2007-11-30

Ännu en intervju
Jag var på ännu en jobbintervju igår. Vägen dit var lång och krokig. Stockholms lokaltrafik måste vara något av det mest opålitliga man kan stöta på. Jag hade planerat resan noga, men hela min tidsplanering föll när tvärbanan var 6 minuter försenad. Jag missade tunnelbanan jag hade behövt åka med och kom till Odenplan bara för att se de två möjliga bussarna jag kunde ha åkt med susa iväg. Halvt panikslagen över att jag skulle komma för sent till intervjun ringde jag till UP, och denna underbara människa kastade sig i bilen och åkte och hämtade mig till stan för att jag skulle hinna i tid.

Intervjun kändes bra. Jag vet inte om det är mitt drömjobb, men jag tyckte ändå att jag fick bra kontakt med de båda kvinnor jag träffade. Både jobbet och företaget kändes roligare än jag hade väntat mig, även om läget ute vid Haga inte är mycket roligare än det jag har idag. Av erfarenhet har jag lärt mig att aldrig ta något för givet så jag ligger lågt med förhoppningarna även den här gången.

Efter intervjun gick jag på stan och tittade i affärer. Jag försökte tvinga bort ångesten och det dåliga samvetet över att ha smitit från jobbet ännu en gång, men det gick inte. Väl hemma hade jag en städkväll och fick ganska mycket gjort ändå. Idag är det fredag! Nästan helg!

2007-11-28

Inblick
Jag tycker det kan vara ganska roligt att läsa andra människors bloggar - även personer jag egentligen inte känner. Det är som att få inblick i någon annans värld, i någon annans liv. Roligast är bloggarna som har med en massa bilder - långt ifrån min egen som jag försöker hålla hyfsat anonym. Ett väldigt vanligt inslag i andras bloggar är "dagens outfit"; en bild på personen med en beskrivning av dagens klädsel. Det är roligt att se hur lika de flesta är men det kan också ge mycket inspiration.

Igår hade jag noll lust att träna men efter lite övertalning från UP tog jag mig iväg till body pump på Södermalm. Det var halvkul men gick bra ändå och jag kunde känna mig nöjd efteråt. Efter träningen åkte jag hem till UP. Vi åt middag och tittade på foton från vår Borneoresa. Det är fortfarande mer att rensa ut bland alla bilder. Målet är att skapa ett bildspel på max 100 bilder att ha att visa för andra, som min familj på min födelsedag.

2007-11-27

Två hjärtan
När jag kom hem från träningen igår låg två godishjärtan på min huvudkudde. UP hade lagt dem där innan han åkte iväg igår. Han är verkligen underbar - det är de där små sakerna som gör att jag känner mig så älskad.

2007-11-26

Alldeles, alldeles underbart
Vi har fyllt ett år nu - jag och UP. Vårt första år tillsammans, vårt första jubileum, men långt ifrån det sista, som UP sa under middagen i lördags. Vårt firande började redan i fredags kväll med en lugn middag hemma hos mig. Det var en jätteskön kväll när vi bara tog oss tid att vara tillsammans. Så som jag skulle vilja tillbringa alla kvällar.

På lördagen gick vi upp tidigt och åkte iväg till Gimo. Vi började med att ta oss till Gimo Ridklubb, där vi hade bokat in hästar och instruktör för två timmar. Det verkar vara min lott att få de trögare, långsammare hästarna. Instruktören trodde nog att UP var en bättre ryttare eftersom han hade på sig riktiga ridbyxor så hon gav honom den klart piggare och lite tuffare Magica. Jag fick rida Lisa, en fjordkorsning, som jag fick kämpa hårt med att driva på under våra två timmar på hästryggen. Hon testade gränserna genom att rycka i tyglarna och jag ryckte tillbaka för att visa vem som bestämde. Men däremot var hon betydligt piggare och starkare i både trav och galopp och jag fick hålla igen henne hårt för att hon inte bara skulle rusa på i galopperna. UP's häst ville bara springa så fort hon kunde i galoppen så han behövde aldrig tänka på att driva utan snarare bara styra henne rätt och undvika att rida förbi instruktören.

Det var en perfekt dag för att rida ut annars - sol och klart väder men också ganska hårt i marken så det blev till största delen bara skritt på småvägar och ute i skogen. Men oavsett det lugna tempot var det roligt och härligt att komma ut på hästryggen. Jag och UP pratade lite efteråt om att kanske börja rida tillsammans. Jag har ju velat börja på nytt under lång tid men tiden och pengarna har satt stopp för planerna hittills. Men det vore så mycket värt för mig att hitta en aktivitet som jag och UP kan göra tillsammans, som vi kan ha gemensamt. Vi har så mycket idag som är separerat eller där den ena är mer road eller intresserad än den andra. Men det här är något jag gärna skulle vilja göra med UP.

Efter ridningen var det dags att checka in på vårt fina rum. Vi hade beställt romantikpaketet och i det ingick ett lite bättre rum samt frukt, choklad och champagne på rummet. Vi åt och drack och gick sedan upp till själva slottsbyggnaden för att äta ännu mer. Afternoon tea på Gimo Herrgård innebar en stor buffé med te, kaffe, scones, goda ostar och marmelad samt en mängd olika tårtor och kakor. Det var tur att vi inte åt lunch först.

Resten av dagen förflöt i ett lugn. Vi promenerade runt omgivningarna, tittade på konstutställning, pratade massor. På kvällen tog vi med oss ytterligare en flaska champagne som UP hade med sig för att överraska mig. Vi gick ner till vattnet där det fanns en badtunna och bastu och satt där i mörkret och njöt av champagnen och det varma vattnet. Det kändes härligt och lyxigt och dekadent på en och samma gång. Efter badet var det femrätters middag på slottet och sedan däckade vi i den otroligt sköna sängen.

Nästa morgon var det frukostbuffé och lite slappande innan vi checkade ut och åkte iväg till Gamla Uppsala. Vi gick och tittade på museet och åkte sedan vidare in till Uppsala. Jag älskar verkligen den staden! Det är en av de få saker jag ångrar i livet - att jag inte började plugga där, om så bara för något år eller så. Det är en så härlig atmosfär i den staden - så mycket liv och positiv känsla. Jag njuter alltid lika mycket av att komma dit, bara promenera på gatorna och titta på husen och människorna. Vi gick runt lite i snöslasket, fikade och åkte sedan iväg till UP's gamla vänner UE och EEk för en fika med dem och deras barn. Deras liv är totalt annorlunda från vårt - stort gammalt hus, renoveringar, barn, småstadsliv. Men de verkar nöjda och det är huvudsaken.

UP åkte med hem till mig på kvällen. Vi satt i soffan en stund och gick sedan och la oss. Vi har varit tillsammans i ett helt år nu. Vårt första år - och det är bara början. Jag är så glad att jag har UP i mitt liv!

2007-11-23

Kattflytt
Igår var det dags för katterna att flytta hem till R igen. Som vanligt känns lägenheten alltför tom och tyst när de är borta.

Jag har varit hos optikern för att prova ut nya linser. Ny styrka, ny variant, trots att synfelet är detsamma. Vi ska gemensamt försöka hitta något som jag kan ha på jobbet utan att få huvudvärk. Igår kom huvudvärken inte förrän sent på kvällen. Bättre än normalt alltså, men jag är ändå tveksam. Det vore så underbart att slippa glasögon helt och hållet. Kanske för bra för att vara sant.

2007-11-22

Hemmakväll
Igår hade jag en typiskt tråkig hemmakväll. Jag tränade spinning efter jobbet men passet var ganska tråkigt. Dålig musik och oinspirerande instruktör. Men bra att ha gjort det ändå. Träning är inte alltid roligt och framför allt på spinningpassen är musiken extremt viktig för mig.

Resten av kvällen ägnades åt att tvätta och fixa med saker hemma. Jag behöver verkligen städa men det är ingen idé att göra det förrän R har hämtat katterna i kväll. Jag tog ut dem på en liten kvällspromenad som vanligt men Tuva tyckte mest att det var läskigt med alla ljud och människor ute.

UP kom hem till mig sent på kvällen, utan att det var planerat. Det var skönt att se honom. Han hade varit hemma hos HT och sett på fotbollen tillsammans med JSk och hans flickvän. Tydligen var det meningen att de skulle ha gått ut och tittat på fotbollen på Undici men JSk's flickvän ville inte det eftersom att hon var rädd att de skulle stöta på hennes ex eller någon av hans vänner. Hon vill inte visa inför exet att hon är ihop med JSk. Ännu en gång tappar jag hakan över hur korkade folk kan vara och vad vissa går med på i en relation. Jag förstår inte hur JSk kan acceptera att vara tillsammans med en tjej som bröt med sin före detta redan i somras och trots det fortfarande inte vill eller vågar stå för att hon är med JSk. Jag må ha usel självkänsla men inte ens jag har så låga tankar om mig själv!

Jag längtar verkligen till helgen, att få åka iväg med UP och göra roliga saker, skämma bort oss själva och bara vara. I natt sov vi dåligt båda två. UP låg och vred sig hela tiden och jag vaknade förstås av det. Tur att det snart är helg.

Varje morgon åker jag buss med en massa högstadieelever. Jag är hemligt road och fascinerad av att studera dem. De är i princip fortfarande barn men ändå så otroligt vuxna. Tjejerna är hårt sminkade och det syns så tydligt hur utstuderat allt är, beteendet, utseendet, hur de agerar med varandra både hos tjejerna och killarna. De verkar så självsäkra och jag undrar om det verkligen var likadant när jag var i den åldern. Var man så säker, så vuxen redan då? Det känns som att det är en helt annan värld barnen växer upp i idag. De blir vuxna mycket tidigare.

2007-11-21

Den där blicken
Jag tänker på hur UP ser på mig när vi träffas. Hur hans ögon bara lyser av kärlek till mig. Det borde ju vara svar nog. Det borde ju vara tillräckligt, att det syns så väl på honom vad han känner för mig. Igår vid middagen fick vi åter höra hur söta vi är tillsammans och hur nykära vi ser ut att vara. Om jag bara kunde inse vad jag har och vara lycklig. Om jag bara kunde förstå att den här gången har jag någon i mitt liv som verkligen, verkligen älskar mig. Om jag bara vågade leva med det.

UP har många gånger frågat mig om det skrämmer mig att vara älskad. Jag har alltid svarat nej. Men kanske är det just detta att vara älskad som ändå gör mig rädd. De krav och förväntningar som jag inbillar mig att det ställer på mig. Om någon kan känna så mycket för mig så måste det ju betyda att han ser mig som perfekt - jag, med alla mina fel och brister. Det kan ju inte stämma. Alltså måste jag tvinga all min ofullkomlighet att försvinna, och lyckas jag inte med det så känner jag mig otillräcklig. Är det konstigt att jag kan må dåligt med sådana tankar och känslor i mig?

Det är nog dags för mig att vara ärlig och säga till UP precis det jag känner nu. All rädsla, all osäkerhet. Att det kanske är just hans känslor för mig som gör mig rädd, för jag tror inte att jag är värd det. Jag har för många fel. Jag är inte en tillräckligt bra människa för att förtjäna sådan kärlek.

UP ser på mig och hela han lyser upp. Jag önskar att jag kunde se mig själv så som han ser mig. Att jag kunde se att även jag är underbar.

2007-11-21

Kärlek och rädsla
UP har läst någonstans att allt vi gör är ett resultat av antingen kärlek eller rädsla. Det låter otroligt men ändå inte osannolikt. Kärlek eller rädsla - eller kanske båda delarna.

Jag är fruktansvärt arg på mig själv nu för jag inser att jag gör precis samma sak som jag gjorde för ett år sedan, när jag och UP just hade träffats. Då kändes det så osannolikt bra med honom och jag tänkte att det här kan inte stämma. Så här bra kan det inte vara. Så jag stängde honom ute, av rädsla för att bli sårad, för att bli lämnad igen.

Och nu gör jag samma sak igen. Vi har kommit så långt nu. Vi planerar för vår framtid, på riktigt. Hus och familj. Och jag är livrädd, för så här bra kan det ju inte bli för mig. Det måste vara något fel. UP verkar mer kär i mig än någonsin, och jag vågar knappt ta in det och njuta av det. I stället stänger jag av mina egna känslor om än aldrig så lite, ser till att jag har övertaget, åtminstone just nu. Det är så idiotiskt så jag skäms över att skriva om det. Jag undrar vad det egentligen är för fel på mig. Kan jag inte bara tillåta mig själv att vara lycklig? Varför är det så svårt?

Igår gick jag en stund på stan efter jobbet. Jag köpte en julklapp till C och känner mig nöjd med att ha hennes saker klara. Jag gick runt och tittade lite för egen del också. Fortfarande ingen vit skjorta men däremot såg jag ett underbart halsband som jag ska önska mig av UP. Vi får se om han köper det till mig, annars får jag skaffa det på egen hand. Han kom och mötte mig i stan efter någon timme och vi promenerade runt lite. Jag visade honom halsbandet och vi gick bort till Bo Concept och tittade på lite möbler. Där fanns en del vi gillade, om än ingenting revolutionerande.

Vi gick vidare bort till en indisk restaurang på Luntmakargatan. Där fanns BC som fyllde år, HT och en del andra av deras vänner. Vi skulle fira BC lite och hon passade på att avslöja att hon är gravid dessutom. Det är roligt för henne och HT, de är glada även om det kom tidigare än de hade planerat. Men ingen av dem är så unga så det finns väl ingen anledning att vänta, egentligen. I stället får de uppskatta att det överhuvudtaget har gått så bra. UP mumlade något om lekkamrat men jag låtsades inte förstå honom. Han pratar mycket om barn nu och jag tror att tanken verkligen har mognat hos honom vid det här laget.

Det blev en trevlig och sen kväll. Vi åt - maten var god men långt ifrån den bästa indier jag har varit på - och pratade om livet, böcker, allt möjligt. Just litteratur verkade vara ett stort intresse hos flera och här fick jag för en gångs skull briljera lite över UP som nästan aldrig läser böcker. Annars är det alltid han som är så duktig och kan så mycket mer, men just när det gäller kultur är jag den som är väl insatt.

BC och HT nämnde en eventuellt nyårsfest och faktiskt tycker jag att det låter trevligt att fira nyår med dem. Inte så mycket sprit som hos många andra och det låter ganska skönt och avslappnat, om det blir av.

UP skulle hem till sig så jag gick ensam från restaurangen med samma tomhetskänsla som innan.

2007-11-20

Våga tro på sanningen
Jag har en man som älskar mig så mycket att han ständigt uppvaktar mig, ständigt planerar saker för mig och ständigt gör det lilla extra för att han vet att det gör mig glad. Jag har en man som är beredd att lägga in massor med pengar för att vi två ska kunna få ett fint hus där vi kan leva tillsammans, trots att jag själv egentligen inte skulle ha råd med det. Jag har en man som trots att vi inte ens är förlovade lägger till sitt eget efternamn efter mitt när han säger vad jag heter, en man som vill bilda familj och tillbringa hela sitt liv med mig. Jag har en man som följer mig genom stan, trots att det är en omväg för honom, bara för att få tillbringa någon extra minut med mig. För att han älskar mig så mycket.

Varför kan jag inte bara tro på det?

2007-11-19

Drömhuset
Vi har ägnat oss en hel del åt heminredning i helgen. Eller kanske inte så mycket faktiskt inredning som att planera och drömma, välja ut vad vi vill ha i vårt hem. Vi har varit runt i möbelaffärer och på husvisningar, utan att köpa något, men vi fick desto mer inspiration och idéer.

Visningarna igår gick halvbra. Första huset vi såg var fint men utgångsbudet mer än jag egentligen tyckte det var värt, med tanke på att det låg precis vid en rätt så vältrafikerad väg. De kommande två - ett radhus och ett kedjehus - var inte aktuella. Det första var jättefräscht och nyrenoverat men kändes ändå som en mörk liten låda. Det andra var bara fult och tråkigt.

Det sista huset vi såg var en dröm för mig. Ett parhus i ett trevligt, relativt nybyggt villaområde. Inredningen var som gjord efter min smak. Det var inte så stort, men ändå lagom för mig och UP. En liten trädgård och en omedelbar känsla av att här kan jag bo, här trivs jag. Jag kände mig beredd att bjuda direkt. Men UP tyckte att det låg för långt borta - och egentligen hade han rätt i det - så det blir ingen budgivning nu heller. Det är synd. Det sista huset hade jag verkligen velat ha, och priset hade inte heller varit något problem för oss. För bra för att vara sant, helt enkelt.

Min besvikelse efter den sista visningen var så tydlig så UP bad till och med om ursäkt för att han inte ville bjuda. Vi har pratat igenom vår kravspec igen och kommit fram till att vi ändå inte har varit riktigt tydliga förut. UP har högre krav än jag har, men så har han också råd med mer. Det känns som att vår flytt ligger ganska långt fram i tiden ändå. Jag önskar mig ett stort tålamod i julklapp.

2007-11-19

O-jämlikt
När man älskar en person vill man gärna vara allt för den människan. Åtminstone funkar jag så. Jag vill vara den som kan ge UP allt han behöver. Men det kan jag inte. Det kommer alltid att finnas andra som är bättre på både det ena och det andra. Och jag med min dåliga självkänsla känner mig förstås otillräcklig när jag vet att UP måste vända sig till andra för att få ut det han vill ha av vissa saker. Det kan gälla skidåkning, dykning, golf, långfärdsskridskor, dans... saker som han gillar, men som jag aldrig haft något större intresse för eller aldrig lärt mig av en eller annan orsak. Men ändå får det mig att känna att jag inte räcker till för honom. Ändå får det mig att känna att han, som har så många fantastiska vänner, han, som har oräkneliga härliga tjejer omkring sig, om han ändå ska välja mig så måste jag ju vara bäst. Och då räcker det inte med att UP tycker att jag är det, utan jag måste verkligen vara det också.

Jag vet att det är galet att tänka så här. Jag har inte realistiska förväntningar på mig själv. Jag vet det. Och ändå står jag kvar och känner mig underlägsen. Ändå står jag kvar och känner att om jag bara var bättre, om jag bara kunde mer... Om jag bara kunde ge UP allt det som han ger mig. Då skulle allt vara bra. Men så verkligheten är ju en annan. I verkligheten finns det inget behov som UP inte kan uppfylla för mig, men för honom finns det flera som han måste få från andra än mig. Gör det oss till jämlikar ändå? Gör det oss till jämlikar att vårt bostadsköp möjliggörs inte av mina pengar utan av hans? Gör det oss till jämlikar eller är det snarare så att jag är mer beroende av honom, av hans ekonomi och goda vilja? Jag vill klara mig själv, jag vill veta att det jag kan, att min förmåga, är tillräcklig. Men är den det?

I helgen pratade vi om barn och barnuppfostran. Vad vi skulle vilja ge våra framtida barn som vi själva saknade i vår uppväxt. UP pratade om slalomskola. Men de spontana tankar som dök upp i mitt huvud var att jag skulle vilja ge mina barn en uppväxt med trygghet. Utan föräldrar som ständigt bråkar. Utan den underliggande rädslan för när det ska smälla nästa gång. En uppväxt med respekt för varandra, med visad kärlek, med förmågan att kunna prata utan att snäsa. En uppväxt utan föräldrar som är bittra och som enbart känner förakt för varandra. För mig är det oändligt mycket viktigare än slalomskola.

2007-11-16

Stilla
Igår var jag så trött att jag nästan såg dubbelt. Huvudvärken släpper inte oavsett vilka eller hur många tabletter jag tar. Jag är rådvill, vet inte hur jag ska bli av med det.

Jag åkte in till stan för att möta UP efter jobbet. Han skulle träffa MTh som har skapat förslag till logga och visitkort för UP's företag och UP ville ha mig med som smakråd. MTh är duktig insåg jag direkt. Han hade lyssnat bra på vad UP var ute efter och han var väldigt ödmjuk och betonade gång på gång att det viktiga var att UP blev nöjd, inte att MTh fick sin vilja igenom. Den inställningen ligger ljusår ifrån vad jag är van vid från de reklambyråer och kreatörer jag har haft kontakt med själv. Det vanliga brukar vara att man blir betraktad som idiot om man inte gillar de förslag byrån har skapat.

UP hade ett stort leende över hela ansiktet när MTh presenterade sina förslag. Förslagen var bra och det kändes nog stort för UP att se sitt eget företagsnamn presenterat på ett så proffsigt sätt. Ännu mer riktigt, liksom. Jag har en klar uppfattning om vad jag tycker och vilket förslag jag föredrog men jag valde att inte säga för mycket. Jag vill att UP ska bilda sin egen uppfattning och välja det som passar honom bäst, utan att låta sig påverkas av mina åsikter.

Efter mötet med MTh gick vi vidare ner på stan. Jag skulle möta KH för en fika och UP följde mig så långt på vägen som han kunde, trots att det blev en omväg för honom. Jag frågade varför och han sa bara att han ville vara med mig så länge han fick. Det rörde mig på något sätt...

Det blev ingen lång fika med KH. Vi var lika trötta båda två och jag hade sprängande huvudvärk dessutom. Jag lyckades i alla fall hitta de stövlar jag har funderat så länge på med ett bra reapris så jag slog till. Typiskt, just när jag hade gett upp hoppet om att hitta någonting.

KH berättade om ELK som har nytt jobb. ELK studsar upp ur sängen varje morgon, jobbar till klockan sju varje kväll och önskar att hon inte behövde åka hem. KH och jag konstaterade att ingen av oss någonsin har känt så inför ett jobb. Jag tänker på ELK's egentillverkade halsband med texten "It's fun being me" och tänker att mer rätt kan hon inte ha. Hon har lyckats bra!

Jag kom hem ganska tidigt och gjorde mig i ordning för att gå och lägga mig. Bara dammsuga snabbt och sedan i säng. Men precis när jag stod där i pyjamas med dammsugaren i högsta hugg dök UP upp hos mig helt oväntat. Han sa att jag hade verkat så nedstämd under dagen och tidigare när vi sågs så han ville komma hem till mig. Det är sånt jag tycker om honom för. Att han bryr sig så mycket.

2007-11-15

Sova
Jag skulle kunna lägga mig och sova för resten av vintern nu. Jag är konstant trött, kämpar för att hålla mig vaken på jobbet. Självklart vore det ju lättare att hålla energin uppe om jobbet var roligt. Om det bara inte var så fantastiskt tråkigt att sitta här. Det är hela miljön, människorna, uppgifterna, allt. Det suger all energi ur mig fullständigt. Jag fattar inte hur jag ska överleva vintern. Det är mörkt redan tidigt på eftermiddagen och jag har inte lust att göra någonting. Inte träffa folk, inte aktivera mig, inte träna. Bara sova, sova, sova...

2007-11-15

Motvind
Igår kom ett mail från JS om kommande löneinformation, eller löneklagomål eller vad jag nu ska kalla det. Jag fick ångest direkt. Jag känner mig inte nöjd med mitt jobb, inte med min insats, ingenting, och jag vet ju hur hans klagomål kommer att låta. Jag fick en försmak i somras och den här gången kommer det knappast att bli bättre. Däremot har jag inte bestämt hur jag ska lägga upp min strategi. Antingen bara strunta i honom totalt, eftersom jag ändå söker nytt jobb, eller om jag ska lägga upp ett försvarstal eller om jag ska vara ärlig och säga vad jag tycker eller bara hålla god min och spela med.

Igår kom jag i alla fall fram till något nytt - nämligen att jag tänker söka jobb som konsult. Jag vet att det är enormt svårt att hitta jobb i min bransch. Svårt är bara förnamnet. Hundratals kvalificerade sökande till varje plats och det krävs mer än en perfekt CV för att ens bli kallad till intervju. Det kan med andra ord ta mycket lång tid innan jag har kommit ifrån mitt nuvarande jobb.

Att jobba som konsult är definitivt inte det jag vill, men det är något annat att göra under tiden jag söker ett "riktigt" jobb. Jag har jobbat som konsult tidigare - den gången ledde det till att jag blev anställd på Telia - och jag kan absolut tänka mig att göra det igen, som en tillfällig lösning. Det kommer att innebära sämre lön, sämre villkor och kanske uppdrag som är långt ifrån vad jag vill göra egentligen. Men jag slipper ifrån JS. Jag kommer ifrån hela den här världen som jag vantrivs i, jag slipper må dåligt varje dag. Så kan jag fortsätta söka andra jobb under tiden. Bara att komma bort från JS är värt vad som helst för mig. Jag ska skicka in några spontanansökningar till de större bolagen och se vad som händer. Det är min strategi.

Jag hade planerat att träna igår kväll, men under dagen var det som att all energi bara sögs ur mig. Den här veckan verkar aldrig ta slut. Jag har åter en period med ständig huvudvärk, är trött, vill bara sova, sova, sova. UP skulle åka in till stan för att träffa en gammal kollega igår kväll och jag bestämde att ta en sväng in till stan för att träffa honom en kort stund och se om jag äntligen skulle kunna hitta ett par nya stövlar. Mitt ena par faller i bitar och på det andra paret är sulorna så slitna så de är glashala när det är isigt ute. Det är otroligt hur många dåliga skor det finns. Det blev med andra ord inga stövlar. Jag ger upp. Jag får vänta till nästa vinter och slita på de gamla så länge det går.

Kvällen var annars inte speciellt bra. Både jag och UP känner oss deppiga över jobbet nu, vi har båda funderingar över framtiden och försöker komma fram till en lösning. Det är som att jag befinner mig i ständig motvind. Som att jag hela tiden kämpar och kämpar och bara väntar på att allt ska vända, på att livet ska börja på riktigt. Jag har tusen saker att göra men får ingenting ur händerna. Det är som att all min energi bara är borta.

2007-11-14

Släkten är värst
Helt oväntat föll UP på knä framför mig på mina föräldrars parkeringsplats igår. Det var nu inte fråga om något frieri utan det var helt enkelt så glashalt så han halkade omkull. Men vi skämtade om det, att jag verkligen har väntat och väntat på att han ska göra det.

Vi var hos mina föräldrar för att fira C med middag och tårta. Jag gav henne en bok och en sjal från Istanbul och hon uppskattade båda väldigt mycket. Men förutom det var kvällen inte så bra som jag hade hoppats.

Jag har nog alltid haft en känsla av att Ø inte riktigt gillar min familj, eller åtminstone inte mina föräldrar, och igår växte den känslan sig ännu starkare. Han var snudd på otrevlig och hävde ur sig den ena spydiga kommentaren efter den andra, många av dem riktade mot mig. Efter ett tag orkade jag inte ens låtsas tycka att han var rolig utan valde att bara ignorera honom. Värst var att UP konstigt nog hakade på hans jargong genom att skratta åt Ø's kommentarer om mig och mina katter. Men jag hade ingen lust att sänka mig till samma nivå utan höll tyst och låtsades inte höra dem. Det var skönt att få åka hem igen.

Jag åkte med UP till Mörby för att ta tunnelbanan därifrån. På vägen dit pratade vi en del om boende och ekonomi. UP är lite orolig för att hans pengar ska komma i vägen för oss. Jag å andra sidan är lite orolig att hans pengar ska placera mig i en värld jag inte känner mig hemma i. Inget ont om pengar, tvärtom. De är bra att ha, nödvändiga, ger mer frihet. Men för mig handlar det också om hur jag värderar saker. Jag vill inte köpa ett par stövlar för 3 000 kronor även om jag har råd. Det är inte så jag är uppfostrad. Jag värderar inte ett par skor så högt.

UP sa igår att han har funderat mycket på vårt boende och på det här att vi har så pass olika ekonomiska förutsättningar. Han har kommit fram till att han vill lägga in en större andel pengar än han först har tänkt sig. Han kan lösa det genom att ta ut en del av sitt arv i förskott. Det är fantastiskt att han är beredd att göra det för oss, för vår gemensamma framtid. Det enda jag är rädd för är att det ska försätta mig någon ekonomisk beroendeställning. Att jag ska känna mig som att jag lever på UP's pengar, för det vill jag ju inte. Vi måste hitta en lösning på det här.

2007-11-13

Back in town
Idag fyller C 31 år! Vi ska fira henne hos mamma och pappa och Maja i kväll.

Igår fick jag lov att hoppa över min vanliga måndagsträning för att åka in till stan och handla en present. Jag saknar stan! Min plan har varit att nästa gång jag byter jobb ska jag vara i stan, men nu när sökandet är igång är jag tveksam till om planen kommer att hålla. Förvånansvärt få företag har kontor i stan nu för tiden. Det är de billigare - och tråkigare - förorterna som gäller.

Nu när jag så pass sällan är i stan njuter jag i stället av varje sekund. Jag njuter av livet och butikerna, av stämningen och av alla intryck. Jag passade på att gå en runda i några butiker, bara för att, och hittade både present till C och även julklappar som jag dock väntar lite med att köpa. Jag hittade något att önska mig själv också när jag ändå var igång.

Min jakt på stövlar känns däremot lönlös. Det finns massor av stövlar men ingenting som lockar. Kanske får jag ändå använda mina gamla ett år till. Det blir billigare i alla fall.

I morse var jag på ännu en jobbintervju. Jobbet lockar men jag har ingen aning om hur intervjun gick. Rekryteraren var omöjlig att läsa och det kan ha gått hur som helst.

2007-11-12

Utrensning
UP har tagit mig på orden till slut och tagit sig tid att lyssna på mig, på allt det där jag har känt varit oavslutat och som har legat och pyrt i bakgrunden. Vi har varit väldigt uppriktiga mot varandra och det har varit skönt, det har behövts. Det känns bra nu. Det känns lugnt igen.

Igår var vi på brunch på Undici. UP hade fått en gratisinbjudan så vi gick dit och frossade. Det var gott och vi hade nog kunnat sitta där hela eftermiddagen. Jag älskar bruncher. Det är min nya favoritmåltid, ett perfekt sätt att tillbringa en söndag. Vi kom att prata om alla dessa singlar vi känner. Så otroligt många människor som är i 40-årsåldern och som är ensamstående. Vad kommer det att bli av dem? Kommer alla dessa människor att förbli singlar? Hur många av dem kommer egentligen att få familjer? När kommer man till punkten att man bara känner att man ger upp alla drömmar om att leva med någon annan? Gör man det?

Jag åkte hem på eftermiddagen och ägnade en stund åt att rensa ut en byrålåda där jag har en massa papper som ligger och skräpar. Jag hittade en bunt gamla mailutskrifter från HS som jag slängde i pappersinsamlingen utan minsta känsla av saknad. Jag är totalt onostalgisk och det är jag glad för. HS betyder ingenting längre, jag har inget intresse av honom. Han är historia för mig. Fast mappen med utskrivna foton lät jag vara kvar. Jag tänkte på hur mycket bilder UP har av alla möjliga människor och kom fram till att jag inte måste göra mig av med de här bilderna för hans skull. Han skulle inte kasta bilder så varför skulle jag? Det spelar ingen roll att de är utan betydelse, för det är de verkligen.

Framåt kvällen kom UP över till mig. Vi handlade och åt en lätt middag framför en halvdålig film. Jag är verkligen lyckligt lottad över att ha honom i mitt liv.

För en liten stund sedan ringde NM till mig. Jag blev nästan chockad över att höra henne. Denna människa, som genomgick en stor hjärnoperation för en vecka sedan, lät så pigg och glad så jag trodde knappt att det var sant! Jag kunde knappt tro det. En sådan lättnad!

2007-11-12

After work och after ski
Ännu en helg har passerat. Ännu fler umgängen, ännu fler samtal. På fredagen var det after work på Anglais som FA hade bjudit in till. Anglais är egentligen inget favoritställe för mig. Alldeles för stimmigt och högljutt, alldeles för mycket folk för min smak. Det är ett av alla de ställen där man står som packade sillar och skriker för att den som står närmast ska höra. Men det var roligt att ses ändå. PH var med, men förutom henne var det bara killar med, UP och det vanliga gänget.
"Det är inte så många tjejer med i det här gänget", kommenterade PH efter en stund, och det slog mig att jag inte ens hade tänkt på det innan hon sa det. Jag är så van vid det så jag reflekterade inte ens över att det bara var en massa killar där. Jag såg mig i stället fascinerat omkring och noterade att alla, alla, alla såg ut att vara stöpta i samma form. Söta, blonda tjejer i svarta kavajer eller söta blusar. Alla likadana. Förmodligen även jag.

På lördagen var det CJ's 35-årsdag och hon firade genom att bjuda in familjen och sina gamla och nya vänner till after ski, komplett med snömaskin och skidor i trapphuset. Jag har ju inte känt CJ länge så det kändes kul att bli inbjuden till henne ändå. Hon bor i en jättefin, ljus lägenhet med stor balkong i Gamla Råsunda i Solna. Jag har dålig koll på det området, men det var riktigt trevligt där tyckte jag. Lugnt men ändå nära till stan. CJ har lagt ner ett jättejobb på att totalrenovera hela lägenheten, och jag föll särskilt för hennes vackra tapeter i alla rum. Det är så roligt med inredning, att inspireras och drömma om vad man skulle vilja göra själv. Jag längtar verkligen till att få bo med UP på riktigt.

Festen var inte dunderkul men trevlig, och det blev sent förstås. Det var skönt att få åka hem med UP efteråt.

2007-11-12

After work och after ski
Ännu en helg har passerat. Ännu fler umgängen, ännu fler samtal. På fredagen var det after work på Anglais som FA hade bjudit in till. Anglais är egentligen inget favoritställe för mig. Alldeles för stimmigt och högljutt, alldeles för mycket folk för min smak. Det är ett av alla de ställen där man står som packade sillar och skriker för att den som står närmast ska höra. Men det var roligt att ses ändå. PH var med, men förutom henne var det bara killar med, UP och det vanliga gänget.
"Det är inte så många tjejer med i det här gänget", kommenterade PH efter en stund, och det slog mig att jag inte ens hade tänkt på det innan hon sa det. Jag är så van vid det så jag reflekterade inte ens över att det bara var en massa killar där. Jag såg mig i stället fascinerat omkring och noterade att alla, alla, alla såg ut att vara stöpta i samma form. Söta, blonda tjejer i svarta kavajer eller söta blusar. Alla likadana. Förmodligen även jag.

På lördagen var det CJ's 35-årsdag och hon firade genom att bjuda in familjen och sina gamla och nya vänner till after ski, komplett med snömaskin och skidor i trapphuset. Jag har ju inte känt CJ länge så det kändes kul att bli inbjuden till henne ändå. Hon bor i en jättefin, ljus lägenhet med stor balkong i Gamla Råsunda i Solna. Jag har dålig koll på det området, men det var riktigt trevligt där tyckte jag. Lugnt men ändå nära till stan. CJ har lagt ner ett jättejobb på att totalrenovera hela lägenheten, och jag föll särskilt för hennes vackra tapeter i alla rum. Det är så roligt med inredning, att inspireras och drömma om vad man skulle vilja göra själv. Jag längtar verkligen till att få bo med UP på riktigt.

Festen var inte dunderkul men trevlig, och det blev sent förstås. Det var skönt att få åka hem med UP efteråt.

2007-11-08

Tala olika språk
Jag måste göra något åt mitt sovmönster. Jag är helt ur fas nu. På vardagarna kommer jag i säng jättesent - ännu värre när jag sover med UP - och är mer eller mindre medvetslös varenda morgon. Sedan på helgen är jag totalt slutkörd och kan sova hur länge som helst, med resultatet att jag i stället blir övertrött och vaknar med huvudvärk. Det går inte. Jag måste ändra det här på något sätt.

En sak som slog mig igår är hur lätt det är att missförstånd uppstår när två människor talar olika språk. Då menar jag inte två olika utländska språk, utan jag pratar om den mening vi själva lägger in i våra vanliga ord och i vårt normala kroppsspråk. Jag och UP är ett bra exempel. Vi kommer från olika bakgrunder och olika världar, trots att vi är uppvuxna i samma stad.

Jag är till exempel inte van vid att vara så fysisk med mina killkompisar som UP är med sina tjejkompisar, och den vanan - eller ovanan - är som gjord för att skapa svartsjuka. Vi pratade om det här igår. För mig betyder ett uttryck som "puss och kram" precis det jag säger. Jag skulle inte använda det uttrycket till någon annan än UP. Är det en vän så skriver jag "kram", rätt och slätt.

Med UP är det annorlunda. Han kan skriva "puss och kram" till mig och då betyder det en sak, och sedan kan han använda samma ord till någon annan och då betyder det något annat och till ytterligare en person ännu en annan innebörd. Han vet det, han har rollerna satta med sina tjejkompisar. Men när jag kliver in i hans värld och får se det här beteendet så blir det fel, för jag vet inte de här sakerna. Jag vet inte exakt hur hans relation till den eller den tjejkompisen ser ut. Jag vet inte om det någonsin har funnits något intresse dem emellan, eller om de alltid bara varit vänner. Jag vet inte om alla kramar och "puss och kram" kan betyda något annat för dem än det gör för mig. Det är som upplagt för missförstånd och osäkerheter, och jag tror att den här olikheten i hur vi kommunicerar skulle kunna skapa riktigt stora problem om vi inte medvetet arbetade för att komma förbi den.

UP menar att ju säkrare rollerna är satta i en vänskapsrelation, desto lättare är det att skämta om saker som kärlek och om att säga gulliga saker till varandra, eftersom båda parter vet att det inte betyder något. Han menar också att han är så säker på mig och på vår relation så det blir aldrig något att fundera över för honom. Problemet är ju att jag inte vet det här, eftersom mina vänskapsrelationer är och har varit annorlunda. Jag kan uppfatta UP som flirtig när han själv bara anser sig vara vänskaplig. Det är sådant som gör att gräl och osäkerhet och svartsjuka uppstår. Det är något vi måste jobba på, ständigt, för att sätta våra roller och komma underfund med hur vi ska kunna jämka ihop våra olika språk till ett gemensamt.

2007-11-07

Tid att andas ut
JS är borta från kontoret i ett par dagar och det är fantastiskt vilken skillnad det gör för min sinnesstämning. Jag är betydligt lugnare, känner mig mer avslappnad, kan till och med le under arbetstid. Så här borde det alltid vara. Eller så borde jag alltid vara någon annanstans.

Jag har sökt ett jobb idag. Jag försöker åtminstone. Men det är frustrerande när jag får negativa svar från företag där jag enligt annonsen har precis allt som krävs, och trots det inte ens blir kallad till intervju. Då vet jag inte hur jag ska bära mig åt. Jag vet personer som blir rekryterade till tjänster de inte ens sökt. Ren headhunting. Jag förstår bara inte hur det går till. Vem vet att jag finns? Vem vet vad jag kan?

Vi har i alla fall äntligen bokat ett ställe att fira vår ettårsdag på. Det blir Gimo Herrgård och jag tror att det kommer att bli perfekt. Jag ser fram emot det väldigt, väldigt mycket!

Ute är det regnigt och novembermörkt. Men UP kommer hem till mig i kväll och det ska bli så otroligt skönt att vara nära honom igen. Vi har inte setts på ett par dagar och redan saknar vi varandra mycket. Det är ett bra tecken. Jag hoppas att det fortsätter så i alla våra år.

2007-11-07

Tid att andas ut
JS är borta från kontoret i ett par dagar och det är fantastiskt vilken skillnad det gör för min sinnesstämning. Jag är betydligt lugnare, känner mig mer avslappnad, kan till och med le under arbetstid. Så här borde det alltid vara. Eller så borde jag alltid vara någon annanstans.

Jag har sökt ett jobb idag. Jag försöker åtminstone. Men det är frustrerande när jag får negativa svar från företag där jag enligt annonsen har precis allt som krävs, och trots det inte ens blir kallad till intervju. Då vet jag inte hur jag ska bära mig åt. Jag vet personer som blir rekryterade till tjänster de inte ens sökt. Ren headhunting. Jag förstår bara inte hur det går till. Vem vet att jag finns? Vem vet vad jag kan?

Vi har i alla fall äntligen bokat ett ställe att fira vår ettårsdag på. Det blir Gimo Herrgård och jag tror att det kommer att bli perfekt. Jag ser fram emot det väldigt, väldigt mycket!

Ute är det regnigt och novembermörkt. Men UP kommer hem till mig i kväll och det ska bli så otroligt skönt att vara nära honom igen. Vi har inte setts på ett par dagar och redan saknar vi varandra mycket. Det är ett bra tecken. Jag hoppas att det fortsätter så i alla våra år.

2007-11-06

Födelsedagskalas
Situationen på jobbet känns ohållbar. JS får mig verkligen att må dåligt. Den motivation och trivsel som jag har känt började avta när han blev min chef och den försvann för gott i somras. Nu känner jag mig skyldig och bevakad varenda sekund. Det är som att jag gör fel hur jag än bär mig åt.

Igår var jag med SM på kundbesök på eftermiddagen. Mötet var klart strax före klockan fyra och jag tyckte att det kändes helt meningslöst att åka tillbaka till kontoret vid den tiden. Som att komma dit och vända bara. Då vore det mer effektivt att ta kortare luncher ett par dagar i stället och jobba in den extra timmen på det sättet. Men SM valde ändå att åka tillbaka och jag tillbringade hela kvällen med att våndas över att jag borde ha gjort detsamma. Jag måste hitta ett nytt jobb. Jag går under där jag är nu. Det håller inte längre.

Jag köpte en vacker bukett med sju stora, röda rosor och några kvistar järnek till UP och åkte iväg till Mörby för att möta honom där. Vi handlade mat och åkte hem till honom för att förbereda hans födelsedagsmiddag. Mitt under matlagningen ringde NM's syster som jag hade försökt få tag på tidigare under dagen. Hon berättade att operationen hade gått bra. Tumören var 5x5 cm och operationen hade tagit fem timmar! Men läkarna fick bort hela tumören och NM var trött och hade ont förstås men var ändå vid gott mod och mådde så bra som man kunde förvänta sig. Vilken lättnad! NM är en så fantastiskt stark människa så jag vet att hon kommer att klara det här. Det känns så skönt att höra att det är över, så här långt åtminstone.

Som vanligt var jag och UP sena - vi är världssämst på tider båda två - och hann nästan ryka ihop tack vare stressen innan UP's mamma AMP ringde på dörren vid halv sju. UP hade koncentrerat sig på tårtan medan jag fixade middagen och det kändes som lite av ett eldprov, dels eftersom det var första gången jag och UP bjöd hans mamma på middag tillsammans och dels eftersom jag själv lagat all mat. Men det gick bra! Maten blev riktigt god och AMP öste beröm över mig. Hon tog en extra portion och UP lyste över hennes beröm för mig. Det var roligt!

Senare på kvällen kom UP's bror BP med fru ANP och sönerna ChP och JoP för att äta tårta. Jag gillar den familjen. De har mycket humor och värme och det blir alltid många skratt när de är med. Den här kvällen var inget undantag. Det kändes som en lyckad kväll och UP var väldigt nöjd med sin födelsedag, sa han. Det gladde mig!

2007-11-05

Födelsedagsdag
Idag fyller min älskade UP år! Jag väckte honom med frukost på sängen i morse och i kväll ska jag åka dit igen. Vi ska bjuda hans mamma på middag.

Jag minns UP's födelsedag för ett år sedan. Då hade vi bara känt varandra i en vecka och dagen innan han fyllde år var vi ute och partajade på Vindhem. Det var en toppenkväll verkligen! På UP's födelsedag för ett år sedan sprang jag runt på visningar i stan och passade på att ringa honom och gratulera mellan visningarna. Jag minns att han blev glad att jag ringde, att vi hade ännu ett bra samtal.

Den här gången firade vi dagen innan UP's födelsedag. Vi började med brunch på Fåfängan. Det var första gången vi var där, och det var roligt att komma dit till sist och se den härliga utsikten över Stockholm, från en av stans högsta punkter. Restaurangen var inte så stor, men det var otroligt lugnt och skönt att sitta där. Som att bara få andas ut lite.

Efter all mat tog vi en skön promenad i Nyckelviken och därefter var det dags att åka in till stan för att se Peer Gynt på Stadsteatern. Jag har läst en massa lysande bra recensioner för den pjäsen så förväntningarna var höga. Och visst var det bra. Men mastigt! Över fyra timmar inklusive pausen. Skådespelarna såg fullkomligt utmattade ut när de tackade för applåderna efteråt, och det förstår jag.

Vi avslutade kvällen hemma hos UP. Jag har hyrt in min pappa som kattvakt i två nätter, för att kunna tillbringa nätterna hemma hos UP nu när han fyller år. Det är värt mycket. Jag sover aldrig så bra som när jag är med honom.

2007-11-05

Gå i ide
Mörkret sänker sig över oss nu. Ibland är det några få, sällsynta soltimmar på förmiddagen, men de försvinner och ersätts av mörker och kyla. Jag förstår inte hur jag ska överleva vintern med allt detta mörker.

Min energi går också på sparlåga. UP kom över till mig i torsdags eftersom vi bokat in att vara lediga på fredagen. Tanken var att umgås och bara se var dagen tog oss. Men det hände inte så mycket. Vi var så extremt trötta båda två så vi bara sov länge och fick knappt någonting gjort på hela dagen. Framåt eftermiddagen åkte vi iväg till kyrkogården där UP's pappa och farföräldrar ligger begravda och tog sedan en promenad runt i Djursholm. Det var kallt, kallt, kallt och mörkt.

På kvällen tog vi oss in till stan för att se Cullbergbalettens senaste uppsättning på Dansens Hus. Den var bra men mörk. Efteråt gick vi och övriga i tjejgänget som var med upp till Grill för en drink. Det är trevligt där och jag och UP kom fram till att vi måste gå dit och äta någon gång. De andra droppade av efter en stund men vi satt kvar lite till. Det var en bra kväll.

Även lördagen blev en trött dag. Vi åkte till mina föräldrar och Maja för lunch och fika. Det tog längre tid än väntat, men det var nyttigt, jag har ju inte varit där på länge. Efter besöket blev det en sväng till kyrkogården igen. UP ville se hur det såg ut med alla tända ljus och det var vackert och stämningsfullt. UP sa åter igen att han önskade att jag hade fått träffa hans pappa, och det gör ju jag också. Kvällen tillbringade vi hemma hos mig, lugnt och skönt.

2007-11-01

Egen tid
I morse när jag kom till jobbet hittade jag ett mail från CN i inkorgen. Hon skrev att EH och SH fick en dotter igår. Jag ler med hela ansiktet för jag vet hur mycket EH har längtat efter detta. Det är lustigt för jag tänkte på EH just igår kväll och funderade på att höra av mig men lät bli. Men nu vet jag.

Igår var en av de extremt sällsynta kvällar när jag inte hade något alls inplanerat. Jag hade tänkt promenera hem men det var så kallt så jag lät bli ändå. Jag hade en lugn hemmakväll, läste, såg på TV - när gjorde jag det sist? Minns knappt! - och städade och lagade matlådor. Det var skönt att bara få stöka undan lite, även om det alltid finns mer att göra. Nu har jag bara en arbetsdag att ta mig igenom och sedan är det semester.