2006-08-16

Adrenalinkick
Igår körde jag ett spinningpass så ljuvligt att det är värt ett alldeles eget kapitel i min blogg. Det var amerikanen som var instruktör, min absoluta favorit eftersom hans pass är så enormt tuffa. Redan innan uppvärmningen var slut flåsade jag som en blåsbälg och svettades så att det rann nerför armarna och ner på golvet. Framför mig hade jag två superproffs, två killar som jag har tränat ihop med förut som tillhör en cykelklubb i Stockholm. Deras lårmuskler går inte av för hackor! Den ena killen är ett riktigt praktexemplar, någon att vila ögonen på under passet, hur läcker som helst.

Jag kan inte tänka mig att jag någonsin kommer att sluta träna. Jag förstår inte människor som inte gör det. För mig är det lika naturligt och självklart som att borsta tänderna. Det är något man gör bara och att avstå från det existerar inte i min världsbild.

Det är en sådan underbar känsla att sitta i ett rum och träna ihop med andra entusiaster som liksom jag själv kämpar in i det sista, tills svetten dryper och benen är stumma av utmattning. Vi tränar individuellt men kämpar som grupp och tillsammans kan vi allt, orkar allt. Efter passet var jag så slut att jag knappt orkade köra någon armträning. I kväll är det dags igen och jag längtar redan!