när det är dags, och jag kommer alltid att älska henne mest.

Jag vet bara inte hur jag någonsin ska kunna känna glädje igen. Lilla Maja, tack för att vi har fått uppleva dig. Vi kan aldrig förlora dig, för du är alltid i våra hjärtan.

torsdag 18 augusti 2011

2011-08-18

Ovisshet
Igår var jag helt slut. Jag hade sovit dåligt, kände mig förkyld, hade huvudvärk och noll energi. Träningen blev inställd och jag åkte hem, åt fil till middag och satt en stund i soffan. Jag och U tog en liten promenad när han kom hem och sedan gick jag och la mig tidigt. Det behövdes!

Idag har jag pratat med C som har bott hos Maja över natten. Hon sa att Maja har ätit lite dåligt, men vi vet båda att det lika väl kan bero på att hon inte tycker om just den maten som hon har fått nu. Mamma hade tydligen ringt och hört sig för också och sagt att det är just så, att vissa av smakerna i maten Maja har fått nu är hon inte förtjust i. Men C hade gett henne tonfisk också och då hade hon ätit lite. Jag sa till henne att ringa mig innan hon åker hem om det nu är så att Maja inte äter för då är det något allvarligt fel. Den här oron och ovissheten gör mig galen.

I helgen har jag och U bröllopsdag - på söndag är det ett år sedan vi gifte oss. Vi ska fira med att åka till Kohlswa Herrgård och bo över en natt. Jag har hört blandade recensioner om just det stället, men ett av alla olika presentkort på upplevelser som vi fick i bröllopspresent gällde för till exempel en herrgårdsweekend, och så fick det bli. Jag antar att vi bara får se till att lägga förväntningarna på rätt nivå och bara se det som ett skönt miljöombyte inför hösten.

Igår satt jag en stund och tittade på nätet efter bilder på gravida kvinnor i ungefär samma fas som jag. Jag har trott att jag ser rätt normal ut för att vara i vecka 14, men jösses! Vissa av kvinnorna på bilderna var enorma! Jag kan bara säga att jag lider med dem - visst, det finns säkert personer som fullständigt älskar att vara gravida och växa på alla håll och kanter, men just den delen är verkligen inte något jag själv längtar efter. Tvärtom, jag är glad så länge jag är smal och kan använda mina vanliga kläder. Tids nog blir det väl annorlunda om allt går enligt planerna.

onsdag 17 augusti 2011

2011-08-17

Det enda viktiga
Just nu fungerar ingenting. Jag har svårt att få något gjort på jobbet. Jag kan inte koncentrera mig eller tycka att något är viktigt, för oron för Maja äter upp mig inifrån nu. Som vanligt har jag bokat in träning eftersom det är onsdag, men jag känner redan nu att jag kommer boka av och åka hem i stället. Jag har ingen energi, ingen lust, ingen vilja att gå dit. Det är inte viktigt utan det enda jag vill är att komma hem till U.

Det är bra att C är ledig nu och jag hoppas att hon verkligen tar sig tid att åka till Maja ofta, i stället för att bara säga att hon ska göra det. Jag önskar att jag hade samma möjlighet själv, att vara där med henne i stället för att sitta fast på ett meningslöst kontor och låtsas att livet är som vanligt.

Jag vill inte träffa någon nu, orkar inte umgås eller vara social. Vill bara vara hos Maja så mycket det är möjligt, även om jag vet att det kommer ta några dagar nu tills vi ses igen. Maja har varit hos oss i tjugo år nu och jag kan inte ens föreställa mig livet utan henne. Hur är det möjligt?
2011-08-17

Mitt hjärta blöder
Maja krossar mitt hjärta. Hon är så gammal nu, hon har så svårt att gå, vinglar och är instabil i kroppen och höfterna. Tassarna hänger inte riktigt med, hon har gått ner i vikt och har svårt att röra sig. Antagligen har hon ont när hon rör sig och jag och C har funderat på om det kanske är artros hon har, som nu har blivit värre.

Det var så fint att tillbringa så mycket tid ensam med Maja igår, men samtidigt så otroligt sorgligt för jag känner bara att vad jag än gör så är det inte tillräckligt för att hjälpa henne på riktigt. Hur mycket kärlek och gos och trygghet jag än försöker förmedla till Maja så kommer det inte att göra henne frisk, och bara tanken får mig att vilja gråta.

Sin medicin ville hon förstås inte alls ta igår. Man måste nästan vara två och hjälpas åt för att hon ska ta den. Malt var hon inte heller sugen på, men sin yoghurt tog hon och hon åt bra både under dagen - maten C hade ställt fram var slut - och även under kvällen. Dessutom drack hon mycket vatten, gick på lådan och var ute lite på tomten.

Maja kan inte gå i trapporna längre, så igår när jag kom lyfte jag ner hennes hus från övervåningen och ställde i vardagsrummet där hon brukar vilja vara. Hon var lite skeptisk i början, eftersom det inte brukar stå där, men jag tror att Maja kommer att ligga där som vanligt när hon har vant sig vid den nya platsen. Dessutom letade jag rätt på en värmedyna som jag la under hennes vanliga kudde så att Maja kan få lite extra värme till lederna om hon vill ha det.

Pappa ringde från Jönköping för att fråga hur det gick och jag frågade varför han och mamma inte har sagt att hon har blivit så mycket sämre och fått ännu svårare att gå bara under den senaste veckan. Även C har ju sett det igår och kommenterat det. Och min pappa, som är en av de minst empatiska människor som finns, gjorde som han alltid gör och blev förbannad och sköt mina ord ifrån sig. Han svarade att jag var löjlig, att hela frågan var larvig, varför skulle de ha sagt något sånt för vad skulle jag då ha gjort åt det?? Han sa att det kan jag väl lika väl se själv, och han missar det faktum att han och mamma bor med Maja varje dag medan jag inte träffar henne mer än en gång i veckan och således är beroende av deras ögon för att veta exakt hur hon mår. Sedan kom det förstås också fram att de inte alls hade sett att Maja hade blivit sämre. De ser inte.

Och jag tänker att jaha, det är så vi hanterar saker i vår familj. Nästa gång jag får höra att någon är sjuk eller har problem så ska jag svara att hela kommentaren är larvig och att det är löjligt att de alls berättar om problemet för mig för jag kan ändå inte göra något åt det. Pappas stroke, till exempel, eller behandlingen av hans tumör. Löjligt och ointressant. Eller?

Jag valde i alla fall att helt och fullt fokusera min kväll på Maja. Jag satt med henne hela kvällen och läste i vardagsrummet där hon låg och vilade. Vi gosade och umgicks och jag pratade med henne och talade om att ingenting var farligt utan att hon var helt trygg och lugn. Jag klappade och kelade och sände starka tankar och bad U göra detsamma på sitt håll. Jag vet att det inte hjälper i längden, men det är allt jag kan göra nu. Maja är min första prioritet.

tisdag 16 augusti 2011

2011-08-16

Nytt inför hösten
Nu på lunchen gick jag runt en sväng på Åhléns för att spana lite efter en ny höstkappa. Det var min första butiksrunda på nästan hela sommaren, och jag kan ärligt säga att den inte var särskilt inspirerande. Jag har liksom inte samma intresse för shopping längre, och det är i och för sig bra!

När det gäller kappor har det inte hunnit komma in mycket än så länge, det är kanske lite tidigt för det. I vanlig ordning vet jag också kanske lite för väl vad jag letar efter: en lite längre kappa, knälång, som passar bra när jag har kjol eller klänning på mig. Den ska helst ha skärp i midjan och den ska helst inte vara svart. Finns det? Förra året hittade jag den perfekta kappan på Mexx, mörkblå, skärp i midjan, knälång, allt. Men då bestämde jag mig för att avvakta och slita på min gamla kappa en säsong till. Det allra mest perfekta vore om de tog in samma kappa i år igen, även om jag vet att chansen är minimal.

När det gäller kläder för övrigt så är det som det är. Jag har för mycket, på tok för mycket, och i stället för att handla mer bör jag lägga energin på att rensa ut i stället. Renodla garderoben och välja rätt. Här ska jag bli bättre på att sätta hårt mot hårt - inse att bara för att vissa kläder fortfarande är fina och sitter bra så betyder det inte att jag kommer att använda dem. Sådana plagg har jag ju. Och alla dessa "hemma-jeans" och andra plagg som jag bara använder på hemmaplan, många måste jag faktiskt inte ha.

Sedan är det ärligt talat så att det känns väldigt meningslöst att köpa kläder som jag, om allt går enligt planerna, inte kommer att kunna använda inom ett par månader. Då kommer jag i stället att få söka mig till mammaklädernas värld, och den världen är enligt C bland det tråkigaste man kan tänka sig. Tur i oturen att alla min byxor är för stora för mig i midjan - då kommer de att passa ett tag till!

Jag spanade lite på smink också, hos mitt favoritmärke Make Up Store. Även när det gäller smink är jag sugen på att förnya mig. Jag är trött på mina vanliga färger i guld, brunt, skimrande toner med mer eller mindre glitter i. Nu vill jag ha matta, dovare färger i stället, men det tar emot att köpa eftersom ögonskuggor - på gott eller ont - har en tendens att räcka i evigheter. Just nu kämpar jag febrilt för att göra slut på mina gamla glittriga läppglans, jag använder dem ständigt och varje dag, men det tar en evig tid kan jag säga. Men när de är slut ska jag gå över till mer naturliga nyanser, inget glitter, den mer osminkade looken som jag föredrar just nu. Kanske ska jag fråga C om hon vill ha lite av mitt smink? Min önskan, precis som när det gäller kläder och skor, även om det är svårt att tro, är faktiskt att ha så lite som möjligt. Jag vill ha enbart ett fåtal färger och produkter, som i sin tur passar ihop och går att använda vid alla tillfällen. Det ska väl inte vara så svårt?

Sist av allt gick jag förbi lilla butiken Årstiden, där jag tidigare spanat in passande sovrumslampor från Tine K. Taklampan fanns fortfarande kvar, men sänglamporna var förstås slut - typiskt, för de är de enda jag har sett som varit riktigt bra. Jag är inte förvånad, men det är irriterande att vi missar chanserna för att vi inte slår till när saker finns kvar. Det är inte första gången.

Annars är min inredningsinspiration inte direkt enorm nu. Jag fick liksom för mycket av det under våren, och nu känns det mesta bara tråkigt och ointressant. Jag är trött på alla märken som "alla" har och längtar efter att hitta något eget, som inte känns så pretto. Jag vill skala bort ännu mer av intrycken hemma, men det blir svårt för jag har en man hemma som inte alltid tycker som jag, och bor man tillsammans handlar det ofta om att kompromissa för att skapa vårt i stället för bara mitt. Men vi lär oss tillsammans och till nästa gång vi flyttar hoppas jag att vi tar med oss lärdomarna och gör det bästa av dem tillsammans.
2011-08-16

Dags att komma i form
Idag är det åtta år sedan jag och RL gifte oss i Vaxholms kyrka. Äktenskapet höll inte länge, även om vi var ett par i många år. Men oavsett utgången av det kommer jag aldrig ångra att det hände och jag är innerligt glad att vi är goda vänner än idag, även om en stor del av vår kontakt numera sannolikt beror på katterna som vi har gemensamt.

Typiskt nog tycker jag egentligen fortfarande att min dåvarande kombination av ringar är den finaste jag kan tänka mig, och de ringar jag har nu är en variant av de jag valde då. Det var min svårighet när jag och U skulle gifta oss, att välja en ringkombination som jag tyckte var lika fin som då. Det var inget lätt val kan jag säga.

Igår kväll var det dags för första cykelpasset på över en månad. Jösses så jobbigt det var! Det var ett ganska svårt upplägg med intervaller som duktiga CH höll när PA nu har semester. CH är en av mina favoritinstruktörer så jag går mer än gärna på hennes pass. Upplägget gick ut på att ligga i intervaller på fem minuter där du med en och samma växel varierar tempot, från långsamt en minut till mellansnabbt tre minuter och till sist full spurt i en minut. Det var rejält tungt och inte helt lätt att hitta rätt nivå på växel, men efter ett par varv fick jag till det och kunde jobba på bra. Jag tror det blir samma upplägg i morgon igen och då kommer det att gå bättre för då vet jag hur jag ska lägga upp passet. Min kondition känns riktigt usel nu kan jag säga, men jag vet att det går fort att komma tillbaka när mina träningsrutiner nu kommer in i de vanliga rutinerna igen.

Idag har jag packat väskan för övernattning hos Maja och jag längtar! Det blir skönt med en lugn kväll utan stressen och grälen från mina föräldrar. Det blir kvalitetstid i stället.

måndag 15 augusti 2011

2011-08-15

Koma
Otroligt - så trött som jag är idag har jag inte varit på länge. Det är många tillbaka på jobbet nu och det märks direkt: syret tar slut på kontoret och jag blir så trött så jag nästan somnar vid datorn. Ögonen grusar ihop och jag blinkar och blinkar och gnuggar mig i ögonen för att de inte ska falla ihop. Puh, och det är bara mitten av augusti!

Idag ska jag i alla fall komma iväg och träna. Förra veckan blev det bara ett pass på grund av migränen. Då körde jag body pump på torsdagen, och det gick bra men oj så jobbigt det var! Idag är det dags att cykla igen och nu ska jag minsann komma i form så gott jag bara kan inför vintern. Träningen ger energi och det kommer jag att behöva framöver.
2011-08-15

Empati, ansvar och förmåga att bry sig om
Igår efter barnvaktssessionen hos SL åkte vi till Maja för ett litet besök hos henne. Mina föräldrar åker till släkten i Jönköping i veckan och jag och C ska bo hos Maja en natt var när de är borta. Jag ser fram emot det, mer tid med henne i lugn och ro.

Men besöket igår fick mig nästan att vilja gråta. Varje gång jag pratar med mamma eller pappa i telefon frågar jag hur det är med Maja. Pappa kan ge en lite utförligare beskrivning av att hon har varit ute eller ligger och sover eller något, men mamma säger alltid bara nonchalant "det är väl OK". Som att hon inte bryr sig och inte har någon koll.

Igår när vi kom oanmälda och mina föräldrar dessutom hade varit borta hela dagen - utflykt på Hjälmare Kanal, en present från C och Ö för alla deras hundratals timmar som barnvakter till SL - så kan jag säga att det var rena katastrofen. Matplatsen såg ut som att den inte hade blivit diskad på en månad: intorkade matrester i skålarna, skräp i vattnet, underlägget trasigt och fläckigt av mat, helt enkelt uräckligt. Jag slängde helt sonika underlägget och diskade noga allting.

Toalettlådan i sin tur såg ut som en papperskorg. Pappa har ovanan som gör mig galen att förutom själva papperspelletsen som de använder i stället för kattsand så slänger han i remsor av toalettpapper och sönderrivna kuvert och jag vet inte allt, för att han tycker att pelletsen inte suger upp tillräckligt bra. Det är idiotiskt och en fungerande lösning skulle till exempel vara att byta från pelletsen till en bättre sort av kattsand, i stället för att envisas med att hänga fast vid det billigaste som inte fungerar. Men det är typiskt honom, så gör han alltid, och det gör mig galen. Lådan ser ut som en papperskorg, och när jag konfronterade honom när de kommit hem lite senare sa han bara att Maja aldrig hade klagat. Nej visst, men när var senaste gången han hörde henne prata överhuvudtaget??

Maja själv var i så dålig form så jag nästan grät när jag såg henne. Hon är så instabil i höfterna och det märks tydligt att hon har svårt att gå, och ont säkert också. Ena baktassen liksom hänger lite och hon går dåligt och har svårt att gå uppför trappor till exempel. Jag och U försökte göra allt vi kunde när vi var där - vi klappade och gosade och kelade och kammade försiktigt, gav henne ny god mat och försökte fylla på med så mycket kärlek och energi och styrka som vi bara var kapabla till.

U tyckte egentligen inte att jag skulle säga något till mina föräldrar, nu när de för en gångs skull hade varit iväg på utflykt och kanske var på lite bättre humör än vanligt. Men jag kunde inte hålla mig, utan for ut mot dem direkt, och precis som väntat försvarade de sig och skyllde ifrån sig. De diskar matplatsen varje dag. Det är visst inget problem att lådan ser ut som en papperskorg. De kammar henne varje dag. Ja, men resten då?? Jag frågade hur mycket tid de lägger på att bara klappa henne varje dag och mamma blängde på mig en stund och sedan sa hon bara "vad du tjatar" och vände och gick.

Till och med U blev riktigt arg på dem och jag för min del kände ärligt att om det inte var för Maja så skulle jag inte vilja sätta min fot i det där extremt deprimerande huset på bra länge. För Majas skull åker jag dit, för jag kan aldrig, aldrig överge henne. Om mina föräldrar vill förstöra sina egna liv så är det deras val, men att de behandlar Maja dåligt är aldrig acceptabelt, aldrig, aldrig någonsin.

Ärligt talat: jag förstår mig inte på mina föräldrar, framför allt inte mamma. När det gäller SL försöker hon vara världshistoriens bästa mormor. Man kan tro att SL är det första barnet i världen - allt hon gör är fantastiskt, allt hon gör är ett mirakel. Men när det gäller Maja är det som att hon inte ens vet vad ordet empati betyder. Som att hon inte ens klarar av att tänka, och jag för min del förstår inte hur hon inte kan förstå - hur kan det vara så svårt?? Pappa i sin tur kör på med sitt vanliga race och skyller ifrån sig. Allt är någon annans fel. Ingenting är hans ansvar. Jag tror att jag har gett upp hoppet om dem nu, och jag har inte minsta lust att ge dem den glädjande nyheten om ännu ett barnbarn. Eller så sätter jag hårt mot hårt: så fort de börjar prata om SL ska jag säga som mamma: "åh vad du tjatar" och vända mig åt andra hållet, och kanske tala om att de inte får umgås med sitt nya barnbarn om de inte först lär sig ta hand om Maja ordentligt. Jag önskar att Maja bodde hos mig i stället. Det hade varit så mycket bättre, det vet jag.
2011-08-15

Tala är silver, tiga är guld
Nu i helgen har jag haft fyra utmärkta tillfällen att tala om för vänner och familj är att vi ska ha barn. Men det blev inte alls som jag tänkt mig, för när allt kom omkring kom jag mig inte för att säga något ändå.

I fredags var det tjejmiddag hos PR, med GA, EB och KGH. Hade det bara varit GA och EB så hade jag nog kunnat säga det, men med KGH där blev det konstigt. Hon satt tyst och frånvarande större delen av kvällen och svarade kort och enstavigt på alla frågor. Helt enkelt blev det så att det rätta tillfället för mig att berätta aldrig kom upp, trots att vi pratade nog så mycket om graviditeter i och med att GA väntar sin andra dotter i november.

Jag och PR pratade lite om det när de andra hade gått, och jag tror vilket hon så klokt också insåg att en stor del av min stress i att berätta om det här handlar om andra människors förväntningar på mig som gravid. Som att jag nu när jag är gravid ska känna på ett visst sätt, vara på ett visst sätt, reagera på ett visst sätt. Det blir för konstigt bara. Men jag ska i alla fall snart prata med EB på jobbet, det är inga problem, och jag har också bestämt att boka lunch med GA så jag får prata med henne i enrum också. Det blir lättare. KGH får jag ta när tillfället dyker upp. Snart kommer det nog ändå att synas så pass mycket på mig så jag ändå inte kan dölja det. Nu när jag är i vecka 13 ser jag i alla fall skillnad själv, och det är något som har kommit bara nu under den senaste veckan tycker jag. Skumt och det ger en försmak för det som komma skall. Tre centimeter har jag ökat hittills men det är en skillnad som syns!

I lördags var vi hemma större delen av dagen förutom en sväng med fika hos AP, där även LP och hans dotter JoP dök upp. Men där var det fokus på annat - JoP inte minst - så det blev inget sagt där heller.

På lördag kväll var jag på middag hos JP, och även PH och lilla W var där. W är väl omkring 7 månader nu och jag måste vara ärlig, alla spädbarn är faktiskt inte vackrast i världen. Charmiga kanske, men jag kan inte stå och säga "ååh vad söt hon är!" när jag egentligen inte tycker det.

Jag kan väl ärligt säga att det kändes mycket lugnare och tryggare att sitta med JP och PH, som är två av mina äldsta vänner, än med tjejerna i fredags som jag inte känner lika väl. Jag var på god väg att berätta för dem att jag är gravid i början av kvällen, men precis då började JP prata om sitt nya jobb och sedan var ögonblicket liksom förbi och kom inte riktigt igen.

Trots det tillbringade vi faktiskt nästan hela kvällen med att prata om graviditeter, förlossningar och livet med barn, livet som förälder. Jag begriper det inte riktigt - för mig finns inget självklart ändamål med att bara prata barn bara för att du har blivit förälder. Det är ju inte så att resten av världen och livet försvinner eller blir fullständigt oviktiga, även om man kanske kan tro det.

Så medan jag kände att jag blev alltmer tystlåten ställde JP tusen frågor och PH berättade om allt, för nu när hon har barn är hon en Som Vet Hur Det Är. Hon har svar på allt, hon är experten, och det hon inte själv har varit med om, det känner hon någon annan som har gjort. Kort sagt, hon vet allt och det gör också att jag drar mig för att prata med henne. Jag har en känsla av att PH, i all välmening, absolut, kommer att vara så inne i sin egen upplevelse av mammarollen så att hon helt enkelt kommer att ta min upplevelse ifrån mig. Att hon så att säga kommer att berätta för mig hur det ska vara, hur det ska kännas och hur jag ska bete mig och vad jag kommer att vara med om innan det har hänt. För min egen del känner jag att jag vill skapa min egen upplevelse av det här, hellre än att höra det från andra, för jag tror trots allt att att varje person har en egen, unik upplevelse och det är så det ska vara.

Jag åkte hem strax före PH och jag kan bara tänka mig hur de kan ha spekulerat efter att jag hade åkt: "jaha, hon var nog inte gravid då, hon kanske inte kan, åh vad tråkigt och jobbigt för dem, bla bla bla...." Men jag var helt enkelt inte redo att prata om det just då.

Igår var jag och U barnvakter hos SL när Ö och C jobbade. Det gick bra, vi åt lunch, tittade lite på film och var ute i skogen och tittade på hästarna vid Viby Gård och lite sånt. En ganska lugn och skön dag och när C kom hem på eftermiddagen berättade vi för henne att SL ska få en kusin. På något sätt kändes det också lättare att berätta när både jag och U var med eftersom det då inte blir så mycket fokus på bara mig. C är den första i familjen som får veta och det kändes ändå bra att tala om det för någon. Nu får vi se vad som händer. De flesta är tillbaka på jobbet nu och det är väl dags att avslöja nyheten även här, innan det blir så uppenbart att folk börjar spekulera.

fredag 12 augusti 2011

2011-08-12

Börja om från början
Jag har tittat i lite bloggar igen och inspirerats. Jag vill göra om och göra rätt! Det är bara att inse: två månader med våra nya tapeter och nej, jag är verkligen inte nöjd med dem. Resultatet i verkligheten blev inte alls som jag önskat, framför allt inte i sovrummet. Tänk om vi hade 10 000 kronor till att spendera på tapeter, då skulle vi göra det bättre. Nu går ju inte det. Man får inte vara hur galen som helst. Men visst, jag skulle lätt kunna gå och köpa en burk färg och måla över alltihop igen, bara få bort det som stör mig. Det känns liksom inte som att vi har något lugn i inredningen nu. I vanlig ordning är det bara nästan rätt.

Det är svårt att säga varför det inte blev bra. Vi letade och letade och testade och testade igen. Fram och tillbaka tills vi kände oss helt nöjda. Ändå blev det fel. Tapeten i hallen är hemsk, den passar inte in alls. Tapeten i sovrummet gör mig deprimerad och tapeten i vardagsrummet känns bara tråkig. Typiskt. Kanske blir sovrummet verkligen bättre bara vi får dit rätt lampor och gardiner. Kanske är det bara det som fattas. Kanske inte. Suck, vad krångligt det kan vara ibland!
2011-08-12

Att bli officiell
Idag ska jag på tjejmiddag hos PR, med det vanliga gänget GA, EB och KGH. I morgon är det middag med JP och PH och troligen träffar vi även U's mamma i morgon. På söndag träffar åtminstone jag min egen familj och nästa vecka är TA, HB och MW tillbaka på jobbet. Det betyder att det är dags för mig att börja berätta för folk att jag är gravid, och jag måste erkänna att jag drar mig för det.

Det här har liksom varit vår privata hemlighet nu i tre månader och det känns faktiskt väldigt konstigt att vi plötsligt ska gå ut och bli officiella. Alla ska veta, folk ska titta på min kropp och syna och granska om det har börjat synas ännu. Jag kommer att få frågor om mitt tillstånd och om hur det känns. Mamma i synnerhet kommer att gå i taket fullständigt, och jag förväntar mig att PH, som är så när det gäller barn, kommer att förvänta sig att jag ska gå ut och säga att åh, jag har aldrig varit så lycklig, det här är det bästa som har hänt mig

PR vet om min graviditet sedan ett tag, och hon har lagt sig till med den irriterande ovanan att varje gång vi pratas vid fråga "och hur är det med magen då?". För mig låter det ungefär som att hon undrar om jag har gått på toaletten ordentligt eller så, och jag har ingen som helst lust att ständigt få den frågan av varken henne eller någon annan i nio månader. Jag får väl säga till henne att sluta fråga, eller kanske börja ställa en motfråga: "tack bra, hur är det med din egen mage?".

PR sa också till mig igår att jag verkligen måste berätta på jobbet väldigt snart, och att jag absolut inte får börja gå omkring i bylsiga kläder, och jag blir lite störd av det för ärligt talat, jag har inget att dölja, jag går aldrig omkring i bylsiga kläder, och framför allt har jag ingen mage som syns på långa vägar ännu så jag har ytterst svårt att tro att någon ska misstänka att jag är gravid just nu. Alla kläder sitter som vanligt, skärpet går igen på samma hål, det är ingen förändring direkt. Helt enkelt. Jag vet att hon och alla andra kommer att mena så väl, men jag och U - framför allt jag, kanske, eftersom det är min kropp - vill ju sköta oss själva också och ta saker och ting i vår egen takt. Men jag antar att det är något vi kommer att behöva vara tydliga med framöver och helt enkelt säga ifrån om folk blir alltför gåpåiga.
2011-08-12

Leva i nuet
I december 2006, på US årliga julfest, hände något som kom att förstöra förtroendet mellan mig och U för lång, lång tid framöver, och på vissa sätt påverkar det oss fortfarande. Det var då hans ex dök upp på samma fest, och det var då U så tydligt visade att han inte på långa vägar hade kommit över henne. Han ville inte att hon skulle veta om mig, han ville inte att hon skulle se oss tillsammans, utan inför henne ville han framstå som singel - om hon skulle vilja ha honom tillbaka och försöka igen. Mot allas goda råd, inklusive mitt eget, fortsatte jag relationen med U. Det fanns nog inte en människa som rådde mig att fortsätta vara tillsammans med honom då, eftersom han hade starkare känslor för någon annan än mig. Men så blev det.

U är 9 år äldre än mig och det betyder att han har 9 års längre livshistoria, fler relationer, fler människor som har kommit och gått genom livet. I början av vårt förhållande hade vissa av U's ex alldeles för stor plats i hans och vårt nuvarande liv, och i kombination med händelsen på US julfest skapade det en massa osäkerhet hos mig som fortfarande på flera sätt kan hänga kvar. Vissa av U's ex har också en förmåga att dyka upp när jag minst önskar det: de skickar julkort, de dyker upp på LinkedIn, de blir inbjudna till samma fester av andra gemensamma vänner som saknar omdöme. Jag vill helst av allt bara glömma och gå vidare, men ibland är det inte så lätt när folk hela tiden ska göra sig påminda.

Igår gick U med i Facebook, sent omsider. Direkt när han hade gått igenom registreringsprocessen dök det upp en vänförfrågan från en gammal dejt till honom. Givetvis. Det känns ibland som att ödet skrattar mig rakt upp i ansiktet och inte vill låta mig gå vidare, utan hela tiden ska det dyka upp påminnelser och personer som jag önskar att jag slapp. Jag undrar om det alltid ska vara så här och jag undrar om jag någonsin kommer att lära mig hantera det bra, efter vår stormiga historia.

torsdag 11 augusti 2011

2011-08-11

Helvetet tur och retur
Sedan i måndags har jag legat däckad i det värsta migränanfallet jag varit med om på säkert tio år. Ärligt, jag hade faktiskt glömt att man kunde bli så dålig eftersom jag under ganska lång tid har haft tillgång till mediciner som fungerar. Nu när jag är gravid kan jag inte använda mina vanliga tabletter och resultatet blir därefter.

Migrän som inte behandlas är som en tornado: den bara fortsätter att eskalera och efter ett tag har man så ont så man knappt vet var man ska ta vägen. Det går inte att sova, inte att röra sig, inte att öppna ögonen, inte att ligga bekvämt. Det går inte att äta eller dricka för man kräks upp det direkt.

Med stor hjälp av U och desperat rundringning till barnmorskemottagning, sjukvårdsupplysning och neurolog fick jag igår äntligen tag i tabletter som går att ta även vid graviditet. De är inte alls lika bra som mina vanliga och jag blir mycket mer påverkad av dem, men nöden har ingen lag - är man tillräckligt desperat så är man. Nu är värken borta och jag är på jobbet, men fortfarande groggy och allt annat än pigg. Kanske blir det träning idag, det beror på hur dagen blir. Nu ska jag försöka jobba i alla fall.

måndag 8 augusti 2011

2011-08-08

Enligt planerna
Jag och U har varit på ultraljud för att göra kub-testet av vårt kommande barn. Jag har tidigare känt att allt kan gå precis hur som helst, och jag har nästan varit inställd på att få dåliga siffror på grund av min ålder. Men enligt undersökningen ser allt ut att vara som det ska och vi fick en sannolikhet på 1:650 att något ska vara fel. Skönt! Och konstigt!! Fullständigt bisarrt att se vårt kommande barn, om än via ultraljudet, röra sig och leva där. Som att det faktiskt är på riktigt nu. Otroligt!
2011-08-08

Funderingar inför hösten
Under sommaren har jag haft en välbehövlig paus från internet, bloggar, inredning och kläder. Det har varit jätteskönt och nyttigt och jag har fått nya perspektiv och tankar. Jag vill inte vara en ständig konsument, jag vill vara en som gör något vettigt också. Det är inte dödsviktigt att ha rätt märken på kläder och inredning, det är viktigt att må bra i stället. Göra gott i världen.

Igår skänkte jag pengar till Läkare Utan Gränser, till svältkatastrofen i Somalia. Det gör måhända inte någon gigantisk skillnad, men jag önskar att det hjälper någon åtminstone, och någon är bättre än ingen alls.

Det här med inredning har jag tappat sugen för lite grann. Våra tapeter är uppe och klara, och tyvärr har jag inte kommit att bli nöjd med dem ens nu efter ett par månader. Jag önskar att vi hade råd att göra om det igen, att förhoppningsvis välja rätt, men tyvärr är inte vår ekonomi fullt så tillåtande så vi får stå ut. Det blir en lärdom till nästa bostad i stället, att vi vet lite mer vad som är rätt och inte. Men gardiner till sovrummet ska vi i alla fall få till, och nya lampor hoppas jag också. Bröllopsfoto på sovrumsväggen och lite fina resebilder ute i hallen ska det bli. Sedan får vi se hur vi gör med köksmöbler. Det är ingen panik med det, även om jag gärna vill byta, och mattan under bordet också i så fall. Men vi får se när och om det blir av.

När det gäller kläder har jag inventerat garderoberna lite och i vanlig ordning har jag allför mycket kläder. Jag har mängder av festkläder från den tiden då jag brukade gå ut lite oftare, fina klänningar och kjolar som jag numera i princip aldrig får anledning att använda. Det är synd! Annars behöver jag inte komplettera med någonting till hösten förutom en ny kappa. Det är allt, och jag ska försöka hålla mig från alla koftor och annat som jag brukar gilla att handla på mig i mängder. För ärligt talat: jag har så jag klarar mig gott och väl.

Idag är första dagen tillbaka på jobbet. Jag kan inte påstå att det känns kul, tvärtom. Men idag har vi första ultraljudet - kub-testet - och beroende på hur det faller ut kanske jag vet lite mer om framtiden efteråt. Om allt ser ut att vara i ordning, och fortsätter så, kan jag se fram emot att jobba i ungefär sex månader till innan ledighet. Om inte, då ska jag börja söka jobb igen.
2011-08-08

Saknad
Jag saknar mina älskade katter enormt mycket nu! Maja har jag försökt träffa varje vecka som vanligt hela sommaren, och det gör mig så ont att se att hon börjar bli gammal nu. Hon har svårt att gå, höfterna är stela och hon liksom släpar lite i bakbenen framför allt när hon går i trappor. Jag skulle vilja ha så mycket mer tid med henne, bara få henne att känna sig så lugn och trygg och älskad som hon förtjänar.

Mina egna frön har varit hos RL och AJ hela sommaren och de stortrivs där. Jag förstår det, det är ju ett riktigt kattliv med natur och stor trädgård och allt som de behöver. Inte som hos oss i lägenheten, trots att vi har betydligt fler kvadratmeter bostad än RL's lilla hus. Men ändå. Jag saknar dem massor och önskar att jag kunde ta hem dem snart, och samtidigt är jag så kluven. Jag vet att enligt katternas bästa borde jag låta dem stanna ute på landet så länge som möjligt, så länge vädret är bra. Men jag är rädd att de ska älska livet där ute så mycket så att de aldrig mer ska trivas hos mig. Det är min oro.

Igår var vi ute och hälsade på dem för andra gången i sommar. Förra gången, kanske sex veckor sedan, var det strålande sol och varmt ute. Igår var det regnigt och småkallt. Saga kom fram när hon såg mig, men efter lite gos drog hon sig undan, och Tuva ville inte alls vara med. Jag tror att de båda var rädda att vi kom för att hämta dem, och det gör ont i mig att de drar sig undan. Jag vet att de absolut tyr sig till mig och U när de är hos oss, men ändå - tänk om de inte kommer att trivas? Om de kommer att känna att det är som ett fängelse hos oss jämfört med landet? Jag måste fundera över om vi ska hämta hem dem till oss snart trots allt, om än bara för några veckor, för att de inte ska glömma oss helt.