2006-08-21

Resten av helgen
Jag är så trött. Jag kan inte sova. För mycket oro i kroppen, för många tankar och jag vet att det beror på allt som har hänt under den senaste veckan, och inte minst att jag träffade på JT som fick mig att helt tappa humöret i fredags.

Lördagen tillbringade jag hos NM på Ingarö. Det var evigheter sedan jag var där och evigheter sedan vi umgicks ordentligt bara hon och jag. Men det blev en jätteskön dag. Vi pratade om allt och lite till och jag berättade att jag troligen ska gå på bal i oktober.
"Du kan få låna min klänning", sa NM och jag provade och den satt perfekt. Klänningen är inte helt i min stil, inte vad jag själv skulle välja, men den passar och den är gratis så om drömklänningen inte dyker upp är den ett perfekt alternativ.

Det blev snudd på stressigt sedan eftersom bussarna hem inte gick mer än en gång per timme. Det var bara hem och göra mig i ordning och åka iväg igen för vår Ladies' Night Out. Vi hade kommit överens om att ha på oss klänning och högklackat och vi var alla tjusiga som gudinnor. Jag hade min svarta klänning som jag köpte för åratal sedan men det är roligt att den fortfarande passar perfekt, och modellen är så klassisk så den kommer jag att kunna ha i många år till. Folk tittade efter oss och vi fick komplimanger och jag sträckte på mig lite extra och tänkte bara att låt dem titta, det tål vi!

Vi åt middag på Hotellet och gick sedan vidare till Solidaritet som jag har hört så mycket om. Kön var jättelång men vi skickade fram JP och hon hade inga problem att lyckas få oss att gå före. Jag minns stället från förr och kan nog bara säga att jag blev ganska besviken. Solidaritet kändes rätt så sunkigt, inredningen var något som en högstadieklass hade kunnat fixa på slöjden, och publiken var ung, ung, ung... Trångt och mycket folk men inte för mig och jag var hemma vid halv tre ungefär. Nästa gång jag går ut i klänning ska jag gå på Riche!

Söndagen tillbringade jag hemma, storstädade, handlade, lagade matlåda. Mamma kom över en sväng och eftersom ingen av oss har någon stubin utan är alltför lika med samma jävliga humör, så rök vi ihop och det blev inte bra alls. Som alltid kändes det som att det var mitt fel, som alltid mår jag dåligt över att jag blir det stora monstret som sårar och är elak, trots att jag bara vill leva mitt liv i fred, göra mina egna misstag, fatta mina egna beslut. För sina föräldrar är man nog alltid ett barn som inte kan tänka själv, som inte vet och inte förstår. Det är frustrerande.