2006-08-28

Mitt Ångermanland
Lördagen tillbringade jag hos mamma och pappa och Maja i Sollentuna. Pappa har just kommit hem efter två månader i Ångermanland så det var länge sedan sist.

Jag har blandade känslor inför Frök och allt som finns där uppe. Det är vårt ställe, gården har funnits i pappas släkt i generationer. Nästan alla minnen jag har från barndomen, de minnena som verkligen sticker ut och som är så där riktigt glada och lyckliga, de är där uppifrån. Det är minnen från tiden när farmor och farfar och levde, då när vi hade gården i bruk med kor, höns, hästar och katter. Höskörd på somrarna, springa och leka i skogen och rusa hemåt med skräckblandad förtjusning när farmor skrek åt oss att hon hade sett älg. När Olofsson hade sina hästar hos oss tillbringade jag halva dagarna med dem i hagen, eller så åkte vi till Dämstasjön eller Tjärn och badade. Ibland skjutsade pappa dit oss och ibland gick vi tvärs igenom skogen, vår skog, och det kändes mäktigt på något sätt att veta att det var vår egen mark. Några gånger har jag gått upp till Fröksnipan också, stått där uppe på berget, högt över allt annat, och bara njutit av utsikten och vinden.

På vintrarna åkte vi skidor i skogen, spårade i djupaste snön och körde i full fart nerför backarna och ramlade så att skidor och stavar flög all världens väg. Det var alltid så otroligt mycket snö där uppe, alltid sådana perfekta vintrar som vi så sällan ser här i Stockholm. Jag har många bra minnen från Frök. Huset är fullt av historia. Jag känner väldigt tydligt närvaron av de som har bott där tidigare, mina släktingar. Det känns att man inte är ensam där, att det finns andra som aldrig riktigt har lämnat, även om de inte syns för blotta ögat. Det är svårt att beskriva känslan men alla som kommer dit känner det lika tydligt som jag gör.

Idag är historien inte riktigt lika rolig. Gården är obebodd sedan farmor dog för många år sedan och det är ständiga problem med underhåll och att få allt att gå runt. Pappa tillbringar hela somrarna där uppe och vi har en del hjälp av Dahlbergs också, och av arrendatorn som brukar åkermarken. Men behoven av underhåll, både av huset och skogen, är skriande och jag bävar för den dag pappa inte längre klarar av att sköta om det. Vad gör vi då? Varken jag eller C vill flytta dit och ta hand om det på heltid, vi har varken tillräckligt intresse eller kunskap för att klara av det. Så vad gör vi då? Säljer eller behåller? Hyr ut? Till vem?

Jag vill behålla Frök just för att det är vårt ställe, det är min historia, min bakgrund. Men det är svårt att genomföra och jag tänker också på de fördelar vi skulle få av att sälja. Handpenning till en ny bostad till mamma och pappa kanske? Jag hoppas vi inte tvingas ta ett beslut om det här på länge.