2006-09-12

Våga känna, våga leva
Jag är en typisk känslomänniska. Av eller på, allt eller inget. I relationer finns inga mellanlägen för mig, inga gråzoner. Antingen är det eller så är det inte. Jag har pratat mycket med JP om det här på sistone. Hon är precis som jag, möjligen bara något mer hårdhudad.

Det kan vara väldigt svårt att leva så här. Det är svårt för det innebär att jag sätter så mycket på spel. Att ge allt innebär att ge hela sig själv, varje gång, hela tiden. Att känna så starkt innebär att jag blir totalt sårbar, och när det sedan inte blir bra gör det så ont att jag knappt överlever kraschen. Det är den svåra biten.

Men det finns en god sida också. "Var glad över din förmåga att ge dig hän", var det någon som sa till mig en gång. Och det är jag ju. Jag möter människor som aldrig känner riktigt starkt för någonting. Människor som aldrig har älskat riktigt mycket, som aldrig har levt ut en känsla till fullo. Människor som alltid är på en mer eller mindre "lagom" nivå. Jag tycker oändligt synd om dem, för jag tänker på hur mycket de också förlorar.

Att inte släppa fram känslorna är ett sätt att skydda sig själv. Det är ett sätt att se till att alltid behålla kontrollen. Vi är alla mycket snabba på att skydda oss – ibland intill idioti och isolering – för att undvika att bli sårade, men med tiden lär vi oss att det inte fungerar.

Det enda sättet att riktigt lära känna en annan människa är att öppna sig och släppa in henne. Endast genom att öppna dig själv kan du få någon annan att öppna sig för dig. Vi tror ofta att vi blir svaga genom att visa känslor, men det är tvärtom. Det är i stället då vi finner vår styrka, genom att våga, genom att öppna oss och bli sårbara. Att helt och fullt ge sig hän i en relation innebär att vi måste tillåta oss själva att tappa kontrollen bara aldrig så lite.

Man måste hålla handen öppen för att få något. Man måste ge något av värde för att få något av värde tillbaka. Konsten är att ge utan att kräva något tillbaka. Om du ger kärlek får du kärlek. Kärlek är det enda som växer ju mer du slösar med det... Så lätt, men ändå så svårt.

Men kanske är det ändå därför vi fortsätter att försöka, fortsätter att söka. Kanske är det därför vi aldrig riktigt ger upp. "Det är bara att bryta ihop och komma igen!" som Per Elofsson sa efter OS i Salt Lake City. Fortsätt att älska som om du aldrig har blivit sårad!