2006-10-04

Hektiskt schema
Jag satt och mailade med en kille på Shortcut häromdagen, CB. Vi pratade om ditt och datt och han frågade hur veckan såg ut för mig. Så jag berättade. Titta på lägenhet och träna på måndagen. Träna, äta middag och gå på bio med PH på tisdagen. Hem till C på onsdagen. Träna på torsdagen. Dramaten på fredagen. Lördagen eventuellt ut till mina föräldrar och på söndagen är det visningar och kanske hälsa på R och katterna en sväng också. En helt normal vecka för mig.

CB skrev tillbaka att om det här var en normal vecka så ville han inte ens veta hur schemat ser ut när jag har mycket att göra...

Det fick mig att tänka till lite. Jag har ju reflekterat över det här tidigare, att jag alltid bokar upp mig på saker. Har jag inget annat för mig en vardagkväll så åker jag och tränar. Jag tror inte ens att det händer en gång per månad att jag bara åker raka vägen hem från jobbet, och bara är hemma och är ledig. Åker jag raka vägen hem så är det förmodligen för att jag måste tvätta eller något, för att jag inte har hunnit med det på helgen. Jag tänker inte ens på det längre utan bara springer på, fortare och fortare. Konstigt nog känner jag mig inte speciellt stressad. Däremot kan kroppen säga ifrån. Jag kan må dåligt rent fysiskt av allt som händer och som hänger över mig. Men däremot märker jag inte av någon direkt psykisk stress. Det är konstigt.

Jag vet att jag måste bättra mig här. Jag och E har ju pratat om det också. Hon är stressad så till den grad att hon börjar må dåligt över det och jag vet att jag inte ligger långt efter henne. Och ändå vill jag inte sakta ner. Jag vill inte säga nej till någonting. Jag vill göra allt som kommer i min väg, tacka ja till alla aktiviteter, alla människor och allt som händer, just för att det är roligt och just för att det är så aktivt som jag vill leva mitt liv. Inte sitta stilla och vänta utan hellre själv se till att något händer om ingen annan gör det. Den ständiga fixaren. Och ibland blir jag faktiskt trött av det också. Tänker att det vore skönt om någon annan någon gång kunde...

Jag har nog byggt min egen fälla här. Folk är vana vid att jag ordnar med allt så de bryr sig inte om att göra det själva. Min mamma sa till mig i veckan att jag är likadan som hon och hon är likadan som sin pappa. Ständigt bråttom i livet, humör så det räcker och blir över och massor av känslor, av eller på, allt eller inget. Inga gråzoner, inga mellanlägen. Antingen är det eller så är det inte. Än så länge går det bra. Jag klarar att hålla huvudet över vattenytan, om så ibland med nöd och näppe. Men än så länge klarar jag av det.

Ett PS. Det här kanske vore ett argument att lägga fram för mina föräldrar i den stora diskussionen om var jag ska bo. Kanske skulle jag stressa mindre om jag inte hela tiden behövde passa tider. Om jag inte hela tiden behövde titta på klockan och springa för att hinna med den tunnelbanan så att jag i sin tur hinner med den bussen, för annars måste jag vänta en halvtimme extra och då är jag inte hemma förrän klockan halv nio och då måste jag börja laga mat och dammsuga och vika ihop den där tvätthögen som har legat sedan i söndags och gå ut med katterna och ringa till henne som jag borde ha ringt för länge sedan och...

... och ha tid att bara vara också. Den där tiden som jag alltid, alltid prioriterar bort för något annat.