2009-03-31

Galet jobbigt
Gårdagens cykelpass var bland det värsta jag har varit med om. Jag körde på så att jag fick blodsmak i munnen och mot slutet av passet var jag nästan på väg att tuppa av. Hela kvällen efteråt var jag fullständigt slutkörd och orkade inte göra mer än att laga en enkel middag och däcka i soffan efter det. Jag tog en kort tur ut med Saga också men Tuva valde att stanna inne. Jag har inte hört något från RL efter vårt samtal i fredags. Han skulle fundera på en lösning över helgen men jag vet inte om något har kommit fram.

Precis som väntat kommer det inte att bli någon budgivning för oss nu heller. UP tyckte inte att någon av de fem hus vi såg i söndags kändes helt bra. Jag hade kunnat tänka mig två av dem men vi måste ju vara överens. Annars är det inte mycket att göra. Jag är besviken över det eftersom jag känner mig så otroligt trött på att leta och leta. Någon gång måste vi ju komma i mål. UP pratar om bilden av drömhuset och att det är den bilden vi ska sikta in oss på. Själv känner jag bara att med en sådan inställning kan vi leta för evigt. Lite flexibilitet måste vi ha.

Idag känns det som att våren äntligen har kommit. Jag längtar efter att få hänga undan vinterjackor och lägga undan stövlar, mössor och vantar. Det är bara att hålla ut - det blir ljusare och ljusare.

2009-03-30

Mycket att göra
I helgen har det blivit sommartid igen - skönt, långa ljusa kvällar som gör mig lite piggare. Jag har för tillfället en ganska lugn period på jobbet men det är desto mer att göra på fritiden. Jag och UP har en lång lista som vi aldrig verkar hinna klart med.

I lördags blev det ingen sovmorgon att tala om. I stället gick vi upp tidigt, tidigt och åkte iväg för att hämta ut en lastbil på Statoil. Vi skulle flytta ut våra möbler från LP's garage och skjutsa iväg dem till Myrorna i stället. Lite synd på sätt och vis, åtminstone sängarna hade jag gärna försökt sälja i stället. Men samtidigt gjorde vi en god gärning genom att ge bort allting till välgörande ändamål och det är dessutom skönt att vara klar med det här. Det gör nästa flytt lättare och vi slipper bekymret med var vi ska förvara alla extra möbler. På lördagen hann vi dessutom med en sväng till Röda Korset för att lämna lite andra småsaker som vi inte fått med oss tidigare och dessutom blev det en kort tur till Täby Centrum.

På lördagkvällen var det partydags. US hade sin årliga ärtsoppa-och-punsch-fest men till min glädje var vi faktiskt redan uppbokade på annat håll så vi tackade nej till honom. PR har fyllt 35 och jag och några andra av kollegorna med respektiven var bjudna på hennes cocktailmingel. Jag tog tillfället i akt att klä upp mig i tajta svarta klänningen och massor av pärlor och kände mig faktiskt riktigt fin hela kvällen. Jag köpte den här klänningen för många, många år sedan, men den funkar fortfarande och jag är stolt över att jag dessutom fortfarande kommer i den, även om den är tajt. Festen var trevlig och det var roligt att låta UP träffa mina kollegor också, och se vilka alla människor som jag har pratat så mycket om är.

Igår var det visningsdags. Fem olika husvisningar hade vi planerat in och det blev ett flängande under hela eftermiddagen. Två av husen kunde vi skriva av direkt. Det tredje, ett enplanshus, hade jag väldigt stora förväntningar på, men i verkligheten var det inte fullt så perfekt som jag hade väntat mig. Vi tittade dessutom på två parhus och de är båda mina favoriter. Ett av dem, i Näsby Park, är likadant som ett vi såg för något år sedan. Jag ville ha det då och jag vill ha det nu. Det är perfekt i storlek och planlösning, fräscht och välgjort - men dyrt. Säljarna har bott i huset i två år och de vill ha ut vad de gav för det själva, vilket är drygt 5 miljoner kronor. Både jag och UP vet redan nu att så mycket vill vi inte lägga för ett parhus, hur fint det än är. Frågan är om det alls är någon idé att bjuda då.

Det andra parhuset ligger i Visinge. Det är lite enklare, lite mindre och betydligt billigare. Jag gillade det huset också, mer än jag hade väntat mig. Det kräver lite jobb men kan bli riktigt bra och jag tilltalas av tanken att inte behöva ruinera oss för att bo bra. Det är inte perfekt men rätt så bra ändå och frågan är om det till och med är bra nog för oss att bo i. Jag funderar och funderar men har inte svaret ännu.

2009-03-27

Klarar vi allt?
Jag hade faktiskt inte trott att mina och RL's katter skulle bli ett problem. Jag hade inte väntat mig det. Naivt, kanske, men så är det likafullt. Och nu står vi där. Var sin sambo som ställer ultimatum. Vad gör vi? RL säger att hans sambo inte kan sova på grund av katterna. Hon vägrar ha dem hos sig alls. UP kan inte heller sova på grund av katterna, men han är åtminstone inte så oresonlig som RL's sambo. UP går med på att ha dem halva tiden, för han inser att det inte finns något alternativ. De är ju mina, mitt ansvar, och jag går inte med på att lämna bort dem mer tid än så. Katterna har funnits i mitt liv i många år, de är mitt ansvar som jag har åtagit mig. De är en del av mitt liv och de kommer att vara det så länge de lever.

Det gör mig arg att RL's sambo är så totalt hjärtlös och oförstående. RL har sagt att hon har kvar sin gamla lägenhet och har erbjudit sig att sova där så länge RL har katterna. Ja men gör det då - lös problemet, dumpa inte över det på oss. Fegt och dåligt är det.

Igår kändes det fullständigt hopplöst. Jag gick så långt att jag till och med satte mig och började titta efter bostäder till mig själv. Jag såg för mig hur allt jag varit rädd för skulle bli sant - jag har sålt min lägenhet och har ingenstans att bo, jag måste snabbt köpa något annat och sedan bara bryta kontakten med allt som har med UP att göra, alla gemensamma vänner, alla minnen, allt vi har gjort och dröm och upplevt. Bara tanken knäcker mig. Vi måste lösa det här på något sätt.

Jag börjar förstå att RL verkligen inte kommer att ta reson här. Han har bestämt sig för att stå på sambons sida vad som än händer och hellre än att ta sina katter till sig så erbjuder han sig att lämna bort dem till någon annan. Han pratar om att de kanske kan följa med hans föräldrar upp till deras lantställe i Helsingland i fem veckor i sommar. Jag gillar inte tanken helt - visst, det är en jättebra miljö för dem att vistas i. Men RL's föräldrar har två andra katter och jag vet att mina katter inte går bra ihop med andra. Dessutom känner de inte hans föräldrar och jag vet ju hur beroende de är av att känna sig trygga. Jag vill inte att de ska fara illa på något villkor. Det vore inte acceptabelt, inte under någon förutsättning. Dessutom skulle det bara vara en tillfällig lösning. Vad händer sedan, efter sommaren? Och skulle det här dessutom betyda att jag och UP måste anpassa vår semester efter RL's föräldrar? Det är ju inte acceptabelt. Det går inte. Vi kan inte offra oss själva för någon som inte ens har med oss att göra.

Jag har fortfarande inga svar. Jag är bara orolig för vad som kommer att hända.

2009-03-26

Ultimatum
En olycka kommer sällan ensam, sägs det. Jag har pratat med UP om RL's ord om att han inte kan ta hand om katterna mer. Jag var förbannad över att RL's sambo ställer ultimatum så där. Men nu har UP gjort samma sak. Han sa rent ut att ta hand om katterna på heltid är inte OK för honom. Vi måste i första hand tänka på oss själva och inte på dem eller framför allt inte på RL och hans sambo. Jag kan förstå att RL känner sig pressad mellan mig, katterna och sin sambo men nu känner jag själv precis samma sak. Jag har mailat RL igen och sagt som det är, att ha katterna på heltid är inte OK för UP. Vi har kommit överens om delad vårdnad - hur löser vi det? UP verkar nästan vara öppen för förslaget att lämna bort katterna men det kommer inte att hända så länge jag lever åtminstone.

Jag vet inte vad jag ska göra nu. Vi har kämpat i alla år med att få Saga rumsren utan att lyckas. Hon har bättre och sämre perioder men det är aldrig helt bra. Att höra att även UP ställer ultimatum nu gör mig otroligt ledsen. Vad ska jag göra - börja leta efter en egen lägenhet igen?

2009-03-26

Ta ansvar, tack

Lunchen med AK var trevlig - det var länge sedan vi sågs men det lär bli lite oftare nu när hon jobbar så nära mig. Självklart kom frågan om UP inte hade friat till mig i New York - nej, det har han inte. Jag vet inte när eller om det kommer att hända heller.

Kvällens träningspass var magiskt. Det var bland det jobbigaste jag har varit med om och sista minuterna av passet var varenda en av de 52 deltagarna igång för fullt, skrek och hejade på varandra och pushade till det yttersta. Jag är grymt imponerad av instruktören PA som är gravid i femte månaden och ändå klarar av att hålla ett sånt tempo!

Jag och UP firade 28 månader igår - våra första 28. UP var borta på möte på kvällen men hade med sig en vacker bukett med rosor och andra blommor när han kom hem. Det är inte så ofta jag får blommor och det kanske betyder att det är desto mer uppskattat när det händer.

Idag har jag fått ett tråkigt och otroligt irriterande besked. Jag mailade RL igår för att höra när han vill ha hem katterna till sig. Jag har haft dem i snart två månader nu och det borde vara dags för dem att flytta hem till honom igen. Idag kom svaret: "min sambo orkar inte med Saga eftersom hon inte är rumsren så jag kommer inte kunna ha katterna mer". Allvarligt??! Vad tror han egentligen?? Både UP och jag tycker att det är precis lika jobbigt som RL och hans sambo att Saga inte är rumsren. Det är precis lika jobbigt och slitigt för mig att gå upp och städa mitt i natten som det är för honom. Jag behöver precis lika mycket avlastning som RL, och även jag vill ha möjlighet att åka bort på semester på somrarna, till exempel. Är det slut med det nu?

Jag tycker att det som RL gör är fullständigt bedrövligt. Vi beslutade gemensamt att skaffa katterna, vi åtog oss ett gemensamt ansvar. Nu blir det lite jobbigt, RL's sambo ställer ultimatum, och då släpper RL direkt sitt ansvar och dumpar över allt på mig. Han skriver att om han måste välja mellan katterna och sambon så väljer han sambon. Jag tänker att hon är en riktig subba. UP tycker också det är jobbigt men han ställer inga ultimatum för det. Han fattar att det inte är ett alternativ. Jag har ansvar för katterna och så kommer det att fortsätta vara. Samma sak gäller för RL, men nu vill han inte ta del av det ansvaret längre. Han backar ur och väljer den enkla, fega vägen.

Jag skrev ett riktigt ilsket och otrevligt svar tillbaka till RL. Jag talade om att jag tycker det han gör är fullständigt bedrövligt, att det här inte är vad vi har kommit överens om utan att han har samma ansvar som jag, och avslutade med att skriva "ha ett bra liv med din sambo". Jag vet inte om han kommer att svara - jag förväntar mig det halvt om halvt men ändå inte. Det är synd att vi efter så många år ska skiljas åt som ovänner. Det har fungerat bra tills RL's nya sambo kom in i bilden men nu är det alltså slut på vänskapen och det delade ansvaret. Tack för ingenting, liksom. Mina föräldrar sa direkt att de kommer så klart att ställa upp och vara kattvakter. Det vet jag att de gör. Men det är inte det som är poängen. Jag vill inte att mina föräldrar ska tvingas städa upp efter RL, bara för att han inte har lust att ta ansvar längre. Hans skit ska inte vara deras problem, faktum är att det ska inte ens vara mitt - men det är det nu, för att han drar sig ur. Jag är glad att RL har träffat någon ny, men det är synd att den han har träffat är en oansvarig idiot.

2009-03-25

Att räcka till
Jag är fullständigt slutkörd idag. Jag började känna av migrän igår kväll igen - att dra ner på tabletterna verkar tyvärr inte fungera riktigt. Saga håller igång för fullt på nätterna och jag har nog varit uppe tre eller fyra gånger i natt. Dessutom fick jag ett återfall av den där gamla känslan av otillräcklighet igår kväll igen. Det blev en lång diskussion med UP, och som vanligt ledde den oss inte alls framåt utan vi körde bara fast och blev ledsna båda två. Jag vet inte ens varför jag känner så här. UP har sagt gång på gång att jag är hans största kärlek i livet och jag tror ju på honom. Varför räcker det inte? Jag antar att jag skulle behöva höra att jag är hans starkaste känsla någonsin, inte horan, inte hon som förstörde allt. Jag inser att det inte är så - det har vi pratat om förut och det kommer ju inte ändra sig. Det jag har svårt att inse är nog att den där starka känslan som UP hade, det var inte kärlek på det sättet. Han kände knappt personen i fråga. Han kan inte säga att han egentligen älskade henne. Och ändå räcker det inte för mig.

UP känner sig otillräcklig som inte kan ge mig den bekräftelsen jag behöver. Och jag känner mig otillräcklig som inte kan få honom att känna lika starkt som hon kunde. Det är moment 22, det är ett hopplöst fall. Taggen sitter kvar i mitt hjärta och jag får inte bort den. Det har gått mer än två år och jag vet fortfarande inte hur jag ska komma vidare. Det kan gå långa perioder när jag knappt tänker på det, men så händer något som gör att jag kastas tillbaka igen, i negativa tankespiraler, i dåliga känslor. Det är fullständigt utmattande och jag önskar verkligen att det inte skulle hända fler gånger. Att jag kunde gå vidare och släppa det här så som UP har gjort, att jag aldrig, aldrig mer skulle behöva tänka på det.

Idag ska jag äta lunch med AK. Det var hon som höll på och pressade mig om ifall jag och UP skulle förlova oss i New York och kommer garanterat att säga något om det idag igen. Jag vet av dåliga erfarenheter att AK inte är den man ska prata med om man vill hålla saker hemligt. Men hon är en trevlig tjej och har man en nyhet som man vill sprida för hela världen så är hon perfekt att vända sig till. I kväll är det träning igen, saker att fixa hemma, arbete att göra. Tiden går.

2009-03-24

Jobb, jobb, jobb
Det är verkligen fullt upp nu. Lite lugnare faktiskt på jobbet men desto mer att göra privat. Träningen igår var extra jobbig av någon anledning. Jag kände mig inte så stark som vanligt men kämpade på och gjorde mitt bästa. I slutet av passet fick vi veta att instruktören, PA, som är min favorit alla kategorier, ska bli mamma om bara fyra månader. Hon är så smal så det verkar otroligt att hon redan har gått halva tiden. Det är roligt för henne men tråkigt för oss som mister vår bästa instruktör. Jag hoppas hon kommer tillbaka snart.

Jag gick en kort sväng på stan efter träningen - mitt shoppingsug fick inte riktigt utlopp i New York eftersom jag hittade så lite så jag hoppades på bättre lycka här. Jag såg två snygga randiga t-shirtar som jag nog ska prova men annars var det inte så mycket roligare här heller faktiskt. Jag känner det där ständiga behovet av förnyelse, av att hitta min stil och den jag ska vara. Jag vacklar fram och tillbaka och blir sällan helt nöjd med resultatet. Men kanske så småningom.

Jag har börjat dra ner på min migränmedicin nu, från tre tabletter per dygn till två som min neurolog föreslog. Jag har bara gjort det i några dagar, sedan jag kom hem från New York, och i morse vaknade jag med dunkade migrän. Jag vet inte om det är ett resultat av minskat antal tabletter eller om det skulle ha hänt ändå. Min läkare vill testa det här ett tag för att se om jag fortfarande behöver äta så mycket som tre tabletter per dygn. Funkar det bra så kan jag dra ner men i värsta fall måste jag kanske öka dosen ännu mer. Jag hoppas att det här bara är en tillfällig svacka. Ju färre tabletter jag måste proppa i mig desto bättre är det.

Det är en sak som förvånar mig och det är hur jag har börjat känna inför framtiden. I min omgivning verkar det som att "alla" väntar barn nu, eller redan har det. Jag tycker fortfarande att det på många sätt är stort och läskigt, men till min förvåning är det ändå en del av mig som faktiskt börjar känna att det kanske trots allt är så jag också vill leva mitt liv. En stor del av mig gillar fortfarande friheten jag trots allt har idag. Jag kan ägna min fritid åt i stort sett vad jag vill. Jag kan åka på vilka resor jag vill, jag kan leva mitt liv som jag väljer. Med barn skulle det inte vara så. Jag skulle vara bunden på ett helt annat sätt och den tanken skrämmer och känns allt annat än lockande. Samtidigt börjar jag mer och mer känna att om jag och UP ska byta bostad så är det nog ändå ett hus vi ska satsa på. Och i ett hus kan vi ju knappast bo bara han och jag... Det finns mycket att fundera på, helt enkelt.

2009-03-23

Stadgat värre
Någonting har hänt under de senaste månaderna. Sveriges vildaste partygäng har förvandlats till stadgade personer som är förlovade, sambos, gifta, gravida, har barn. Det är otroligt men sant och helt plötsligt verkar jag och UP vara de minst stadgade personerna i gänget. Vi har tagit mest tid på oss av alla, så är det ju. Det vet jag. Men ändå.

I fredags körde jag ett skönt träningspass efter jobbet. Jag ville inte kompromissa bort det - jag är inne i ett suveränt flow nu när jag bara tycker att träningen är det absolut roligaste som finns. Jag har mätt mig som vanligt i helgen och tyvärr - inte helt oväntat - har USA-veckan resulterat i att jag har gått upp ett par centimeter över stuss och lår. Inte kul och inte bra så det gäller att jag kommer in i bättre vanor nu, äter mindre och nyttigare och tränar mer. Efter träningen tog jag all tid i världen på mig inna jag skulle möta upp UP. Vi skulle gå till Grappa för en after work med gamla gänget och ju längre dagen gick desto mer ångest inför kvällen fick jag. Jag har knappt träffat det här gänget någonting sedan i somras, när allt bara handlade om Kroatien och allt bara var skitjobbigt. Min naturliga instinkt sedan dess har varit att bara hålla mig undan, för att jag inte har orkat gå igenom samma sak igen. Men nu var det dags - helkväll på Grappa och alla skulle vara där.

Till min förvåning - och positiva överraskning - får jag ändå säga att kvällen avlöpte bättre än väntat. Det var faktiskt roligt att träffa gänget igen och faktiskt hade jag en del att säga också, trots att jag knappt trott det innan. Kort sagt gick det bra och vi blev borta hela kvällen, var inte hemma förrän framåt midnatt. Med UP var det däremot upp och ner under kvällen. Jag ville inte hänga på honom för mycket utan försökte prata med andra och hålla mig borta från UP så mycket som möjligt. Efter ett tag hamnade vi ändå tillsammans och jag vet inte om det var bra eller dåligt, men så blev det i alla fall. Efter Grappa gick vi vidare hem till FA och LA som ordnade en liten spontanfest men där var vi inte länge - de andra skulle gå vidare ut och både jag och UP var fortfarande trötta efter resan så vi åkte hem i stället.

Kvällens kanske ännu större överraskning var att alla var så extremt stadgade. FA och LA väntar barn - LA var höggravid och även JW som gifte sig i höstas ska ha barn i augusti. Vi fick höra att JN ska gifta sig nästa sommar, IN ska gifta sig i maj och ett annat par hade nyligen förlovat sig. KH och JD planerar att bilda familj så småningom och US och AN har blivit sambos. Ibland går det verkligen fort. Från partygäng till familjegäng på bara några månader. MB berättade att han hade träffat sitt livs kärlek. Hon är gift och ligger i skilsmässa och hans ord kastade mig raskt bakåt i tiden - jag kunde nästan höra UP stå och säga samma sak om sitt gamla strul, horan som har förstört så mycket för oss. Skillnaden mellan de två är väl att MB's flickvän verkar vara lika kär i honom medan i UP's fall var personen bara ute efter en fegare väg ut ur sitt äktenskap. Hon strulade ju inte bara runt med UP utan även med JN och vem vet vilka fler. Så det är ju inte alls samma sak, men det fick mig ändå att börja tänka på det igen.

Helgen har inneburit mycket hemmajobb. Vi har laddat över och sorterat våra New York-bilder och gjort i ordning en visningsmapp som vi har kört för föräldrarna i helgen. Vi har handlat, tvättat, städat... allt det vanliga tråkiga som alltid måste göras och som alltid verkar ta för mycket tid från andra saker. På lördagen åkte vi till mina föräldrar och Maja. De mådde bra, vi fikade, tittade på kort och var ute på en skön promenad i det nästan vårliga vädret. Lördagkvällen tillbringade vi hemma, åt middag och tog det ganska lugnt.

På söndagen hade vi bokat in en visning. Det var ett litet hus i Ella Park som vi hade stora förhoppningar om, men som i verkligheten visade sig bara vara tråkigt. Trist läge nära en större trafikerad väg, tråkig trädgård, tråkigt hus med 80-talskänsla, trots att det var nästan nybyggt. Jag blev besviken över ännu en grusad förhoppning. Jag fattar inte hur alla andra kan ha så lätt att hitta rätt bostad. Vi letar och letar och kommer aldrig fram verkar det som. Men jag har varit inne på Hemnet och gjort en snabbsökning inför nästa helg och då finns det flera hus som verkar bra. Då, kanske, kanske...

På söndagkvällen var vi hos AP för att äta middag. Jag tycker väl inte att det är jätteroligt att åka dit men det är ändå sånt som ska göras. Vi tittade på lite gamla kort och givetvis, självklart, dök det upp en massa bilder på UP och hans förra sambo. Självklart ska det vara så. Kan jag aldrig bli fri från det? När vi kom hem deppade jag nästan ihop - det kändes som att allt bara går åt skogen nu. Vi kommer aldrig framåt någonstans. Jag önskar att jag och UP ska förlova oss och gifta oss, men det är så otroligt svårt att ta upp det med honom. Jag vill inte be om det och jag vill inte driva honom till något han egentligen inte vill eller är redo för. Jag har fått veta att UP och hans förra sambo förlovade sig på en romantisk resa till Skagen. Han friade och de bytte ringar direkt. Det var planerat, de hade pratat om det innan resan. Men ändå. Storslaget, en resa till en vacker plats, romantiskt så det förslår. Hur ska jag kunna göra mer än det?

Vi kom att prata mer om det ändå och UP sa att han har funderat på datum för när vi ska kunna gifta oss. Han tänker på det men sedan blir det ingenting. Han tycker det är jättesvårt, visade det sig. Han vill hitta en plats där vi förlovar oss som ligger nära, så att vi kan återvända dit när vi vill för att hämta kraft och inspiration, för att minnas den dagen varje gång vi kommer dit. Det är en vacker tanke. Men jag tänker samtidigt att jag kan ju inte nå upp till hans förväntningar. Han vill ha allt, han vill ha storslagen romantik, massor av känslor, allt man kan tänka sig. Jag kan inte ge honom det. Jag kan bara vara den enkla person jag är, med alla mina problem och tankar, med allt som snurrar, allt jag vill och önskar mig. Men jag är inte storslagen. Det är som att UP ser mig som något så mycket större än jag är i verkligheten. Jag undrar bara när han ska upptäcka sanningen, vem jag verkligen är. Att jag ju inte är mer än så.

2009-03-20

Vardag igen
Nu är jag på jobbet igen. Det känns sådär måste jag erkänna. Jag är fortfarande trött efter resan, har inte helt anpassat mig efter den europeiska tidszonen ännu. Som tur är är det fredag, bara en arbetsdag och sedan helg, ledigt, möjlighet att sova lite längre.

JD har skickat ut inbjudan till after work på Grappa i kväll. UP kommer att gå dit och själv känner jag att jag kanske inte har något val. Att jag nog måste gå vare sig jag vill eller inte. Spontant vill jag ju inte. Hade det inte varit för UP hade jag nog släppt kontakten med hela det gänget utan att tveka. Men nu funkar det inte så. Jag har i alla fall bokat in träning direkt efter jobbet och det ska jag absolut göra. Jag längtar efter att röra på mig, efter att få jobba och svettas och känna att jag verkligen lever som jag gör just när jag tränar. Men efter träningen får det nog bli en tur till Grappa ändå, bara för att visa att jag fortfarande lever. Jag vill inte stanna länge utan det blir nog bara någon enstaka drink och sedan hemfärd för mig. UP får stanna hur länge han vill, det är upp till honom.

Något jag tänker mycket på är hur jag ska hitta positiva associationer till det här gänget. Jag har tyckt om dem en gång i tiden, jag har velat vara deras vän, jag har valt att umgås med dem och har velat det också. Nu är det inte så längre. Allt har blivit missfärgat. Det är associationer till UP's förflutna och till hela Kroatien-historien som har blivit så extremt infekterad för mig. Numera känner jag mer obehag än glädje inför att umgås med det här gänget och det är verkligen synd att det har blivit så - inte för att de någonsin har varit mina bästa vänner men för att jag en gång i tiden ändå har haft mycket glädje av att känna dem. Saker och ting förändras, ibland till det bättre och ibland till det sämre.

Vi har fått en inbjudan till BC's och HT's bröllop i början av juni. Det ska nog bli roligt och jag blev glatt överraskad över att ändå bli inbjuden. Jag känner dem ju inte jätteväl men de är trevliga människor och att gå på bröllop är alltid roligt. Klänning har jag redan - det får bli min knallrosa finklänning som jag har haft på två andra bröllop redan. UP skämtade om att han först trodde att det stod att det äntligen var han och jag som skulle gifta oss och jag förstår inte ens varför han säger så. Det blir som ett skämt som gör mer ont än att det roar.

Nu ska jag ta mig igenom en dags jobb och sedan är det ledigt igen. Jag hoppas på en bra helg.

2009-03-19

New York, New York!
Vi är hemma igen efter en hektisk vecka. Med facit i hand kan jag nästan säga att en veckas besök i New York är det minsta man behöver för att hinna se stan någorlunda. New York är stort, stort, stort. Det är ett myller av människor och jag har insett att det är omöjligt att beskriva en typisk New Yorker. Invånarna är hur som helst och ser ut hur som helst. Om något kan jag nog säga att det som de flesta verkar ha gemensamt är attityden att "anything goes" - toleransnivån är lika skyhög som skyskraporna och allt och alla accepteras, oavsett stil, färg eller ursprung.

Något jag blev positivt överraskad av är att New York känns som en väldigt säker stad. Vi råkade inte ut för minsta lilla missöde under vår vecka och det förekom aldrig att vi kände oss otrygga eller oroliga på något sätt. New York är en stad där verkliga människor lever och bor. Det är så mycket mer än det man får se i filmer och på TV. Det är så mycket mer verkligt än så. Jag fascineras över hur många livsöden som ryms på en så liten yta. I varje hus bor människor, många, många, med sina liv, sina öden, sina drömmar. New York känns som the city of dreams, drömmarnas stad. Det är människorna som griper tag i mig mest. Jag undrar över vilka de är och var de kommer ifrån, alla människor som kommer till New York från hela världen för att uppfylla just sina drömmar. Jag undrar hur många som lyckas och hur många som faller i konkurrensen, som är stenhård.

New York är också kontrasternas stad. Enorma, silverglänsande skyskrapor på Lower Manhattan, i finansdistriken. Längre upp, mot Soho, TriBeCa och Chelsea, finns de låga gamla husen med vackra gjutjärnstrappor upp från gatan. Här finns mysiga caféer och supertrendiga restauranger. Uteliggare blandas med finansjättar och fina damer med alldeles för mycket pengar att spendera på de allra finaste märkena. Det är fult och fint, gammalt och nytt i en ständig ström.

Det är inte billigt att leva i New York. Vi träffade våra vänner från Turkiet-resan, DW, ASD och FD och deras lilla dotter, och fick höra om hur de lever och vad de betalar för sitt boende. Uppåt 30 000 kronor per månad för en tvårumslägenhet är inte ovanligt och det låter nästan otroligt att någon kan ha råd att leva så, och ändå gör folk det utan att blinka. Vill man äta hyfsat billigt så är snabbmatsrestaurangerna, där allt dryper av flott, det bästa alternativet. Att handla mat och laga till hemma är dyrt, likaså att gå ut och äta bra. Smakar det så kostar det helt klart.
Likadant är det när det gäller shopping. Det är faktiskt det enda jag blev lite besviken på. För billigt är det definitivt inte. Det billiga är sånt jag kallar Drottninggatan-trash, fula, billiga kläder som jag aldrig skulle sätta på mig. Sedan finns motsatsen - världens mest exklusiva designmärken som kostar hur mycket som helst. Däremot är det svårt att hitta ett mellanläge, den där prisklassen som är varken eller, som jag brukar vilja ha. Det fanns helt enkelt inte så mycket för mig som jag hade väntat.

Jag och UP har gjort allt och lite till i New York. Vi har gått och gått, sett byggnader och sevärdheter. Min favorit är Central Park- som en oas mitt i storstaden, tyst och fri från intryck. En mer än välbehövlig paus mitt i kaoset. Dit skulle jag vilja återvända när det är varmare. Vi har inte förlovat oss och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är besviken över det. För visst har jag hoppats. UP frågade vid ett tillfälle rent ut om jag var besviken över att han inte hade friat till mig uppe i Empire State Building. Jag svarade nej för det fanns inget annat jag kunde säga. UP sa att han trodde egentligen inte att jag var en sådan person som förväntade mig något sådant och det gjorde mig svarslös. Till slut sa jag det enda jag kunde säga - att jag förväntar mig inte att UP ska fria till mig alls för jag tror att om han hade velat det så hade han gjort det för länge sedan. Det betyder inte att jag inte önskar och hoppas, men det skulle jag aldrig kunna säga rent ut. Vissa saker är helt enkelt för stora.

2009-03-10

Bra igen
Mammografin gick bra den här gången också. Oron släppte direkt, jag känner mig lugnare i hela kroppen. Jag promenerade tillbaka över Östermalm medan snön fortsatte falla. Om man bortser från slasket är Stockholm helt sagolikt vackert även på vintern. Alla gamla hus, träden som är täckta av snö, allt är vitt, inbäddat, tystare.

I kväll blir det ingen träning. Jag har avbokat det för att i stället fokusera på det som måste göras - städa, byta kattsand, bädda rent, handla till pappa, packa... Jag hoppas att UP kommer hem från jobbet någorlunda tidigt så att vi inte måste vara vakna halva natten. Det kommer knappt bli någon sömn ändå så jag hoppas komma tidigt i säng. Det är otroligt men sant att vi faktiskt är på väg nu. Det finns miljoner saker att se och jag har ingen aning om hur vi ska hinna uppleva ens en bråkdel av dem.

2009-03-10

"Ska ni inte förlova er snart?"
Jag känner mig stressad och pressad från alla håll och kanter. Mycket att göra på jobbet, inte minst med tanke på att jag ska vara ledig en vecka. Mycket att göra hemma och ändå får jag ingenting gjort. Jag längtar bara tills vi kommer iväg nu.

Enda tillfället när jag verkligen kan stänga av precis allt annat är på träningen, cykelpassen på måndagar och onsdagar framför allt. Det är mycket sällan som jag känner mig mer levande än då, mycket sällan som jag är så genomlycklig som under de timmarna. Det kan låta konstigt men att ta ut sig så fullständigt som under de passen, att sitta där tillsammans med elitcyklisterna och pressa mig själv till det yttersta - det är något alldeles speciellt, alldeles magiskt. Jag vill inte missa ett enda pass om jag får välja.

AK har börjat jobba nu igen - ett år av mammaledighet går verkligen fort. Hon sitter alldeles i närheten av mig i stan och hon mailade för att föreslå en lunchdate snart. Jag berättade att vi ska åka till New York och att det i så fall får bli när jag har kommit hem från resan. Direkt kommer svaret: "Jaså, är det kanske en förlovning på gång??" Jag hatar såna kommentarer, rent ut sagt! Jag svarade vänligt men bestämt att nej, det är ingen förlovning på gång, det är inget vi har planerat utan vi ska helt enkelt åka på semester. Men AK gav sig inte så lätt. "Men vem vet, han kanske överraskar dig!" skrev hon i nästa mail. Jag blev så trött på det så jag orkade inte ens kommentera det vidare.

Jag vet sedan länge att AK inte direkt är den mest taktfulla personen som existerar, men jag tycker ändå hennes kommentarer är okänsliga - ungefär som SS gick på när vi träffades och direkt tog för givet att vi skulle förlova oss bara för att vi ska resa bort. Varför kan inte folk bara låta en vara i fred? Att skriva så där känns för mig ungefär som att påpeka för någon som inte kan bli gravid att det väl är dags att börja skaffa barn snart. Alla är inte utan för att de inte vill. Vissa önskar sig inget högre, men ibland är det inte bara upp till den egna viljan att få något att hända. Ibland är man två om det. Jag vet att UP inte är typen som tycker att bröllop och förlovning är viktigt, och jag har slutat förvänta mig att något sådant ska inträffa inom det närmaste århundradet. Det är en besvikelse för mig, det kan jag inte förneka, och att då få ta emot sådana kommentarer som AK's gör knappast saken bättre. Vissa personer lär sig aldrig att förstå bättre än så, tydligen.

Det råder en jämn kamp mellan vinter och vår. Vissa dagar är det värme i luften, solen skiner och ljuset kommer tillbaka. Andra dagar, som idag, vräker snön ner från en jämngrå himmel. Jag hoppas att vädret är bättre än så i New York, men vi måste ändå packa dubbla ytterkläder för att vara redo för alla väder. New York i mars är förmodligen som Stockholm i april - det kan innebära allt från drivis till högsommar.

Idag är det dags för min mammografi. Jag har knappt tänkt på det sedan läkarbesöket i förra veckan, men nu kommer oron tillbaka igen, för det är först idag som jag får någon bekräftelse på att det är antingen bra eller dåligt. Oron finns ständigt där, någonstans i bakhuvudet.

UP hade lämnat sin låda med alla foton öppen och dum som jag är - riktigt korkad ibland, faktiskt - så kunde jag inte låta bli att titta på dem, bilder från 2001-2003. Naturligtvis en hel del bilder på flickvännen i Danmark, från deras resor och upplevelser, från besök i Stockholm som hon hade gjort. Det var väl egentligen ingenting jag inte hade väntat mig, men det blir inte lättare för det. Hon känns bara som en tidigare version av mig i UP's liv - samma språk, samma smeknamn, samma känslor. Eller så är det bara AK's förlovningsprat som har gjort mig extra känslig för allt som är jobbigt. Jag önskar att dagen ska gå fort så att jag får komma hem igen.

2009-03-09

Snart så
Helgen har varit märkligt tålamodsprövande för mig. Konstigt. På fredagen premiäranvände jag nya korta kjolen och nya höga stövlarna. Jag kände mig riktigt utmanande, nästan på gränsen till vad som är OK på jobbet. Direkt efter jobbet mötte jag UP och några av hans vänner på tunnelbanan och vi gjorde sällskap ut till SH och KaH i deras nybyggda hus på Ekerö. Vi var inbjudna till finmiddag i Bordeaux-vinets tecken och jag fick stifta bekantskap med en helt ny sida hos UP: vinsnobben. Det var fascinerande att höra honom och resten av männen i sällskapet sitta och diskutera färg, smak och bouquet, olika chateauxer och druvor. Intressant men främmande för mig.

Vi var fyra par på middagen varav två hade små barn och ett par väntade barn inom några veckor. Och så vi. Som så ofta när jag hamnar i ett sånt sammanhang känner jag mig som en tonåring; vi som inte har barn ännu och inte ens planerar för att försöka få några just nu. Förutom att vi inte har några barn så är vi inte heller varken förlovade eller gifta och vi har inga sådana planer heller. Vi har precis flyttat ihop och är i vanlig ordning sist med allt. Varje gång när jag nämner något sånt här för UP så tror han att det handlar om någon jämförelse som vanligt. Att jag på något sätt skulle vara avundsjuk eller att jag till varje pris måste göra som alla andra gör. Han förstår inte alls vad jag menar. Jag vill ju förlova mig med UP, jag vill gifta mig med honom. Men hur jag än försöker säga allt utom just det rakt ut så förstår han mig inte utan det kommer alltid tillbaka till att jag bara som vanligt jämför mig med andra och känner mig underlägsen. Det är så fel det kan vara men det verkar omöjligt att förklara för UP.

KaH's och SH's hus är helt nytt och väldigt fint, men ändå inte så som jag skulle vilja bo. Jag är inte helt förtjust i planlösningen och dessutom ligger det mitt ute i ingenting, ute på landet, med långa resor för att komma in till stan. Jag har bara träffat de här personerna någon enstaka gång tidigare, för länge sedan, så jag kan inte alls påstå att jag känner dem. Det är UP's gamla vänner och det blir ju som det blir då - gamla historier och gamla skämt som jag inte fattar någonting av. Det händer ofta. Men middagen var trevlig, vinet flödade och maten var god så det blev en bra kväll ändå.

På lördagen gjorde allt vin från fredagen sig påmint och både jag och UP var minst sagt sega. Mina föräldrar kom över en kort stund för att få en liten genomgång av allting i lägenheten eftersom pappa ska bo hos oss och vara kattvakt när vi reser till New York. Förutom det gjorde vi inte mycket - städade lite bara men annars var det lugnt.

Sent på eftermiddagen åkte vi iväg igen. LP hade 50-årsfest i nya huset och naturligtvis skulle vi åka dit. Jag var på uselt humör och hade inte minsta lust att gå på ännu en av UP's familjetillställningar. Hans familj är trevlig men jag har inte helt lätt för hans mamma och I can only take so much of them, för att vara ärlig. Det var andra gången den veckan som jag tackade nej till något mina egna vänner anordnade - som säkert hade varit roligare dessutom - för att umgås med UP's familj. Men jag bet ihop i vanlig ordning även om det var svårt stundtals.

Festen blev OK. Mycket folk och roligt att se huset, som förvisso inte var något i min smak och definitivt inte för 5,9 miljoner, men LP och BE verkar trivas och det är ju huvudsaken. Men förutom det - nja. Trevligt med Sambahia som spelade brasiliansk musik och massor av god mat - men sedan åter det här att jag knappt kände någon och inte hade så många att prata med. Jag höll mig nykter för att kunna köra bil hem och jag kände inte någon stor gemenskap med de flesta av gästerna. UP ansvarade för champagnebaren och jag hade ingen lust att springa efter honom halva kvällen. Jag var glad när det äntligen blev dags att åka hem framåt natten. Kvällens bästa var nog det pampiga fyrverkeriet som LP fick i present av sin familj och BP.

Söndagen blev lugn. Jag hade sökt ut en hel massa bostäder som hade visning på söndagen, men det blev platt fall eftersom det visade sig att UP var tvungen att jobba och inte alls hade tid att åka på någon visning. Jag tog en tur och handlade mat i Mörby, men för övrigt hände inget speciellt - jag läste på om New York, städade, tvättade. Vi är inne i en inte helt bra fördelning nu när UP jobbar mycket hemma och jag sköter om markservicen med städning, tvätt, vika tvätten, stryka, diska, laga mat.... Ingen av oss är nöjda med det här och jag hoppas att det inte är något bestående. Det är ju inte därför vi bor tillsammans ändå.

2009-03-06

Mera mat
Den här veckan har gått i matens tecken. Det känns som att jag har ätit massor, alldeles för mycket, varje dag. Detta i kombination till att jag bara har tränat en gång på grund av min förkylning - ja, det blir ju inte riktigt bra med tanke på mina mål att gå ner i vikt (eller i omfång åtminstone). Ännu mer blir det i helgen, middag i kväll, lunch med mina föräldrar i morgon och fest i morgon kväll. Det blir definitivt en sallad till lunch idag.

Igår var det torsdagsbar på jobbet. Det är nog meningen att det ska vara bar en gång varje månad men det blir sällan så ofta. Men så kul det är! Jag tackar min lyckliga stjärna för mina härliga kollegor - vi har verkligen roligt ihop och jag skrattade konstant under den dryga timme jag hann vara med på baren igår. Jag har haft besök av en leverantör i veckan. Jag jobbade en del ihop med honom på mitt förra skitjobb och han funkar bra så jag har tagit med honom hit också. Han var på säljturné och träffade kunder i Stockholm och hade då bland annat varit på mitt förra jobb. Där har det hänt stora saker. Flera personer inklusive AG har blivit uppsagda och jag vet ju att om jag hade varit kvar så hade jag varit den första personen att åka ut. Nu är jag mer än lycklig att jag kom därifrån i tid, att jag nu har ett jobb där jag trivs och får utrymme att växa och utvecklas. Allt har blivit bättre sedan jag bytte jobb.

LP fyllde 50 år igår och skulle bjuda hela familjen på middag på Beirut Café. Jag har länge velat gå dit och maten var verkligen god och riklig. UP's familj är trevlig, men igår var bara ingen riktigt bra dag att umgås med dem. Jag hade hellre stannat med mina roliga kollegor, men nu gick ju inte det. Sedan är det en massa andra tankar som har kommit upp i huvudet. Under veckan har jag på olika sätt blivit påmind om Kroatienresan och alla gräl jag och UP hade i somras. Då lovade jag att börja göra lika många egna saker som UP gör, men det har tyvärr inte hänt. Jag har letat med ljus och lykta för att få tag i personer att åka till New York med, men ingen har nappat och nu blir det ändå att jag åker med UP. Jag är lika beroende av honom som alltid medan han fortsätter att vara lika självständig som han alltid har varit i vår relation. Det gör mig arg på något sätt, detta att vi i vissa avseenden fortfarande är så ojämlika.

Jag behöver ett nytt liv nu, nya människor, nya vänner som bara är mina. Folk som inte dömer mig efter vem jag är tillsammans med eller hur hårt jag festar utan i stället efter den jag är tillsammans med dem. Min förändringsprocess pågår fortfarande.

2009-03-05

One down
Igår jobbade jag på som en tok hela dagen. Jag fick mycket gjort men den största lättnaden av alla var ändå att boendet i New York är löst. Jag pratade med AG som jag har mailat med för att få hyra hans lägenhet och allt har gått bra, handpenningen är betalad och nu är det bara att planera för allt vi ska göra när vi väl kommer dit. Så skönt! Jag känner mig klart lugnare nu.

Min förkylning är bättre men jag tar ändå det säkra före det osäkra och låter bli träningen. Jag får inte på några villkor bli sjuk inför resan. Det är synd att missa träningen men det är som det är. I stället har jag varit och klippt mig - det behövdes, det var nog ett halvår sedan sist - och tvättat och gjort andra halvroliga saker. Det är lika bra att få det gjort medan jag har tid över. Jag har träffat min migränläkare som föreslog att jag ska prova att dra ner på medicinen lite. Ta bort en tablett per dag och se om det gör stor skillnad. Jag testar gärna - ju mindre medicin jag behöver desto gladare är jag.

Idag fyller LP 50 år och i kväll är det middag med familjen på Beirut Café. Jag har länge velat gå dit så det passar bra. Sedan är det bara att köra på med allt annat.

2009-03-04

Frustration
Det händer massor nu och ändå känns det som att jag står stilla. Tiden går snabbare och snabbare och jag hänger inte med. Det kommer in fler och fler uppgifter på jobbet och privat är det minst sagt fullt upp nu inför New York-resan. Jag har ägnat massor av tid åt att leta boende och fått ett bra helt OK förslag - kanske inte stans absolut hetaste läge men med bra pris och det är ändå huvudsaken. Manhattan är ju fortfarande Manhattan. Sakta men säkert börjar det gå upp för mig att jag faktiskt på riktigt snart ska åka dit och det känns helt otroligt, fantastiskt, underbart och roligt och spännande.

Jobbet känns mindre kul. Massa saker som bara strular och krånglar och tar tid och det irriterar mig att visa personer är så handfallna och inte kan tänka eller göra något själva. Sätta upp en mässmonter till exempel - det finns på fullt allvar personer som väntar sig att jag ska åka till Köpenhamn på två dagar bara för att ställa upp en monter. Totalt bortkastat i både tid och pengar för mig och jag har dessutom lämnat tydliga instruktioner till personerna i Danmark så att det inte ska finnas några frågetecken för dem. Ändå förväntar de sig total markservice. Bedrövligt. När det gäller mina förlorade semesterdagar så har jag fått till en speciallösning bara för mig som innebär att jag får spara mina inte uttagna dagar till nästa år i stället. Bara för mig och det känns bra, det visar att de är nöjda och vill behålla mig länge. Alltid något i alla fall.

Tråkigt nog har jag blivit rejält förkyld så det blir ingen mer träning för mig den här veckan. Synd men bättre nu än nästa vecka. Jag satsar på att bli frisk och vila så mycket som möjligt i stället - hur det nu ska gå till med allt som finns att göra. Men det får lösa sig på något sätt.

2009-03-03

Det är mycket nu
Helt plötsligt har jag blivit jättestressad. Det är bara en dryg vecka kvar tills vi åker iväg och jag har insett att jag har massor att göra innan dess. Det är boendet och visum som är mest akut inför själva resan. Sedan är det kattvakt som jag inte har kunnat lösa ännu. RL är borta och jag hoppas kunna övertala pappa att bo hos mig en vecka. Sist men inte minst är det massor att göra på jobbet. Jag vet inte hur jag ska få ihop tiden men det måste bara gå på något sätt.

Träningen igår vad gudomligt bra men nu har jag ont i halsen så i kväll blir det ingenting. Jag passar på att gå och klippa mig i stället. Det gäller att ta tillvara på varje minut av dagarna.

2009-03-02

Goda nyheter... och lite krångel
Läkarundersökningen gick bra igen. Läkaren var trevlig och verkade säker och kompetent och hon tyckte bara genom att känna på mina knölar att de kändes helt ofarliga. I vanlig ordning har jag ändå fått remiss till mammografi och ultraljud och det är ju bra att de är noggranna och tar det säkra före det osäkra tycker jag.

RL kan inte ta hem katterna till sig när jag reser bort nästa vecka. Synd, det blir lite struligare då, men förhoppningsvis kan pappa bo hos mig en vecka och ta hand om dem. Det är inte optimalt men jag önskar att det ska lösa sig i alla fall. En vecka är ganska länge att vara borta från dem. Men jag har berättat för mina föräldrar nu om resan och de var faktiskt inte helt negativt inställda som jag hade väntat mig. Men alltid finns det ju någonting - det är ju så förskräckligt dyrt, får jag verkligen ta semester och allt annat på det. Jag försöker att stänga öronen och inte lyssna för mycket på det negativa. Det blir ju ingen gladare av.

2009-03-02

Ren glädje!
Både jag och UP hade lite så där känslan att vi "borde gå ut" för att träffa folk i fredags. Men när allt kom omkring var vi egentligen inte jättesugna på det någon av oss så vi åkte hem i stället. Det blev i stället det som har börjat bli vår vanliga fredagsritual; en god middag, lite vin eller en drink och en bra film. Den här gången såg vi Slumdog Millionaire, som UP har fått nedladdad av en kollega. Den har fått massor av priser - bland annat en Oscar för bästa film - och den var verkligen bra, tragisk och glädjefylld och spännande in i det sista.

På lördagen hann UP med en skridskotur medan jag själv tog en promenad, och sedan var det städning för hela slanten innan vi åkte in till stan. Vi såg Bounces uppsättning Caution på Orionteatern tillsammans med SS och HW och den var verkligen lysande - ren och skär dansglädje när den är som bäst. Hela gruppen har en otrolig energi och det syns på dem att de har roligt tillsammans och älskar det de gör. Den här föreställningen var annorlunda på så sätt att publiken stod på golvet och dansarna flyttade både sig själva och scenerna runt i rummet. De var närvarande med publiken på ett helt annat sätt än på en stor scen och föreställningen bjöd på både humor och dramatik. Man kan inte låta bli att vara glad när man ser dem!

Efter föreställningen åkte vi hem till HW för ett par drinkar innan vi gick vidare till Indian Garden för middag. Drinkarna var goda och middagen underbar, men vad gäller sällskapet är jag inte lika lyrisk. SS är en av mina närmaste vänner och jag tycker mycket om henne, men hennes pojkvän HW kan jag bara inte med. Jag kan inte sätta fingret på det - det är bara något hos honom som jag inte klickar med. Men SS verkar lycklig med honom och det är ju huvudsaken.

Vi berättade om våra planer på att åka till New York nu i mars och SS började genast tjata om att "jaha, ska ni förlova er, vad kul att vi får veta det först!". Hennes ord gjorde mig enbart irriterad eftersom det för det första inte är minsta sanning i det och för det andra bara ett jobbigt ämne med tanke på de samtal jag och UP har haft om det här och att jag vet att förlovning och äktenskap inte är något som står högt upp på hans priolista och sannolikt inte kommer att hända inom de närmaste hundra åren. Jag tycker det är sorgligt eftersom det är viktigt för mig men det blir knappast bättre av att någon utomstående håller på och tjatar om det. Det är ungefär som när man inte kan bli gravid och folk tjatar om att man ska ha barn eller anledningen till att man inte har några - respektlöst, tycker jag.

Söndagen bjöd på strålande sol och klarblå himmel och vi gav oss ut på en lång promenad med fika ute på Edsviken. Det var mycket folk ute på sjön, skridskoåkare, folk som promenerade och massor av lekande hundar som sprang runt alldeles lyriska av lycka. Det kunde ha blivit en perfekt dag om det inte var så att jag och UP fastnade i ännu en idiotisk diskussion om subban som har förstört så mycket, hon som fortfarande innehar en viss förstaplats i UP's känslor, även om han numera säger att känslorna inte är positiva utan negativa. Men det är svårt ändå, så väldigt svårt att leva med vetskapen. En annan vetskap är min läkarundersökning idag, den som jag blir mer och mer orolig för ju närmare jag kommer. Jag vill bara höra att det är bra, att det inte är någon fara, inget att vara orolig för. Men jag vet inte.

Igår bokade vi resan till New York! Flyget är klart och bra pris blev det också med direktflyget. Hotellet är däremot inte klart och jag har nog inte riktigt förstått att det är på riktigt ännu, att vi verkligen ska resa dit. Jag känner mig stressad över allt som är kvar att göra både med fixandet inför resan och på jobbet. Det kommer att bli fullt ös hela veckan.