2006-09-25

Förutsägbar är tråkig...
... så hur ska man då vara? Ingen människa vill ha förutsägbarhet i en relation. Förutsägbart är tråkigt. Enkelhet är förutsägbart. Alltså är jag tråkig. Eller?

Ska jag skapa en problematisk fasad för mig själv bara för att bli tillräckligt intressant? Ska jag låtsas vara någon som inte är jag bara för att kunna behålla intresset hos en man? Är det så mycket jag ska tvingas offra, så mycket av mig själv som jag måste kompromissa bort för att lyckas?

Hela mitt inre protesterar vilt. Det kan inte vara så. Det kan inte vara rimligt att jag ska behöva göra allt det här. Att jag inte ska räcka som jag är, utan att det måste mer till. Killar vill jaga, de vill möta motstånd. Jag fungerar inte så. Jag hatar att spela spel och jag föredrar att köra med öppna kort och rak kommunikation. Så här känner jag, vad känner du? Jag vill det här, vill du också?

Jag gör ju samma sak själv. Jag känner flera toppenkillar och tänker gång på gång att det är dem jag borde bli intresserad av. Men i stället faller jag för den andre killen, han som är svåråtkomlig, honom som jag måste kämpa för, och som jag dessutom alltid förlorar eftersom han tycker att jag är för lätt. Jag bjuder inte tillräckligt motstånd för att vara tillräckligt intressant. Är det konstigt då att jag misslyckas gång efter gång?

Jag vet inte ens hur jag ska förändra mitt mönster. Det är lätt att se vad jag borde göra. Men det är omöjligt att tvinga fram en känsla, en attraktion, för någon när det inte finns något där. Jag blir inte kär i en viss man bara för att jag borde bli det, bara för att just den mannen är ett bra och vettigt val. Det fungerar inte så.

För ett par veckor sedan träffade jag PH. Hon sa att det kanske är så att jag skrämmer killar, för att det märks så tydligt på mig vad jag känner. Jag döljer det inte, jag skulle inte kunna dölja det ens om jag försökte. Och då är vi där igen. Jag är alltför förutsägbar, för att jag är alltför tydlig även om jag inte säger något.

Jag vill inte bli någon jag inte är bara för att passa. Men allt oftare känns det ändå som att det är den enda vägen att gå. Som att jag till slut måste ge upp och kompromissa bort mig själv.