2006-07-23

Spray Date
I fredags hände det något väldigt märkligt. Jag hade en besökare på Spray Date och jag är 90% säker på att det var T. Fast inte med hans vanliga användarnamn utan med något annat, som ändå lät väldigt likt honom. Läskigt. Jag fattar det inte. Hoppas att jag såg fel. Hoppas det inte var han. För varför skulle han gå in på min sida och titta? Jag berättade det för M och hon sa direkt att om det verkligen var T så är det solklart att det måste vara JT som har bett honom att gå in och titta. Det i sin tur vore verkligen konstigt. För JT är ju inte intresserad av mig. Jag vet inte vad jag ska tro. Tycker mest bara att det känns obehagligt, om det skulle vara så att jag har rätt. Så jag hoppas att jag tog fel. Att det bara var någon som var extremt lik T på utseendet och som hade ett användarnamn som var extremt likt något jag kan tänka mig att han skulle välja. Men att det inte var han. Jag hoppas på det.

Jag har varit inne och tjuvkikat på Ö också. Bara sökt på hans användarnamn för att se om han har raderat sin sida, nu när han är upptagen. Men det har han inte. Idag klickade jag till och med in och tittade på honom och såg till min förvåning att han har varit inloggad bara för några dagar sedan. Det är ju också märkligt, om han nu är nykär. Men vad vet jag...

Jag är så godissugen! Försöker vara duktig och låta bli, och lyckas nästan alltid. Men ibland vill man bara ha något. I morgon ska jag träna på dagen, och sedan packa. Får se om det blir någon date med SV innan jag åker bort, om han hinner höra av sig, om han prioriterar det. Det kunde nog vara trevligt att träffa honom i alla fall.

2006-07-23

En lördag
Min första semesterdag! Men ledigheten hade inte sjunkit in ännu, jag sov dåligt och vaknade utmattad i värmen. R kom hit mitt på dagen för att hämta katterna. Han ska ha dem hos sig i ett par veckor medan jag är bortrest. Jag följde med in till stan och stannade kvar hos honom en stund, vi åt lunch och pratade om ditt och datt medan katterna fick acklimatisera sig lite.

Framåt eftermiddagen promenerade jag bort till Fridhemsplan för att träffa K som var en av de sista som kontaktade mig på Mötesplatsen innan jag la ner min sida där. Jag såg honom komma på långt håll och eftersom jag är en hemsk och elak människa tänkte jag "hoppas att det inte är han". Men det var det ju. Jag såg direkt att han var helt fel. Hans foto på nätet var ett som var taget fem år och tio kilo tidigare och han hade skrivit att han var i intervallet 180-189 cm lång... eh, vänta, han var kortare än mig. Vi fikade och pratade mycket resor och jag fick en del bra tips om Kambodja och Vietnam, där han har varit flera gånger. Sedan promenerade vi en bit och tog adjö av varandra. Jag kommer inte träffa honom igen.

Jag promenerade vidare ner på stan, njöt av att bara gå där på gatorna, trots att det var nästan folktomt. Varmt och semestertider, inga stockholmare som är hemma då. Men ingenting muntrar ju upp som lite shopping efter en dålig date. Jag var inne på MQ och fyndade en underbar knallröd kofta som jag har spanat på tidigare. Nedsatt från 799 kronor till 199 kronor och rätt storlek - tack, jag tar den! Vidare in på Zara och där fanns den där läckra svarta klänningen som jag också har sett för länge sedan. Det fanns en enda klänning kvar och den satt perfekt, nedsatt från 649 kronor till 129 kronor. Kom nu inte och säg att jag bara slösar!

Jag åkte hem och tog mig i kast med att storstäda lägenheten. Skurade och dammtorkade tills svetten lackade, men det är alltid lika skönt att ha det gjort. Jag pratade med M en sväng, hon och MK var på Gerdas. Det kryllade av snygga killar där, sa hon, och jag sörjde en minut över att jag inte var där.

Sent på kvällen stod jag på balkongen och tittade ut över Stockholm. Lägenheten kändes tom och opersonlig utan katterna och för en gångs skull kändes ljusen över stan bara avlägsna.

2006-07-21

För snäll
Alltför ofta får jag höra av folk att jag är alltför snäll. Jag blir lika förvånad och lika irriterad varje gång. Snäll? Jag?

Jag skulle aldrig beskriva mig själv som snäll. Tvärtom kan jag nog vara ganska elak ibland. Men jag inser ändå varför folk tror det de tror. Om jag lätt viker mig i en diskussion så tolkar andra det som att jag är för snäll, att jag inte kan stå på mig. I verkligheten är det inte så. I verkligheten handlar det om brist på engagemang och intresse från min sida.

Frågor jag inte riktigt bryr mig om, släpper jag direkt. Du vill gå till vänster och jag vill gå till höger. Men att gå till vänster är viktigare för dig än det är att gå till höger för mig så därför släpper jag diskussionen. Inte för att jag är för snäll utan för att jag helt enkelt inte bryr mig tillräckligt för att stå på mig.

Jag har också ofta fått höra att jag verkar blyg. Det gör mig rasande varje gång, för jag har många gånger fått höra det i nedsättande samband. Folk tolkar tysthet som blyghet, men så är det ju inte. Jag önskar att folk åtminstone förstod vad de pratade om innan de fäller omdömen om andra. Att tyst och blyg är två helt skilda saker. Det är väl inte så svårt?

Det finns också frågor där jag ALDRIG ger mig. Det finns saker jag brinner för, saker där jag står på mig som om det gällde livet. Då kan jag knappast tolkas som för snäll. Men diskussionerna handlar sällan om de där riktigt viktiga frågorna. Det handlar oftast bara om ointressanta saker som huruvida vi ska gå till vänster eller till höger. Och då släpper jag det ganska lätt. Du får som du vill för det spelar mig inte tillräckligt stor roll. Men tro inte att det beror på att jag bara är snäll.

2006-07-21

Over and out
Igår var jag inne på JT's sida på Spray för sista gången. Han hade knappt haft några besökare och bara tre inlägg i sin gästbok. Inte för att det betyder något. Han har nog dejtat en hel del. Det är möjligt. Men jag tittade och det kändes faktiskt inte så speciellt. Sedan raderade jag länken. Jag ska inte titta på hans sida igen, jag behöver det inte. Det är inte intressant längre.

Kanske är det verkligen över nu. Kanske har jag äntligen gått vidare. Jag är nog inte arg längre, och när jag släpper taget om vreden så slutar jag också att bry mig, för jag slutar förvänta mig något. Jag är säker på att han kommer att göra mig besviken igen. Men jag känner inget behov av honom längre. Han kan finnas i mitt liv eller han kan låta bli. Det är synd att vi aldrig fick bli riktigt bra vänner, för det tror jag hade kunnat bli underbart. Men får jag inget gensvar så släpper jag taget, ibland förr, ibland senare. Det är nog det jag har gjort med JT nu. Jag har klarat det, och jag är fortfarande stark.

2006-07-21

Jag önskar...
Det är helt galet det här. Jag kan inte få honom ur huvudet. Det är helt galet för det är ju meningslöst. Han är inte ens tillgänglig. Hans tankar är någon helt annanstans. Men jag undrar om han har kvar mitt telefonnummer, eller om han bara tog bort det direkt. Det måste ha varit någon mening med det här också. Att gå vidare. Att han svarade och sa att han ville. Hur kan det som verkade så rätt och sant bara försvinna? Jag undrar vem hon är, henne som han är med nu. Det spelar ju ingen roll. Men ändå.

Jag och M har slagit vad om en öl. Hon tror han hör av sig innan sommaren är slut. Men jag, som är pessimistisk när det gäller relationer, tänker att det är lättare på sommaren. Hela livet är lättare, roligare, mindre komplicerat. Det är nog enklare att bygga upp något nytt när man får börja på sommaren. Det kan göra att det håller i sig. Det är bara en teori. Men ändå.

Det är konstigt att jag kan ha en så stark känsla för det här trots att jag inte har en aning, egentligen. Det är konstigt att jag har så väldigt lätt att se oss tillsammans, trots att det ju inte ens har hänt. Jag önskar att M ska ha rätt i det här. Jag önskar mig det, att det ska hända.

2006-07-21

Fullt fokus
Äntligen kan jag verkligen få något gjort på jobbet. Både AS och AG är borta och det är lugnt. Inga människor som springer in och avbryter utan jag kan verkligen koncentrera mig och skriva, skriva, skriva. Det går bra. Jag är nöjd med det jag gör.

Musiken på hög volym för det är ingen här som störs av det, just nu är det Avril Lavignes I'm with you som jag inte kan låta bli att spela om och om igen, för att hennes röst är så fantastisk, för att hela låten är så overkligt vacker. Jag är en sucker för vackra ballader och storslagna röster. Hade jag varit hemma, eller kört bil, så hade jag sjungit med, lagt på stämmor, levt mig in i musiken ännu mer. Jag kan inte låta bli!

Jag har inte hunnit med ens en tredjedel av allt jag hade på min lista men jag känner ändå att det jag har gjort är bra. Kreativitet kommer inte på beställning, men när det verkligen funkar, då blir det bra. Jag kan riktigt gå igång på de där verkligt bra formuleringarna, när texten och språket sitter perfekt. Jag har alltid varit en skrivande person. Det skrivna ordet är mitt absolut starkaste uttryckssätt, har alltid varit så. Jag kan vara nöjd ändå. Känner mig en liten, liten aning mindre stressad nu.

2006-07-20

Dumpa medelst tystnad
Igår hamnade jag i en häftig diskussion på Shortcut. Det handlade om det här med att göra slut genom att sluta höra av sig. En kille försökte med alla medel få mig att erkänna att jag minsann också brukar göra så, trots att jag lika bestämt hävdade att nej, det har jag faktiskt inte. Det är sant. Jag har aldrig gjort slut genom att sluta höra av mig. Den enda person jag vägrade prata med efter ett tag var min stalker från förra sommaren, DP. Men det är en helt annan sak.

I de flesta fall har det varit ömsesidigt mellan mig och de killar jag har dejtat. Vi har båda insett att det inte har klickat och därmed har ingen av oss upprätthållit kontakten. Inga förklaringar behövs. Någon gång har killen varit mer intresserad än jag och då har jag förklarat hur jag känner och så har det varit bra med det. I höstas dejtade jag en kille som var hur trevlig som helst. Vi sågs några gånger, men jag tror han märkte att jag inte var lika intresserad som han var. Jag hade kunnat tänka mig att fortsätta ha kontakt bara för att vi hade så trevligt tillsammans, men han slutade höra av sig till mig i stället. Han ville nog inte ha fler vänner.

Däremot har jag själv flera gånger råkat ut för killar som gör slut genom att sluta höra av sig. Jag tycker det är fascinerande - jag trodde man slutade med sådant i lågstadiet... Jag vill inte göra så mot någon just för att jag vet hur sårad man blir, hur besviken man blir på den andra personen. Det är ett så fegt sätt att visa vad man känner. Jag får intrycket att personer som gör så - män eller kvinnor - är konflikträdda. De vågar inte stå för det de tycker, de vågar inte vara ärliga och säga sanningen. De flyr undan i stället. Jag kan omöjligt respektera en människa som gör så, och eftersom jag vet hur jag själv ser på det beteendet så vill jag absolut inte bli likadan själv. Jag har högre tankar om mig själv än så. Jag vet att jag kan bättre.

En fördel med att bli äldre och mer livserfaren är att jag allt lättare lär mig läsa signalerna som människor ger mig. Jag har lärt mig lita på min intuition allt mer, för att jag har sett att jag i stort sett aldrig har fel i det jag känner och anar. Numera vet jag oftast vad som är på gång redan innan det har hänt. Ibland gör det saken lättare, ibland svårare, men det är i alla fall väldigt sällan som jag blir överraskad av någonting.

2006-07-20

Frihet
Idag hade jag mitt sista besök hos sjukgymnasten. Det känns helt otroligt! Jag är inte alls återställd men så bra som jag kan bli med hennes hjälp. Resten får komma med tiden, med egen träning, om det kommer vill säga. Jag bröt min vänstra handled för några år sedan, ett enkelt, okomplicerat brott, och där har jag inte återfått samma rörlighet som innan. Den här gången, höger handled, var betydligt mer komplicerat. Småbitar bara. Operation och lång rehabilitering. Jag har förlorat känseln på ovansidan av handen, den kommer troligen inte tillbaka, men för övrigt kan jag faktiskt leva ungefär som förr nu. Enda svårigheterna numera är när jag tränar, då känner jag av det, men jag gör så mycket jag kan.

Igår var jag på spinning. Hade verkligen sett fram emot det men blev besviken. Det var en sommarvikarie och hon var så tråkig! Musiken var rena sömnpillret. Musiken är jätteviktig för spinning - tråkig musik är rena döden medan bra musik verkligen lyfter hela passet. Jag hade inte ett dugg lust att styrketräna efteråt men jag körde en snabb vända i alla fall. 30 armhävningar varav 5 på fötterna.... det gjorde ont! Men skam den som ger sig. Jag ska klara det här, jag ska bli bra! Sedan var det dags för hantlar. Och det gick jättebra! Jag körde alla tre set för biceps med 11-kiloshantlarna och det var faktiskt bara de allra sista lyften som kändes riktigt tunga. I triceps var det 8 kilo som vanligt, jag kanske kan försöka lägga på lite där också snart, och i axlar körde jag ett set med 8 kilo och två med 9 kilo. Snart är jag uppe i mina tidigare maxvikter igen och det känns så bra! Så roligt!

Jag kan inte ens beskriva vilken lättnad det är att slippa sjukgymnasten i fortsättningen. Det har varit ett betydligt större stressmoment än jag kunde ana. Men nu är det över. Nu är jag fri!

2006-07-18

Att våga tro
Jag vet att jag är hopplös med sådant här. Jag är optimisitisk i de flesta avseenden i livet. När det gäller jobb är jag bergsäker på att jag är bäst. När det gäller träning, när det gäller det mesta i livet finns det ingen som slår mig. Jag klarar allt, jag kan allt, jag har allt som krävs. Utom i ett avseende - förhållanden. Där är jag precis tvärtom. Där tror jag aldrig att det är möjligt.

Jag är helt medveten om mitt dåliga mönster men det är så otroligt svårt att bryta det, och jag vet att det beror på alla dåliga erfarenheter. Jag sa det till E i helgen, att det är som att jag har sett allt, hört allt, gjort allt, fått alla dåliga varianter som finns. Jag vet att det finns många som har det underbart. Men när det enda jag själv har upplevt är den negativa sidan, då är det svårt, för att inte säga näst intill omöjligt, att kunna tro på ett gott slut. Då är det näst intill omöjligt att tro att det ska kunna bli bra, att det ska kunna fungera. Att det ens ska vara möjligt.

Jag vet att jag måste tro på det för tankens kraft är enorm, den är fantastisk. Men hur gör man? Hur vänder man mönstret? Hur ska jag bära mig åt för att tro på någonting bra när jag gång efter gång utsätts för svek och besvikelser? Det är som Kelly Clarkson sjunger i en av sina sånger - mitt hjärta kan inte krossas för det var aldrig helt till att börja med. Hur gör man? Hur gör man?

Det är väl därför jag alltid säger som jag gör - jag vill möta någon som överträffar mina förväntningar. Förväntningarna är vid det här laget så minimala att det borde vara omöjligt att misslyckas. Men det händer ändå, varje gång. Jag önskar att någon ska höra av sig - jag möts av tystnad. Jag önskar att en date ska bli av - den ställs in. Jag önskar att han ska våga älska mig - han flyr, han gör slut, han säger att det inte känns rätt. Jag kan inte gå omkring och önska att någon annans förhållande ska ta slut, för att han i stället ska upptäcka mig. Jag kan inte hänga upp mitt liv på att hoppas på någon som inte ens är tillgänglig.

Jag insåg inte att det var så mycket begärt att det bara ska fungera till slut. Men nu vet jag.

2006-07-18

Jag ser ljuset!
Idag var jag hos sjukgymnasten på SÖS igen. Jag är så trött på att gå dit! Jag har tagit lite sommarlov medan hon hade semester och faktiskt har det känts väldigt bra ändå. Träningen går framåt, jag är nästan stark som förr och rörligheten funkar så gott den kan. När jag skulle gå sa sjugymnasten till mig att hon också tyckte att det kändes väldigt bra och att det nog var dags att skriva ut mig. Jag ska gå dit på torsdag och ta status och sedan får jag sluta. Jag blev så glad! Det är som att vinna på lotteri nästan. Som jag har längtat efter det här! Det är en sådan frihetskänsla så jag kan inte beskriva det. På torsdag kommer jag att dansa därifrån på moln.

2006-07-17

Vila
Jag har bestämt mig för att synda idag. Jag ska inte gå och träna trots att jag inte har några andra planer för kvällen. Annars brukar det alltid vara så, har jag inget annat för mig så tränar jag. Men inte idag. Jag ska bara gå hem och vara där, vila och umgås med katterna. Jag har känt mig alldeles för stressad alldeles för länge och nu måste jag bryta det. Jag måste lära mig att vila och bara vara. En normal vecka för mig är jag uppbokad varje dag. Så har det varit väldigt länge för jag har helt enkelt inte tillåtit mig att ha luckor i kalendern. Jag fyller tiden till varje pris och till slut säger kroppen ifrån. Det tar bara tid för mig att lära mig lyssna på signalerna. Men det ska jag göra idag.

Jag var i alla fall duktig och tränade fyra dagar förra veckan!

2006-07-17

Det är lättare att inte tycka om dem
Ö har svarat mig på Spray. Han ställde ju in vår date eftersom han har träffat någon han vill satsa seriöst med nu och jag skrev helt kort tillbaka. Nu fick jag svar. Han tackade mig för att jag är så förstående, sköt om dig, kram Ö. Han har lagt till en rad i sin profil där det står att han har träffat en fin tjej som han vill kolla in, kommer eventuellt tillbaka senare.

Jag förbannar att han är så trevlig! Kunde han inte bara vara ett svin i stället? Då hade det varit lättare att bara tänka att det var lika bra att jag slapp honom. Då hade jag kunnat tänka att det spelade ju ändå ingen roll. Men nu när han är så trevlig känns det bara ännu jävligare att jag aldrig får träffa honom.

M sa åt mig att inte vara alltför säker, hur många förhållanden håller egentligen? Men jag sa det motsatta, titta på hur många bra relationer det ändå finns! Det är typiskt mig. När det gäller mig själv tänker jag som M, det är klart att det tar slut, det gör det ju alltid. Men när det gäller personer jag själv hade velat vara med tänker jag alltid om deras nya förhållanden att det där kommer aldrig ta slut. De kommer att vara med sina nya kärlekar för alltid. Således är jag också övertygad om att Ö kommer att gifta sig och bilda familj med tjejen han har träffat nu. Det är klart att han gör det!

(En parantes:
Det är så konstigt med livet. Hur det blir. Hur lite man förstår. Hur folk beter sig. Det här med JM är för märkligt. Jag fattar absolut ingenting. Varför har han gjort så? Varför har han inte sagt det? Varför har alla vetat och inte berättat? Det är som att han har förnekat det nästan, och anledningen till det är fullständigt obegriplig för mig. Jag kan bara ana mig till AN's reaktion om hon visste det jag vet. Det här är något jag kommer att undra över länge.)

2006-07-17

Göteborg - a trip down Memory Lane
Helgens besök i Göteborg var lite av ett elddop för mig, eftersom det var första gången jag var där sedan det tog slut med HS förra sommaren. När jag åkte därifrån i augusti förra året visste jag inte att jag inte skulle komma tillbaka, att det var sista gången jag träffade honom.

Jag har varit väldigt spänd på att se hur den här helgen skulle avlöpa. Det blev som väntat blandad kompott. Jobbigt, roligt, sorgligt, bitterljuvt. Första kvällen höll jag på att deppa ihop. Då rörde vi oss i HS' hemkvarter och varenda meter, varenda steg påminde om honom. Där gick vi hand i hand, där satt vi och åt, dit gick vi för att hyra filmer och köpa massor av godis, i den affären gick vi runt och flamsade och skrattade och hånglade bakom varenda hylla. Där stannade han och kysste mig mitt på gatan när vi gick hem den där natten...

Lördagen gick bättre, även om mina ögon for fram och tillbaka över alla människor jag mötte. Jag tyckte jag såg HS överallt. På söndagen skulle vi åka och hämta E hos SH och jag erbjöd mig direkt att åka, trots att jag såg CN's blick - hon tyckte att jag var en fullständig idiot som utsatte mig för det, eftersom SH och HS ju bor grannar. Men jag ville det, jag behövde det, så jag tog AN's bil och åkte iväg.

Jag parkerade bilen precis nedanför HS' balkong och det kändes så otroligt konstigt att stå där och se hans fönster, den där lampan som jag känner igen, samma krukväxter i fönstren. Jag minns till och med doften inne hos honom, hans parfym som fanns överallt där.

SH kom ut tillsammans med E och det var riktigt roligt att se honom efter så lång tid. Han är en bra kille även om jag fortfarande kan tycka att det känns konstigt att se honom med E, men så har jag ju knappt träffat dem tillsammans heller. Men det kändes bra att träffa honom, att vi i alla fall inte har någon konstig relation till varandra utan att vi är vänner, nu som då. När vi satte oss i bilen och åkte iväg bad jag E att hon ska hälsa så mycket till HS nästa gång hon träffar honom. Det hade varit roligt att träffa honom faktiskt, att bara säga hej och höra att han mår bra. E berättade att HS var i Bulgarien med sina barn, han skulle komma hem samma dag. Hon nämnde ingen flickvän, jag frågade inte.

Jag tänkte på hur livet hade varit om jag hade fortsatt vara tillsammans med HS. Förmodligen hade jag bott i Göteborg vid det här laget. Jag hade nog kunnat trivas bra där. Kanske hade det kunnat bli bra. Men E är så klok. Hon påminner mig om det jag glömmer.
"HS hade aldrig kunnat ge dig den tiden du behöver", sa hon, och hon har ju rätt i det. Han prioriterar sina barn och sin karriär ocn jag hade aldrig velat leva med någon som aldrig hade kunnat sätta mig först.

Men det känns ändå bra att jag har gjort det här nu. Jag har varit i Göteborg, jag har stått utanför HS' hus, jag har sett våra platser, jag har gått på samma gator som jag gjorde med honom, och det har gått bra. Jag behövde få det avslutet med honom. Jag hoppas att han mår bra, att livet blir som han har tänkt sig.

2006-07-17

Tjejhelg
Jag har varit i Göteborg i helgen. Det var jag, CN, E och AK som hade vår årliga tjejhelg där. Numera bor E hos SH förstås och till och med hon tycker att det känns lite konstigt. Men livet förändras ju. Vi har haft så roligt! Pratat om allt och lite till, solat, badat, promenerat, ätit och druckit. Och inte minst skrattat, så tårarna rinner och magmusklerna värker och vi nästan tappar andan till slut. Det är härligt, förlösande, välbehövligt!

Jag hann inte träffa CAG men däremot SB och det var nästan lika roligt det. Han var så glad, skrattade hela tiden. Det syntes verkligen att han mår bra nu och det är glädjande att se, efter allt han har gått igenom.

När vi skulle skiljas åt kom jag och E överens om att försöka hitta en helg till i höst, någon helg när SH är borta och jobbar. Då kan vi åka ner och bo i hans lägenhet och umgås lite mer. Det är jättebra med miljöombyte och det är så himla roligt att träffa alla gamla vänner. Jag längtar redan!

2006-07-17

Aldrig detsamma
I helgen har jag fått veta saker jag aldrig trodde, aldrig anade. Frågetecknen hopar sig. Vet hon? Vad tänker han? Varför? Någonting i det här är väldigt märkligt. Allt förändras. Det kommer att ta tid att smälta.

2006-07-14

På väg!
Idag åker jag till Göteborg! Det ska bli så skönt att komma iväg lite, få ett miljöombyte och träffa lite annat folk än vanligt. Det blir som en minisemester med gamla tjejgänget. R ska bo hos mig i helgen och passa katterna. Han saknar dem säger han och det förstår jag. Det är synd att han har så liten lägenhet, utan balkong och allt. Annars hade de kunnat bo hos honom mer.

Förra sommaren trivdes jag så bra i Göteborg att jag faktiskt ville flytta dit. Får se om jag känner likadant i år, utan HS.

2006-07-14

Äkta romantik
Jag åt lunch med min gamla kollega ME i veckan. Det var riktigt, riktigt roligt att träffa henne, alltför länge sedan! Hon är också en sådan person som alltid gör mig på gott humör. Jag ska försöka träffa henne oftare, vi jobbar ju inte så långt ifrån varandra nuförtiden.

ME berättade om hur hennes sambo friade till henne för några veckor sedan. Det var så romantiskt, vackert och fint och de hade båda börjat gråta när han gjorde det. Precis som det är i böcker och filmer. De kommer förmodligen gifta sig till vintern och jag ska gå och titta på dem i kyrkan då. Jag ser fram emot det redan nu!

ME är en tjej som har haft otur i kärlek tidigare, men nu har hon fått det som är bättre än allt annat. Jag vet få personer som är så väl förunnade detta som hon. Jag blir så glad för hennes skull!

2006-07-13

Det näst bästa
Ö har inte läst mitt svarsmail på Spray ännu. Men han är seriös med en tjej nu så han har ingen anledning att gå in där och titta. Jag sörjer fortfarande lite över att jag aldrig fick träffa honom för han verkar ändå vara en bra kille. De finns ju. Det gäller bara att hitta den man passar ihop med.

K, en kille som kontaktade mig på Mötesplatsen precis innan jag la ner min sida där, har föreslagit att vi ska ses på en fika och jag har tackat ja. Det känns lite som att varför inte, liksom. Jag har inget att förlora på det. Jag har svarat att en kväll nästa vecka kan funka bra.

Och jag saknar JM!!! Oavsett alla andra är det alltid han som har störst plats i mitt hjärta, trots att vi bara är vänner och så kommer att förbli. Men han är underbar, alldeles, alldeles underbar. Jag hoppas att jag alltid kommer att ha honom kvar i mitt liv, på något sätt.

2006-07-13

Ett positivt möte
Igår tränade jag på SATS på Odenplan, spinning och sedan lite styrketräning efteråt. När jag satt i spinningsalen fick jag plötsligt se D gå förbi. Han verkar träna där ofta. Några minuter senare kom T och AH och ytterligare några minuter efteråt dök även JT upp.

Min första impuls när jag såg JT var att börja gråta. Sedan blev jag illamående, nästan spyfärdig. Jag kämpade på cykeln och hjärtat rusade iväg så att jag knappt kunde andas. För många känslor på en gång.

Efter träningen ville jag helst av allt bara fly in i omklädningsrummet och låtsas att jag inte hade sett dem. Men jag insåg att det var dumt så jag släntrade iväg lagom nonchalant för att fylla på min vattenflaska och gick så som av en händelse förbi JT. Han verkade faktiskt glad att se mig! Han hoppade direkt upp från maskinen och kramade om mig och även T kom fram och pratade och det var som förr i tiden när vi bara var vänner, när allt fortfarande bara var enkelt och roligt.

Jag stod kvar och pratade med JT en stund och det slog mig att det gick så lätt. Vi skrattade, skämtade, hade så mycket att säga, så mycket att prata om, som om det var ett uppdämt behov att umgås. Det är ju det här jag minns så väl, det var det här jag föll för, den här kontakten vi fick, att vi kunde prata om allt. Vi var på samma nivå, vi förstod varandra perfekt.

JT sa att han hade tänkt ha en grillfest på sin terrass i helgen men att han hade beslutat att skjuta upp den till augusti och jag tänkte att då är jag ju välkommen i alla fall, eftersom han berättar om den redan nu. "Där ser du", sa M när jag pratade med henne senare på kvällen, men för mig hade det varit långt ifrån självklart. Men det som känns bra här är att jag äntligen känner att det är OK att jag hör av mig, att jag kan maila ut till alla och även till JT och T och föreslå någon aktivitet eller vad det kan vara. Det betyder inte att de kommer att göra samma sak i gengäld, men det kommer i alla fall vara OK att jag gör det, och de kommer att uppskatta initiativet.

"Vi kanske springer på varandra här igen", sa JT när jag skulle gå, och jag tänkte att det är väl så här det kommer att bli. Vi kommer att vara bekanta som stöter ihop någon gång ibland, men riktiga vänner kommer vi inte att vara. Men bekanta är bättre än ingenting alls. Det känns OK.

Senare på kvällen kom jag att tänka på det vi pratade om i mars, jag, T, JT och M. Vi pratade om att åka till Egypten tillsammans en vecka. Jag skulle verkligen vilja göra en sådan resa med dem. Vi skulle ha hur roligt som helst tillsammans. Det var ju vi fyra och det skulle det kanske fortfarande kunna bli, om allt var annorlunda. Om de bara ville det också.

2006-07-12

Show me the money!
Jag har fått tag i S' väninna B som fortfarande är kvar på TSO i Telia. Hon har haft samma bonusvillkor som jag hade och mycket riktigt - precis som jag trodde - fick hon ut bonus för hela 2005 i våras. Nu har jag defintivit något att bråka om för att få ut mina egna pengar, för nu vet jag att jag har rätt i det jag trodde. Jag ger mig ALDRIG! Eller som JM sa till mig igår; "upp till kamp!"

2006-07-12

Oväntat
Rakt ur det blå kom ett mail från FB som har sett att jag skickade ett mail till honom på Shortcut. Det var evigheter sedan, redan innan vi träffades, och nu svarade han precis som om vi var gamla vänner som hade hörts av häromdagen. Det var ett väldigt allmänt mail, han skrev lite om semester och frågade hur jag hade det. Jag vet inte om jag ska svara honom eller inte.

Det slår mig att alla killar verkar följa samma mönster i hur de uttrycker sig när de är intresserade respektive inte intresserade. Så länge allt är bra skriver de "kram" i slutet. När intresset avtar slutar de skriva så. Då är det bara en initial (som JT kör med), bara namnet (FB) eller ve och fasa "mvh" (Ö).

JM är den ende kille jag känner som alltid skriver "kram", ibland till och med två gånger. Men så är han ju också i en klass för sig.

2006-07-12

Att lära sig förlåta och acceptera
Idag fick jag det viktigaste rådet jag har fått sedan hela historien med JT tog sin början. Jag slängde ut en fråga på diskussionsforumet på ivillage.com och undrade hur jag ska lära mig att sluta tänka på JT som ju bara gör mig ledsen och tar en massa energi.

Här är några av svaren jag fick:

He still has a hold on you because you haven't forgiven him yet - you are still angry at him and hurt - therefore until you resolve those feelings within yourself, you will stay tied to him. That is what anger and hurt do -keep you tied to a bad situation.

So - deal with your anger and hurt in a postive and constructive way - it MUST be allowed expression or it will come out in inappropriate ways and at people who don't deserve it. Women often have difficulty expressing anger - and turn it inward instead (which is basically depression)- but anger is healthy and normal - so let it out.

By hanging on to the anger you have towards him you are not allowing yourself to disconnect from him. Holding onto anger is self-destructive and the only one you are hurting by holding on to anger is yourself. You have to finally let the anger go.

Make a choice to forgive him - this doesn't make what he did ok - but when you forgive you make a choice to let go of any expectation or need for him making it up. Forgiveness is for you and you alone.

Det här är det viktigaste jag har fått höra i den här frågan. Helt plötsligt ser jag allting glasklart. Jag fortsätter tänka på JT just för att jag fortfarande är arg, ledsen, besviken och sårad, just för att de negativa känslorna för honom fortfarande har så stor plats hos mig. Så länge jag inte kan sluta känna vrede mot honom så kommer han att finnas kvar i mina tankar. Alltså måste jag förlåta honom, inte för hans skull utan för min egen, för genom att förlåta kommer mina förväntningar på honom att försvinna helt.

Jag blir fortfarande så besviken över allt han inte gör, allt han inte säger. Jag blir fortfarande så otroligt ledsen över att han inte ens bryr sig om att svara när jag skickar ett mail som jag gjorde i fredags. Hade han alls velat ha kontakt hade han åtminstone svarat och frågat hur jag har det. Men han gör ju ingenting. Han gör ju ingenting alls. Och jag måste acceptera det.

Det är väl det här som är svaret på allt. Acceptera att JT är ett hopplöst fall. Acceptera att han har betett sig som en idiot mot mig. Acceptera att han inte kommer att ändra sig utan att han alltid kommer att vara likadan. Acceptera att han inte är en så bra kille som jag trodde honom vara. Förstå att det inte spelar honom någon roll hur dåligt jag mår för hans skull och att den enda skyldighet jag har är den emot mig själv. JT är inte viktigast här. Det är jag.

2006-07-12

Det går framåt!
Jag har haft mitt förhoppningsvis sista besök hos ortopeden på Södersjukhuset. Han sa att min handled har läkt ihop som den ska och förhoppningsvis kommer jag att bli lite mer rörlig än idag. Däremot är det tveksamt om känseln kommer tillbaka eftersom nerverna skadades vid operationen.

Igår gjorde jag mina första riktiga armhävningar sedan jag skadade mig för snart ett halvår sedan. Jag stod på knä och jag gjorde 20 armhävningar innan handleden började protestera alltför mycket. Men det var roligt att jag kände att jag inte hade några problem med styrkan i alla fall, tvärtom tyckte jag det gick lätt även om det gjorde ont i handleden av belastningen.

Jag har ökat på i fria vikter nu igen, i både biceps, triceps och axlar. Spinningpassen på tisdagar och onsdagar är sådant jag riktigt kan gå och längta efter. Träning är underbart när det går så bra som nu!

2006-07-12

Inställt
Ö ringde inte som han sa och i vanlig ordning hann min intuition börja bråka med mig. Idag kom ett mail från honom. Han skrev att han har bestämt att börja dejta en tjej seriöst och det känns därför inte meningsfullt att vi ses men han kanske kan höra av sig senare om läget förändras.

Jag blev mer ledsen över det än jag hade väntat mig. Antar att jag hade hoppats så mycket på honom trots att vi inte hade setts ännu. Luften gick ur mig helt. Ö kändes som min sista chans på något sätt och nu finns det ingenting kvar. Jag svarade honom helt kort att vi kanske möts en annan gång även om jag inte är en person som väntar, ha det bra, kram.

Så var det med det.

2006-07-11

"Vi kan väl hålla kontakten"
Jag ringde M på lunchen. Hon berättade att JT hade skickat ett sms till henne och skrivit att hans grillfest på lördag blir uppskjuten, att han ska försöka ordna något i augusti i stället, kram JT. Det där sliter i mitt hjärta lika mycket som allt annat som rör honom.

Så det blir ingen fest på lördag. Jag kommer inte att missa den med andra ord, jag kommer inte att behöva gå nere i Göteborg och undra över hur de har det och vilka som är där utan jag kommer i stället tack och lov bara att kunna fokusera på att ha kul med tjejgänget. Det ser jag fram emot, mycket, mycket!!

Men det är det där att JT skriver till M på det sätt han gör. Att han skriver "kram" för det skulle han ju aldrig göra till mig. Det slutade han göra när han bestämde sig för att göra slut. Jag anar att han fortfarande är så paniskt rädd att uppmuntra mig, att få mig att tro något han inte menar. Han är kanske rädd att om han hör av sig, eller om han gud förbjude skulle skriva något trevligt och normalt som "kram" i slutet av ett meddelande, då kommer jag att tro att han är kär i mig och så är det kört igen.

Den biten han missar här är att ingenting han kan göra kan få mig att förvänta mig något av honom igen.

Jag får väl se nu om han alls bjuder in mig till grillfesten i augusti, om den blir av vill säga. Han kommer garanterat att bjuda in M i så fall men jag är långt ifrån säker på att även jag är välkommen. Och det kommer att kännas.

Jag tänker åter igen att det hade varit bättre om JT hade sagt till mig direkt att det är lika bra att vi bryter all kontakt. Att han inte hade sagt att han ville att vi skulle fortsätta umgås som förr, för de orden skapade förväntningar hos mig, och förväntningarna innebär att jag gång på gång på gång blir besviken över allt han inte gör.

Jag hoppas, hoppas, hoppas att Ö hör av sig som han sa att han skulle göra. Jag önskar så innerligt starkt att han är den som ska kunna få mig att glömma JT en gång för alla, att han ska få mig att sluta bry mig om JT och vad han gör i sitt liv, för JT bryr sig ju inte om mig. Jag har inte bestämt om jag ska lägga ner min sida på Spray ännu. Jag ska vänta på Ö lite till innan jag bestämmer mig.

2006-07-11

Jag har jobbat på Felia
Min förra arbetsgivare Felia... förlåt, jag menar TELIA, har lämpligt råkat glömma bort att betala ut min bonus från förra året. Nu hävdar de helt plötsligt att jag inte har rätt till bonus för mer än sju månader, eftersom jag bytte enhet i augusti. Jag blir fullständigt vansinnig på sånt här. Stora koncernen mot lilla medarbetaren. Jag kommer att fortsätta bråka med dem tills de verkligen har överbevisat mig. Som det låter nu har de gått ut med falsk information för att locka personal att sluta frivilligt. De har definitivt inte hört det sista från mig i den här frågan.

2006-07-10

Kommunikationsberoende!
Internet ligger nere på jobbet idag. Jag blir tokig. Jag känner mig helt avstängd från världen. Förstår inte hur vi klarade oss förr i tiden (som ju inte alls var så länge sedan) när Internet och mail och mobiltelefoner fortfarande var ett okänt fenomen. Världen har förändrats ofantligt bara under min uppväxt.

2006-07-10

Barndomsminnen
På lördagen åkte jag till Sollentuna och hälsade på mamma och Maja. Maja fyller 15 år idag och är fortfarande knappt större än en kattunge, så söt! Hon var ute och promenerade när jag kom men kom hem efter en stund och låg och spann på stolen i C’s gamla rum.

Jag och mamma åkte till Översjön för att bada, årets först dopp för mig. Jag vet inte hur många gånger jag har cyklat till Översjön som barn. Jag kan varenda meter av grusvägen dit utan och innan, där liksom på resten av Järvafältet där sjön ligger. Få platser i världen är så avkopplande som den. Den där sista backen innan man kommer fram till sjön, den tyckte jag var ändlöst lång när jag var barn. Numera känns den faktiskt ganska kort. Det är inga problem att cykla hela vägen upp och den är inte alls så brant som jag tyckte då. Saker och ting förändras när perspektivet förändras. Men platser som vi mår bra av, dem ska vi hålla hårt i.

2006-07-10

Ännu en kväll på Gerdas
I fredags var jag och klippte mig och mötte sedan upp M för att gå och äta lite. Vi promenerade bort till Primo på Scheelegatan och jag åt en helt underbar pizza, den godaste på länge. Den här veckan har inte varit bra i matväg. Jag har ätit hur mycket onyttig mat som helst och ätit godis i stort sett varje dag. Helt hopplöst! Men vissa veckor är så och jag tror det är bättre att tillåta sig själv att göra det ibland och äta bra och träna däremellan. Man gör ingen människa lyckligare genom att späka sig!

Jag hade hunnit smälta gårdagens ångest över JT något, det kändes faktiskt nästan som vanligt igen. Jag förstår mig verkligen inte på mig själv när det gäller honom. Jag är inte kär i honom. Jag vill inte bli tillsammans med honom. Varenda del av mig vet mycket väl att han inte är någon att satsa på för mig och min hjärna är helt på det klara med att det bästa jag kan göra är att hålla mig så långt bort ifrån honom som möjligt. Och trots det kan hjärtat inte släppa taget. Han har verkligen hakat sig fast där och ju mer jag försöker skaka honom av mig, desto hårdare håller han sig fast. Fortfarande hugger det till ordentligt varje gång jag ser en bild på honom, varje gång jag hör talas om honom, varje gång han gör sig påmind. Jag vill inte ha det så men jag vet inte var avstängningsknappen sitter.

Just som vi satt där i kvällssolen och njöt av varsin latte kom ett sms till M från T. ”Kom till Gerdas”, stod det och mer än så behövdes inte för att mitt humör skulle sjunka till fotknölarna. Jag skulle aldrig reagera så om det var någon annan men just T och JT är som röda skynken för mig. T kallar och vi kommer springande som två små knähundar, yeah, right… Jag ilsknade till över att han uttryckte sig som han gjorde och jag blev ledsen över att han bara hörde av sig till M, att det uppenbarligen bara var henne han var intresserad av att träffa, som att jag inte alls spelade någon roll.

Men vi gick bort till Gerdas och de första jag fick syn på där var mina vänner AK och PI. Jag blev så glad över att träffa dem där! PI berättade att min allra käraste JM hade varit där men nyss gått hem, han mådde inte bra tydligen. Jag skickade sms till honom och han svarade direkt som han alltid gör. Vi skrev lite fram och tillbaka och JM tyckte att vi skulle försöka hitta en kväll att ses snart. Han räddade verkligen min kväll – efter bara några få korta sms från honom klarar jag vad som helst! JT spelar ingen roll längre. JM är stundtals dålig på att höra av sig, men när han gör det skriver han de mest underbara meddelanden, fulla av kramar och omtanke, sådant som gör mig glad i hela kroppen som ingenting annat. Han är god som guld, han spelar aldrig spel och han är aldrig rädd för att visa att han tycker om mig. Det är nog det som jag tycker mest om hos honom.

När T väl dök upp kände jag mig lagom nonchalant, jag försökte vara intresserad och trevlig men kände samtidigt att vi egentligen inte hade så mycket att säga till varandra längre, och det är sorgligt och märkligt att det har blivit så, att det har gått så fort. JT var på väg sa T och jag och M kom överens om att vänta tills han hade kommit och säga hej åtminstone, men till slut gav vi upp och gick därifrån efter bara någon timme. Precis som förra gången när jag mötte JT på Gerdas är jag stolt och nöjd över att jag faktiskt gick därifrån, att jag lämnade honom bakom mig även den här gången. Jag vet inte om han tyckte att det var synd eller skönt att jag hann gå iväg innan han kom men det spelar ingen roll. Jag väntar inte på honom och det är det som är viktigt.

2006-07-07

Unga pojkar och något äldre kvinnor
Idag fick jag ett jättefint mail från en 23-årig kille. Han skrev så här:

jag är en mycket snäll söt trevlig gullig kille som vill ha en mycket snäll söt tjej. Kan du inte bli min kvinna. Jag kommer älska dig jätte mycket . kram

Tänk om det var så enkelt! När jag var 23 år läste jag på högskolan och livet lekte. Inga bekymmer, inga problem, ingenting att oroa sig för. Vad skönt livet var då! Idag vet jag mer, idag är jag mer luttrad och realistisk, på gott och ont.

Jag hoppas verkligen att den killen som skrev mailet hittar någon som älskar honom. Han är nog god som guld.

2006-07-07

Mail från Ö!
Ö har kommit hem från sin resa nu. Han mailade mig redan igår när han hade kommit hem och skrev att han skulle höra av sig snart så får vi prata mer då. Jag är glad att han hittills i alla fall har visat sig överträffa mina förväntningar. Han har stått fast vid det han har sagt och hört av sig precis som han sa. Hoppas att han är lika trevlig i verkligheten. Jag vill bara ha någonting i mitt liv som tar bort tankarna från JT. Han är ju ingen bra kille för mig, det vet jag mycket väl. Men bara för att jag vet det betyder det inte att jag slutar bry mig. Han kan fortfarande såra mig lika mycket som förr, inte så mycket genom det han gör som genom allt det han inte gör.

Men Ö känns väldigt bra så här långt! Jag ser honom som mitt sista försök innan jag lägger ner min sida på Spray. Efter Ö får det bli som det blir.

2006-07-07

Det är så mörkt
Igår var jag och AS iväg och körde en produktfotografering på Botkyrka Golfklubb. AS fotade och jag sprang omkring och flyttade runt produkter och modellade. Roligt men varmt, varmt, varmt. På kvällen var det jobbaktivitet på Boule och Berså. Vi hann inte tillbaka i tid för boulen utan fick ansluta lagom till middagen, mycket gott och mycket trevligt sällskap!

När jag kom hem ringde M och lät stressad. T hade ringt, han skulle komma över och lämna en bok som han lånade för flera månader sedan. M lovade att ringa mig när han hade åkt.

En timme senare kom ett sms. JT är med T, stod det. Jag blev helt knäckt. Jag fattar det inte. Jag förstår inte hur han har kunnat bli så viktig för mig. Jag förstår inte hur det kunde leda till det här, varför jag inte kan släppa det. Jag förstår inte varför jag fortfarande bryr mig, när han ju inte gör det.

Jag väntade med ångest och till slut ringde M. JT och T hade just åkt, de hade stannat i över en timme. Haft trevligt, pratat om allt möjligt, lägenheter, resor, semester, allt möjligt. Det enda JT hade frågat om mig var när M berättade att vi ska åka till Irland, det passar bra eftersom varken hon eller jag gillar att sola. JT blev väldigt intresserad av det här tydligen, han frågade flera gånger om det. Men för övrigt hade han inte sagt ett ord om mig, inte frågat någonting om hur jag mår eller hur jag har det.

De hade pratat om fest också. JT ska ha någon slags fest på sin takterrass nästa lördag och M var så klart inbjuden. Hon sa att han nog förutsatte att hon skulle bjuda in mig också, att han knappast kommer att höra av sig själv och fråga om jag vill komma. Och jag blev helt orimligt förtvivlad över det för just nästa helg är jag ju inte hemma. Då kommer jag vara i Göteborg och ha ångest och undra. Det kommer att bli en jättetrevlig fest, men jag kommer inte att vara där. Sedan går hela sommaren och jag kommer inte se till dem mer. Jag får åter känslan av att marken nästan rycks undan under mina fötter. Jag drunknar.

Jag blir rädd över min egen reaktion på JT. Det har gått bra ganska länge nu, för han har inte varit nära. Sist jag såg honom var på Gerdas och då var JM där och jag kunde i stället lägga allt fokus på honom. Men när han kom så pass nära som igår, då rasade allt samman. Jag undrar hur länge det ska fortsätta vara så här. Ska jag fortsätta att bli så här knäckt varje gång han gör sig påmind? Ska det fortsätta att göra så ont att jag knappt står ut med det?

I morse skickade jag iväg inbjudan till att gå på dansföreställningar i höst, Cullbergbaletten och Bounce, även till T och JT. Men jag väntar mig knappt att få svar. JT brukar ju alltid ta flera dagar på sig att svara och T glömmer ofta bort det helt. Men då har jag i alla fall frågat.

2006-07-06

Fast anställning
Min chef frågade mig idag om jag ville att min provanställning ska övergå i fast anställning. Ja tack, sa jag, och hon höll med. Så nu är det klart!

2006-07-06

En kommentar
Idag fick jag ett mail som kommentar till mina bloggar de senaste dagarna. Här är utdrag från mailet:

Det är märkligt det där, attt när allt ställs på sin spets så har man till slut bara sig själv. Man föds ensam, man dör ensam, och har man tur så lever man i alla fall periodvis med närhet till familj och vänner. Men ändå är vi alla ensamma. Oavsett hur mycket empati en annan människa har, kan hon inte fullt ut känna precis samma känsla som jag. Hon kan stötta mig i min sorg, men inte känna den. Hon kan glädjas med mig, men inte känna just min glädje.

Till syvende och sist så handlar det om att vara ärlig och snäll mot sig själv. Att inte ställa krav på sig själv för att man tror att alla andra har ett så perfekt liv. Att vara sann mot sig själv. Vi får inte tillåta prestationsångestens lampa lysa för starkt utan verkligen inse att vi är bra precis så som vi är.

Istället för att ha dåligt samvete för det du inte hann, var stolt över det du faktiskt hunnit med.

Lyssna på vad jag själv vill, istället för att lyssna på de krav som jag tror att andra ställer på mig.

Att se det vackra i det lilla!
Att umgås med människor som lyfter upp en!
Att äta en extra chokladkaka, att lyssna på sin favoritskiva, att läsa en gripande bok!
Att nyfiket granska världen och att målet för ens liv är faktiskt att leva.

Och det är ok att känna sig ledsen. Det är ok att känna sig ensam.

Det är lätt att säga saker, svårare att leva dem. Det är bara du som kan bestämma dig för hur du vill leva ditt liv och hur du ska må…

2006-07-06

Profile deleted
Idag har jag raderat mina sidor på Match och Mötesplatsen. Jag hade även en sida på E-kontakt som har varit inaktiv i minst ett år så den tog jag också bort nu. Jag ska vänta lite och se om jag får något svar från Ö på Spray men sedan tar jag nog bort min sida där också tror jag.

En kort tanke om JT: jag blir mer och mer säker på att han har ljugit för mig om hur länge han hade funnits med på Spray. Det är för mycket som har kommit fram, som inte hänger ihop med det han har sagt. Det är för mycket som helt solklart visar på att han har varit med där länge, länge. Jag ser honom ju aldrig nu för tiden så det spelar väl ingen roll men aldrig, aldrig mer att jag kommer att tro på ett ord han säger. Det är så korkat att börja trassla in sig i lögner, illa menat eller ej, för sanningen kommer alltid fram till slut. Den går inte att dölja i längden, och det blir bara desto mer pinsamt för lögnaren när det händer.

2006-07-05

Nattsvart
Jag var och körde spinning med S efter jobbet. Bra pass, svettigt, härligt. Efteråt gick vi ut och åt middag - en flottig, läskig pizza på en trevlig restaurang - med M och JB. S gav mig en bok som jag ser fram emot att läsa. Vi satt där och hade trevligt och pratade om allt möjligt. Någon nämnde en picknick i Tantolunden som var i söndags, alla möjliga människor hade varit där, T och JT -dem som jag både vill och inte vill träffa - och många fler. S, M och JB var alla bjudna men hade tackat nej. Jag hade inte blivit bjuden. Det borde inte spela någon roll för jag känner egentligen inte gänget som ordnade det, så jag borde inte ens bry mig. Men det utlöste någonting ändå.

Plötsligt kom det bara över mig. Jag satt där med mina vänner och jag kände att jag var helt och hållet ensam. Det var dags att åka hem och jag gick ifrån restaurangen med en känsla av att jag knappt ens skulle orka ta mig hem. Jag dyker rakt ner i det nattsvartaste nattsvarta, utan förvarning. Det är som att allt bara rasar omkring mig och jag vet knappt var jag ska ta vägen. Jag får panik nästan. Det är den där känslan av att jag aldrig kan göra rätt, att det aldrig blir bra nog. Att det aldrig räcker till. Och så ensamheten. Jag har vänner som ringer, vänner som bryr sig. Men ändå inte. Innerst inne finns det ingen alls där. Och det är svårt, när all kosmetika rinner av livet, när allt det där som vi ständigt låtsas inte längre räcker till för att fylla hålen.

Jag har ätit både godis och onyttig, flottig restaurangmat den här veckan. Jag har gjort av med alldeles för mycket pengar på sådant jag inte behöver. Jag vet inte om jag vill vara kvar på jobbet vissa dagar. Det är för litet, alla vet för mycket. Jag har ständigt dåligt samvete över allt som jag inte hinner, allt jag inte klarar, allt som jag prioriterar bort, alla måsten, alla borden. Jag har dåligt samvete för att jag inte är perfekt nog. Hur orkar man? Jag gör det inte. Det är som att allt bara handlar om att hålla skenet uppe, att hålla masken, att låtsas. Den som låtsas bäst vinner.

När det är som värst blir jag till och med rädd för mig själv, för när det är som värst litar jag inte ens på mig själv. Jag litar inte på vad jag är kapabel till. Det är så skrämmande. Hur orkar man? Hur orkar man?

2006-07-04

Vänskap med förbehåll
Jag läste en fin text om vänskap som jag verkligen tog till mig. Det fanns många sanningar i den texten, saker jag tog åt mig av och saker jag kände igen mig i. Det fick mig att börja fundera lite själv på hur jag ser på vänskap.

Det finns mycket att säga...

Jag har alltid trivts bra i mitt eget sällskap. Jag är inte rädd för att vara ensam, tvärtom. Men jag trivs också väldigt bra med att ha människor omkring mig, helst då en mindre grupp personer som jag känner och litar på.

Men det är här det faller. Människor jag litar på. Hur många människor har jag som jag verkligen, verkligen litar på? Förutom min familj så kan jag lätt räkna dem på ena handens fingrar. När jag började sjuan kom mina barndomsvänner på att jag, som inte ville vara ute och supa utan fortfarande var duktig i skolan, inte var tillräckligt cool för att vara med dem längre. De frös ut mig helt. Sprang sin väg när jag kom gående i korridoren, låtsades inte höra när jag sa något, undvek mig eller behandlade mig som om jag var osynlig. Det här beteendet gick snabbt över, men mitt förtroende för dem kom aldrig tillbaka. Vi blev aldrig bra vänner igen och jag tror att det var här som min misstro mot människor föddes.

Idag fungerar jag så att jag i princip inte litar på någon förrän personen har visat sig vara värd det. Mitt förtroende får man inte bara, utan man måste förtjäna det. Det tar lång tid att bygga upp det, men det krävs inte mycket alls för att rasera det igen. I stort sett alla vänner jag har haft och litat på, har vid något tillfälle svikit när jag som bäst har behövt dem. Det här har lärt mig att vara extremt försiktig med att dela ut förtroenden och att öppna mig för människor, eller att släppa någon riktigt nära.

Det finns också vänner som är vänner bara ibland. Vänner som finns till hands och är underbara - när det passar dem. Däremellan är de osynliga. En vän som sätter upp villkor är ingen äkta vän. En vänskap som inte är villkorslös är ingen vänskap att tro på när det verkligen gäller. En vänskap som bara finns där när det passar är inte sann, inte äkta, inte verklig. Det är inte någon jag kan tro på, lita på, luta mig mot.

En vänskap måste underhållas för att överleva, och då måste det komma från båda håll. Det räcker inte att det alltid är en och samma person som hör av sig, som tar initiativ till att ses och göra saker. En vänskap kan inte överleva på konstgjord andning. Det här har jag lärt mig till fullo och det har också gjort att jag med åren fått allt lättare att släppa taget om människor som aldrig ger något tillbaka. Det är sorgligt och det känns i hjärtat men jag har insett att det tar för mycket energi att alltid fortsätta kämpa för någon som ändå inte vill det, inte tillräckligt mycket i alla fall. I längden sårar det mer att aldrig känna sig prioriterad av människor. Då är det bättre att gå vidare, hur svårt det än är.

2006-07-04

Framåt!
Igår hade vi nytt möte med reklambyrån. De har flyttat till ett nytt kontor, i samma hus som tidigare, fast med egen ingång på gården. Så fint! Precis så som man tänker sig en reklambyrå, med stora, tomma, öppna ytor, glas, vitt, ljust. En så otroligt inspirerande miljö att arbeta i - så skulle jag vilja bo faktiskt!

Som vanligt när jag har jobbmöten i stan slår det mig hur mycket jag saknar det dagliga livet där. Jag är i stan i stort sett alla dagar i veckan, för att träna, för att träffa vänner, allt möjligt. Men att vara där på dagarna, att jobba där, att gå ut på lunch och vara mitt i allting, det saknar jag otroligt mycket. Nästa gång jag söker jobb kommer jag inte att söka någonting som ligger i förorterna - då är det bara innerstan som gäller.

Mötet med reklammakarna gick jättebra! De har verkligen lyssnat och tagit våra önskemål till sig och det känns att vår nya webb, enligt deras förslag, kommer att bli super. Den är något jag kan känna stolthet över att få visa upp när den är klar. Att deras copy, som också var med på mötet, är så himla läcker så man kan slita av honom kläderna, det är ju inte heller någon nackdel!

Efter mötet gick jag och styrketränade med E. Träningen gick utmärkt, jag kände mig stark som en örn. Kul att det verkligen går framåt nu och det gör att jag än mer ser fram emot ännu mer träning. Det blir spinning både idag och i morgon. Ska bli superkul! Jag rider på vågen nu!

2006-07-03

Det betyder ingenting
Något jag har lärt mig under de senaste månaderna är detta: Bara för att två människor får jättebra kontakt med varandra så behöver det inte betyda någonting.

Jag tänker på relationer förstås. Jag tänker på JT, och jag tänker på HS och på FB. Alla dessa är killar som jag tyckte att jag fick klockren kontakt med från första stund. Med HS var det klockren attraktion från första blicken. Den helgen han tillbringade hos mig i juni förra året är fortfarande den bästa helgen jag har upplevt. När jag hade träffat JT två gånger kändes det som att jag hade känt honom hela mitt liv. Vi pratade om allt och lite till och det var som att ha kommit hem. Sånt händer inte ofta. Men faktiskt kändes det nästan lika bra med FB. Det var lätt att prata, vi skrattade mycket, attraktionen fanns där, det kändes enkelt och naturligt, som att det var så det skulle vara.

Kanske tyckte de alla likadant.

Men det är det här som är lärdomen. Att bara för att det känns så rätt för en tjej så behöver det inte ha någon betydelse för en kille. De kan träffa en tjej, ha kul ihop, få jättebra kontakt, allt klickar. Men det betyder inte att de vill gå vidare med henne. Det betyder inte att de vill ha ett förhållande, kanske inte med henne, kanske inte alls. Och det är väl det här jag tar med mig nästa gång jag möter en person som det verkligen klickar med. Nu har det hänt två gånger på raken så nu vet jag att jag inte ska ha några förväntningar. Det kan kännas klockrent men det betyder inte att det är viktigt, eller ens intressant. Det betyder inte att jag någonsin kommer att se dem igen. Vissa är kanske bara ute efter dejten, efter uppmärksamheten.

Den gången när det verkligen är rätt, den gången när det är på riktigt, kommer man att veta det då? Kommer det att kännas skillnad? Jag är långt ifrån säker på det. För tio år sedan hade jag sagt att javisst, det vet man, det är klart. Men nu, med alla dessa erfarenheter i bagaget, då vet jag snarare bara det att man nästan alltid har fel. Attraktion och ovanligt bra kontakt är inte detsamma som verkligt intresse. Verkligt intresse är inte detsamma som en vilja att satsa seriöst. Och att vilja är inte detsamma som att kunna.

2006-07-03

Jakten på skorna
Jag MÅSTE hitta ett par sandaler. Hur svårt kan det vara? Det finns massor av skor men de är antingen fula eller högklackade eller obekväma, eller så passar de absolut inte mina fötter med de där eländigt höga vristerna. Igår sprang jag halva stan runt för att hitta ett par skor, utan framgång. I sista affären jag gick till hittade jag i alla fall ett par shorts, alldeles för dyra men det kan inte hjälpas, för jag behöver dem till semestern. Men skorna fick jag vara utan. Till råga på allt glömde jag helt bort att titta efter ett nytt duschhandtag, i stället för mitt gamla som har gått sönder. Typiskt. Jag får ta en vända till och hoppas på bättre lycka.

2006-07-03

Inga överraskningar
Jag tänker knappt på FB längre. Jag noterar helt vagt att han är inloggad på Spray Date i stort sett varje gång som jag är det, men jag accepterar att jag aldrig kommer att träffa honom igen. Jag undrar var han egentligen var ute efter med mig? Vad ville han? Är det bara jakten han tycker är spännande? Är det som med JT, att han vill väcka intresse och sedan när han har gjort det sticker han? Jag undrar om han är lite trögfattad. Inser han inte att jag ser att han är inloggad? Fattar han inte att jag genomskådar det han har sagt? Ö som jag äntligen fick kontakt med förra veckan verkar i alla fall stå mer för sitt ord. Han sa att han skulle vara bortrest en vecka och han har mycket riktigt inte varit inloggad sedan sist han mailade till mig.

Att FB skulle höra av sig till mig igen är lika oväntat som att JT skulle göra det, eller varför inte att månen skulle trilla ner och träffa mig i huvudet.

2006-07-03

En stannar, en går
Igår pratade jag med E. Hon ska snart åka ner till SH i Göteborg och kommer att vara där en hel månad under sin semester. Som vanligt när jag pratar med henne får jag flashbacks från förra sommaren, när jag var tillsammans med HS och tillbringade en hel del tid med honom på västkusten. Nu är jag borta och E är där i stället. Jag har ingen aning om hur HS har det nu för tiden. Jag har bett E att inget berätta, även om jag förstår att det är svårt för henne eftersom han ju umgås mycket med hennes pojkvän SH. SH' bror är HS's bästa vän och de bor alla tre nästan grannar i Göteborg.

Visst kan jag sakna det som var förra sommaren. Visst kan jag sakna HS också, och hela det livet som var då, där, med honom. När han gjorde slut tyckte jag att det kändes så otroligt bittert att E skulle få ha kvar honom i sitt liv, eftersom hon är med SH, medan jag aldrig mer kommer att träffa honom. Nu är det mindre än två veckor kvar tills jag och CN ska åka ner till Göteborg och hälsa på AN och CF, och E kommer ju att vara med oss hela helgen också även om hon bor hos SH. Jag hoppas att den helgen går bra även om jag säkert kommer ha en hel del tankar hos HS när jag är där.

2006-07-03

En obehaglig kväll på Gerdas
I fredags var vi ute för att fira M som fyllde år i veckan. Det var jag, M, JB, AK och en kompis till henne. Vi var först och åt på Systrarna Lundberg och gick sedan vidare till Gerdas. Ju närmare Gerdas vi kom desto mer motvilja kände jag och när vi stod utanför entrén var jag nästan på väg att vända och åka hem, bara för att jag var rädd att JT och T skulle vara där, bara för att jag verkligen inte ville träffa dem.

JT och T var inte där, men däremot en hel del annat folk. M träffade på alla möjliga människor hon kände, bland annat ett par killar som även jag träffade för några veckor sedan när vi var ute och åt tillsammans och tillbringade hela kvällen ihop. Jag gick glatt fram för att hälsa och blev både besviken och förnärmad när jag insåg att de inte ens kände igen mig, inte förrän de såg att jag var i sällskap med M. Alltid kul att veta att man gör intryck på folk... så starkt intryck att de inte ens kommer ihåg att vi har setts förr...

Kort därefter upptäckte jag ett riktigt spöke från det förflutna, DP som jag dejtade helt kort förra sommaren. Han började bra men urartade alltför snart i rena stalker-beteendet, ringde på konstiga tider och flåsade i luren och ville veta vad jag hade på mig och om jag låg i sängen och hur mitt sovrum såg ut. Riktigt, riktigt obehagligt och det tog inte lång tid för mig att sluta svara i telefon när jag såg att det var han som ringde. Efter ett tag slutade han höra av sig.

Men självklart var han på Gerdas i fredags. Självklart kände han igen mig, självklart såg han att jag kände igen honom och självklart kom han fram till mig. Jag var dock väldigt snabb med att klippa av, sa bara att han hade misstagit sig och gick därifrån. Efteråt var jag rasande över hans fräckhet, att han vågade komma fram och prata med mig och tro att jag skulle bli glad över att se honom. Det riktigt kröp i mig hela kvällen av obehag. Jag hoppas innerligt att jag aldrig, aldrig kommer att se honom igen.