2006-09-06

... men han kommer igen
US ringde på eftermiddagen. Vid det laget hade jag gett upp för länge sedan. Jag trodde inte att han någonsin skulle höra av sig igen. Men han lät precis som vanligt, glad, full fart, som alltid. Jag pikade honom lite för att han var så stressad att till och med jag blev alldeles uppjagad i söndags och han bad om ursäkt för att han varit dåligt sällskap då. Rätt åt honom!

Jag hann aldrig fråga om han hade tid att ses i veckan för han var tvungen att lägga på när han skulle in till kiropraktorn som han var på väg till. Men det känns inte alldeles omöjligt längre. Alltid något. Jag får väl lära mig om US att inte räkna ut honom förrän han verkligen säger det. Det är inte lätt för mig att tänka så men jag försöker.