2006-10-01

Konfliktkälla
Det här med att hitta en ny lägenhet har blivit mitt stora projekt för hösten. Jag har tänkt på det här i flera år men aldrig varit så bestämd att genomföra det som jag är nu. Söndagen tillbringade jag sålunda med att gå på visningar. Jag hade valt ut hela sex lägenheter som jag ville titta på, och jag är själv förvånad över att jag hann med alla eftersom jag åkte kommunalt, lägenheterna låg i helt olika delar av stan och fem av visningarna dessutom låg inom loppet av 90 minuter. Efter avklarat värv åkte jag ut till Lilla Essingen och hälsade på R och katterna en stund. Det var roligt att se dem!

Alla dagens visningar låg på bra adresser. Tre på Kungsholmen, en i Birkastan - mitt absoluta favoritområde - och två vid Hornstull. Jag hade trott att det skulle vara Birkastan eller någon av lägenheterna på Kungsholmen som skulle få mig på fall. Men icke. Lägenheten i Birkastan visade sig ha en hopplös planlösning, närmast omöjlig att möblera. En av lägenheterna på Kungsholmen var nästan lika hopplös den, dessutom med utsikt över St Görans sjukhus. Den andra var inte alls så ljus och fin som den hade verkat och den tredje kändes bara inte rätt.

Det var i stället Södermalm som hade potentialen idag. Båda lägenheterna jag såg låg vid Högalid, nära Bergsunds Strand. Den ena var i halvbra skick men hade hela två fantastiska balkonger. Den andra, på Bergsundsgatan, hann jag till med nöd och näppe. Det var dagens sista visning och jag kom dig genomsvettig med andan i halsen bara några minuter innan visningen stängde. Lägenheten var helt underbar. Bara 37 kvm men så välplanerad att det fanns både separat sovrum, matplats i köket, öppen planlösning och bra förvaring i hallen. Allt var i toppskick. Ett perfekt utrustat kök som är bland det bästa jag har sett, badrummet, hallen och båda rummen precis rätt. Jag skulle kunna flytta dit i morgon och jag skulle inte behöva göra så mycket som att ens måla om. Jag skulle bara kunna ställa dit mina möbler och bo där direkt. Kort sagt, jag föll pladask - jag och ca 40 andra personer som stod uppskrivna på intresselistan före mitt namn. Men någon gång ska man ha tur också!

Jag kom hem upprymd över att ha sett en så fin lägenhet, glad över att det kanske skulle lösa sig med nytt boende. Men den känslan gick snabbt över. Jag har pratat med min familj om det här, förstås, och tre dagar i rad har samtalen med mina föräldrar slutat med att jag har slängt på luren i örat på dem. Idag blev inget undantag. C är något mer förstående, även om även hon säger till mig att jag är galen som flyttar från en stor till en liten lägenhet.
"Du kommer inte att stå ut", sa hon, även om hon inser att det är mitt beslut och jag gör som jag vill. Men hennes ord är milda västanfläktar i jämförelse med vad mina kära föräldrar säger till mig.

Det har alltid varit så här. C är fyra år yngre och hon har haft en betydligt lättare resa än jag. Visst har även hon krav på sig, men de står inte i proportion till de krav mina föräldrar har på mig. Jag ska vara perfekt och aldrig, aldrig någonsin kan jag göra något som är bra nog, som duger. Jag tror inte att jag har haft deras stöd någonsin i ett stort beslut. I stället har jag hela tiden fått höra att jag gör fel. Att jag kommer att ångra mig. Att det jag gör är dåligt, att jag är för dum och obetänksam för att förstå själv.

För mig är det obegripligt hur en förälder kan behandla sitt barn så. Hur en förälder bara på ren obetänksamhet kan trycka ner sitt barn i skorna så som mina föräldrar gör. De menar väl, det vet jag. De vill inte se mig göra något som jag kommer att ångra. De vill inte se mig bli skadad. Men de har aldrig någonsin insett, eller velat lyssna, eller velat förstå att det som verkligen skadar, det som verkligen gör mig ledsen, det är deras oförmåga att höra på vad jag vill med mitt liv. Vad jag tycker är viktigt, vad jag drömmer om och hur jag vill leva. De gör mig mer illa än jag kan uttrycka.

När en man behandlar mig dåligt, när någon gör mig illa, sårar mitt hjärta, så gör det ont, fruktansvärt ont. Men det går inte ens att jämföra med hur ont det gör när min egen familj, de som ändå ska stå mig närmast i livet, gör samma sak. Och de gör det utan att ens förstå det, utan att inse vilken skada de orsakar.

Mina föräldrar kan inte förstå hur jag kan vilja lämna det jag har. De älskar min lägenhet, de tycker att den är perfekt. Bättre kan man inte ha det. De varken vill eller kan förstå vad jag känner. Och det är väl så det har varit med det mesta. De vill att jag ska leva så som de själva vill leva. De vill att jag ska göra det som de tycker och sedan spelar det ingen roll vad jag vill själv. De inser fortfarande inte att jag är vuxen, att jag är självständig och mogen och att jag har bättre koll på mitt liv än många andra jag känner. De tror fortfarande inte på att jag kan fatta egna beslut utan tror i stället att jag är en person som bara gör som alla andra. S har köpt en ny lägenhet i stan? Då måste jag också göra det. Inte för att jag själv vill utan bara för att någon annan påverkar mig.
"Hade hon köpt en lägenhet på Honolulu så hade du också flyttat dit", sa mamma till mig idag och jag trodde nästan att jag hade hört fel. Jag trodde inte hon kunde vara så elak.

Jag vet att om jag köper den här lägenheten, eller någon annan lägenhet, så kommer jag aldrig att så mycket som kunna andas om att den inte är perfekt. Jag vet att vad jag än gör så kan jag aldrig låta någon av dem veta att något är fel, för begår jag ett misstag, oavsett hur litet eller stort, så kommer de aldrig låta mig glömma det. Idag slutade samtalet med att jag sa till min mamma att jag inte kommer att kunna ha kontakt med dem i fortsättningen om de fortsätter att göra så här. Jag vet inte om alla föräldrar är så här. Men om jag får barn någon gång så lovar jag, här och nu, att aldrig någonsin låta mitt barn känna sig så värdelöst som jag gör nu. Jag lovar att aldrig någonsin ta ifrån mitt barn dess självförtroende, dess självkänsla eller förmåga att våga fatta egna beslut och tro på att det kommer att gå bra.

När min morbror fyllde 70 år i våras höll hans dotter, min kusin HE, tal. Hon sa en sak jag minns särskilt.
"Det bästa en pappa kan göra för sina barn är att älska deras mamma", sa hon. Jag tyckte att det var så fint sagt. Men jag skulle vilja lägga en rad till den meningen. Det bästa man som förälder kan göra för sina barn, det kanske viktigaste av allt - det är att låta dem leva.