2006-10-31

Party, party
Ingen rast och ingen ro. Som vanligt vill jag göra allt, vara med på allt. I söndags kom ett förslag från US att gå och se schlagergänget uppträda på Medvind på måndagkvällen. Jag är ju inget schlagerfan men det är roligt att vara ute och träffa folk och dansa så jag bestämde mig ändå för att gå dit.

Först var det träning, ett riktigt hårt spinningpass som gav mersmak. Under tiden från att jag hade tränat klart tills att det var dags att åka till Medvind hade jag nästan hunnit ångra mig och åka hem, men sagt och gjort. Det skulle bli kul att träffa alla igen.

Det var bara det att "alla" bestod enbart av US och en kompis till honom samt KH, underbara KH som blev min räddande ängel den här kvällen. Vi pratade inte så jättemycket med varandra i helgen men igår insåg jag att jag har funnit en själsfrände i henne. Hon förstår precis, hon vet hur det är och jag behöver inte förklara eller känna mig konstig för att jag känner mig som jag gör.

Hade KH inte varit där så hade jag nog åkt hem direkt, för det kändes bara för jobbigt att sitta där med US och hans kompis från Malmö, hon var här uppe för att jobba i ett par dagar och de passade på att ses eftersom det var nästan två år sedan sist. Hon är sambo och skulle bo på hotell så jag bryr mig inte om henne, men det var ändå inte kul att se US i vanlig ordning behandla mig som att jag inte fanns. Jag blir galen på hans beteende och det värsta är att jag knappt tror att han själv inser vad han håller på med. Skulle jag konfrontera honom så skulle han vara helt oförstående. Det enda jag önskar mig är att han ska behandla mig på samma sätt som han behandlar sina andra tjejkompisar, för det gör han inte nu och han kan inte ens föreställa sig hur djupt det sårar. Problemet är att han anstränger sig lite för mycket för att visa att han inte bryr sig och det gör det desto lättare att genomskåda beteendet. Hade han varit helt oberörd så hade han inte behövt köra med det där spelet, då hade jag varit som vem som helst för honom och det märks tydligt att så inte är fallet nu.

Lite senare kom UP och JD dit också och jag blev så glad av att träffa dem båda! De är riktigt bra killar och det är en lycka att se KH och JD, fullständigt galna i varandra. Det ger hopp att se dem tillsammans. Det finns riktigt bra killar och JD är en av dem.

Dessvärre insåg jag att JD tror att jag och UP har blivit ett par i helgen! Det är inte bra! Jag blir stressad av den tanken eftersom det får mig att börja undra vilka fler som tror samma sak. Vad US tror bryr jag mig inte om, men jag vill inte att UP ska få för sig något. Vi är vänner och ingenting mer och han måste få veta var jag står, om han skulle känna annorlunda. Jag får se vad som händer men det är något att tänka på när vi ses igen.

Jag pratade väldigt mycket med KH under kvällens gång. Fick veta mer men som vanligt väckte det också fler frågor. Det här är något av det mest förvirrande jag har upplevt på länge.

Mitt i natten, när jag nästan hade somnat, kom ett mms från E och SH. De är på semester i Mexico och det låter som att de har det helt underbart där. Jag ser fram emot att träffa E när de kommer hem igen. Hoppas hon har fått vila ordentligt, hoppas att hon mår bra nu.

2006-10-30

En omtumlande resa
I helgen var det dags för Birkakryssningen som jag har väntat så länge på. Spänd, ångestfylld förväntan på vad helgen skulle bära med sig. Det är den där känslan av att jag både vill och inte vill åka, just för att utgången av helgen skulle kunna bli hur som helst.

Jag har upplevt massor under dessa 22 timmar! Jag har träffat så många nya människor och även en gammal vän från Gävletiden som helt oväntat dök upp i vår grupp på totalt 65 halvgalna personer. Jag kan inte ens berätta om allt som har hänt, allt jag har gjort och sett. Det är för mycket, för många intryck. Några nya vänner som verkligen har fastnat hos mig är JD och hans flickvän KH, IN och mest av alla UP. Vilka människor! Jag är så glad att jag har träffat dem. Vi har pratat, skrattat så att vi knappt kunnat stå upprätt, sjungit och dansat som galningar. Jag och UP har pratat och pratat om livet och kärleken och vi har sprungit runt och flamsat och skrattat åt folk vi har mött, åt vissa mer än andra...

UP och jag har bara träffats en gång tidigare, en kväll på Gerdas i somras när vi bara hälsade på varandra och inte så mycket mer. Under den här resan satt vi ihop i princip dygnet runt. Han blev min bästa kompis på turen och det var helt fascinerande att inse hur mycket vi hade gemensamt, hur lätt det var att prata och hur ovärderligt att få hans synpunkter och perspektiv. Vi pratade mycket om US, på gott och ont. UP och US är nära vänner men det betyder inte att UP bara har gott att säga om US, precis som fallet är med alla US' vänner som jag har erfarit. Tvärtom visade det sig att US har gjort saker som hade fått mig att säga upp bekantskapen direkt om jag var UP. Beteenden som jag aldrig hade trott honom om, för det visar på en person helt utan hjärta och empatisk förmåga. Det handlar bara om tillfredsställelse, här och nu, ta vad du vill ha och bry dig inte om någon annan än dig själv. Det är skrämmande att en människa kan göra så, att en enda människa ibland kan vara så varm och sedan som i en handvändning bli så oerhört kall och självisk.

US betedde sig som jag väntade mig att han skulle göra. Han blev kanonfull förstås och flirtade så mycket han bara kunde med alla som kom i hans väg. Det kändes, mycket och djupt. Jag hade väntat mig att han skulle göra det men det gör så extremt ont ändå att se det rakt framför mig så här. Det blir så tydligt det här med US, hur han hanterar situationer. Det märks tydligt att han inte vet hur han ska agera med mig, och han hanterar situationen genom att välja den enkla vägen och behandla mig som luft så långt det går. Hade US varit helt klar över situationen så hade han behandlat mig som vilken tjejkompis som helst. Då hade han pratat, skämtat, dansat, flirtat, gjort så som han gör med alla andra. Nu gör han inte det och det är så uppenbart att han är obekväm, att han inte riktigt känner att han är i kontroll och vet hur han ska bete sig.

Kvällen slutade i alla fall i att jag och UP fick oss ett riktigt gott skratt. Vi satt i korridoren och pratade, precis runt hörnet från hytten där US, UP, JN och IN bodde. JN och IN låg och sov och hörde ingenting och när vi satt där hörde vi hur US kom vacklande i korridoren, han pratade med någon som bodde några hytter bort och snubblade sedan vidare bort till sin egen dörr bara för att upptäcka att han inte hade någon nyckel. Han knackade men ingen vaknade förstås utan US satte sig på golvet i korridoren utanför sin hytt och somnade direkt. Jag och UP smög fram och tittade på honom och skrattade så mycket att det är ett mirakel att US inte hörde oss vaknade. Vi övervägde om vi skulle öppna hytten åt honom eftersom UP hade nyckel men bestämde oss i gemensam skadeglädje för att att låta honom sitta där en stund. UP tog en bild med sin mobil som han skickade till mig och jag kan inte ens tänka på det utan att skratta, bilden av US som sitter och sover i korridoren, helt borta. Till slut öppnade UP dörren och US, som satt lutad mot den, ramlade förstås baklänges rakt in i hytten.

Nästa morgon blev min skadeglädje fullbordad när det visade sig att US mådde så dåligt att han inte ens kom ur sängen, förutom för att kasta sig in på toaletten och spy gång på gång. Skämtet för dagen blev att US höll på att träna för en audition för en roll i filmen Monsters, Inc. Jag skrattar än!

Vi fördrev söndagen med att slappa, sitta och prata, bada i bubbelpoolen och bara ha det skönt. Sista timmen innan vi kom i land var det dans igen och då var även US i full gång och flög runt och tog en massa kort på oss. Varje gång han riktade kameran mot mig och UP passade vi på att luta oss lite extra mot varandra och se riktigt gulliga ut. Ge honom något att fundera på bara..!

På kvällen ringde ST till mig! Jättekul! Det var första gången vi pratade med varandra men definitivt inte den sista. Nu är jag ännu mer nyfiken på att träffa henne på riktigt!

2006-10-30

After work som förr i tiden
I fredags var jag på massage efter jobbet. Så skönt! Och som vanligt flyger den där tiden förbi bara alltför snabbt. Jag hade kunnat ligga där hela kvällen tror jag.

Efteråt gick jag till Grappa för att möta upp M. JT kom dit också och det var riktigt kul att träffa honom igen! Det var så länge sedan vi umgicks riktigt, det har bara varit korta möten när vi har sprungit på varandra på gymmet eller på Gerdas. Men det är roligt med JT, allt är som vanligt när vi ses. Han pratar och pratar som alltid men han verkade glad att se oss också och vi skrattade mycket under kvällen.

Kvällen fick dock en vändning jag inte hade önskat mig. JN dök upp och det är ju alltid roligt att träffa honom. Men lite senare kom även US i sällskap med en kvinna jag inte kände igen. Vi hälsade, US var lika glad som alltid och kramade om mig och jag reflekterade över att kvinnan såg så sliten ut. Vet inte vilken relation hon och US har till varandra men det spelar väl ingen roll heller. Jag tänkte att väljer han henne så är det värst för honom själv... Lyckligtvis satte de sig inte hos oss utan i den inre baren med JN så jag slapp sitta och titta på dem hela kvällen, men mitt humör sjönk förstås ändå som en sten i havet bara för att jag visste att US var där. Det är första gången vi har setts sedan balen, jag har inte ens pratat med honom sedan dess. Han som pratar så mycket men gör så lite...

Jag, M och JT var kvar en stund till men det blev tidig hemgång för oss alla. Jag gick och sa hej då till JN och US när jag skulle gå och vi pratade lite om helgen. US kommenterade min röda kappa, det är som vanligt, det gör alla nästan. Han sa att jag syntes i mängden och det kan väl stämma. Väl hemma hade jag ett långt samtal med M och vi redde ut kvällen och allt som hänt, allt vi inte hunnit prata om på länge. Jag var trött men hade svårt att sova. Jag var alltför spänd inför helgen och alltför uppe i varv av alla tankar.

2006-10-26

One of these days
Den här dagen har inte börjat bra! Jag är trött på gränsen till medvetslös varje morgon, nästan omöjligt att komma upp, och varje morgon avverkar klockan minst två minuters tid på en normal minut så det blir samma stress, stress, stress varje dag. Idag har SL inte samarbetat med mig överhuvudtaget. Jag kom till jobbet 20 minuter senare än planerat, bara för att upptäcka att min mäklare inte har tid att lämna tillbaka min nyckel som hon har lånat i veckan för att kunna fotografera min lägenhet vilket inte blev av eftersom vädret var så dåligt och utsikten inte syntes så bra... Alltså måste jag själv åka förbi hennes kontor för att hämta nyckeln, vilket inte heller känns helt OK eftersom det innebär extra omvägar för mig, bara för att hon, som jag är kund åt, inte har tid. Jag har inte skrivit på vårt avtal ännu och just nu har jag ingen lust att göra det. Och mitt paket från ASOS har hamnat på helt fel paketutlämning så jag måste åka över halva Nacka för att få tag i det... ingen träning idag alltså.

Väl på jobbet upptäckte jag ett mail från US med en fråga om helgen och det gjorde mig nästan på ännu sämre humör, bara för att han är så kort och opersonlig i det han skriver. Inget "hur mår du?", "kram", ingenting sådant, bara rakt upp och ner det han vill ha sagt. Jag vet att det är så han låter, det har han alltid gjort, men jag kan bara konstatera att han verkligen inte har gåvan att uttrycka sig väl i skrift. Han borde gå på kurs hos JM och lära sig hur man skriver till sina vänner, och lära sig att det inte gör något att man är lite extra trevlig ibland, bara för att visa att man bryr sig.

Jag längtar efter semester nu! Bara vila och vara och må bra, sol och värme och ljus. Det vore underbart.

Som tur är kliver JM in i min usla morgon som en räddande ängel, han hör av sig på msn och får mig att skratta med allt han skriver. Jag är så glad att han finns!

2006-10-25

Starkare
Nu är jag igång och bjuder på en lägenhet igen. Nästan lika läskigt som förra gången fast inte riktigt. Faktiskt hoppas jag mer på den här lägenheten än på den förra. Den känns mer som jag och jag vet precis hur jag skulle vilja göra om den, bygga upp en hel vägg mellan kök och sovrum för att göra lägenheten mer lättmöblerad, sätta in fler garderober... Jag har fått en bra indikation på hur dyr lägenheten kan tänkas bli utifrån förra budgivningen så jag vågar inte räkna med att jag ska få den, men någon gång ska man ha tur också!

MR ringde mig igår. Eventuellt kommer hon med på kryssningen ändå. Jag hoppas på det, hon är en trevlig tjej som jag gärna lär känna bättre och det blir billigare om vi är fler i hytten. Inte minst vore det skönt att känna någon till i sällskapet. 64 personer är vi nu! Helt galet! US är säkert inte glad över att jag åker med men det struntar jag i. Han har inte ensamrätt.

Efter jobbet tränade jag body pump. Det gick jättebra! Jag kände mig stark som en örn, la på extra vikter på nästan alla muskelgrupper och orkade varje gång! Det kändes verkligen bra, jag ska fortsätta på samma linje.
"Temat för den här klassen är utmaning", sa instruktören när vi körde igång och jag kan bara instämma. Om man aldrig utmanar sig själv lite mer så blir man aldrig starkare. Det är roligt att träna! Det blir spinning idag och i morgon och jag ser riktigt fram emot båda passen.

På vägen hem ringde jag till JT. Jag har inte pratat med honom på evigheter, sist var en kväll på Gerdas i augusti när vi stötte ihop och jag helst bara ville undvika honom. Det är egentligen först nu som jag känner att jag faktiskt vill ha kontakt med honom, vill börja umgås igen, säkert för att jag inte längre bryr mig om honom som annat än vilken vän som helst. Det är så skönt att vara förbi allt det gamla, allt det jobbiga.

JT är rolig, precis som jag hade väntat mig blev han glad över att jag ringde och lät som att det var i förrgår vi sist hade pratat med varandra. Han var på språng som vanligt men lovade att ringa senare i veckan när han har mer tid att prata. Jag tar hans löfte med en nypa salt. Jag vet sedan tidigare att han är bra på att säga att han ska göra saker men sämre på att faktiskt genomföra dem, precis som US är. Men nu har jag i alla fall ringt, nu har jag i alla fall gjort det jag har kunnat för att återuppta vår vänskap.

På bussen hem kunde jag inte låta bli att le. Det kändes som att det kanske kommer att ordna sig ändå.

2006-10-24

Genombrott
Igår kom jag fram till något stort! Jag satt och tittade på bilder från Brunkebergsbalen och där fanns en bild på US tillsammans med två tjejer, i den fotoserie som togs när vi alla kom till Sollidens entré. Jag tittade på bilden och kunde så väl se hela gången framför mig, US som poserar framför fotografen med ett stort leende, med en arm om varje tjej. Han ser så otroligt nöjd ut. Och med ens slår det mig! Han är ju precis som TE!

Jag förstår inte hur jag har kunnat missa det här förut. Jag tänkte på det i fredags när jag träffade TE och JM. Att TE var så flirtig och fysisk av sig, trots att han har flickvän sedan länge. Och jag tänkte i fredags att TE är en kille jag aldrig skulle vilja bli tillsammans med, eller ens dejta, just för att han är som han är. Han är absolut inte boyfriend material. Igår insåg jag som i ett slag att US ju är precis likadan! Flirtar med allt som rör sig, väldigt fysisk, men utan att mena något med det för det mesta. Han kommer ju inte att ändra sig. Han kommer alltid att vara som han är. Och om jag inte kan tänka mig att bli tillsammans med TE så måste det ju också betyda att jag inte kan tänka mig att bli tillsammans med US, för de är likadana.

Sedan kunde jag ju inte låta bli att spinna vidare på det där, parallellen TE och US. De har så otroligt mycket gemensamt. De omger sig med tjejer. De verkar hela tiden söka uppskattning och bekräftelse från det motsatta könet. De vill vara omtyckta av alla, de vill vara populära och eftertraktade och känna att de är attraktiva. De är värdelösa på att hantera konflikter. Hos TE visar det sig i att han ständigt blir kvar i dåliga relationer, som att han inte vågar ta steget och bryta för att det är så mycket enklare att vara kvar. Hos US visar det sig i hans beteende mot mig. Han har inte vågat vara ärlig och säga vad han tycker. Och när han väl insåg att jag tycker att han har betett sig illa, då hanterade han det genom att ignorera mig, behandla mig som att jag var osynlig. När jag väl tvingade honom till en konfrontation gjorde han allt han kunde för att så fort som möjligt komma därifrån. Så både TE och US är klart konflikträdda, och hopplöst dåliga på att hantera jobbiga situationer som innebär att de kan riskera att ställas i dålig dager.

Allt det här leder till en slutsats och det är att TE och US, grabbarna som utstrålar ett självförtroende större än Texas, i grund och botten nog är extremt osäkra på sig själva. Det här har jag tänkt på förut också. De verkar så säkra men är så osäkra. Och de kommer aldrig att förändras. Man kan ha goda intentioner men man kan inte förneka vem man verkligen är och man kan aldrig, aldrig fly från sig själv. Det spelar ingen roll hur långt man springer.

2006-10-24

Forgive but not forget
Jag har för vana att nästan varje dag titta in i mina vänners bloggar för att se om de har skrivit något nytt, precis som att jag nästan varje dag kollar av min mail för att se om det finns något nytt där. Självklart kan mina vänner omöjligt veta hur ofta jag läser deras bloggar, såvida jag inte varje dag skulle lämna en kommentar efter mig.

Jag har fått veta att personen som skrev om mig i sin blogg inte alls menade att jag skulle läsa det som stod där. Vi har pratat och rett ut saker och ting och det känns bra. Vi är vänner igen, det är jag glad för. Men självklart har jag inte kunnat släppa det helt. Det har legat och gnagt och gör det fortfarande. Det är ju det här med förtroendet. Jag är väldigt känslig för dessa saker, det har jag alltid varit. Förtroendet får en smäll och det blir inte detsamma igen. Jag kan förlåta men jag har väldigt svårt att glömma. Taggen sitter kvar. Det var inte meningen att jag skulle läsa det som skrevs utan det var något som bara skulle komma ut bakom min rygg. Gör det saken bättre eller sämre? Jag vet inte.

2006-10-23

Ingen kommentar
Måndag morgon och jag tittar in på en väninnas blogg, precis som jag brukar göra nästan varje dag för att se om hon har skrivit något nytt. Jag får en kalldusch slängd rakt i ansiktet. Hon har skrivit ett stycke om en kväll när vi var ute för flera veckor sedan där hon tydligen tyckte att jag uppförde mig extremt illa. Jag kan bara beklaga att hon uppfattade saken som hon gjorde eftersom det inte alls var min mening. Däremot är jag oerhört besviken över att hon väljer att kommunicera detta till mig på det här sättet, i en blogg flera veckor senare, i stället för att bara tala om det för mig direkt. Självklart kommer jag att ta upp det med henne direkt. Kommunikation kan verkligen vara svårt ibland.

2006-10-23

Resten av helgen
Det är helg och jag kan ju inte ta det lugnt... På lördagen lämnade jag in mina stövlar för sulning och hann sedan en sväng in i Efva Attlings butik för att titta efter en födelsedagspresent till C. Allt är enormt fint, jag skulle själv vilja ha precis allt som finns i butiken! Jag vet att C har pratat om ett speciellt halsband och jag vet också att hennes tjejgäng kanske kommer att köpa det till henne. Själv fastnade jag för ett helt annat, totalt annorlunda, som jag tror att hon skulle tycka om. Men jag ska fundera lite till innan jag köper något.

Resten av dagen var jag i Sollentuna. Vi lyckades hålla samtalet borta från allt som rör bostäder större delen av tiden så det blev inga större sammandrabbningar som tur var. Jag hade inga planer för kvällen utan åkte hem och fastnade framför den kinesiska filmen Hero. Så vacker att det nästan gör ont att se den, jag vet inte om jag ska kalla den för film eller rent konstverk. Perfekt från första till sista scenen. Det var skönt att vila men trots att jag behövde ta det lugnt hade jag den där vanliga oron i kroppen. Vad gör alla, var är alla, vad händer..? Jag har alltid trivts bra i mitt eget sällskap men det verkar som att jag har fått svårare för att få mig själv att räcka till på sista tiden. Som att jag hela tiden måste omge mig med människor och aktiviteter för att inte bli rastlös.

På söndagen slog jag nytt personligt rekord i lägenhetsvisningar. Åtta lägenheter tittade jag på inom loppet av tre timmar. Mot slutet var jag nästan yr i huvudet av alla intryck, hade rejäla skavsår på båda fötterna och var precis stum i benen av att ha gått och gått och stressat för att hinna runt i tid. Jag såg en lägenhet som jag kommer att bjuda på, en ungefär likadan som den jag nästan köpte i förra veckan, på samma adress på Kungsholmen. Nackdelen är att den inte har balkong och jag undrar hur svårt det egentligen är att vänja sig av från att vara van vid balkongen, både för mig själv och för katterna.

Jag lär mig mycket av att gå på visningar. Jag lär mig hitta till gator i helt nya delar av stan, och jag lär mig vad som är mer och mindre viktigt för mig i bostaden. Vissa annonser ljuger så det står härliga till. Bilderna är jättefina men i verkligheten visar det sig att lägenheten har en helt hopplös planlösning och helt enkelt inte går att möblera på något sätt. Eller som igår, där mäklaren i annonsen hade glömt nämna att huset i fråga var byggt i suterräng så att sovrummet låg precis i markplan med full insyn. Inte aktuellt för mig att köpa!

Efter alla visningar tog jag en fika med SB. Han var precis lika trevlig och lättpratad som på balen! Vi har samma humor och vi pratade på som gamla vänner. Det var riktigt roligt att träffa honom igen och jag hoppas att vi kommer att fortsätta ses mycket mer framöver. Det är bra med nya vänner.

2006-10-23

Lyckoinjektion
I fredags var det after work på Allmänna Galleriet. Jag gick dit med CM och PH och det var roligt att se hur väl de fann varandra trots att de aldrig har träffats förut. De har båda nyligen gått igenom ungefär samma upplevelser så kanske var det dessa erfarenheter som gjorde att de kom så väl överens.

På AG träffade vi JM och TE. Som jag har saknat dem! Det var över två månader sedan sist och det är alldeles för lång tid. TE är sig lik. Flirtar med allt som rör sig, med eller utan flickvän. Han är inte någon jag skulle satsa på, just för att han är som han är, men han är rolig att träffa en kväll ute i alla fall. JM är alltid lika underbar. Jag blir glad bara jag ser honom! Jag kan knappt minnas att jag någonsin har sett honom på dåligt humör under alla år vi har känt varandra. Nu har han fått nytt jobb, i Stockholm, och jag kan villigt erkänna att jag är glad att han stannar ett tag till. Jag skulle sörja livet ur mig om han försvann ur mitt liv! Han är ett lyckopiller för mig, precis vad jag behöver nu när det är höst och mörkt och grått ute.

2006-10-20

Piff och Puff på nya äventyr
Det har löst sig med Ålandskryssningen nu! Jag och MW har lyckats boka in oss i den sista hytten som fanns ledig på hela båten. Det ska bli riktigt kul att åka iväg! Vi är totalt 61 personer och i bästa fall kommer jag väl att känna ett tiotal av dem. Men det spelar ingen roll, det är massor av nya vänner att lära känna så det blir roligt. Tydligen har de bestämt sig för en dresscode för alla i gänget - alla 61 ska ha på sig vita t-shirts och blå jeans. Jag blir full i skratt bara jag tänker på det. Vi kommer att se ut som Piff och Puff allihop! Men jag ser verkligen fram emot det. Bara dansa livet ur sig och ha roligt, slippa bry sig för en helg. Det blir skön avkoppling.

Igår mailade jag ut till ett helt gäng människor och frågade om det var någon som ville ta en after work idag. JM kan jag alltid lita på, han svarade direkt som han alltid gör och skrev att han och PI och vilka det nu blir ska gå till Allmänna Galleriet så jag följer med dem dit. Jag ska först träffa PH och äta lite och sedan möter vi upp de andra. Jag längtar till kvällen! Det var så länge sedan jag träffade JM och han är verkligen en person jag kan sakna mellan varven. Både han och PI har en sådan förmåga att alltid göra mig på riktigt bra humör och det behöver jag nu i oktobermörkret.

Till min förvåning svarade JT också. Han ska resa bort över helgen och kan inte komma men han lät ändå väldigt glad och skrev Kram! i slutet av sitt mail. Det är ovanligt att han låter så trevlig så jag blev positivt överraskad faktiskt. Synd att han inte dyker upp, det hade varit roligt att ses och prata med honom också. Det är konstigt, i våras och somras tyckte jag att jag såg både JT och T överallt. Ute, på gymmet, var jag än gick så var de där. Numera ser jag dem aldrig. Jag har nästan börjat undra om de har bytt gym rent utav.

Det som är synd med både T och JT är att de aldrig kommer med några egna förslag. Det gäller ju för övrigt inte bara dem, utan faktiskt de flesta jag känner, både nya och gamla vänner. Jag kan känna mig som den ständiga fixaren ibland. Fördelen är att jag får styra mycket själv och göra det jag tycker är roligt. Nackdelen är att det stundtals kan kännas ganska otacksamt - att så sällan få samma sak tillbaka från andra. Kanske är det därför jag har börjat söka mig till nya människor nu, personer som liksom jag tycker om att göra saker, vara aktiva och själva komma med idéer om saker att hitta på tillsammans. Det behövs också ibland.

2006-10-19

Hålla kontakten
Igår kväll hade jag en del sms-kontakt med UJ. Jag kände att det var dags att höra av mig till honom, vi hade så väldigt trevligt sist vi träffades och jag vill verkligen inte tappa bort honom nu. Han lät glad att höra från mig! Jag föreslog fika eller after work eller varför inte en ridtur på Djurgården som vi pratade om sist och han lovade att höra av sig nästa gång han är här.

Jag har fått ett erbjudande om boende på kryssningen nu men känner att det är i dyraste laget. Jag har bett att få lite mer information men flaggat för att det känns lite för kostsamt med det här alternativet så vi får se om jag får något ytterligare förslag. Ska se vad min resekompanjon tycker också, om denna kostnad känns OK för henne.

CB är inte tillbaka i stan ännu men jag hoppas kunna boka in att träffa honom snart. I väntan på honom får jag inrikta mig på mitt spinningspan. Jag ser honom varje vecka och han är lika snygg varje gång! Räknar med att han kommer att vara på plats även idag, gudomligt vacker som alltid.

Jag har insett att det är dags att rensa ur min garderob nu igen. Det är ingen idé att spara på kläder som kanske kommer att passa en dag. Nu är till och med mina tajtaste jeans snudd på för stora i midjan och de flesta av mina byxor och kjolar hänger långt nere på höften och är på tok för vida överallt. Jag förstår inte hur det går till för jag både äter och tränar lika mycket som jag brukar göra. Det kanske är generna.

2006-10-18

Inte den här gången
Efter många om och men kom ett sms från mäklaren om att någon har bjudit över mig. Jag hade redan bestämt att inte på några villkor gå högre så jag svarade direkt att jag lägger ner för denna gång. Lite besviken men bara lite, jag tänker redan att det kommer fler lägenheter och har sett ett antal som jag vill titta på de kommande helgerna. Men det är nog bra att träna på att lägga så höga bud - nu vet jag hur det känns till nästa gång. Jag kan säga högt att jag lägger så och så mycket pengar och jag klarar av det, det går bra. Jag är en erfarenhet rikare och det här kommer att leda till något bättre, utan tvivel.

Det verkar bli svårt att komma med på kryssningen ändå. Väldigt fullbokat nu så jag har stora tvivel om att det ska gå att lösa. Jag är jättebesviken över det verkligen! Hade behövt det nu, bara få åka iväg och ha roligt med en massa glada människor. Det kommer att bli ångestladdat att vara kvar här hemma den helgen, det inser jag mer och mer. Men tiden är inte helt ute ännu. Kanske, kanske kommer det ett avhopp från någon. Kanske, kanske blir det en plats över till mig också.

SvB, min bordsgranne från balen, har hört av sig! Jättekul! Han, jag och min bordsherre hade så himla roligt under middagen så jag gav dem båda helt sonika var sitt visitkort och bad dem höra av sig. Jag kan inte minnas när jag sist skrattade så mycket som under middagen med dem två som grannar. Får se om vi kanske får till att ses över en fika eller så i helgen, det vore något att se fram emot!

2006-10-18

Pengapanik
Nu i veckan har jag varit med om min första riktigt seriösa budgivning för den här omgången av lägenhetsletande. Jag såg en helt perfekt liten tvåa på Kungsholmen i söndags. Den är i toppskick, nästan, bara golven kvar att fixa. Läget är kanonbra, hela lägenheten nyrenoverad. Den är så fin att jag först inte ens tänkte bry mig om att titta på den. Den började hyfsat högt i utgångspris och jag tänkte att med den standarden kommer den ju att gå upp alldeles för mycket, bara att lägga ner. Men ändå. Igår kväll la jag mitt maxbud, nu är jag på toppen av mitt lånelöfte. Efter det har jag inte hört något från mäklaren utan vet bara att det var jag och en kille till som var kvar och bjöd.

Det är helt galet mycket pengar det rör sig om och jag har haft full panik ända sedan igår kan jag säga. Gör jag rätt? Gör jag fel? Kommer det att funka? Nervösa, panikstressade samtal till vänner och till banken som lugnar mig och säger att det går bra. Nya strider med föräldrarna, igår blev det värre än någonsin. Tre praktgräl på telefon på samma kväll och alla slutade med att jag slängde på luren, så upprörd att jag skakade i hela kroppen. Det är omöjligt att argumentera med någon som har bestämt sig för en åsikt och som inte tänker lyssna oavsett vad jag säger. Och lika omöjligt är det att känna glädje över att kanske, kanske köpa en jättefin lägenhet, när de personer som ska stå mig närmast i livet bara trycker ner allt jag gör och talar om hur dåligt det är, hur mycket jag kommer att ångra mig och hur fullkomligt idiotisk jag är som byter bort min nuvarande perfekta stora lägenhet mot en liten skitbostad mitt inne i stan. Jag kommer aldrig att kunna göra rätt i deras ögon.

Jag väntar fortfarande på besked idag. Besked från mäklaren och besked om hur det blir med kryssningen. Det är en ständig väntan och som vanligt tar mitt tålamod slut direkt. Träningen går bra i alla fall, jag orkar mer och mer. Och jobbet går bra. AS är ju inte längre min närmaste chef efter omorganisationen men hon och jag har nästan lika mycket jobb ihop fortfarande. Vi har väldigt roligt också, mycket skratt och prat om allt och lite till, både med AS och AG som sitter närmast mig.

Helt otippat hittade jag mina perfekta stövlar på Mango igår. Jag bara gick förbi och där stod de. Så jag slog till!

Några minuter senare. Jag har precis ringt mäklaren. Den andra killen lät tveksam igår och har fortfarande inte hört av sig vilket betyder att jag fortfarande ligger högst. Det här är så stressande så jag går sönder. Gör jag rätt?? Kommer det att funka??? Kommer jag att förlora på det här eller kan det bli bra?

2006-10-17

Nästa mål
Jag har bestämt mig för att försöka få plats på den där kryssningen nästa helg. Efter mycket velande känner jag ändå att jag vill åka, och nu när jag väl har bestämt mig verkar det som att det knappt finns några platser kvar. Mitt hopp är att jag kanske ska kunna få plats i någon annans hytt, om någon kan ha en sängplats över någonstans. Det spelar ingen roll vem det är, om det är någon jag känner eller inte. Jag vill bara åka med, vill bara ha det att se fram emot. Jag kommer att bli grymt besviken om det inte löser sig även den här gången!

2006-10-17

Att välja det bästa
Jag köpte ett par stövlar i förra veckan. Jag har letat länge, tittat överallt nästan, och inte hittat rätt. De jag till slut valde var bra nog, billiga, inte perfekta men OK. Igår lämnade jag tillbaka dem igen. De var OK men de räckte inte till i alla fall.

Och jag började fundera lite. Den här gången handlade det om stövlar men det kan lika gärna röra sig om en bostad eller om relationer. Jag och JoS har börjat springa på samma visningar på helgerna. Vi letar efter samma prisklass, i samma område, samma storlek. I söndags stötte vi på varandra igen och vi pratade om det där med vilken bostad man ska välja. Jag har kommit fram till att det måste vara helt rätt. Jag har fått erbjudande om lägenheter på Södermalm, bra bostäder till bättre priser än vad marknaden egentligen erbjuder idag. Men när det väl har kommit till kritan har jag ändå känt att nej, det är inte helt rätt. Det är inte riktigt det jag vill ha och alltså säger jag nej och letar vidare för att få det jag verkligen vill ha.

Samma sak måste ju också gälla i relationer. Träffar jag män som inte är på samma nivå som jag så går jag inte vidare med dem, eftersom ett oseriöst tidsfördriv inte är vad jag vill ha. Jag har vissa vänner som tar mer energi än de ger, och jag märker också där att jag sakta men säkert börjar släppa taget om dem, en liten bit åt gången. Att jag hellre väljer att omge mig med människor som får mig att må bra, här och nu, som inte begär att jag ska vara perfekt utan som tycker att jag är bra nog som jag är. Jag är så trött på att spela spel, nu längtar jag bara efter ärlighet och enkelhet i mitt liv.

Jag läste en sak i en diskussionstråd på Shortcut idag. Så här stod det:
"Brukar det inte vara som så att de som är singlar p g a att de har för höga krav även är singlar för att de som lever upp till deras höga krav i sin tur vill ha någonting ännu bättre, och inte är intresserade?"
Det är sant! Jag har bara aldrig själv formulerat det så bra, även om jag ofta har tänkt på det. Jag vill ha allt i en relation. 100% eller inte alls och det är inte många som lever upp till det. Däremot ser jag ofta att de män som lever upp till det jag vill ha, de vill ha ännu mer, ännu större, ännu bättre, ännu vackrare. Då duger inte jag. Det här ser jag inte bara hos mig själv utan även hos andra. Man vill alltid ha mer, på gott och ont. Man ska inte nöja sig - det skulle jag inte göra själv heller. Men däremot är det bra att vara realistisk ibland och inse vad det är man har framför sig. Är man för blind för att se kan man i stället gå miste om allting.

S sa något intressant till mig i förra veckan.
"Om man inte kan känna igen en skatt när man har den framför sig så är man inte värd att få den", sa hon. Det är värt att tänka på. Inse vad du har framför dig, och värdesätt det rätt. Men det är också viktigt att sätta sina mål högt. Sikta mot solen så kanske du i alla fall kommer till månen.

2006-10-16

Brunkebergsbalen
Brunkebergbalen, höstens stora händelse, har kommit och gått. Det var en omtumlande kväll. Himmel och helvete, jobbigt och roligt. Min klänning var perfekt och den stack verkligen ut i mängden bland alla mörka färger. Jag är så glad att jag valde just den! Frisyren höll hela kvällen och jag kände mig verkligen vacker som en drottning bland alla uppklädda damer och herrar. Jag hade turen att få helt underbara bordsgrannar, två killar som jag aldrig har träffat tidigare, men så roligt vi hade! Jag har fått flera nya vänner, lärt känna nya roliga människor som jag hoppas kommer att bli givande bekantskaper även i framtiden. Jag har dansat massor, skrattat och sjungit och pratat med alla som kommit i min väg.

Mitt i allt detta har även molnen funnits, stora och mörka. Jobbiga samtal som ändå måste genomföras. Människor som hellre flyr och låtsas att de inte ser, än att våga ta en konfrontation med mig. Personer som inte klarar att höra sanningen utan som bara går i försvar och drar sig undan. Förslag och löften som jag vet aldrig kommer att infrias. Lögner som flyger lätt och snabbt, och som jag genomskådar direkt. Personer som jag har litat på men som, har det visat sig, har sagt mycket mer och mycket oftare än jag har fått höra tidigare. Hjälp som snarare har stjälpt och förstört, hjälp som jag aldrig har bett om att få.

Jag har fortfarande alldeles för mycket i mig från den här kvällen för att ens kunna berätta om det för andra. Jag behåller det hos mig själv i stället. Det skulle ändå vara helt omöjligt för andra att förstå, eftersom de redan har bestämt sig för vad de ska tycka. Men Brunkebergsbalen var en kväll jag inte hade velat vara utan, oavsett allting.

2006-10-13

Sluta andas
Igår kväll fick jag ett sms som tog luften ur mig fullständigt. Jag tappade all energi när jag läste det, bara rasade ihop. Det här hade jag aldrig trott. Jag som älskar att skriva och att formulera mig, och som dessutom gör det utan minsta ansträngning, jag var tvungen att ringa till fyra personer för att överhuvudtaget kunna komma fram till ett kort svar. Fortfarande idag är jag som bedövad, nästan avtrubbad. Det är en sådan lögn som jag har fått kastad rakt i ansiktet och jag har helt enkelt ingenting att säga längre.

2006-10-12

Resa i tiden
Jag har fått mail från JB, hon undrar om jag vill gå med och äta brunch på Mosebacke på söndag. Det är ett antal personer jag inte känner, några jag har träffat någon gång bara, och så är det T och JT som båda har meddelat att de kommer med.

Det känns som att jag slängs 6 månader tillbaka i tiden i och med det här mailet! T och JT umgicks jag väldigt intensivt med i våras men idag har vi ingen kontakt alls längre. De har nya vänner och jag har nya vänner. Jag har inte sett till dem sedan i somras, inte ens på gymmet där vi ofta sprang på varandra förut. Visst vore det roligt att se dem. Men samtidigt inte. Jag velar. Jag måste ju ändå gå upp hyfsat i tid på söndag i och med att det är visningar även då, som alla söndagar, så jag får se om jag orkar ta mig upp så pass tidigt att jag hinner med brunchen också. Det beror på hur sent det blir på lördag, och hur roligt jag har.

Faktum är att det skulle nästan kännas konstigt att umgås med JT och T igen. De tillhör en helt annan del av mitt liv, än den del jag lever i idag. Det är märkligt hur snabbt saker och ting kan förändras.

2006-10-12

Singelväninnor
I tisdags var jag på min första Shortcut-träff. Det var ett gäng på tio tjejer från klubben Singelväninnor som alla ska gå på balen på lördag så vi sågs på Njutbar och pratade lite bara för att känna några fler inför lördagen. Det är över 300 personer anmälda nu! Hoppas verkligen att det blir så roligt som jag förväntar mig!

.... och så var det ju det där med att bo i en ankdamm. LR som jag träffade i tisdags känner självfallet både JN och MB och hon vet även vem US är. Det spelar ju ingen roll om jag gör som alla säger till mig och undviker dem - de dyker upp ändå.

2006-10-12

Diskussioner
Jag har haft riktigt hetsiga diskussioner med M och SL och jag vet inte vilka fler nu i veckan. Självklart gäller det US. Det verkar som att hela världen är så totalt emot att jag överhuvudtaget har kontakt med både honom och varenda människa som har minsta lilla anknytning till honom. Jag orkar inte riktigt med det. Vore roligt att ha lite stöd i stället för att bara få skit för det.

Jag ringde US i tisdags, han lät lika glad som alltid och vi pratade länge om allt mellan himmel och jord. Jag frågade om han har tid att träffa mig i veckan och vi bestämde att ses hemma hos mig på fredag. Jag måste göra det här en gång för alla, bara tala om vad jag känner och få honom att förstå hur jag påverkas av hans agerande. Kanske till och med få en förklaring till vad det är han gör och varför - fast jag väntar mig inte att han kommer att kunna svara på det. Det bara händer väl. Men ändå. Jag måste göra det.

2006-10-12

Bilderna ljuger!
Jag har varit på Photoshop-kurs i två dagar. Det var riktigt kul och kreativiteten fick en rejäl skjuts framåt. Helt fascinerande att se hur bilder kan manipuleras med enkla medel. Allt går att göra, allt är möjligt. Ingenting vi ser på bild är sant. Jag har lärt mig mycket och är riktigt sugen på att börja applicera mina nya kunskaper på egna bilder!

2006-10-09

Någon som värmer
Tack för att ST finns och för att jag har lärt känna henne! Äntligen en människa som förstår hur jag känner och varför jag reagerar som jag gör! Äntligen någon som ser med nya ögon och som uppmuntrar i stället för att bara döma. ST får höra detaljerna, dem som jag inte berättar för någon här hemma. Jag läser hennes svarsmail och ler med hela ansiktet. Det är så skönt att ha hennes stöd i det här. Det behöver jag verkligen för det är svårt nog som det är ibland. Jag blir starkare av att ha henne med mig i det jag går igenom. Det är ovärderligt! Miljoner tack för att du finns!

2006-10-09

Att döma andra
Det slår mig hur snabba vissa personer är med att döma andra. Det är mina föräldrar som dömer mig på grund av hur jag väljer att leva mitt liv, var jag vill bo och vad jag värdesätter. Det är väninnor - aldrig killkompisar, faktiskt, utan bara tjejerna - som dömer mig för vilka andra vänner jag väljer att ha, vilka personer jag väljer att umgås med och varför. Det är väninnor som tar sig rätten att ha åsikter om mig och om de personer jag tycker om och trivs med, väninnor som säger "det där är inte bra för dig", utan att ens ta sig tiden att vilja inse att just de vänner som jag för tillfället mår bäst med är de vänner som döms hårdast.

"Umgås inte med dem, det kommer bara att gå dåligt", säger de. Jag vet att alla har olika erfarenheter, så även jag. Det som tilltalar en person behöver inte nödvändigtvis tilltala en annan. Men om det handlar om människor som får mig att må bra, här och nu - ska jag då välja bort dem bara för att andra inte tycker att de är bra för mig? Bara för att de själva har dåliga erfarenheter? Jag har gått på många smällar och jag kommer att gå på ännu fler. Men jag måste välja själv. Jag måste skapa mig egna uppfattningar, lära känna vännerna på egen hand, utan att bara se till vad andra tycker.

I helgen har jag tydligt fått se vad vissa tänker och tycker. En väninna skällde ut mig för att jag inte ringde tillbaka i tid - det kan jag köpa, för det borde jag ha gjort. En annan var kort och kall i tonen är vi pratades vid. En tredje ringde inte tillbaka alls och en fjärde påpekade åter igen vilka dåliga val jag gör som väljer detta umgänge. Själv orkar jag inte riktigt bry mig längre. Jag tänker bara att det hade varit roligt om någon av dem hade kunnat vara glad för min skull i stället, som omväxling. Jag tappar lusten att berätta om det som gör mig glad, om hur det verkligen är. Vad som är sagt och vad som är gjort. Det är mitt eget och jag behåller det så.

2006-10-08

En alldeles underbar dag
På lördagen vaknade jag tidigt, alltför tidigt. Jag hade ställt mig in på att sova länge men eftersom jag som vanligt inte stänger av min telefon väcktes jag gång på gång av alla sms som trillade in hela tiden. Det var UJ, JN, JP, en mäklare och jag vet inte vilka fler. Vid halv elva kapitulerade jag och gick upp.

Strax därefter kom ett nytt sms från UJ. Han skrev att biljetterna till fotbollsmatchen var slutsålda men undrade om jag ville följa med honom och US ut en sväng på dagen. De skulle ta upp US' båt för säsongen och tänkte gå ner till någon pub och se fotbollen på kvällen. Självklart ville jag det så vid lunchtid åkte jag in till stan för att möta upp dem.

Det var ingen båtväder, riktigt hällregn och kallt och eländigt. Men både US och UJ sken som solar när de hämtade mig vid Slussen. UJ och jag höll oss undan regnet under presenningen men US var ju tvungen att köra båten i regnet. Han var precis dyblöt och gav mig en jättekram som blötte ner även hela mig. UJ sa till mig att han inte hade sagt något till US om det vi hade pratat om kvällen innan. Jag svarade att det trodde jag inte heller - jag litar på honom.

Att ta upp båtar är ett nytt kapitel för mig. Jag och UJ flinade åt varandra i samförstånd eftersom vi är lika totalt okunniga om båtar båda två. Vi ser skillnad mellan motorbåt och segelbåt men det är ungefär allt. Vid Rörstrands båtklubb härskade gubbväldet. Garvade båtgubbar med regnställ och söderdialekt som röt ut order och visste hur saker och ting skulle skötas. Jag tog mitt paraply och höll mig ur vägen. Men det var lite kul ändå att vara med om något helt nytt som det här.

När båten väl var uppe ur vattnet var vi vrålhungriga alla tre och bestämde att åka upp till US, köpa med oss pizzor på vägen och bara slappa. Vilken skön dag det blev! Vi satt där i timmar, pratade, såg på film, bara njöt, kom närmare varandra. US och UJ underhöll mig med vilda historier om deras uppväxt i Upplands Väsby och jag skrattade så tårarna rann. Jag orkade inte ens bry mig om att svara när min egen telefon ringde. Jag bara kopplade bort allt, bara var, här och nu. Jag kan inte ens minnas när jag sist var så avslappnad som den här eftermiddagen. Jag ville aldrig att dagen skulle ta slut, ville bara vara där, ville bara glömma allt annat. Bara vara. Så skönt! Så välbehövt!

På kvällen gick vi bort till en pub i närheten och tittade på fotbollen. Helt osannolikt vann Sverige med 2-0! Båda målen var ljuvliga, särskilt det andra var som ren poesi. Mycket bättre blir det inte! Mitt där på puben tog US min hand i sin och satt sedan där och höll i mig resten av kvällen. Det kändes helt naturligt, som att det var precis som vanligt att han gjorde så. Men jag begriper mig inte på honom. Jag trodde ju inte han var intresserad. Det han gjorde tidigare på dagen, det kunde jag bortförklara och tänka att så där gör han med alla sina tjejkompisar, det är ingenting konstigt med det. Men att sitta och hålla någon i handen - det gör man inte med sina tjejkompisar. Så jag begriper mig inte på honom.

Jag tror inte att det här förändrar någonting. Vi är vänner och jag ligger lågt, som vanligt. Men jag är glad ändå! Jag har lärt mig mycket den här helgen, både av vad JN har sagt men inte minst av vad US har gjort och hur han har betett sig mot mig. Och jag är glad för jag vet att det här inte ligger hos mig. Det här handlar bara om US och om att han måste bli klar med sig själv först. Det är en lättnad att veta att jag inte har haft fel i det här, och det är jag glad över.

2006-10-08

Dramatik och en ny vän
I fredags hade jag sedan länge bokat in att gå på Dramaten och se Lulu med JB, JS och en kompis till dem. Jobbveckan hade varit lång och tröttande och när fredagen väl kom var jag inte på mitt djupa humör, hade ingen jättelust att gå på Dramaten utan ville egentligen bara koppla av, men ibland blir det så, saker och ting krockar.

Lulu var ungefär vad jag hade väntat mig - bra skådespelare men så otroligt tungt och dramatiskt. Sista akten kändes bara rörig och jag längtade ut till frisk luft och umgänge. Vi åkte iväg till Gerdas, sista kvällen för säsongen. Det var oväntat lite folk där. Jag såg ingen jag kände förutom MR så jag gick fram till henne för att hälsa och strax därefter kom JB och JS och sa att de skulle gå hem. Jag bestämde mig för att stanna kvar med MR och inte långt därefter dök JN och en kompis till honom upp. Vi hade riktigt roligt, stod i baren och skämtade om allt mellan himmel och jord, skrattade mycket. Så försvann även MR men vid det här laget hade jag börjat få upp ångan och när även UJ dök upp var min kväll räddad. UJ är den fjärde musketören i gänget med US, JN och AnS. Han bor i Leksand och jag har inte träffat honom tidigare men däremot hört mycket talas om honom via US.

Efter att vid det här laget ha känt UJ i två dagar har jag insett att han förmodligen är världens trevligaste människa! Det är sällan jag klickar så extremt bra med någon som jag gjorde med honom. Vi förstod varandra direkt, vi har samma humor och han känns redan som någon jag har känt i evigheter. När Gerdas stängde gick jag, UJ och JN vidare till Lokal och väl där började JN's melodramatiska ådra att bli väldigt dominant. Han babblade på om mig och US och att han tyckte så synd om mig för att det var som det var, men det var ingenting emot hur synd han tyckte om US som gick miste om mig... bla bla bla.
"US vill det här mer än någon annan men han är livrädd", sa JN och jag tänkte för mig själv att vem är inte livrädd.... Finns det något mer skrämmande än relationer?

Jag försökte få honom att byta ämne, först genom att bara säga att det fanns inte så mycket att säga, men sedan sa jag åt honom på skarpen att lägga ner, diskussionen är avslutad, tack så mycket. JN är inte den som tar en sådan kommentar efter några drinkar utan han meddelade i stället att han tänkte åka hem. Så JN försvann och UJ och jag stod kvar och tittade förvånat på varandra. Klockan var mycket, min buss hade precis gått och jag sa att jag kunde promenera med UJ upp till St Eriksplan för att få tiden att gå till nästa nattbuss gick. UJ är här ofta, varannan vecka, och den här gången bodde han som vanligt hos US på Drejargatan. Vi promenerade dit och här visade UJ verkligen hur lojal han är.

"Jag förstår att du har berättat det här för JN i förtroende", sa han, "och jag tycker inte att det är OK att han står och pratar om det inför andra, även om det så bara är för mig." Jag bara suckade lite och svarade att JN är som han är, men UJ framhärdade att JN trots det inte borde ha sagt någonting, och det har han ju rätt i, även om jag inte är ett dugg förvånad. JN har pratat med US och Gud vet vilka fler. Och jag orkar knappt bry mig längre. Alla vet allt om allting.

När vi kom fram till St Eriksplan var det fortfarande 45 minuter till min buss skulle gå och jag sa till UJ att det var helt OK att han gick hem och sov, det var mitt i natten, men det ville han inte alls utan vi gick bort till ett nattöppet 7eleven och satte oss där. UJ köpte en kopp te och bjöd mig på en chokladmuffins. Vi satt och pratade som gamla vänner och det var så skönt att bara umgås med en sådan person, någon som jag verkligen känner för. Vi hade känt varandra i två timmar ungefär och det kändes som att jag hade mött någon som skulle kunna bli min bästa vän.

UJ berättade att han har kontakter inom idrottsvärlden, han skulle kunna fixa gratis biljetter till fotbollslandskampen mellan Sverige och Spanien på lördagen, och han undrade om jag ville följa med. Självklart ville jag det! Jag har aldrig varit på en sådan match tidigare så det lät som en upplevelse. Vi bestämde att höras av på lördagen för att bestämma när vi skulle ses.

När det var dags för mig att gå till tunnelbanan frågade UJ om han inte kunde få bjuda mig på en taxi hem i stället, jag tackade bestämt nej men UJ gick helt sonika ut på gatan och stoppade första bästa taxi som kom förbi.
"Hur mycket kostar det att åka till Nacka?" frågade han och chauffören svarade. UJ gav honom pengarna och sa åt honom att skjutsa mig hem till porten. Jag häpnar över att det finns sådana människor som UJ. Han hade verkligen ingen anledning att göra så för min skull, men han gjorde det. Jag uppskattar det enormt mycket!

Jag åkte hem och kände mig glad över hur kvällen hade utvecklats. Jag är så glad att jag har träffat UJ! Jag hoppas verkligen att han kommer att bli en vän som kommer att finnas i mitt liv i många år framöver.

2006-10-05

Gåshud!
Måste bara skriva en sak till. Man kan tycka många saker om Christina Aguilera - men som hon sjunger! Jag sitter och lyssnar på Hurt och får nästan gåshud av hennes fantastiska, starka röst. Det verkar som att hon kan göra precis vad hon vill med den rösten. Jag är en riktig sucker för bra sångröster och med Christina A får jag mitt lystmäte. Det finns knappt någon som kan mäta sig med henne bland dagens artister.

Jag ska försöka dra med mig någon på Nerina Pallots spelning i december. Jag har bara hört henne en gång, som försångerska till James Blunt på Hovet, men jag föll som en fura direkt. Hon var ensam på scenen med sin röst, en gitarr och ett piano och det var en sådan spelning som jag bara ville skulle fortsätta och fortsätta. Det är inte ofta förbandet är bättre än huvudnumret - men den här gången var det så. Tyvärr kan det vara svårt att få med sig folk på konserter, inte minst när det gäller en lite mer okänd artist. Men i värsta fall går jag dit ensam. Hon är för bra för att missa!

2006-10-05

Höst
Idag fyller JT 38 år! Jag har inga planera på att höra av mig och gratulera. Vi har ju ingen kontakt idag förutom ifall vi råkar springa på varandra ute någonstans. Jag kan inte säga att vi är vänner idag - bekanta är närmare sanningen.

Helt plötsligt har det blivit höst. Träden börjar bli gula och luften är klarare och jag inser att jag måste kapitulera även i år, hänga undan sommarjackorna och byta ut sommarskorna mot något varmare. Sommaren har varit så otroligt lång och vacker i år och redan nu innan hösten knappt har kommit är jag redan trött på kyla och mörker.

Men jag hoppas på en bra, händelserik höst. Jag har många aktiviteter inbokade redan och fler lär det bli. Det blir inte bättre än man gör det!

2006-10-04

Hektiskt schema
Jag satt och mailade med en kille på Shortcut häromdagen, CB. Vi pratade om ditt och datt och han frågade hur veckan såg ut för mig. Så jag berättade. Titta på lägenhet och träna på måndagen. Träna, äta middag och gå på bio med PH på tisdagen. Hem till C på onsdagen. Träna på torsdagen. Dramaten på fredagen. Lördagen eventuellt ut till mina föräldrar och på söndagen är det visningar och kanske hälsa på R och katterna en sväng också. En helt normal vecka för mig.

CB skrev tillbaka att om det här var en normal vecka så ville han inte ens veta hur schemat ser ut när jag har mycket att göra...

Det fick mig att tänka till lite. Jag har ju reflekterat över det här tidigare, att jag alltid bokar upp mig på saker. Har jag inget annat för mig en vardagkväll så åker jag och tränar. Jag tror inte ens att det händer en gång per månad att jag bara åker raka vägen hem från jobbet, och bara är hemma och är ledig. Åker jag raka vägen hem så är det förmodligen för att jag måste tvätta eller något, för att jag inte har hunnit med det på helgen. Jag tänker inte ens på det längre utan bara springer på, fortare och fortare. Konstigt nog känner jag mig inte speciellt stressad. Däremot kan kroppen säga ifrån. Jag kan må dåligt rent fysiskt av allt som händer och som hänger över mig. Men däremot märker jag inte av någon direkt psykisk stress. Det är konstigt.

Jag vet att jag måste bättra mig här. Jag och E har ju pratat om det också. Hon är stressad så till den grad att hon börjar må dåligt över det och jag vet att jag inte ligger långt efter henne. Och ändå vill jag inte sakta ner. Jag vill inte säga nej till någonting. Jag vill göra allt som kommer i min väg, tacka ja till alla aktiviteter, alla människor och allt som händer, just för att det är roligt och just för att det är så aktivt som jag vill leva mitt liv. Inte sitta stilla och vänta utan hellre själv se till att något händer om ingen annan gör det. Den ständiga fixaren. Och ibland blir jag faktiskt trött av det också. Tänker att det vore skönt om någon annan någon gång kunde...

Jag har nog byggt min egen fälla här. Folk är vana vid att jag ordnar med allt så de bryr sig inte om att göra det själva. Min mamma sa till mig i veckan att jag är likadan som hon och hon är likadan som sin pappa. Ständigt bråttom i livet, humör så det räcker och blir över och massor av känslor, av eller på, allt eller inget. Inga gråzoner, inga mellanlägen. Antingen är det eller så är det inte. Än så länge går det bra. Jag klarar att hålla huvudet över vattenytan, om så ibland med nöd och näppe. Men än så länge klarar jag av det.

Ett PS. Det här kanske vore ett argument att lägga fram för mina föräldrar i den stora diskussionen om var jag ska bo. Kanske skulle jag stressa mindre om jag inte hela tiden behövde passa tider. Om jag inte hela tiden behövde titta på klockan och springa för att hinna med den tunnelbanan så att jag i sin tur hinner med den bussen, för annars måste jag vänta en halvtimme extra och då är jag inte hemma förrän klockan halv nio och då måste jag börja laga mat och dammsuga och vika ihop den där tvätthögen som har legat sedan i söndags och gå ut med katterna och ringa till henne som jag borde ha ringt för länge sedan och...

... och ha tid att bara vara också. Den där tiden som jag alltid, alltid prioriterar bort för något annat.

2006-10-04

Äntligen!
Idag har jag äntligen hittat min mäklare. Hon var den sista jag hade inbokad, den sjätte i ordningen, och hon kändes rätt från första handslaget. Hon verkar proffsig, förtroendeingivande och kompetent och hon har bra koll på prisnivåer och på hur marknaden ser ut. Jag känner att hon kommer att göra ett bra jobb för mig. Det är så skönt att ha kommit fram till ett beslut här! Första delen av mitt bostadsprojekt är avklarad.

2006-10-04

Ingenting blir som man har tänkt sig
Jag träffade PH igår. Det var ett tag sedan vi sågs och vi har långt ifrån samma kontakt idag som vi hade på högskolan, när vi bodde grannar och mer eller mindre satt ihop. Men jag räknar henne ändå alltid som en av mina närmaste vänner. Vi åt middag och såg en dålig film, Du & jag, på bio. Den handlade om en kille och en tjej som hade varit tillsammans på gymnasiet och som inte kunde glömma varandra. Hela filmen var en enda lång väntan på att de skulle bli tillsammans igen.

PH berättade att hon och hennes pojkvän sedan elva år tillbaka har bestämt att inte ses på ett tag. Jag trodde aldrig att det skulle hända. Jag trodde att de var säkra. Men så är det inte. De har inte bestämt något utan bara sagt att de ska se hur det blir. De behöver en förändring och jag hoppas att de kommer fram till ett bra beslut, tillsammans. Jag är ledsen för deras skull men det är skönt ändå att se att PH är som vanligt. Hon kommer att klara det här.

2006-10-03

Hur svårt kan det vara?
Det här med att leta lägenhet har redan blivit problematiskt. Den stora stötestenen just nu är valet av mäklare för att sälja min egen lägenhet. Jag har hittills haft fem olika byråer hemma hos mig och ingen av dem har känts klockren. Den första jag träffade var bra såtillvida att hon gav mig en så hög värdering, men för övrigt känns inte den byrån rätt.

Erik Olsson har jag tyckt bäst om tidigare, för deras otroligt snygga annonser med fina bilder och lockande texter. Sådant kan jag gå igång på riktigt. Men killen som kom hem till mig gav inte alls rätt intryck, tyvärr. Idag träffade jag en kvinna som lockade med en riktigt låg provision. Men sedan gav hon mig en värdeuppskattning av min lägenhet som låg flera hundra tusen kronor lägre än vad övriga har sagt och därmed tappade jag direkt lusten att samarbeta med henne. Om hon skulle nöja sig med ett så lågt pris så kommer det att bli en dålig affär för mig.

Just nu lutar det åt att jag väljer Erik Olsson ändå - för att åtminstone få en bra annons. Dessutom har de fler visningar än andra och det är ingen nackdel heller. Men det är läskigt. Det är så mycket pengar! Jag följer med i budgivningarna från helgen och ser hur fort det går uppåt. Min favoritlägenhet på Bergsundsgatan kommer att bli riktigt dyr, inser jag. Mäklaren har flera sidor med namn på personer som är intresserade och jag har en känsla av att det kommer att ha hunnit bli för dyrt för mig redan innan han ens har kommit till mitt namn på listan. Jag var på omvisningen igår, massor av folk där, och lägenheten var precis lika perfekt som dagen innan.

Det kommer inte att bli enkelt. Tänk om det är ett misstag? Det är alltid en risk när det handlar om så pass mycket pengar. Samtidigt är det så att jag har velat göra det här så otroligt länge och det blir knappast lättare ju längre jag väntar, tvärtom. Någon gång måste det hända.

2006-10-01

Konfliktkälla
Det här med att hitta en ny lägenhet har blivit mitt stora projekt för hösten. Jag har tänkt på det här i flera år men aldrig varit så bestämd att genomföra det som jag är nu. Söndagen tillbringade jag sålunda med att gå på visningar. Jag hade valt ut hela sex lägenheter som jag ville titta på, och jag är själv förvånad över att jag hann med alla eftersom jag åkte kommunalt, lägenheterna låg i helt olika delar av stan och fem av visningarna dessutom låg inom loppet av 90 minuter. Efter avklarat värv åkte jag ut till Lilla Essingen och hälsade på R och katterna en stund. Det var roligt att se dem!

Alla dagens visningar låg på bra adresser. Tre på Kungsholmen, en i Birkastan - mitt absoluta favoritområde - och två vid Hornstull. Jag hade trott att det skulle vara Birkastan eller någon av lägenheterna på Kungsholmen som skulle få mig på fall. Men icke. Lägenheten i Birkastan visade sig ha en hopplös planlösning, närmast omöjlig att möblera. En av lägenheterna på Kungsholmen var nästan lika hopplös den, dessutom med utsikt över St Görans sjukhus. Den andra var inte alls så ljus och fin som den hade verkat och den tredje kändes bara inte rätt.

Det var i stället Södermalm som hade potentialen idag. Båda lägenheterna jag såg låg vid Högalid, nära Bergsunds Strand. Den ena var i halvbra skick men hade hela två fantastiska balkonger. Den andra, på Bergsundsgatan, hann jag till med nöd och näppe. Det var dagens sista visning och jag kom dig genomsvettig med andan i halsen bara några minuter innan visningen stängde. Lägenheten var helt underbar. Bara 37 kvm men så välplanerad att det fanns både separat sovrum, matplats i köket, öppen planlösning och bra förvaring i hallen. Allt var i toppskick. Ett perfekt utrustat kök som är bland det bästa jag har sett, badrummet, hallen och båda rummen precis rätt. Jag skulle kunna flytta dit i morgon och jag skulle inte behöva göra så mycket som att ens måla om. Jag skulle bara kunna ställa dit mina möbler och bo där direkt. Kort sagt, jag föll pladask - jag och ca 40 andra personer som stod uppskrivna på intresselistan före mitt namn. Men någon gång ska man ha tur också!

Jag kom hem upprymd över att ha sett en så fin lägenhet, glad över att det kanske skulle lösa sig med nytt boende. Men den känslan gick snabbt över. Jag har pratat med min familj om det här, förstås, och tre dagar i rad har samtalen med mina föräldrar slutat med att jag har slängt på luren i örat på dem. Idag blev inget undantag. C är något mer förstående, även om även hon säger till mig att jag är galen som flyttar från en stor till en liten lägenhet.
"Du kommer inte att stå ut", sa hon, även om hon inser att det är mitt beslut och jag gör som jag vill. Men hennes ord är milda västanfläktar i jämförelse med vad mina kära föräldrar säger till mig.

Det har alltid varit så här. C är fyra år yngre och hon har haft en betydligt lättare resa än jag. Visst har även hon krav på sig, men de står inte i proportion till de krav mina föräldrar har på mig. Jag ska vara perfekt och aldrig, aldrig någonsin kan jag göra något som är bra nog, som duger. Jag tror inte att jag har haft deras stöd någonsin i ett stort beslut. I stället har jag hela tiden fått höra att jag gör fel. Att jag kommer att ångra mig. Att det jag gör är dåligt, att jag är för dum och obetänksam för att förstå själv.

För mig är det obegripligt hur en förälder kan behandla sitt barn så. Hur en förälder bara på ren obetänksamhet kan trycka ner sitt barn i skorna så som mina föräldrar gör. De menar väl, det vet jag. De vill inte se mig göra något som jag kommer att ångra. De vill inte se mig bli skadad. Men de har aldrig någonsin insett, eller velat lyssna, eller velat förstå att det som verkligen skadar, det som verkligen gör mig ledsen, det är deras oförmåga att höra på vad jag vill med mitt liv. Vad jag tycker är viktigt, vad jag drömmer om och hur jag vill leva. De gör mig mer illa än jag kan uttrycka.

När en man behandlar mig dåligt, när någon gör mig illa, sårar mitt hjärta, så gör det ont, fruktansvärt ont. Men det går inte ens att jämföra med hur ont det gör när min egen familj, de som ändå ska stå mig närmast i livet, gör samma sak. Och de gör det utan att ens förstå det, utan att inse vilken skada de orsakar.

Mina föräldrar kan inte förstå hur jag kan vilja lämna det jag har. De älskar min lägenhet, de tycker att den är perfekt. Bättre kan man inte ha det. De varken vill eller kan förstå vad jag känner. Och det är väl så det har varit med det mesta. De vill att jag ska leva så som de själva vill leva. De vill att jag ska göra det som de tycker och sedan spelar det ingen roll vad jag vill själv. De inser fortfarande inte att jag är vuxen, att jag är självständig och mogen och att jag har bättre koll på mitt liv än många andra jag känner. De tror fortfarande inte på att jag kan fatta egna beslut utan tror i stället att jag är en person som bara gör som alla andra. S har köpt en ny lägenhet i stan? Då måste jag också göra det. Inte för att jag själv vill utan bara för att någon annan påverkar mig.
"Hade hon köpt en lägenhet på Honolulu så hade du också flyttat dit", sa mamma till mig idag och jag trodde nästan att jag hade hört fel. Jag trodde inte hon kunde vara så elak.

Jag vet att om jag köper den här lägenheten, eller någon annan lägenhet, så kommer jag aldrig att så mycket som kunna andas om att den inte är perfekt. Jag vet att vad jag än gör så kan jag aldrig låta någon av dem veta att något är fel, för begår jag ett misstag, oavsett hur litet eller stort, så kommer de aldrig låta mig glömma det. Idag slutade samtalet med att jag sa till min mamma att jag inte kommer att kunna ha kontakt med dem i fortsättningen om de fortsätter att göra så här. Jag vet inte om alla föräldrar är så här. Men om jag får barn någon gång så lovar jag, här och nu, att aldrig någonsin låta mitt barn känna sig så värdelöst som jag gör nu. Jag lovar att aldrig någonsin ta ifrån mitt barn dess självförtroende, dess självkänsla eller förmåga att våga fatta egna beslut och tro på att det kommer att gå bra.

När min morbror fyllde 70 år i våras höll hans dotter, min kusin HE, tal. Hon sa en sak jag minns särskilt.
"Det bästa en pappa kan göra för sina barn är att älska deras mamma", sa hon. Jag tyckte att det var så fint sagt. Men jag skulle vilja lägga en rad till den meningen. Det bästa man som förälder kan göra för sina barn, det kanske viktigaste av allt - det är att låta dem leva.

2006-10-01

Märkligt
JN är en person jag absolut inte förstår mig på. I fredags när jag skulle gå hem blev han nästan sur på mig.
"Fy fan vad du är tråkig", sa han till mig. "Skit i US, du behöver väl inte gå hem bara för att han gör det. Så jävla dåligt. Vi har ju inte ens dansat!" Och så fortsatte det. Han var riktigt otrevlig och jag tog väldigt illa vid mig av hans ord, trots att jag vet att han bara var full och dum. Jag skickade sms till honom när jag satt på bussen men han svarade inte.

På lördagkvällen var jag hos JP och åt middag. Vi skulle åka till en inflyttningsfest hos JP's kompis på Kungsholmen men blev kvar länge hos henne, drack vin och pratade. Mitt i middagen ringer JN. Jag hade föreslagit att vi skulle höras på lördagkvällen för att eventuellt ses om han skulle gå ut, eftersom jag visste att han och US skulle på en annan inflyttningsfest, också den på Kungsholmen. När JN ringde trodde jag förstås att det var det han ville prata om. Men icke.

"Hur gammal är du?" frågade JN. Jag blev paff över frågan men talade om det för honom.
"Hur så?" ville jag veta.
"Jag håller på att hooka upp dig på en blind date", sa JN glatt till mig. Han trodde nog att jag skulle bli glad men hans ord fick helt motsatt effekt. Jag blev tvärarg. Försökte få honom att berätta mer och förklara vad han höll på med men han bara avslutade samtalet. Jag ilsknade till ännu mer när han bara la på luren så där och skickade ett argt sms till honom där jag bad honom lägga ner, tack för omtanken men nej tack, ungefär. Självklart svarade han inte på det.

Så på söndagkvällen ringer han igen. Återigen hur glad och trevlig som helst. Ville veta hur det hade gått med mina lägenhetsvisningar och undrade om vi skulle försöka ses någonting i veckan som kommer. Han är för konstig. Jag undrar om han ens minns vad han säger till mig. På fredagen uppmuntrar han mig att prata med US, på lördagen vill han koppla ihop mig med någon annan kille och på söndagen beter han sig som att ingenting har hänt. Han är obegriplig. Jag tycker mycket om honom, men han är obegriplig.

2006-10-01

Bättre än väntat
I fredags var festen som JN hade bjudit in mig till. Jag tog med mig NM dit som moraliskt stöd, vi började med middag hemma hos mig och åkte sedan till Eken där vi skulle möta upp de övriga. Jag anade att US skulle vara där och hade ångest i flera dagar bara för att jag skulle vara tvungen att träffa honom. Samtidigt ville jag inte avstå från festen heller, jag ville inte låta US förstöra det för mig.

Jag såg honom redan innan vi kom fram. Han är så lång så han syns över mängden och jag blev inte glad att se honom. Jag var så inställd på en jobbig kväll, inställd på att han bara skulle göra mig ledsen. Men han gick bort till baren och jag lyckades nästla mig fram till JN och de övriga utan att US hann se mig. JN blinkade åt mig.
"Har du pratat med US?" frågade han och jag skakade på huvudet. US hade inte sett mig, trodde jag, och jag hade ingen lust att gå fram till honom och söka kontakt.
"US, kom fram och hälsa nu!" ropade JN uppfordrande och då var ju US förstås tvungen att komma fram. Jag anar att han kände sig lika dum och obekväm som jag gjorde. Men jag fick en ordentlig kram av honom.
"Vad roligt att se dig!" sa han och lät som att han menade det.

Efter den inledningen kunde jag ägna min uppmärksamhet åt andra, jag pratade med MB och vem som kom i min väg och NM sa åt mig att jag skötte mig bra. Tjejen som jag såg US med i lördags var där också, jag blev inte glad att se henne men upptäckte sedan att hon hade sin pojkvän med sig, och det gjorde mig lugn igen.

Det går inte att undvika en person i ett så pass slutet sällskap som vi ändå var. US satt på en barstol precis bakom ryggen på mig och efter ett tag kunde jag inte låta bli att vända mig till honom och börja prata även med honom. Och det kändes bra! Jag hade varit så rädd för det här mötet men det kändes verkligen bra att få prata med US igen. Det var så lätt, så avslappnat. Inga konstigheter, ingenting som var obekvämt eller jobbigt. Bara roligt att se honom, roligt att prata om vad som föll oss in. Det var ett par saker som US sa till mig, om saker vi skulle göra framöver - se en film, äta middag på Rött.
"Då blir det nog lite bättre mat än sist", sa han och syftade på middagen ute vid hans båt. Han hade köpt kyckling att grilla men jag äter ju inte kyckling utan fick i stället äta mig mätt på ris, ajvar relish och lite bostongurka som vi hittade i kylen. Jag gav honom väldigt tydliga pikar och svarade att jag får se om han verkligen gör det eller om han är en sådan person som bara pratar om att göra det.
"Jag väntar med spänning på en inbjudan", sa jag och US flinade åt mig.
"Time will tell", svarade han och jag tänkte att det där kommer ju aldrig att bli av. Han bara pratar, det gör ju alla. Hela tiden stod JN och log brett och blinkade menande åt mig. Jag har ingen aning om vad han tänkte men räckte tungan åt honom och blinkade tillbaka.

Efter ett par timmar ville US röra på sig.
"Kom nu så går vi bort till festen", sa han och jag gick med honom i tron att flera skulle följa med oss. Men det gjorde de inte utan vi promenerade ensamma bort till festlokalen som bara låg något kvarter bort. US var inte på något festhumör, det märkte jag. Tvärtom syntes det på honom att han var trött. Han såg sliten ut. Han drack nästan ingenting och väl framme i festlokalen ville han bara ta det lugnt så vi gick en trappa upp och satte oss i var sin fåtölj. Med tiden började de andra droppa in men de flesta såg oss inte utan vi satt kvar där vi satt hela kvällen nästan. Det var så skönt att bara vara, bara sitta där och prata och titta på folk. Jag var mest förvånad över att US satt kvar där med mig. Att han inte sin vana trogen sprang omkring och pratade med allt och alla, raggade på tjejer och höll igång. Men han verkade inte vilja röra sig ur fläcken utan satt bara kvar där han satt med mig.

Jag kom att tänka på vad JT sa till mig efter sin inflyttningsfest i maj. Då på natten när alla gäster hade gått hem, när det bara var jag kvar. Vi satt där i soffan och lugnet, med Natalie Cole på låg volym på stereon.
"Det är inte så att jag direkt vantrivs i ditt sällskap", sa JT till mig då. Det är inte så att jag direkt vantrivs i ditt sällskap. Och det var samma känsla jag fick med US i fredags. Att oavsett vad han tycker om mig, oavsett vilka känslor han har så trivs han ändå bra i mitt sällskap. Han hade inte behövt tillbringa hela kvällen med mig. Han hade bara kunnat resa sig och gå, men det gjorde han inte.

Till slut var det jag som blev rastlös och ville röra på mig. Vi gick ner till de andra och jag tappade bort US i mängden. En av tjejerna i gänget, MB, kom fram till mig. Jag har inte träffat henne tidigare.
"Ge inte upp honom vad du gör", sa hon till mig. "Håll fast vid honom för han är så bra och han vill verkligen det här, tro mig." Hon fortsatte med en lång harang om att det enda US vill är att träffa någon att bilda familj med. Att han inte alls vill vara ute och festa så här utan att han alltid är den som går hem först, och alltid ensam. Jag blir förvirrad när jag hör sånt här, för det går helt emot vad jag har hört andra säga. US verkar vara både Dr Jekyll och Mr Hyde. En riktigt dålig kille enligt vissa, världens bästa människa enligt andra. Djävul och ängel på en gång. Det går inte ihop för mig.

Jag drog med mig tjejen ut på gatan för att kunna prata ordentligt med henne och vi mötte US i dörren, han var på väg in men följde med oss ut en stund till. Efter ett tag gick han in igen men kom tillbaka ut efter bara någon minut och talade om att han skulle gå hem och sova.
"Får jag en kram åtminstone?" frågade jag och det fick jag förstås, en sådan kram som jag älskar att både att få och att ge - lång, varm och nära.
"Vi hörs då", sa US och gick. Han bytte några ord med dörrvakten på vägen ut och han vände sig om och log och vinkade åt mig innan han försvann nedför gatan.