2009-08-31

Risig
Helgen har gått med expressfart. Så är det alltid - det känns som att tiden flyger iväg och utav allt jag vill göra hinner jag knappt hälften, om jag har tur och är riktigt effektiv.

I fredags mötte jag UP efter jobbet. Vi gick en runda på stan, hade funderingar på att gå på after work på Diplomat som JD hade bjudit in till men när allt kom omkring var vi tvärtrötta båda två och det slutade med att vi åkte raka vägen hem i stället. Ibland måste man bara prioritera sig själv. Fredagkvällen blev lugn, god, enkel middag och vila. Ibland är det bara det vi behöver, antar jag.

På lördagen hade vi lite race med hemmafix på förmiddagen. Jag har gjort upp en lång lista med saker vi kan göra för att förbättra vårt hem, varvat med saker vi verkligen måste få gjorda - det är allt ifrån att måla skrivbordet vitt till att gå igenom Tanzania-foton och leta kyrka till vårt bröllop. Det finns att göra, helt klart. Eftermiddagen ägnade vi åt möbeljakt. Vi åkte till Länna Möbler och ägnade ett par timmar där. Vi bestämde oss för vilken stereobänk vi ska beställa och hittade dessutom en bra skrivbordslampa och en klart tänkbar variant på sängbord. Enda nackdelen med bordet är att det inte är kritvitt utan bryter i en lite gråaktig nyans som jag inte riktigt gillar. Det går så klart att måla om men det vore ännu bättre om det var rätt från början. Kvällen tillbringade vi hemma igen - lugn och ro, middag och lite jobb.

Söndagen var visiningsfri men gick för övrigt i ungefär samma stil som lördagen. Vi åkte runt i ytterligare några möbelaffärer men hittade ingenting bättre än det vi redan sett. Vi var förbi AP en kort sväng och sedan var det enkel middag hemma innan helgen var slut för den här gången.

Idag sitter jag på jobbet och känner mig sjuk. Jag har varit halvkrasslig i stort sett ända sedan jag började jobba efter semestern men det har aldrig riktigt brutit ut utan jag har gått vecka efter vecka med lite lätt hosta, ont i halsen och rinnande näsa, men ändå kunnat träna och jobba som vanligt. Nu känns det plötsligt mindre bra och det är väldigt dåligt tajmat med tanke på att den här veckan kommer att bjuda på fullt upp att göra på jobbet. Jag kan helt enkelt inte vara hemma nu och det är inte alls bra om jag blir sjuk. Dessutom fyller mamma år i morgon och det är inte roligt att utebli från hennes födelsedagsmiddag. Jag lutar åt att avboka träningen och ta en vilokväll i stället - tråkigt men kanske ett måste ändå. Jag förbannar min virusdrabbade dator som gör att jag inte kan jobba hemifrån - det hade nog annars varit precis vad jag skulle behöva just nu. Kanske kan UP hjälpa mig med det i kväll - annars vet jag inte hur jag ska göra.

2009-08-28

Mycket att göra
Styrkepasset igår var urjobbigt men gick ändå bättre än förra veckan. Det går framåt i alla fall! Väl hemma blev det snabb middag - ärtsoppa och sedan blåbärspajen som var kvar - och en tur ut med katterna. Jag bokade flyget till London också så nu är det klart. Hotellet får någon av de andra tjejerna titta efter - jag känner nu att jag har gjort en del av jobbet så nu får de ta vid.

Jag och UP ägnade oss lite åt planering och åt att få lite gjort. Vi har massor att göra och det är bara frågan om vad vi ska prioritera. Bröllopsbokningarna börjar kännas akuta. Jag gick in och tittade lite snabbt på Edsbergs Slott men det är redan nu fullbokat i hela augusti och september nästa år. Det är väl så det är - ett år kvar och allt är slut redan. Det finns inte mycket utrymme för spontanitet direkt. Förutom bokningarna så är det ringarna men dem känner jag inte lika mycket stress med - de finns ju kvar, så att säga. Det är bara frågan när vi vill börja använda dem. Förutom bröllopsplanering har vi alla våra semesterbilder att gå igenom och rensa bland. Det kommer ta massor av tid. Jag måste få ordning på min dator på något sätt och sedan kliar det i fingrarna av längtan över att göra något åt vårt hem som ser ut som rena katastrofen nu. Vi har till exempel pratat om ny stereobänk till vardagsrummet, vi har pratat om soffbord och sängbord. Jag kan tänka mig att måla om skrivbordet i vitt för nu är det verkligen inte snyggt. Få ordning bland kläder och kartonger och pärmar.... det finns hur mycket som helst att göra.

Idag inviger jag min nya röda sidenblus till min korta jeanskjol. Blusen är underbar - jag har redan fått flera komplimanger för den. I kväll får vi se vad vi gör. After work på Diplomat kanske med gamla gänget? Jag vet inte. Förra veckan var faktiskt inte särskilt rolig tyckte jag. Jag känner att jag måste bli lite mer social nu, träffa folk och göra saker. Frågan är bara om det är just det här jag ska göra, om det är just det här jag vill. Det är något att fundera på.

2009-08-27

Slut?
Huset i Gribbylund som vi gillade i söndags har precis som väntat stuckit iväg en bit över fem miljoner nu. Jag tycker det är väl dyrt med tanke på att vi skulle behöva göra om varenda ytskikt i hela huset, med undantag bara för det ena badrummet. Det blir inget köp där med andra ord.

I stället kryper min allmänna frustration över vårt boende sig på mig nu igen. Jag sålde min underbara lägenhet i Jarlaberg i tron att jag bara skulle bo hos UP i ett par månader innan vi köpte nytt och flyttade vidare. Så blev det inte. Nu har jag bott där i sju månader och ännu har vi inte ens kommit i närheten av en ny bostad. Tråkigt men så är det. Vårt nuvarande hem har den enda fördelen att den är vansinnigt billig och att den har en bra gård med gräs och buskar som katterna gillar, men förutom det finns det inte så mycket jag uppskattar med den. Det är för trångt och för fult. Allt behöver renoveras, men eftersom vi siktar på att flytta så gör vi ingenting. De där lätta, ljusa moderna möblerna som jag längtar efter lyser med sin frånvaro. Våra sammansatta möblemang passar inte alls ihop - de passar inte ens ihop med sig själva. Varenda tänkbar färg finns representerad i en enda röra och det finns inte minsta spår av harmoni eller genomtänkt inredning. Sovrummet börjar bli halvbra, men resten av rummen är rena katastrofen. Kort sagt är det inte alls så här jag vill bo och jag börjar tröttna på det.

Samma sak är det med mina kläder. Jag har hur mycket som helst och ändå vet jag aldrig vad jag ska ha på mig. Jag skulle behöva rensa ordentligt, organisera och städa garderoberna. Jag har gjort det en del men det räcker inte - jag behöver mer ordning, bättre överblick.

Idag på lunchen åkte jag iväg upp mot St Eriksplan för att köpa present till mamma - presentkort på fotvård på Axelsons skola. När jag var i trakterna kunde jag förstås inte låta bli att smita in på både Bröllopsbutiken och Lillys. Jag har sedan tidigare spanat in en drömklänning på Bröllopsbutiken, men nu fanns den inte kvar. Jag håller tummarna för att det ska gå att beställa den ändå, för annars är jag rådvill. Allt annat är fult och pråligt i mina ögon. Jag vet att det inte är någon panik - vi har ungefär ett år på oss eftersom vi inte ens har bokat datum ännu. Men ändå - jag vill bara komma igång, vill känna att det händer på riktigt.

2009-08-27

I mindre bra form
Igår åt jag lunch med PH. Det var alldeles för länge sedan vi sågs och det lyfte verkligen - vi hade massor att prata om och jag hade lätt kunnat sitta kvar med henne resten av dagen för att bara få prata färdigt, om det alls går. Annars blev dagen OK. Jag deltog i möte med alla nordiska säljcheferna på eftermiddagen och presenterde marknadsläget och det gick bra. Jag har haft budgetgenomgång med TA och han hade ingenting att invända mot mitt förslag. Jag växer och lär mig.

Efter jobbet var det träning, spinningpass. Jag känner att jag inte alls är i bra form nu efter sommaruppehållet. Passet var vansinnigt jobbigt och jag kunde inte på långa vägar leverera så bra som jag brukar. Men det är bara att köra på, se till att komma tillbaka till min normala nivå. Hemma blev det en lugn kväll. Jag åt middag och blåbärspaj och städade badrummet. På kvällen ringde AP och undrade om jag var hemma eftersom hon ville komma förbi och lämna blommor som gratulation till vår förlovning. Hon kom senare på kvällen med 20 orange rosor och en stor vas som står på köksbordet nu.

Katterna var lugna och snälla och inte ens Saga ville gå ut på kvällen. Sent på kvällen kom UP hem från sin jobbresa. Det är skönt att ha honom hemma igen.

Det pratas väldigt mycket om svininfluensa nu, överallt, i tidningar, på nyheter, på jobbet. Jag undrar över hur farlig den är egentligen. Är den farligare än andra influensor? Själv har jag känt mig lite halvförkyld i ett par veckor drygt nu. Ont i halsen som kommer och går, hosta som inte riktigt ger med sig. Jag vet inte vad det är eller varför det inte ger sig. Jag känner mig inte direkt sjuk men ändå är det som att jag inte blir riktigt bra i alla fall. Jag hoppas att det inte är något att oroa sig för.

2009-08-26

Hemmakväll, mer eller mindre
UP åkte till Helsingfors igår igen så jag fick tillbringa kvällen för mig själv. Jag hade ingen träning inbokad utan gick lite på stan och provade den där fantastiska röda sidenblusen igen. Det slutade med att jag köpte den - inte bra och onödigt på alla sätt, men det förde i alla fall med sig fördelen att jag lät bli att handla något från HM som jag hade funderat på innan.

Jag åt en snabb middag och sedan var det dags att åka iväg med Saga till veterinären för att ta bort stygnen efter operationen. Det gick snabbt och bra och tjejen som gjorde det tyckte att läkningen såg väldigt bra ut. Det var skönt att höra. Jag tog ut båda katterna på promenad på gården senare på kvällen och det gick väldigt bra - inte ens Tuva ville gå in igen. Förutom det här bakade jag blåbärspaj och vek tvätt. Kvällarna går galet fort, man hinner ingenting i princip.

I kväll är det träning igen - jag hoppas bli mer inspirerad än förra veckan. Sedan ska jag ta mig i kragen och byta kattsand och städa badrummet och dammsuga. Roligt nästan varje dag!

2009-08-25

Tävlingsdags!
Jag tävlar om ett fint halsband i bloggen Sand mellan tårna. Jag har önskat mig våra namn som tryck och hoppas att jag vinner!

2009-08-25

Officiellt
Jag och UP är officiellt förlovade sedan några dagar. Vi berättade för min familj i lördags och i söndags uppdaterade jag min info på Facebook - numera är det ju så man berättar saker för folk man inte träffar så ofta. PH ringde igår på jobbet och vi bestämde att äta lunch i stan i morgon. Det ska bli kul att träffa henne - det känns att det var länge sen sist och det finns massor att prata om.

Jobbet har känts lite bättre den här veckan. Jag har lyckats hålla mig lite mer fokuserad än förra veckan och det märks att det börjar bli mer att göra. Jag är mer stressad, förstås, och måste göra mer, snabbare, oftare. Och hösten har bara börjat. Träningen igår fick jag avboka. Jag fick migrän och då var det inte mycket att göra. Jag gick en sväng på stan och åkte sedan hem en kort stund innan det var dags att åka iväg och hämta UP vid tunnelbanan. Vi skulle på middag hos hans mamma som hade gäster, gamla vänner från England på besök. Även BP, MNP och CP var där. Middagen blev OK - trevlig även om jag som alltid tänker lite extra på uppförandet i deras sällskap. Precis när vi skulle gå hem berättade UP för AP i enrum att vi har förlovat oss. Hon blev alldeles tagen och tårögd och kramade om oss båda och självklart blev UP också rörd av att se henne. Det känns bra att det togs så väl emot av henne. Nu måste vi börja planera framtiden på allvar.

2009-08-24

Helgerna går så fort
Jag är tillbaka på jobbet igen efter helgen. Det känns som att jag knappt har hunnit blinka så blev det måndag igen. Aldrig hinner vi allting vi vill och borde och behöver. Tiden flyger iväg.

Lördagförmiddagen ägnades åt tvätt och städning hemma. Efter lunch åkte vi till C och Ø för att fira SL som fyllde 1 år. Mamma var där också. Av mig fick hon en röd plyschdress med en vit tröja till. Av mamma fick hon förstås mängder av saker - månadssten, tre pussel, kläder, leksaker... Det barnet kommer inte att sakna någonting. Förutom presentöppning så fikade vi och åt tårta och kakor tills vi nästan rullade fram. Jag berättade om att jag och UP har förlovat oss och det blev glatt mottaget av hela familjen - jag tror knappast att någon är förvånad men det är ändå roligt att de blir glada.

Från födelesdagskalaset åkte vi vidare in till stan för att träffa JP och se Cullbergbaletten i Vita Bergsparken med henne. I vanlig ordning var hon sen - hon dök upp precis lagom till att föreställningen började. Som alltid var Cullbergkompaniet fantastiska - de är så exakt tajmade, så perfekta i varje rörelse. Det är imponerande. Efter baletten promenerade vi till Nytorget och åt goda tapas på Sardin. Det var en utmärkt kväll, mycket prat och skönt att bara få umgås i lugn och ro. Även JP fick höra om förlovningen och hon blev jätteglad för vår skull vilket värmde förstås!

På söndagen gav vi oss ut på visningar igen. Vi är väldigt trötta på det båda två nu och har börjat bli lite mer krassa i vårt urval. Det finns till exempel flera jättefina fyror till salu på Lilla Essingen men vi valde att inte ens titta på dem eftersom vi insåg från början att de kommer bli för dyra för oss och därför är meningslösa att lägga tid på. I stället blev det husjakt i Täby. Vi tittade först på en villa i Gribbylund. Den ligger väldigt bra till nära bussen vilket är ovanligt i det området och vi blev väldigt positivt överraskade båda två. Huset var stort och välskött och kändes alltigenom väldigt bra, även om det helt klart skulle krävas en hel del ytskiktsrenovering för att det ska bli bra i min smak. Redan utgångspriset är högt och det talar emot det - dels ett högt pris och dels en hel del jobb. Vi kan tänka oss att bjuda på det men jag tvivlar på att vi får det.

Hus nummer två låg i Visinge och var tråkigt, rent ut sagt. Det är svårt att säga var felet låg men det talade helt enkelt inte till oss. Med ganska mycket jobb skulle det förmodligen bli riktigt bra men det var ändå inte rätt. Hus nummer tre låg också i Visinge och det var bättre - hela undervåningen var jättefin, fräsch och bra på alla sätt. Men tomten var tråkig och instängd och hela övervåningen förutom badrummet var hopplös i planlösningen - i princip tre rum som knappt gick att använda till någonting förutom barnkammare. Det kändes som för mycket slöseri med utrymme så det var inte aktuellt, tyvärr. Vi tog en promenad i närområdet och hittade däremot ett helt nybyggt villaområde som givetvis var helt i min smak, även om det skriker barnvagnsghetto lång väg. Men husen var fina och fräscha även om vi flinade lite åt alla likadana familjer med likadana bilar och likadana barn.

På kvällen kom vi igång lite med vår bröllopsplanering. Vi funderade på datum och gäster att bjuda in och faktiskt blev antalet personer inte alls så stort som jag hade trott - knappt 70 personer. När allt kommer omkring har jag inte alls många som jag vill bjuda längre, eftersom jag har släppt kontakten med så många av partykompisarna. Inte heller UP gick till någon större överdrift så det blev en ganska kort lista trots allt. Det är roligt att UP faktiskt verkar intresserad också - att jag inte kommer att behöva planera allt själv. Det kommer nog bli bra ändå.

2009-08-24

I'm done
I fredags följde jag mycket motvilligt med UP på after work med gamla gänget på Soap Bar. Det kändes väldigt konstigt att komma dit. Det var inte alls många jag kände igen - ett fåtal personer bara, KH - jättegravid - och SL och AL och EE och ett par till. Allra konstigast var att se KH igen. Vi har inte träffats sedan den där hemska kvällen på Gerdas förra sommaren och jag har inte känt mig helt bekväm med situationen sedan dess. Nu vet jag egentligen inte om det blev så mycket bättre. Hon var som en total främling för mig, ställde inte en enda fråga om hur jag hade det och svarade kortfattat på mina frågor om henne. SL och AL var väl trevliga och EE också men jag kände ändå att jag inte var så intresserad. De samtalsämnen vi hade var ganska tråkiga och jag kände efter bara någon timme att det var dags för mig att åka hem. Jag var klar med det där, det gav ingenting utan kändes mer som slöseri med tid för mig. Det är helt enkelt inte mitt umgänge längre.

Det känns konstigt och lite sorgligt att det har blivit så fel mellan oss men nu vet jag i alla fall att det år som har gått inte har läkt många sår för mig - tvärtom, varje gång jag påminns så rivs de upp igen. Det bästa för mig är att hitta nya vägar, ett nytt liv som ersätter det gamla. Det borde inte vara omöjligt - jag är ju redan på väg. Det där livet är helt enkelt inte för mig längre och nu har jag fått svar på det.

2009-08-21

Socialt rädd, tydligen
Igår körde jag mitt första styrkepass på två månader. Jag kan utan att överdriva säga att det kändes som att det var mitt första pass på två månader. Det var skitjobbigt, rent ut sagt - armhävningarna mitt under passet var rena mardrömmen. Jag behöver verkligen komma igång med träningen nu efter sommaren så det är bara att ge mig på passet igen nästa vecka.

Annars blev det en hemmakväll. Vi åt tacos vilket jag fortfarande tycker är barnsligt gott och sedan beställde jag två kjolar från LaRedoute. Inte för att jag inte redan har tillräckligt många utan för att jag tydligen är en riktig shoppinggalning som inte går att hejda... Däremot avstod jag från koftan och bestämde mig för att jag visst har tillräckligt många redan. Någon måtta får det vara. Vi tittade lite på Hemnet också och hittade några hus och lägenheter som vi kanske ska titta på. Saga var piggare igår och ville till och med gå ut och gå så det är ett bra tecken. Tuva däremot håller sig helst inomhus.

Jag har bestämt mig för att försöka hitta något kul att se fram emot i höst och igår mailade jag ut till ett gäng tjejer för att höra om de vill åka med på en långweekend till London. EE svarade direkt att hon är på så det var roligt att höra. Jag hoppas få ihop ett par tjejer till, det är ju roligast om man är ett gäng. Men förutom EE har det varit klent med svar så vi får se.

Idag är det fredag igen och fredag betyder inbjudan till after work via maillistan jag är med på via Facebook. I vanlig ordning våndas jag. PR ska ut någonstans med ett par vänner och jag vet att jag är välkommen att hänga på dem om jag vill. Det vore det enkla, trygga valet. När jag frågade JP tidigare i veckan svarade hon bara att hon var upptagen på fredagen men idag fick jag höra av PH att de ska på Gerdas tillsammans med några andra tjejer. PH skrev att jag var välkommen dit men JP sa ingenting om det och av någon anledning gör det mig ledsen. Man är liksom inte välkommen i alla sammanhang längre. Jag vet inte vad jag ska tänka om det.

När det gäller den större after worken på Soap Bar så är det 5-6 personer som jag känner som har tackat ja. EE skrev i sitt mail igår att hon ska gå dit och idag kom ett nytt mail där det stod att även SS och HW ska gå dit. Jag vet inte vad jag känner - jag är urkonstig men på något sätt gör det ont att veta att folk gör upp planer, att de först tackar nej till mig och sedan tackar ja till någon annan. Är jag helt hopplös som person? Är jag en fullständig social katastrof eller vad är det för fel? I morse hade jag en total meltdown innan vi kom iväg till jobbet. Bytte kläder gång på gång och fick ett utbrott över att precis allt kändes fel. Det är som vanligt när jag ska träffa det här gänget. Jag blir fullständigt panikslagen innan och hittar ingenting att ha på mig. Det är som att jag måste klä mig i en rustning för att kunna överleva kvällen. Jag vet inte varför den här rädslan inte släpper. Jag vet när den uppstod - det var i samband med Kroatienresan förra sommaren. Men jag vet inte varför den inte går över. Jag vet inte varför den bara verkar växa sig allt starkare med tiden i stället för att mildras. Helt klart är det någonting alldeles galet med det, med mig.

Just nu känner jag mig bara ledsen för precis allt. Jag vill bara åka hem och dra täcket över huvudet och bli osynlig. Slippa alla krav och måsten, slippa drabbas av panik över en after work med några före detta bekanta. Jag känner spontant att jag inte litar på någon alls nu, att ingen vill mig väl, att ingen bryr sig. Frågan är vad som är värst - att vara utskrattad eller osynlig.

2009-08-20

Tillbaka i rutinerna
Jag kom igång lite med marknadsbudgeten för 2010 igår. Det är svårt - jag har aldrig i hela mitt liv gjort en budget förut. Det är en läroprocess och jag får förhoppningsvis lite hjälp på vägen också. Efter jobbet körde jag mitt första träningspass på ett par månader. Jag kan inte säga att jag var jättetaggad och det var rejält jobbigt, och dessvärre faktiskt inte jättekul heller. Instruktören är duktig men hon är ju inte PA och det är knappast hennes fel. Jag ser fram emot att PA kommer tillbaka även om jag inser att det kommer att dröja några månader. Hon fick tydligen en dotter i måndags så det var roligt att höra att allt har gått bra ändå.

Annars har jag inte riktigt varit på humör igår. Jag fick en flashback från hur det var för ett år sedan, före Kroatien, och det lyfte inte direkt. Jag och UP åkte iväg och storhandlade igår kväll och givetvis kom vi att börja prata om det då - tack vare mig, det var jag som började ta upp det. Jag kan inte förklara vad som hände för ett år sedan, mer än att det kändes som att precis varenda människa i världen tog UP's parti emot mig. Mina vänner förstod mig till en början, men efter att de hade pratat med UP var det i stället jag som måste släppa min inställning och gå vidare, låta UP få som han ville. Det var bara jag som skulle ändra mig, aldrig UP. Det var aldrig någon som föreslog för honom att han kanske borde stanna hemma för min skull. Inte en enda. Allt handlade om mig och det gjorde att jag kände mig sviken av precis varenda människa i gänget. Jag kände aldrig ens att någon försökte förstå mig och det tog väldigt hårt. UP har svårt att förstå varför jag drar mig för att umgås med de här personerna än idag och jag kan helt enkelt inte förklara det. Jag kan däremot inte förstå varför inte ens UP träffar dem längre. Det är helt upp till honom vad han vill göra med sitt liv och jag vill inte att han ska styras av mig och mina känslor utan av sig själv. Jag antar att jag är rädd att han förändrar sitt liv på ett sätt som han senare kommer att ångra.

I morgon är det after work med gamla gänget och jag vet inte hur jag ska göra. Jag borde gå ut och göra något, helt klart. Jag borde vara social, jag borde träffa folk. Jag borde gå dit bara för att bevisa för mig själv att jag klarar det, att jag kan överleva en sån kväll. Jag borde även om jag innerst inne inte vill alls. Det är mycket man borde och jag övertalar mig själv att åtminstone fundera på det till i morgon. Livet går ju vidare.

2009-08-19

Höstkänsla
Det är inte direkt kallt ute men det känns ändå att hösten är på väg nu. Det är en annan klarhet i luften, en kyla som anas även när solen skiner. Jag brukar gilla hösten och hoppas att den ska bli bra även i år. Jag gick en liten runda på stan igår efter jobbet. Målet var NK's juvelsalong - jag är minst sagt obeslutsam när det gäller mina kommande ringar och behövde prova lite till. Just nu lutar jag åt att ha två släta ringar i rött guld och en i vitt guld med stenar emellan dem. Men det är jättesvårt att välja och det blir inte lättare av att man aldrig kan prova exakt det man vill ha. Det blir provisoriska lösningar, halvliknande ringar och kombinationer som ändå inte säger exakt vad det är man köper. En gissningslek blir det, en sådan investering på många tusentals kronor.

Efter NK gick jag in på InWear en kort sväng och hittade givetvis två plagg jag förälskade mig i - en helt fantastisk röd sidenblus och en grå stickad klänning i vid modell. Båda passade mig perfekt och båda var förstås ruskigt dyra. Det blir något att fundera på för mig. Jag borde rensa ur mina garderober ännu mer - jag har ständigt för många plagg och ständigt svårt att hitta något att ha på mig. Det verkar vara min lott på något sätt. I höst vill jag i alla fall investera i en ljus kappa med skärp, kanske den underbara paljettkjolen på LaRedoute och tja, kanske den röda blusen också. Mera rött ska det vara i min garderob - det är en färg som piggar upp.

UP var borta på konferens igår igen - det känns som att vi knappt ser varandra i veckorna. Saga var lite piggare igår kväll. Hon verkade ha legat på samma plats under sängen hela dagen, men hon började spinna när jag kom hem och kröp fram i stället. Hon äter och dricker nu så det är ett bra tecken. Tuva är gosig som vanligt och jag har dåligt samvete över att jag inte ägnar henne lika mycket tid och uppmärksamhet nu när Saga inte mår helt bra. Det blev i alla fall en lugn kväll - jag tvättade och betalade räkningar och förde över pengar och satt sedan och surfade lite på datorn. Jag tar en dag i taget och försöker att inte vara så otålig över det som går för sakta.

2009-08-18

Liten katt
Jag undrar om jag har mental ADHD eller något sånt. Jag kan bara inte koncentrera mig på jobbet. Det är omöjligt, hopplöst, ogörligt. Dagarna segar fram och mina tankar flyger åt alla världens håll samtidigt som jag försöker få något gjort. Jag vet inte vad felet är - jag har ett bra jobb och jag trivs med kollegorna, de är toppen på alla sätt. Och ändå. Det går inte. Är det branschen eller produkten som är för tråkig? Jag borde kanske jobba med mode i stället, eftersom jag nu tycker det är så roligt. Eller något annat, någon produkt jag faktiskt gillar, något som kan fånga och hålla kvar mitt intresse en hel arbetsdag och lite till.

På lunchen gick jag förbi ännu en guldsmed för att prova fler ringar. Det hjälpte inte - om möjligt blev jag bara ännu mer förvirrad över vad jag ska välja. Jag trodde till i förra veckan att jag visste precis vad jag ville ha men nu velar jag ändå, helt obeslutsam. Kanske borde jag bara välja två släta ringar i stället - men det skulle jag säkert tröttna på också. Jag tröttnar fort på det mesta, tydligen.

Efter jobbet åkte jag raka vägen ut till Arninge för att hämta Saga hos veterinären. Det var en minst sagt ynklig liten kisse som väntade på mig där. Hon hade nyligen vaknat ur narkosen och var väldigt groggy, knappt vaken och liksom bedövad hela hon. Operationen hade tack och lov gått bra och hon behöver inga fler behandlingar förutom antibiotika i fem dagar nu efter operationen. Vi åkte hem och hon fick försöka piggna till lite, men det gick trögt. Hon var vinglig och slö av narkosen och låg mest som ett litet paket stilla på golvet, eller i knät om jag tog upp henne. Att få i henne mat var nästan omöjligt men hon verkade ändå hungrig efter ett par timmar, gick gång på gång till matskålarna och tittade på dem men verkade inte veta hur hon skulle få i sig något. Halskragen som hon måste ha för att inte kunna slicka såret gjorde inte saken lättare. Till slut lyckades hon slicka i sig lite vaniljsås från mitt finger men mer än så blev det inte. Idag verkar hon lyckligtvis piggare och började till och med spinna när jag lyfte upp henne. Men det blir att ta det lugnt och stilla för Saga under de kommande dagarna.

Det är lustigt (eller olustigt kanske) - när jag kom hem från Tanzania var jag så totalt avslappnad och lugn och tänkte att jag minsann skulle se till att hålla stressnivån nere även när jag kom tillbaka till vardagen. Det har gått så där kan jag säga nu. Jag har bara jobbat i en dryg vecka och redan är allt som vanligt igen - redan är jag stressad, går fort, tankarna rusar, jag skriver mentala listor i huvudet över allt jag måste göra. UP har fullt upp på jobbet redan och det är trist att vi knappt ser varandra i veckorna. Vi har massor att göra egentligen men det är mycket vi inte ens kommer igång med - som att planera vårt bröllop till exempel. Jag har försökt förklara för UP att både kyrkor, fotografer och festlokaler bokas upp många månader i förväg - att det är fullbokat ett år före respektive datum är inte ovanligt. Men UP verkar inte stressad över det och jag undrar om det blir ännu en kalldusch, att jag måste dra i allting och att det med tiden kommer att visa sig att vi är för sent ute, att det vi vill ha redan är fullbokat. Det har hänt förr så det skulle inte förvåna mig enormt. Vi måste helt enkelt ta beslutet att lägga tid på de här sakerna - det måste ju göras.

2009-11-17

Ibland går tiden för sakta...
... och ibland går den för fort. På helgerna går det alltid för fort. Arbetsveckorna däremot tar aldrig slut verkar det som. Förra veckan, min första jobbvecka efter semestern, var ändlös, evighetslång, och det är bara början.

Efter jobbet på fredagen gick jag ner till Kaplans för att prata ringar med deras duktige guldsmed. Han verkar ha järnkoll så det känns bra att anlita dem även den här gången. Jag trodde att jag visste precis vad jag ville ha, men nu när jag väl har varit där och funderat så är jag osäker. Jag vet att jag vill ha två ringar med stenar med fadeninfattning, höga och flacka. Så långt är jag med. Men sen då? Ska jag ha två likadana ringar i vitt guld med en slät i rött guld emellan? Eller ska jag ha bara två likadana diamantringar? Ska de i så fall vara i vitt eller rött guld eller en av varje? Eftersom jag hade rött guld förra gången är jag sugen på vitt nu, men frågan är om jag bara ska ha det eller om jag ska blanda. Det är svårt, svårt, och ju bredare ring desto större stenar och ju större stenar desto dyrare blir det också. Jag måste prova fler gånger, måste fundera mer, helt klart. Efter Kaplans mötte jag UP och vi gick till Hötorget där vi träffade TF. Vi gick och åt på Galways och såg sedan Ice Age 3 på bio. Den är gjort i 3D-teknik och var hur rolig som helst - vi skrattade nästan utan avbrott hela filmen igenom. En perfekt kväll!

På lördagen gick vi upp tidigt och åkte och hämtade mamma. Vi åkte iväg till Vaxmora för att plocka blåbär, och hade vi bara haft tid och ork så hade vi lätt kunnat gå där hela dagen. Det fanns hur mycket blåbär som helst - vi fick ihop sammanlagt 6 liter på bara ett par timmar och då tog vi ändå en fikapaus dessutom. Resten av eftermiddagen satt vi och rensade blåbär och frös in. På kvällen var det festdags igen - EB fyllde 35 år och skulle ha partaj hemma. Vi från jobbet möttes först upp på Gerdas för en drink. Det var första gången för i år som jag var där och jag har inte saknat det alls. Vi var där tidigt och det var nästan inget folk men framför allt kändes det ändå skönt att få gå därifrån efter en drink. Festen hos EB var rolig - mycket trevligt folk varav jag ändå mest fastnade med dem jag kände sedan tidigare. Mycket vin blev det förstås och på söndagen mådde jag allt annat än bra, precis som det ska vara.

Söndagen var seg och långsam och jag piggnade inte till förrän på eftermiddagen. Då tog vi oss ut till Altorp för att plocka svamp. Mycket blev det inte, men vi fick ihop en lagom portion med gula kantareller och trattkantareller som vi åt till middag. Jag tog ut katterna en sväng, vi gjorde en blåbärspaj och jag tog mig an strykhögen till sist - sen var helgen slut.

I morse lämnade vi Saga hos veterinären och jag vet inte vem av oss som har mest ångest - hon eller jag. Troligen är även Tuva lite orolig eftersom hon är helt ensam hemma hela dagen vilket hon inte är van vid. Jag önskar att operationen ska gå bra och att det inte ska vara några problem efteråt heller. Idag får tiden gärna flyga fram för min del.

2009-08-14

Nja
Nej, man blir inte rik av att jobba. Mitt lönesamtal gick bra på så sätt att TA i stort sett inte hade något negativt att säga. Han är nöjd med mitt jobb och hoppas att jag ska ta en större ledarroll framöver så vi har i alla fall samma mål med min tjänst. Men trots det blev min löneökning inte mer än ynka 713 kronor, 2,3 % som är standardökningen. Jag kan inte påstå att jag är nöjd med det, tvärtom. Riktigt besviken blev jag faktiskt. Jag hade helt klart väntat mig mer än så. Så kul var det.

Jag tappade jobblusten lite efter det och satte mig och tittade efter festlokaler i stället. Jag hittade ett toppenförslag, Carlshälls gård på Långholmen i Stockholm. Den ligger jättefint alldeles vid vattnet och skulle nog fungera bra för oss. Jag får se vad UP tycker och om den är ledig på rätt datum också. Det blir som det blir.

2009-08-14

Vänta och våndas
Igår åkte jag med Saga till veterinären för att titta på knölen på hennes svans. UP åkte direkt dit från Arlanda och det var skönt att ha hans stöd där ändå. Veterinären tittade och kände och sa att troligen är det en talgfylld körtel, men hon kunde inte utesluta att det skulle kunna vara en tumör eftersom Saga ändå är nio år och det är i den åldern sånt brukar börja komma. Mitt hjärta stannar nästan av skräck över att det skulle hända Saga någonting, att hon inte skulle bli gammal som jag har tänkt mig. Vi ska komma tillbaka till veterinären på måndag och då ska de operera bort knölen. Stackars liten, hon var jättestressad över att åka dit redan igår - första gången hon åker någonstans utan Tuva. Tuva var också orolig över att bli lämnad ensam hemma, de är ju vana att alltid ha sällskap av varandra. Förutom knölen på svansen ska de dessutom ta bort tandsten när Saga ändå är sövd och dessutom har hon fått order att banta så jag ska sätta både henne och Tuva på diet. Tråkigt men jag vet att det är nödvändigt. Väl hemma igen tröstade vi katterna med tonfisk. De var helt slutkörda resten av kvällen båda två och inte ens Saga ville gå ut och gå.

Senare på kvällen blev jag och UP rejält osams och även den här gången handlade det om hans förflutna, om alla saker och bilder som finns kvar. Som vanligt löser vi ingenting och som vanligt kommer vi inte framåt. Där har vi en låst situation, tyvärr. Det känns bättre idag men är alltid jobbigt när det händer.

Idag ska jag ha lönesamtal med TA. Jag våndas som alltid inför sånt här. Igår hade vi genomgångsmöte inför höstens olika projekt och det gick i och för sig bra. Men ändå. Jag har dåliga erfarenheter av sånt här och det sätter spår.

Efter jobbet ska jag gå till Kaplans och prata ringar och diamanter. Förhoppningsvis hinner UP dit också. Sedan får vi se vad vi gör. Det blir skönt när jobbveckan är över för den här gången - en mjukstart på hösten.

2009-08-13

Vardag igen
I måndags började jag jobba igen. Jag kan inte säga att jag är glad för det - trots att jag har haft fyra veckors semester känns det alltid som att det är för lite. Det är OK att träffa jobbkompisarna igen - PR och EB är alltid roliga att umgås med. Men ändå. Alla krav, alla måsten, hela dagarna som försvinner. Den här veckan våndas jag för möte med chefen och sedan lönesamtal på det. Jag avskyr sånt - förväntar mig alltid att få skit för det ena eller det andra och har dåligt samvete för att jag inte jobbar flitigare utan låter tankarna vandra iväg åt alla andra håll i stället. Jag hoppas att det känns bättre nästa vecka när jag har hunnit vänja mig lite vid att vara tillbaka.

Någon träning blir det inte den här veckan. Jag har blivit förkyld, ont i halsen som inte ger sig. Det blir att vila en vecka till. Hade jag inte fått virus på min dator så hade jag nog försökt jobba hemifrån lite men som det är nu så funkar det ju inte.

På fredag efter jobbet ska jag och UP gå till Kaplans för att prata ringbeställningar. Jag gjorde mina förra ringar där också och hade turen att få ett riktigt bra pris eftersom jag kunde köpa stenarna begagnade på auktion. Jag hoppas på samma tur den här gången också. Igår gick jag in hos en guldbutik för att prova lite och känna efter med bredd och höjd på mina ringar. Som det känns nu så kommer jag att ha mina ringar 2,5 mm höga och totalt 11 mm breda - två likadana vitguldsringar med stenar som är 4 mm breda och mellan dem en slät ring i rött guld som blir lite smalare - just nu lutar jag åt 3 mm men kanske blir det bara 2 mm också. Jag får se hur det känns när jag har de andra ringarna klara. Jag beställer ingen slät ring just nu utan tar det längre fram. Hos guldbutiken igår fick jag ett totalpris på uppåt 70 000 kronor för alla mina ringar - helt galet dyrt. Det finns inte en chans att jag skulle betala så mycket - bara den släta guldringen skulle kosta över 7 000 kronor. Det är inte aktuellt för mig så jag kommer att leta efter en annan lösning med begagnade stenar i stället.

Stackars Saga har en knöl på svansen och jag måste ta henne till veterinären idag. Jag är orolig för att det ska vara något allvarligt men förhoppningsvis går det bra. Förhoppningsvis går jobbsamtalen bra också - men det återstår att se.

2009-08-12

Under fullmånen
Tisdag den 4 augusti friade UP till mig på stranden i Jambiani i fullmånens sken. Han talade om att jag har fått honom att upptäcka platser i sitt hjärta som han inte visste fanns och att jag har fått honom att förstå hur mycket man kan älska någon. Han sa att han ville gifta sig med mig och hoppas att jag vill det också. Och det vill jag ju, mer än något annat.

Att UP friade till mig var oväntat - jag har hoppats på det men hade slutat tro att det skulle hända. Och då gjorde han det, ändå. Vi räknar oss som förlovade från den 4 augusti. Vi har inte sagt något ens till våra familjer ännu. Vi vill passa på när vi kan träffa dem tillsammans. Men det är roligt att se UP - så glad och stolt när han kallar mig för sin fästmö. Vi pratar bröllop i slutet av augusti nästa år. Jag tror att det kommer att bli sagolikt, perfekt, underbart. Äntligen!

2009-08-12

Underbara dagar på Zanzibar
Efter vår bergsbestigning hade vi en extra vilodag i Arusha när vi i princip gjorde så lite som möjligt - tvättade, åt lite, läste. Vi gick inte många meter den dagen!

På måndagen var det dags att flyga vidare till vår verkliga vilosemester - Zanzibar. Vi tog inrikesflyget från Arusha, ett litet miniflygplan som nog inte tog mer än tolv passagerare. Jag och UP var de sista som klev på planet och när vi skulle stiga på kom en man fram och sa till oss att planet var fullsatt och en av oss skulle bli tvungen att sitta framme hos piloten. UP uppmuntrade mig att sitta där så jag klev fram och satte mig hos piloten - klart ovanligt och inget jag har gjort förut. Tanken slog mig förstås - vad skulle jag göra om piloten får en hjärtattack? Men att flyga som co-pilot visade sig vara odramatiskt - vi satt där och tittade på molnen och hela upplevelsen var extramt sövande - jag somnade nästan. Landningen var skakig men annars gick det bra.

Stone Town är huvudstaden på Zanzibar. Den är mellanstor, några hundra tusen personer max. Det är stor skillnad mellan Zanzibar och övriga Tanzania. Fram till 1960-talet var Tanzania och Zanzibar två olika länder - fastlandsdelen hette då Tanganyanika. Det var presidenten och landsfadern Julius Nyerere som enade nationen. Zanzibar har starka influenser från afrikansk, indisk och arabisk kultur och Stone Town är fylld av vackra gamla hus med ornamenterade, snidade portar och små gränder. Till skillnad från fastlandet är Zanzibar i stort sett helt muslimskt och det bidrar också till den arabiska känslan. i Stone Town mötte vi äntligen den verkliga värmen - när vi landade var det omkring 29 grader och ännu varmare blev det.

Jag gillade Stone Town direkt. Vi bodde på ett litet hotell med bra läge centralt i stan, bara ett stenkast från stranden. Hotellet har en underbar terrass där vi satt och åt frukost eller bara slappade med en bok. I Stone Town finns många bra restauranger och efter den ibland halvdana maten på berget och på safarin var det en lyx utan dess like att komma till Zanzibar med dess överflöd av färsk fisk, skaldjur och allt man kan tänka sig. En av kvällarna åt vi på en utomhus-foodcourt där ett 30-tal kockar i höga vita mössor stod och lagade till mat för en billig penning - grillspett med färsk fisk, skaldjur och grönsaker så mycket vi kunde äta och lite till.

Den andra dagen i Stone Town åkte vi på en spice tour. Zanzibar är känd som kryddön och här finns ett antal kryddplantager där folk odlar allt som tänkas kan - kardemumma, kanel, kakao, vanilj, peppar, exotiska frukter, tandoori, saffran och mycket annat. Efter besöket på kryddodlingen åkte vi till en liten by för att äta lunch. Det var en upplevelse i sig - en enkel måltid med kryddris och grönsaker som vi intog sittande på golvet. Byns alla små barn var underbara och det var något vi mötte överallt - små barn som vinkar och skrattar och ropar "jambo!". De var klart förtjusta i att bli filmade och fotograferade och alla ville vara med i bild samtidigt. Några av de bästa bilderna jag har tagit under hela resan är på just barnen.

På vår utflykt fick vi även gå ner i en gammal grotta där man för inte alls många år sedan gömde slavar som skulle fraktas vidare och säljas till andra länder. De mest attraktiva slavarna var män från Botswana, för att de är ovanligt stora och starka, och kvinnor från Etiopien som ansågs vara de vackraste. Det är en mörk historia i Afrika, något som aldrig borde förekomma. Utflyktsdagen avslutades med en timmes sol och bad på en härlig sandstrand, en försmak av vad resten av vår semester skulle bjuda på.

Efter två dagar i Stone Town åkte vi vidare till Zanzibars norra udde och Nungwi. Vi delade en minibuss med Carolyn och Richard från London och kom även att umgås en del med dem under dagarna i Nungwi. Nungwi är en av Zanzibars största byar, men det säger inte mycket - det är samma enkla lerhyddor, samma usla skumpiga grusvägar, samma getter, kor och höns överallt. Jag och UP bodde de första två nätterna på Sazani på den östra stranden av Nungwi. Här ligger hotellen lite mer glest och de flesta hotell är lite mer exklusiva. Läget är fantastiskt precis vid en perfekt strand, men otroligt nog var vi ändå i stort sett helt ensamma på hotellet. Det var lite absurt faktiskt - en underbar strand, krtitvit finkornig sand och klart turkost vatten, och knappt en människa där. Efter två nätter kände vi oss lite väl ensamma och beslöt att flytta till Smiles som ligger lite mer centralt i Nungwi precis på den norra udden. Här trivdes vi bättre - fortfarande var det lugnt och knappt några turister, men lite mer folk ändå och framför allt möjligheten att enkelt kunna gå längs stranden till ett större utbud av restauranger. Några direkta uteställen var det inte att tala om utan det var lugnt och skönt, och det här skulle ändå vara den lite mer aktiva delen av Zanzibar. Vi trivdes i alla fall bra här och gjorde inte mycket under våra fyra dagar. En dag åkte vi på snorkelutflykt till Mnemba-atollen - halvbra snorkling om jag ska jämföra med vad jag har sett i Asien, men en ganska trevlig utflykt ändå.

Efter fyra dagar i Nungwi åkte vi söderut igen, till Jambiani som ligger på Zanzibars sydöstra kust. Vi bodde på Coral Rock Hotel och det visade sig vara ett lyckokast - helt klart det bästa hotellet i området och helt klart den bästa möjliga avslutningen på vår resa. Om Nungwi är lugnt så är Jambiani om möjligt ännu lugnare. Här gör man inte mycket förutom att läsa, promenera på stranden och betrakta tidvattnet som kommer och går. Tidvattnet är minst sagt märkbart här. När det är lågvatten - på morgonen och förmiddagen - kan man gå flera hundra meter rakt ut och ändå inte ha vatten högre än till vaderna. Vid lågvatten fylls stranden av människor som letar snäckor och fisk, och av kvinnor som odlar sjögräs som plockas och säljs till Filippinerna. Vid högvatten behöver man inte gå mer än ett par steg ut i vattnet för att kunna simma.

Jambiani är en ganska stor by som vi promenerade i ett par gånger, men förutom det lever man ett lugnt liv här. En dag gjorde vi en utflykt - delfinsafari. Jag är i ärlighetens namn ingen snorkelfantast. Jag är inte förtjust i djupa vatten utan håller mig hellre på land, men delfinerna måste man ju ändå se. Den här utflykten var dock en jag kunde ha sluppit, visade det sig. Vi blev hämtade tidigt, tidigt och åkte en kort bit söderut, till Kizimkazi på den södra udden. Här skulle vi i sällskap med tre tyskar åka ut i en liten träbåt för att förhoppningsvis få chansen att snorkla med delfiner. Jag inser att de människor som arrangerar turerna gör allt för att tjäna pengar och egentligen inte bryr sig om vilka förhållanden de tar ut turisterna i, men det här var ett tillfälle när de med facit i hand borde ha ställt in turen.

Direkt när jag klev i båten halkade jag baklänges och slog hårt i en kant på båtgolvet, med en öm fot och ett enormt mörklila blåmärke över höften som resultat. Sedan for vi iväg, och det var nog en av de värsta båtturer jag har gjort. Dyningarna var 3-4 meter höga och dessutom var det meterhöga vågar på dem så båtfärden blev allt annat än njutbar. Givetvis började jag känna mig sjösjuk efter en stund och tillbringade större delen av turen med att suga på minttabletter och fokusera på att inte kräkas. Vi såg några delfiner svischa förbi, men det var bara UP som var galen nog att hoppa ur båten för att snorkla. Vi andra ville nog helst bara tillbaka till land igen. När vi nästan var i land överraskades vi av en störtskur och vågorna som sköljde över oss när vi klev ur båten gjorde oss bara ännu mer dyblöta än vi redan var. Delfinsafarin fick ett abrupt slut när tyskarna krävde att bli körda tillbaka till sitt hotell omgående. Så kan det gå.

Förutom delfinturen var våra dagar i Jambiani underbart lugna och avkopplande. Vi har varit totalt avstressade, ätit god mat, läst böcker, badat i poolen och i havet, vandrat på stranden... Så skulle jag kunna leva ofta och mycket. Ibland går tiden för fort.

2009-08-11

Mot Kilimanjaros topp
Vi hade en dags paus i Arusha efter safarin. Att få ta den första riktiga duschen på en vecka var sagolikt skönt - dammet rann av oss och vi kände och fräschare och renare än på länge. Vi var fortfarande rejält irriterade över arrangörens beteende men ville ändå försöka göra resten av resan till en så bra upplevelse som möjligt.

Under vår pausdag gjorde vi inte mycket - tvättade lite, läste, packade inför bergsturen bara. Tidigt på måndagen blev vi hämtade och åkte iväg mot Marangu där vi skulle börja vår vandring. Marangurutten som vi hade valt anses av många vara den enklaste leden till Kilimanjaros topp, kanske för att den är något kortare än de övriga och alltså kan genomföras på bara fem dagar för den som vill det. Dessutom skiljer den sig från övriga rutter genom att man här bor i hyddor, små enkla hus med fyra britsar i varje förutom den sista stugan vid Kibo där man bor tolv personer i varje rum. Vi hade inga ambitioner om att genomföra turen på kortast möjliga tid utan vår huvudambition var att komma till toppen och ner igen och framför allt att må bra hela vägen. Vår expedition bestod av otroliga nio personer - jag och UP, vår huvudguide Ramson och assisterande guide Mark, kocken Baraca och fyra bärare; Richard, som bar UP's packning, Fred som bar min samt ytterligare två som bar köksutrustning och mat. Alla var trevliga och hjälpsamma och vi är verkligen nöjda med dem allihop.

Den första dagen gick vi med Mark från Marangu på 1900 meters höjd till Mandara på 2 743 meters höjd. Turen gick mestadels uppåt på en väl preparerad stig och det var klart jobbigare än jag hade trott. Vi gick genom vacker regnskog och var uppe efter bara 2 timmar och 45 minuter. Under eftermiddagen tog vi en extra promenad upp till Mondaikratern och mötte en flock med svartvita Colobusapor alldeles vid hyddorna. Jag kände av en kort våg av huvudvärk men det gick snabbt över.

Nästa dag gick vi med både Ramson och Mark och den här dagen tog vi det lugnare. Regnskogen försvann snabbt och ersattes med hedlandskap, buskar och små träd. Vi passerade molngränsen och gick halva tiden i stekande solsken. Turen tog ungefär fem timmar och var inte fullt lika fysiskt ansträngande som dagen innan, men ändå rejält tufft med vissa branta backar innan vi kom fram till Horombo på 3 760 meter. Från Horombo hade vi perfekt utsikt över den spetsiga Mawenzi-toppen och här fick vi dessutom vår första anblick av Uhuru, den allra högsta toppen som var målet för vår vandring. Den dagliga rutinen med att Richard kom med en bunke med varmt tvättvatten var mer än välkommen när vi kom fram till Horombo, liksom den att vi blev väckta med en kopp varmt te direkt i hyddan varje morgon. Vi stannade två nätter i Horombo och hade alltså en extra acklimateringsdag för att förbereda oss för toppbestigningen på bästa sätt. Vi tog det hela tiden otroligt lugnt tyckte vi, men förstod ändå på andra personer vi mötte att vi var snabba - vi passerade ofta andra grupper men blev sällan själva passerade av andra än bärarna själva.

Bärarna förtjänar ett eget omnämnande. De är ofta unga - de måste ha fyllt 18 år men många av dem verkar inte vara äldre än så. De bär 30 kilo per person, uppför, uppför, ofta med dåliga kläder och dåliga skor, till en dålig lön. De är riktiga hjältar och utan deras hjälp tror jag inte att vi hade klarat det.

Den andra dagen i Horombo tog vi en acklimatiseringstur till Zebra Rocks, som ligger på 4 200 meters höjd. Redan här slog vi vårt eget höjdrekord - varken jag eller UP har varit över 4 095 meter förut. Vi mådde otroligt nog bra i stort sett hela tiden. Vår guide Ramson frågade om vi åt Diamox, som verkar vara väldigt vanligt bland klättrare. Läkare i Sverige vägrade skriva ut det till oss, men efter lite samråd med Ramson och andra klättrare bestämde vi oss ändå för att ta det under halva tiden, och då åt vi bara den lägsta dosen. Jag tror ändå att det hjälpte.

Den fjärde dagen gick vi från Horombo genom artisk öken - stenlandskap - till Kibo som ligger på 4 730 meters höjd. Det här är en ganska lång och enformig vandring - i stort sett bara rakt fram hela tiden. Den tar ungefär fem timmar och här gäller det att gå riktigt sakta - till och med bärarna saktar in här. Det är otroligt att man kan röra sig så långsamt och ändå bli så andfådd. Syrebristen tar ut sin rätt. På vägen till Kibo tilltog kylan och vinden rejält och när vi tog en snabb lunchpaus strax innan vi var framme började det snöa och hagla lätt. Vi var rejält frusna när vi kom fram till Kibo.

I Kibo gällde bara en sak och det var att samla kraft. Vi drack lite te och sedan gick jag direkt och la mig i sovsäcken för att försöka sova och hålla värmen så gott det gick i den råa kylan. Här var jag ändå glad att vi inte bodde i tält utan åtminstone hade rejäla väggar som höll vinden borta. Vid klockan fem blev vi väckta för en tidig middag. Ramson gick igenom nattens vandring med oss och vi pratade igenom klädsel och annan utrustning vi behövde ha med oss. Efter middagen var det dags att försöka sova igen - vila och samla så mycket kraft som möjligt inför natten. Vi skulle börja vandra vid midnatt men vi blev väckta av våra rumskompisar som skulle börja gå ungefär en timme före oss. Vid halv tolv kom Richard in med te, kex och den vanliga majsgröten och sedan var det dags att göra oss klara för toppbestigningen. UP hade den maximala oturen att bli lätt magsjuk precis när vi skulle börja gå så han fick en extra tuff nattvandring.

Vägen från Kibo till Gillman's Point på 5 681 meters höjd sägs vara den absolut tuffaste på hela turen. Från Kibo till kraterkanten består underlaget i princip av lavasand och ju högre man går desto brantare och stenigare blir det. För varje steg framåt halkar man bakåt och det är inte någon enkel sak att ta sig upp. Nattvandringen uppför branten är ändå nog det starkaste minnet jag har från hela turen. Det var i stort sett knäpptyst, stjärnklart och för övrigt kolmörkt. Det enda man såg i mörkret var utspridda pärlband av olika gruppers pannlampor som lyste upp bergväggen.

UP hade en tuff vandring, men själv kände jag mig oväntat pigg och fräsch hela vägen upp till Gillman's, som vi kom upp till vid tjugo över fem på morgonen - fortfarande i kolmörker. Här blev det värre. Vi var totalt exponerade för vinden och kylan slog emot oss med stormkraft. Här var det som att någon hade tryckt på en knapp nästan - min energi bara försvann. Från Gillman's hade vi ungefär en och en halv timmes vandring upp till Uhuru, och den vandringen var den absolut värsta jag har gjort i mitt liv. Jag var fullständigt slutkörd och kämpade mig fram över berget med Ramson några meter framför och UP och Mark några meter bakom. Halvvägs över kraterkanten kom soluppgången som gjorde det något lättare, men det var marginellt. Sista biten tog Ramson mig under armen och försökte få mig att gå på, men jag klarade inte hans tempo utan var tvungen att sakta ner. Klockan var kvart i sju när vi var framme vid Uhuru, och vid det laget var jag så trött att jag knappt orkade vara riktigt glad över att vi hade klarat det.

Vi var på toppen i kanske tio minuter och sedan var det bråttom ner. Våra guider satte iväg i jättefart och jag hade problem att hänga med i tempot. Jag nästan snubblade fram efter Mark och var fullt beredd på att när som helst ramla rakt ner i kratern av ren utmattning. Jag blev tvungen att be honom stanna en minut för att jag skulle få äta något snabbt och sedan drog vi iväg igen. Vägen nerför sanden var betydligt snabbare än vägen upp. Mark tog mig under armen och vi hasade nerför gruset i stora glidande telemarkssvängar. Halvvägs ner tog vi en paus och UP och Ramson hann ikapp oss. Vi var nere vid Kibo strax efter klockan nio på morgonen. Vandringen upp hade alltså tagit nästan sju timmar och vandringen ner igen tog lite mer än två timmar bara.

Väl nere i Kibo var vi så slutkörda båda två så vi fullständigt stupade i säng. Jag tror att jag somnade på sekunden - jag var så utmattad så jag tänkte bara att jag kommer aldrig mer gå upp. Vi fick sova i två timmar innan det var dags för frukost och sedan gick vi vidare ner mot Horombo igen. Vi sov en natt där och den sjätte dagen tog vi oss i racerfart tillbaka ner till Marangu. Jag kan förstå att de flesta olyckor händer på vägen ner. Vi gick på i rasande tempo och det kombinerat med ojämn stig och bristande koncentration kan leda till det ena och det andra. Halvvägs ner till Mandara snubblade jag över en rot och föll handlöst ner på marken. Jag skrapade upp händerna men det gick bra ändå som tur var. Vi var nere i Marangu strax efter lunch och fick våra diplom som visar att vi klarade att bestiga Afrikas högsta berg. På vägen tillbaka till Arusha stannade vi och åt lunch i Moshi och kom till hotellet på eftermiddagen, utmattade men väldigt nöjda.

2009-08-10

Safari i The Northern Circuit
Tidigt på måndagen blev vi hämtade av vår guide, Jacob. Vi åkte först en sväng förbi Tropical Trails' kontor för att hämta upp mat, utrustning och vår kock, Dodo. Här fick jag också träffa Joyce som jag har haft massor av mailkontakt med innan resan och hon berättade lite mer om hur resan skulle gå till. Sedan bar det av! Vi for iväg längs en större landsväg ut ifrån Arusha och efter ett par timmar såg vi våra första gnu. Det kändes "på riktigt" då när vi såg dem, vilda djur i verkligheten! Förutom gnuflocken såg vi många kor och getter som vallades av massajer i sina vackra, färggranna filtar, och enkla byar med små hus där folk lever sina liv utan minsta spår av kylskåp, varmvatten och internet. Jag har förstått att i stort sett alla människor på landet är självförsörjande och de köper i stort sett ingen mat. De har inte mycket pengar utan lever livet utan några av de extra-vaganser som vi tar för så självklara här i Sverige.

Vårt första stopp blev campingplatsen utanför Tarangire. Här lämnade vi av Dodo och utrustningen, åt en snabb lunch och åkte sedan vidare in i vår första nationalpark. Tarangire är en relativt stor park och här lever många av de typiska savann-djuren - lejon, gaseller, zebror, vattenbufflar, giraffer, elefanter, vårtsvin, strutsar... Vi såg mängder av djur redan här på bara en eftermiddag och höjdpunkten var när vi upptäckte ett lejon som åt av en impala-gasell. Det var obehagligt att se, förstås, men ändå inte så illa som jag hade väntat mig. Efter en stund upptäckte Jacob en lejonhona med två ungar som var på väg mot bytet och de var fantastiska att se - bara ett par månader gamla men redan så stora.

På kvällen åt vi middag på campingen enligt det vanliga upplägget som vi sedan fick varje dag - soppa och sedan en varmrätt som avrundades med färsk frukt. Te var standarddrycken. Lite senare kom tre killar som uppträdde med musik, dans och akrobatik - riktigt duktiga var de. Vi gick och la oss i tältet tidigt. Det var kolmörkt ute och stjärnhimlen var fantastisk, en av de allra vackraste jag har sett någonsin.

Nästa dag åkte vi vidare till Manyara som ligger ytterligare någon timmes färd norrut. Manyara är helt olik Tarangire. I parken finns en stor sjö, Lake Manyara, som är en overkligt vacker saltsjö där tusentals rosa flamingos lever. Deras ljud hörs som bakgrund överallt. Manyara är grönt och lummigt, till skillnad från Tarangire. Längst ner mot sjön finns en ändlös kritvit strand och där står girafferna som eleganta statyer, utspridda över marken. I Manyara såg vi mängder av djur - dels de vi redan hade sett i Tarangire men också flodhästar och mängder av vackra fåglar, med flamingona i spetsen. Vi fick riktig närkontakt med elefanterna och jag förälskade mig i girafferna och deras majestätiska skönhet. Vi tillbringade natten på en fin campingplats i byn Mbu Wa Mto.

Nästa dag var en resdag. Vi tillbringade halva dagen på den värsta grusväg jag har varit med om i mitt liv - nästan 25 mil för att ta oss via Ngorongoro till Serengeti. Ordet siringet betyder den ändlösa savannen på swahili, och det är lätt att förstå ordet. Slätten breder ut sig milsvitt åt alla håll, karg och uttorkad nu under torrperioden. Det är svårt att förstå hur någon kan leva här, hur de kan klara av det. Masajerna lever här på savannen, de vallar sina kor och getter och tar sig fram på något sätt som jag inte förstår.

På vägen till Serengeti stannade vi vid Olduvai Gorge, där världens äldsta spår av människan har funnits. Man har funnit fotspår av människor här som beräknas så gamla som 3,6 miljoner år - en ofattbar tidsrymd för mig, och ändå bara en bråkdel av den tid som jorden har existerat. Vi besökte museet och fick höra en kort berättelse om hur det gick till när fotspåren hittades, av en slump som så mycket annat.

Serengeti är en gigantiskt stor park - man kan lätt tillbringa flera dagar här utan att hinna se allt. Vi hade totalt två och en halv dag i parken. Vi var där under "lågsäsongen", om man nu kan säga att det finns en sån. Under vintern pågår den stora migreringen när miljoner gnu och zebror vandrar från Masai Mara till Serengeti. I deras spår följer andra djur, rovdjur och mycket mer. Vi var alltså inte i parken under högsäsongen, men trots det har vi sett tusentals djur - säkert 50 lejon, vattenbufflar, gaseller i tusental, antiloper, elefanter, giraffer, hundratals zebror och gnu, flodhästar, apor, hyenor och till och med gepard och leopard. Leoparden såg vi bara vid ett enda tillfälle och då hade vi tur eftersom den är så svår att hitta. Den var otroligt vacker, perfekt päls och perfekt formad. Gepard såg vi flera gånger, aldrig i språng tyvärr, men det var ändå roligt att se världens snabbaste djur. Den är större än jag väntat mig - både leopard och gepard är faktiskt nästan lika stora som lejon i kroppen, lite smalare bara och med mindre huvud. Det djur jag fastnade mest för var en halt ensam gnu som kom till vårt läger och sökte skydd. Jag tog henne till mig enormt - hon har inte lätt att klara sig när hon inte kan springa undan rovdjuren. Jag önskade henne förmågan att springa som vinden och hoppas att hon gör det nu.

Vårt boende i Serengeti förtjänar ett eget omnämnande. Vid första anblick var det inte mycket för världen - en ganska ocharmig och skräpig lägerplats mitt ute i ingenting på savannen. Första natten var det några andra tält där också men andra natten var det bara vi fyra - jag och UP i ett tält och guiden och kocken i ett annat kanske 30 meter bort. Mellan oss låg den inhägnade byggnaden där maten förvaras och kanske 60 meter bort låg byggnaden med dusch och toalett. Vid första anblick kände vi båda två att vi hellre hade bott på en annan camp, men med facit i hand är jag glad att vi bodde just där eftersom äventyret blev så mycket större. På dagarna åkte vi runt i jeepen - takluckan var öppen och vi stod upp en stor del av tiden för att kunna spana efter djur lite lättare. Vi blev snabbt täckta av damm - aldrig hade jag kunnat föreställa mig att Tanzania är så dammigt. På kvällarna satt vi i tystnaden vid vårt läger och åt middag under stjärnorna, med enbart fotogenlampan och syrsorna som sällskap. Vi pratade mycket med Jacob och han berättade en massa både om djur och vildmark och om Tanzania, om olika stammar, om hur landet fungerar och inte fungerar.

Varje kväll fick vi varningen att inte gå iväg någonstans utan att först se oss om med ficklampan. Såg vi några lysande ögon så skulle vi inte lämna tältet för något i världen. Redan första kvällen hände det - jag skulle gå iväg för att göra mig klar för kvällen och möttes av två lysande ögon kanske 40 meter bort. Jag försökte se själva djuret och trodde först det var en babian. Men vår guide kom och tittade också och avgjorde snabbt att det var en hyena.
"You cannot go over there", sa han, "you must stay here by the tent." Han berättade att hyenor är synnerligen opålitliga djur som anfaller vad som helst och även om den här hyenan var ensam så skulle den lätt kunna gå till attack om vi kom vandrande så exponerade utan något skydd.

Nästa kväll låg jag och UP i tältet och tittade på kort i kameran. Vi pratade och skrattade men avbröt oss tvärt när vi hörde det omisskännliga ljudet av ett lejon, inte mer än 100-150 meter bort. UP stängde raskt av kameran och sedan låg vi blick stilla, tvärtysta på helspänn och försökte höra lejonet, vilket ljud som helst bara för att veta var det gick och om det var på väg åt vårt håll. Vi hade hört både hyena och babianer tidigare på kvällen och redan då sa Jacob att babianerna skrek för att de var oroade över något djur på marken, kanske ett lejon. Vi låg vakna i ungefär en halvtimme till och började precis slumra till när vi helt plötsligt hörde ett djupt mullrande precis utanför tältet. Vi blev båda stela av skräck och höll nästan andan för att inte avslöja att vi var där. Vi hörde ett eller flera djur gå omkring alldeles utanför tältet, nosa och trampa runt. Efter en stund avgjorde vi att det inte kunde vara ett lejon - stegen var alldeles för tunga för det. Vi hörde djuret - eller djuren - beta av gräset och slappnade av något, men jag kan lugnt säga att mycket sömn blev det inte den natten. Nästa morgon berättade Jacob att det hade varit vattenbufflar i lägret och vi vet att det inte heller är att leka med -de väger uppåt 800 kilo och är mycket aggressiva. Det är inte ofta man känner en ren och skär rädsla för sitt liv på det sättet - att man är helt utlämnad till ett vilt djur och inte har en aning om hur det ska reagera. Men det blir en bra historia att berätta efteråt, en del av äventyret.

I många delar av Serengeti var vi mer eller mindre ensamma i parken. I andra delar var det nästan cirkus, särskilt när de lite mer eftertraktade rovdjuren dök upp. Vi har sett tiotals bilar uppställda i väntan på att se lejon som jagade zebror. Den gången vann zebrorna, till min glädje. Jag inser att jakten är naturen, och allt det där, men det betyder inte att jag vill se ett djur dö. Jag kommer alltid heja på växtätarna.

Efter Serengeti drog vi oss österut igen, till Ngorongoro. Vi sov en natt på en campingplats på kraterkanten och här var det kallt, kallt och rått. Under middagen på kvällen kom resans första egentliga bakslag när vår guide berättade att heldagssafarin i kratern som vi hade blivit utlovade inte skulle kunna genomföras. Det är en lång historia med mycket ilska och besvikelse från vår sida. Jacob pratade med Joyce på kontoret som bad om ursäkt och hoppades att vi skulle nöja oss med det, men det gjorde vi förstås inte - vi har köpt och betalat för en 7-dagarssafari men i sista minuten gör arrangören om den till endast 6 dagar utan att erbjuda någon kompensation. Vi har fått veta att arrangören Tropical Trails systematiskt gör så - de säljer in och tar betalt för något som de aldrig har en tanke på att leverera. Förutom det här ljuger de om hotellpriser och försöker få kunder att betala mer än de ska. De finns rekommenderade i Lonely Planet men vi kommer att skriva till dem och be dem ta bort rekommendationen till nästa upplaga eftersom det här inte är ett seriöst företag. Vi kommer även att skriva om det här på TripAdvisor och Lonely Planets reseforum och säga åt folk att inte boka resor via det här företaget. Det är synd på så duktiga guider att personalen på kontoret - och framför allt ledningen - är fullständigt bedrövlig och oärlig.

Den här konflikten gjorde upplevelsen av Ngorongoro sämre än den egentligen var. Vi var trötta båda två och hade tappat sugen, vi var förbannade och kände oss lurade, och det drog ner hela intrycket rejält. Ngorongoro var trots det väldigt vackert - sagolik natur men inte alls så mycket djur som vi hade väntat oss. Här såg vi i alla fall två noshörningar så vi uppfyllde The Big Five till slut.

Safarin har varit händelserik, minst sagt. Tusentals intryck och så mycket att se och uppleva. Först handlade det mest om att se djuren på riktigt, sedan lärde vi oss om hur de lever och steg tre var att även förstå mer om hur olika djur samarbetar och hur samspelet mellan till exempel rovdjur och bytesdjur går till. Det är minnen för livet, helt enkelt.

2009-08-10

Mitt möte med Afrika
Min semester är slut för den här gången. Vilken sommar det har varit - vilken resa vi har gjort, igen! Jag har minnen för livet, upplevelser jag aldrig glömmer. Från superstress in i det sista till total, absolut avkoppling mot slutet - det har varit en häftig resa.

Vår resa till Tanzania började med ett mystiskt försvunnet vaccinationskort bara ett par timmar innan vi skulle åka iväg. Jag visste att jag inte skulle bli ens insläppt i landet utan kortet så med AP's mammas hjälp blev det en panikresa till vaccinationscentralen i Täby centrum. Jag behövde inte ta om några sprutor men fick däremot ett fusk-kort av sköterskan där, bara något för att visa att jag är vaccinerad och klar.

Flygresan till Arusha blev lång, lång, lång - från Stockholm till Rom och därefter vidare för mellanlandning i Addis Ababa. Därifrån åkte vi vidare till Nairobi och landade slutligen i Arusha framåt eftermiddagen. Vi blev hämtade på flygplatsen och åkte de fem milen in till stan med stora ögon över allt vi såg. Jag slogs över hur torrt landskapet var - nästan ingen grönska utan allt verkade förtorkat, ogästvänligt nästan. Vi såg människor på skrangliga cyklar, människor som gick längs vägkanten, kor, getter, höns.... Vägen in till hotellet, L'Oasis Lodge i utkanten av Arusha, gick genom en by - eller förort kanske? En usel grusväg, ojämn och skumpig där vi fick krypa fram med bilen nästan. Människor överallt, hus med lerväggar och rostiga plåttak. Det var en fattigdom jag inte hade väntat mig.

Hotellområdet låg som en egen liten oas i byn, bungalows utspridda över gräset med buskar och träd insprängda här och där. Vi bodde här i två nätter. Vi var rejält slutkörda efter nästan ett helt dygns resa och första kvällen gjorde vi inte mycket förutom att äta middag i hotellets restaurang. Vi överraskades båda två av hur kallt det var - nog för att det är vinter i Tanzania nu men ändå! Vi satt med långbyxor och fleece och huttrade ändå smått i den råa kvällsluften. Nästa dag vågade vi oss på en promenad in till stan, ungefär tre kilometer. Vi var båda osäkra på hur det skulle vara att gå ensamma längs vägen, men vår oro var helt obefogad. Överallt dit vi har kommit har människorna varit vänliga, hjälpsamma och välkomnande. Folk hälsar och ler och inte en enda gång har vi känt oss hotade eller oroliga över att bli rånade eller något annat.

Arusha är ungefär som jag hade väntat mig - en halvstor stad, kanske en halv miljon invånare. Det är ingen rolig stad - det mesta är fult och fattigt och alla lösningar känns mer eller mindre provisoriska och halvfärdiga. Jag inser att Tanzania är fattigare än jag trott och det var också vad vi fick höra längre fram under resan när vi pratade med tanzanierna själva - landet har stora problem med korruption, infrastrukturen är ett omöjligt projekt som det inte finns pengar till, och en stor del av befolkningen lever fortfarande otroligt enkelt och fattigt. Det verkar som att de rika människorna förblir rika, medan de som är fattiga i princip aldrig kan vända sitt liv och bli rika. Pengarna försvinner i fel fickor, de rika gynnar varandra och människorna är väldigt utsatta i allmänhet. De har mycket att göra, en lång väg att gå för att bygga upp landet till något som faktiskt fungerar. Människorna är inte mycket värda och djuren är värda ännu mindre än så - deras enda värde ligger i det de kan bidra med, att bli mat och kläder. Det är sorgligt.

I Arusha finns inte mycket att göra, och ännu mindre var det eftersom det var söndag och de flesta butiker och restauranger var stängda. Vi tog en promenad genom stan i alla fall och hittade en stor marknad där man sålde allt och lite till, mat, kläder, husgeråd i alla dess former. Jag brukar alltid gilla att gå på marknader utomlands och den här var inget undantag. Men förutom marknaden var Arusha som sagt en ganska trist stad, ett ställe att mellanlanda bara för att sedan resa vidare.