2006-09-06

Motsägelsefullt - mänsklig värme och kallt hjärta
Ännu en dag. Jag fick mail av AnS, han undrade om jag vill åka med på kryssning i slutet av oktober. "Alla" ska med tydligen, han nämnde specifikt US förstås. Jag är tveksam - jag har inte varit på en sådan resa sedan gymnasiet och jag var skeptisk redan då. Framför allt tänker jag att om det ska gå åt skogen med mig och US så kommer jag knappast vilja vara med honom och hans vänner ett helt dygn. Det skulle vara som med JT och midsommar, vara där bara för att se honom flirta med andra, liksom. Fast jag är ju glad att AnS frågade mig ändå, att jag räknas.

Senare på eftermiddagen ringde JN. Han är så trevlig, jag blir lika glad varje gång jag pratar med honom! En riktig toppenkille, helt enkelt. Vi hade roligt, vi pratade om allt möjligt och skrattade mycket. Vi pratade om balen också. JN har inte bestämt om han ska gå med.
"Men ni ska ju gå i alla fall", sa han och jag kände att det stack till lite, att han pratade om mig och US som att vi skulle gå dit ihop, som ett par nästan. Så tror ju inte jag att det blir. Men oavsett vilket så är JN en glädjespridare för mig, han gör mig på bra humör. Han sa att han skulle ringa US senare och höra om de skulle ta en drink på Rött på kvällen. Men jag hakade inte på det, jag sa bara jaså och pratade vidare om annat. Jag vill inte att vare sig AnS eller JN ska tro att jag är vän med dem för US' skull. När jag pratar med JN så pratar jag med JN, om JN eller om något annat, men inte om US. Det är viktigt.

Fast det är klart att jag reagerar. Det är klart att jag tänker att om US hade sågat mig totalt inför sina vänner så borde de inte vara angelägna om att hålla kontakten med mig, de borde inte bjuda med mig på aktiviteter, ringa bara så apropå ingenting. Jag tänker utifrån hur jag själv hade agerat - jag hade inte gjort det om jag hade varit JN. Tvärtom hade jag i första hand tagit hänsyn till US och låtit bli att involvera hans date i gänget mer än absolut nödvändigt. Så tänker jag.

Jag var riktigt glad när jag hade pratat med JN och gick från jobbet strax därefter. Ringde US. Fick inget svar. Talade in ett meddelande.
"Hej hej, vill bara kolla läget men du har kanske fullt upp med jobbet så vi får höras en annan gång, ha det bra, hej!"

Sedan väntade jag. Jag ville inte be honom ringa tillbaka för jag ville inte ge sken av att jag var angelägen. Snarare bara det att ring om du vill, det spelar mig ingen roll, jag har ett eget liv, liksom. Tänkte att det är klart han ändå kommer att ringa tillbaka snart. Men det tog mig inte mer än en kvart ungefär att inse att han inte tänkte ringa. Jag kan inte säga vad det är som gör mig så säker på sådana saker. Jag känner det bara, jag vet. Och jag fick rätt. US ringde inte tillbaka.

Kvällen gick och jag blev mer och mer ledsen. Tvingade M att ringa till JN bara för att höra om han var ute med US som han hade sagt. Men JN var hemma själv. Det kan ju hända att US verkligen jobbade, han sa i söndags att det skulle bli mycket jobb den här veckan. Men det spelar ingen roll. Han ringde inte tillbaka, det är det som är viktigt. Han ringde inte tillbaka, han var inte så pass angelägen att ha kontakt med mig så att han ville ta de fem minuter det kunde ha tagit för att bara höra av sig.

Det kan hända att han hör av sig längre fram i veckan. Men det spelar ingen roll. Det är redan nu för sent. Förtroendet är rubbat i grunden. Det krävs så otroligt lite när det gäller mig och framför allt måste den som vill ha mig i sitt liv inse att jag inte ger speciellt många chanser. Du kan göra fel en gång, du kan missbruka mitt förtroende en enda gång. Det räcker för att förstöra allt. Vi kan fortsätta umgås och ha kontakt, men tro inte att jag glömmer. Tro inte att jag någonsin kommer att släppa dig riktigt nära. Det funkar inte så, inte med mig.

Jag kommer på mig själv med att tänka på Ö igen. Undrar hur han har det. Synd att det blev som det blev. Och JM, vi har hörts av en del i veckan också. Jag önskar mig någon med lika mycket hjärta som han har. Det är något att drömma om.