2006-10-01

Bättre än väntat
I fredags var festen som JN hade bjudit in mig till. Jag tog med mig NM dit som moraliskt stöd, vi började med middag hemma hos mig och åkte sedan till Eken där vi skulle möta upp de övriga. Jag anade att US skulle vara där och hade ångest i flera dagar bara för att jag skulle vara tvungen att träffa honom. Samtidigt ville jag inte avstå från festen heller, jag ville inte låta US förstöra det för mig.

Jag såg honom redan innan vi kom fram. Han är så lång så han syns över mängden och jag blev inte glad att se honom. Jag var så inställd på en jobbig kväll, inställd på att han bara skulle göra mig ledsen. Men han gick bort till baren och jag lyckades nästla mig fram till JN och de övriga utan att US hann se mig. JN blinkade åt mig.
"Har du pratat med US?" frågade han och jag skakade på huvudet. US hade inte sett mig, trodde jag, och jag hade ingen lust att gå fram till honom och söka kontakt.
"US, kom fram och hälsa nu!" ropade JN uppfordrande och då var ju US förstås tvungen att komma fram. Jag anar att han kände sig lika dum och obekväm som jag gjorde. Men jag fick en ordentlig kram av honom.
"Vad roligt att se dig!" sa han och lät som att han menade det.

Efter den inledningen kunde jag ägna min uppmärksamhet åt andra, jag pratade med MB och vem som kom i min väg och NM sa åt mig att jag skötte mig bra. Tjejen som jag såg US med i lördags var där också, jag blev inte glad att se henne men upptäckte sedan att hon hade sin pojkvän med sig, och det gjorde mig lugn igen.

Det går inte att undvika en person i ett så pass slutet sällskap som vi ändå var. US satt på en barstol precis bakom ryggen på mig och efter ett tag kunde jag inte låta bli att vända mig till honom och börja prata även med honom. Och det kändes bra! Jag hade varit så rädd för det här mötet men det kändes verkligen bra att få prata med US igen. Det var så lätt, så avslappnat. Inga konstigheter, ingenting som var obekvämt eller jobbigt. Bara roligt att se honom, roligt att prata om vad som föll oss in. Det var ett par saker som US sa till mig, om saker vi skulle göra framöver - se en film, äta middag på Rött.
"Då blir det nog lite bättre mat än sist", sa han och syftade på middagen ute vid hans båt. Han hade köpt kyckling att grilla men jag äter ju inte kyckling utan fick i stället äta mig mätt på ris, ajvar relish och lite bostongurka som vi hittade i kylen. Jag gav honom väldigt tydliga pikar och svarade att jag får se om han verkligen gör det eller om han är en sådan person som bara pratar om att göra det.
"Jag väntar med spänning på en inbjudan", sa jag och US flinade åt mig.
"Time will tell", svarade han och jag tänkte att det där kommer ju aldrig att bli av. Han bara pratar, det gör ju alla. Hela tiden stod JN och log brett och blinkade menande åt mig. Jag har ingen aning om vad han tänkte men räckte tungan åt honom och blinkade tillbaka.

Efter ett par timmar ville US röra på sig.
"Kom nu så går vi bort till festen", sa han och jag gick med honom i tron att flera skulle följa med oss. Men det gjorde de inte utan vi promenerade ensamma bort till festlokalen som bara låg något kvarter bort. US var inte på något festhumör, det märkte jag. Tvärtom syntes det på honom att han var trött. Han såg sliten ut. Han drack nästan ingenting och väl framme i festlokalen ville han bara ta det lugnt så vi gick en trappa upp och satte oss i var sin fåtölj. Med tiden började de andra droppa in men de flesta såg oss inte utan vi satt kvar där vi satt hela kvällen nästan. Det var så skönt att bara vara, bara sitta där och prata och titta på folk. Jag var mest förvånad över att US satt kvar där med mig. Att han inte sin vana trogen sprang omkring och pratade med allt och alla, raggade på tjejer och höll igång. Men han verkade inte vilja röra sig ur fläcken utan satt bara kvar där han satt med mig.

Jag kom att tänka på vad JT sa till mig efter sin inflyttningsfest i maj. Då på natten när alla gäster hade gått hem, när det bara var jag kvar. Vi satt där i soffan och lugnet, med Natalie Cole på låg volym på stereon.
"Det är inte så att jag direkt vantrivs i ditt sällskap", sa JT till mig då. Det är inte så att jag direkt vantrivs i ditt sällskap. Och det var samma känsla jag fick med US i fredags. Att oavsett vad han tycker om mig, oavsett vilka känslor han har så trivs han ändå bra i mitt sällskap. Han hade inte behövt tillbringa hela kvällen med mig. Han hade bara kunnat resa sig och gå, men det gjorde han inte.

Till slut var det jag som blev rastlös och ville röra på mig. Vi gick ner till de andra och jag tappade bort US i mängden. En av tjejerna i gänget, MB, kom fram till mig. Jag har inte träffat henne tidigare.
"Ge inte upp honom vad du gör", sa hon till mig. "Håll fast vid honom för han är så bra och han vill verkligen det här, tro mig." Hon fortsatte med en lång harang om att det enda US vill är att träffa någon att bilda familj med. Att han inte alls vill vara ute och festa så här utan att han alltid är den som går hem först, och alltid ensam. Jag blir förvirrad när jag hör sånt här, för det går helt emot vad jag har hört andra säga. US verkar vara både Dr Jekyll och Mr Hyde. En riktigt dålig kille enligt vissa, världens bästa människa enligt andra. Djävul och ängel på en gång. Det går inte ihop för mig.

Jag drog med mig tjejen ut på gatan för att kunna prata ordentligt med henne och vi mötte US i dörren, han var på väg in men följde med oss ut en stund till. Efter ett tag gick han in igen men kom tillbaka ut efter bara någon minut och talade om att han skulle gå hem och sova.
"Får jag en kram åtminstone?" frågade jag och det fick jag förstås, en sådan kram som jag älskar att både att få och att ge - lång, varm och nära.
"Vi hörs då", sa US och gick. Han bytte några ord med dörrvakten på vägen ut och han vände sig om och log och vinkade åt mig innan han försvann nedför gatan.