2006-09-17

Måste veta
Den här helgen har verkligen stjälpt allting över ända. Jag vet varken ut eller in. Funderar på att bara lägga korten på bordet, på vinst och förlust. Bara säga att jag är ledsen men så här är det. Så här känner jag. Bara säga som det är, för att få ro i sinnet och bli klar över vad jag ska göra och hur jag ska agera i fortsättningen.

Jag har ont överallt. Går sönder inifrån nästan. Vet inte vad som händer, eller varför. Det är så mycket jag undrar. Hur hade det varit om..? Men kanske att...? Jag har pratat mycket med JN, han är till stor hjälp, men han har ändå inte alla svar. Vänd dig om och bara gå, säger vissa. Lägg inte alltför stor vikt vid det här, säger andra. Ge inte upp, säger ytterligare någon. Satsa allt, gör vad du kan, du har ingenting att förlora.

På sätt och vis stämmer det. Jag har ingenting att förlora. Det värsta som händer är att jag gör bort mig för tid och evighet. Det är det värsta som kan hända, och det kommer i så fall inte på långa vägar att vara det svåraste jag har gått igenom. Jag kommer att överleva det.

Det kommer förmodligen bli så att jag inte alls får de svar jag önskar mig. Men jag är så innerligt trött på spelet. Jag är så innerligt trött på att låtsas, på att fejka. Jag vill kunna säga bara att så här är det, det här är den jag är. Gilla det eller låt bli. Jag vill kunna behandla andra så som jag själv vill att de ska behandla mig, med ärlighet och raka besked. Jag vill kunna visa vad jag känner, jag vill kunna säga vad jag tycker utan rädsla. Jag vill ha svar och jag vill inte låtsas längre. Det handlar till syvende och sist bara om mig, och om min sinnesfrid. Jag måste veta. Jag måste veta.