2008-03-25

Påskhelgen
Påsken är tidig i år. För mig spelar det inte så stor roll. Jag är ju ledig nu. Med facit i hand kan jag säga att det var ett perfekt val att resa bort direkt efter att jag slutade jobbet. Det är som att det gamla inte ens existerar längre. Jag har varit totalt avkopplad och inte haft en tanke på jobbet, på det gamla dårhuset. Det är så skönt.

Påskhelgen har gått åt att landa i vardagen igen. Packa upp, tvätta, katterna som kommit hem till mig nu igen efter att ha varit några veckor hos R. Han har köpt en lägenhet i Vaxholm, nästan dubbelt så stor som den nuvarande. Det blir perfekt för katterna, nästa gång de ska bo hos honom blir det i en ny, större bostad.

Vi har träffat familjerna också. Middag hos mina föräldrar, lunch hos UP's mamma. På annandagen åkte vi med henne till Cosmonova och Naturhistoriska museet. Det är lugnt och skönt nu. Jag njuter av ledigheten, av att bara få tid att landa igen.

2008-03-25

Min första alpresa
Jag har överlevt min första alpresa. Jag hade tre mål för resan:
1. Att komma hem utan att ha skadat mig.
2. Att övervinna min rädsla för utförsåkning.
3. Att helt enkelt känna att resan var värd pengarna.

Målen har gått halvbra. Jag klarade mig undan skador, inte mer än några rejäla blåmärken. Men inga brutna ben som tur var. Rädslan släppte däremot inte. Jag hade bra dagar och dåliga dagar. Ibland funkade det bättre och ibland sämre. Men jag kom aldrig så långt att jag kände mig helt orädd för att åka. Där har jag långt kvar.

Jag kan nog inte säga att jag utvecklade min åkning så där jättemycket heller. Det gick bättre än väntat med tanke på att jag inte hade stått på en snowboard på fyra år. Men jag tror inte att jag egentligen blev så mycket bättre nu än jag var då. Lika bra, kanske. Jag klarade att ta mig ner för de blå backarna - som inte direkt var jättelätta - utan att ramla. Men ändå. Sakta gick det, jag ville och vågade inte bara köra på och släppa kontrollen.

Om det var värt pengarna? Tja. Det är ju inte billigt att åka till Alperna. Andermatt i Schweiz är en pytteliten by så fördelen var att det egentligen inte fanns någonting att göra av med pengar på, förutom mat. På så sätt blev det en billig resa. Men ändå, totalt hamnade summan på uppemot 11 000 kronor för hela veckan och så mycket kan jag nog inte säga att det var värt. Jag är ingen alpinmänniska, jag kommer inte bli det heller. En vecka i Alperna var i längsta laget för mig.

En sak som blev över förväntan var att UP valde att åka snowboard hela veckan, precis som jag. Jag hade med andra ord någon att åka med nästan hela tiden och det var skönt. Det var framför allt de stunder när jag åkte ensam som rädslan för att skada mig satte in, osäkerheten som gjorde det svårt att åka vidare. Det var skönt att det inte handlade om hela dagarna utan bara några timmar här och där. ¨

Mest oväntat under veckan var att UP och EE kom att bli så jättebundis. EE skadade knät redan första dagen och UP skjutsade henne till sjukhuset. De kom därifrån några timmar senare, fnissiga och fulla av interna skämt som de körde med hela veckan. EE blev mycket mer fokus för UP än jag hade väntat mig och jag kände mig utanför och ersatt av henne. Självklart fick det mig också att tappa humöret till sist. Mina kommentarer och skämt blev mer och mer elaka och syrliga. Typiskt mig. Jag ska ju alltid vara så otrevlig och orimlig.

Umgänget med de övriga har gått bra, men jag kan egentligen inte säga att jag har lärt känna dem så jättemycket bättre än tidigare. Det har varit samma ytliga snack som alltid. Särskilt synd är det att jag egentligen inte pratade alls med KH. Där hade jag hoppats på och väntat mig mer.

Jag vet inte om jag kommer att tacka ja till fler resor. Det beror helt på. Men förmodligen har jag i alla fall ett år på mig att fundera till nästa gång.

2008-03-14

Sista dagen
Min sista arbetsdag kom till sist. Idag är det dags och jag kan inte ens säga hur lättad jag känner mig. En sak har jag lärt mig den här sista veckan - jag kan förvänta mig det absolut värsta av min chef och ändå bli besviken. Han är den mest osympatiske, oempatiske människa jag har träffat. Jag vet inte om jag någonsin har tyckt så illa om någon människa som om någon. Han är bara en elak, feg, patetisk stackare som snackar skit om andra bakom ryggen på dem - inklusive mig, det har jag fått veta i klarspråk nu - för att han är för feg för att säga rent ut till personen vad han egentligen tycker. Må han ruttna i helvetet för all framtid. UP sa till mig i morse att jag inte behöver önska något dåligt för min chef för det kommer han att sköta så bra på egen hand.

Igår gick jag tidigare från jobbet. Jag orkade bara inte bry mig, jag var så trött och less på allt och alla. Jag gick lite på stan och åkte sedan hem till R och goskatterna. Mina katter är världsbäst. De spinnner så det ekar och det är så skönt att bara slippa prestera, slippa vara duktig och hålla masken. Djur ger villkorslös kärlek på ett sätt som vi människor inte klarar. De älskar mig oavsett vad jag gör eller hur jag mår.

Det var roligt att träffa R också. Han var på bra humör och verkar må bra nu. Det är skönt att se.

Hemma var det dags att ta itu med allt som måste fixas - lägga fram allt jag ska packa och tömma min mobil på allt innehåll. Jag fattar inte skälet till att de ska ha tillbaka en två år gammal telefon som knappt funkar men det är väl deras problem. En principsak antar jag. Bara för att jävlas tillbaka kommer jag att lämna kvar ett av mina gamla headsets som inte fungerar längre.

UP kom hem till mig sent på kvällen och hjälpte mig med mobilen, men packa klart orkade jag inte. Schemat har spruckit, så är det bara. Jag får ta det sista i kväll i stället. Andas ut, snart är det över.

2008-03-13

Hemmets paradis
Igår var en riktig skitdag på jobbet. Tack och lov är JS borta resten av veckan så jag kommer sannolikt aldrig mer träffa honom, men ändå - kan han jävlas så ska han se till att jävlas. Han är sig lik.

Efter jobbet åkte jag hem till C och Ø. Att komma dit är som att bli lugn. De har en härlig lägenhet, stor och rymlig med öppen planlösning, allt är nytt och fräscht och inredningen passar ihop. Precis så som jag själv vill bo.

Jag brukar säga att C har fått alla husliga gener från mamma och det slår aldrig fel. Igår hade hon raskt slängt ihop en middag med pastagratäng och till efterrätt en enkel blåbärsglass som serverades med chokladkaka med kaffeglasyr och färsk mango. Ja, varför inte...

C hjälpte mig att färga ögonfransar och ögonbryn och sedan fick jag skynda hem för att ta itu med hårfärgen, samtidigt som jag körde en diskmaskin, dammsugade och vek ihop all tvätt. Tur att man har simultankapacitet.

Mitt i allt känner jag mig ändå ruskigt stressad inför resan nästa veckas resa, och inför allt jag har kvar att göra tills jag slutar jobbet. Det är tusen saker att göra och känns som att jag inte blir klar med någonting.

2008-03-12

Olust
Nu är det inte långt kvar - tills jag slutar jobbet, tills vi åker till Alperna. Olusten sköljer över mig. Jag har inte hört något om avslutningslunch på jobbet ännu och med bara tre dagar kvar börjar jag ana att det inte kommer att bli någon. Inte för att jag vill det heller - jag tycker att hela processen med att tacka av en person som man ändå vill bli av med bara känns falsk och löjlig - men det känns så elakt, rent ut sagt. Som att jag inte ens är värd så mycket. Jag kommer att göra mig helt oanträffbar för det här företaget så fort jag slutar på fredag. Har de frågor - tough shit, jag jobbar inte här längre.

Det enda jag kommer att sakna är massagen. Jag var på min sista massage igår och den var till och med ännu bättre än vanligt. Som en perfekt avslutning på det.

En annan sak jag börjar känna olust för är resan till Schweiz. Ju närmare vi kommer känner jag bara "jag vill inte längre". Jag är rädd att skada mig och rädd att bli utanför. Det känns som att UP så väldigt gärna vill att jag ska ha roligt på den här resan och komma att uppskatta skidåkningen lika mycket som han gör, och jag kommer att göra honom besviken om jag inte känner så. UP har frågat mig vad jag har för mål med resan. Jag kan egentligen bara säga att jag vill känna att det är en rolig vecka och att det har varit värt att åka dit. Och självklart att jag kommer hem utan skador. Det är huvudsaken. Både UP och KH pratar om hur roligt det ska bli och hur mycket de ser fram emot resan. Jag önskar att jag kunde säga detsamma.

2008-03-11

Äntligen bättre
Igår var det träningsdags igen. En ny tjej har tagit över mitt favoritpass på måndagar men hon lyckades faktiskt överträffa mina förväntningar. Bra musik och bra drag genom hela passet. På något sätt lyckades jag dessutom toppa min dagsform bättre än på väldigt länge. Jag körde på stenhårt hela tiden och det gick verkligen bra! I slutet av passet var jag slutkörd men kände mig ändå urstark, som att jag faktiskt hade kunnat orka lite till. Äntligen går träningen på rätt väg igen! Så skönt!

Efter träningen åkte jag till UP. Vi åt middag och diskuterade boende i Barcelona. Jag har hittat ett hotell där som är billigt och har perfekt läge, mitt på Ramblas. Men UP vill avvakta lite och se vad hans kompis som bor i Barcelona kan rekommendera. Jag hoppas bara att det inte drar ut på tiden så att vi missar den här möjligheten. Det skulle vara typiskt oss på något sätt.

2008-03-10

Bostadsbeslut
Igår kom jag och UP fram till något viktigt när det gäller vårt framtida boende. Vi har velat så länge fram och tillbaka mellan hus eller lägenhet, förort eller stan.

Igår var ett av våra drömhus ute på visning. Det är ett parhus i Täby som vi har tittat på förut. Det var till salu men då tyckte vi att priset var för högt och la ner det. Nu har priset sänkts med en halv miljon kronor och självklart ville vi titta igen. Huset är jättefint - i perfekt skick, nästan, bra storlek och en liten tomt med fin altan. Området är lugnt med bra kommunikationer, för att vara i Täby.

Vi gick där och tittade och visst, det är fint. Jättefint, till och med. Men ändå. Vi fick samma känsla båda två. Området är fullt av småbarnsfamiljer, så klart, för det är ett perfekt område att bo i när man är i den fasen i livet. Men där är ju inte vi, inte ännu i alla fall. Om fem år är det säkert precis så vi vill bo. Men inte nu. Huset har fem rum och vi insåg att vi inte har någon anledning att ha fem rum idag. Vad ska vi göra med dem?

Efter Täby var det en visning på en trea i Vasastan. Jag hade stora förväntningar på den - 93 kvm, balkong mot innergården, perfekt skick, sekelskifteslägenhet med två kakelugnar och burspråk. En drömlägenhet. Och den var verkligen fin, otroligt vacker och harmonisk. Men den hade ändå sina nackdelar - dåliga förvaringsmöjligheter och väldigt svårmöblerad eftersom det visade sig vara dörrar och fönster precis överallt. Så vi valde bort även den här bostaden.

När vi kom hem igen satte vi oss och skrev en lång lista: för- och nackdelar med att flytta till ett hus i förorten och för- och nackdelar med att flytta till en lägenhet i stan. Fördelarna med att bo i stan övervägde klart för oss båda, inte för alltid kanske, men för den fasen i livet där vi befinner oss idag. Vi har inga barn och även om vi skulle få barn så går det att bo i en trea, till exempel, i minst ett par år. Så vi har kommit till ett beslut nu, äntligen, och det är att vi ska rikta in oss på att leta efter en lägenhet i stan i stället. Det blir inte billigare, men nu passar det våra liv bättre - trots allt.

2008-03-10

Helgens umgänge
Jag har haft en period nu när jag har haft noll lust att gå ut. Jag har tackat nej till after works och inte själv föreslagit någon. Jag antar att det här kommer att ändra sig snart, när våren kommer på allvar, när det blir ljusare ute. Det är så jag brukar fungera.

Men i helgen passade jag i alla fall på att träffa lite folk. Jag började med TT på lördagen. Nu var det åter igen alldeles för länge sedan vi sågs så vi hade massor att berätta och massor att prata om som vanligt. TT är härlig - en person med mer humor och självdistans är svår att hitta. Hon har börjat jobba nu och trivs bra men säger att det är stressigt, massor att tänka på och otroligt mycket att lära sig. Hur hon får ihop livet med sina arbetstider, två barn och allt annat är en gåta för mig. TT är bra att umgås med för med henne får jag definitivt skratta, mycket och ofta.

Efter TT åkte jag ut till Sollentuna för att hälsa på mina föräldrar, Maja och C. Det börjar synas lite att C är gravid nu - inte mycket, hon har fortfarande sina vanliga kläder, men vet man det så ser man det. Om förra besöket hos mamma och pappa blev en katastrof gick det här så mycket bättre. På något sätt är det enklare när även C är med, då blir det inte så många kollisioner mellan mig och mamma. Det är lättare att umgås på något sätt. Maja var otroligt gosig och spann som en motor hela tiden.

Jag hann en kort sväng hem till UP innan det var dags att åka iväg igen. Vi åkte hem till US för att titta på Melodifestivalen med honom och MB. Jag har egentligen noll intresse för Melodifestivalen men det var roligt att träffa killarna så det fick gå. I vanlig ordning var det en massa prat om tjejer, grova skämt till höger och vänster. Jag tycker om både US och MB men kan på sätt och vis ändå förstå att MD valde bort umgänget med dem, för de tar fram en sida hos UP som jag inte gillar. Han blir mer som dem, mer som sitt tidigare jag, den han har varit stundtals förut. Jag föredrar honom som han är nu ändå.

2008-03-07

Framtidens kvinnliga ledare
Igår var jag på ett Shortcut-event, en gala där man skulle utse årets mest inflytelserika kvinnliga ledare under 35 år. Det var en fascinerande kväll på så sätt att det var länge sedan jag såg så många kvinnliga unga karriärister samlade på ett och samma ställe - vackra, piffiga och elegant stylade. Under åren sedan jag lämnade Telia har jag helt kommit ifrån den världen, men nu är jag på väg tillbaka igen.

Syftet med galan var att uppmärksamma unga tjejer som har lyckats i arbetslivet, dels för att premiera dem själva men också för att ge andra tjejer bra förebilder, personer som visar att det går att kombinera både att vara kvinna, ung och framgångsrik. Det är fortfarande nödvändigt att göra så, tyvärr. UP var med på minglet och vi stod och diskuterade hur många kvinnliga respektive manliga chefer vi känner. Vi kände löjligt få kvinnliga chefer och löjligt många manliga.

Nyamko Sabuni och Mona Sahlin var båda med på galan och Nyamko förvånade mig genom att vara så liten, som ett barn nästan. Hon höll ett tal om hur viktigt det är att fortsätta främja kvinnliga chefer och sa att hon önskar sig en tid när vi inte ens längre behöver prata om kvotering. Mona Sahlin såg jag inte till men konfrencieren kommenterade att hon var snygg och jag tänkte direkt att det hade hon aldrig sagt om en man; kommenterat hans utseende på det sättet, som att det är det som visar hans värde. UP sa också det när alla de nominerade kvinnorna visades upp, att det var förvånande att varenda en av dem var så vacker. Som att utseendet var nödvändigt för att lyckas inom sin karriär, som att det inte räcker med att bara vara duktig.

Vi träffade på ett par bekanta till UP också, en kille och hans fru som nog inte var äldre än mig. Hon sluddrade lite när hon pratade och man såg att det var något hos henne som inte var riktigt som vanligt. Lite senare fick jag höra att hon har varit med om en hjärnblödning och första tiden efter sjukdomen var förlamad i halva kroppen. Så kan livet också förändras.

2008-03-06

Födelsedagsmiddag och tankar
Igår fyllde UP's mellanbror LP år och bjöd på middag hemma i Lännersta. Det LP, hans båda barn och deras mamma, UP, jag och hans mamma AP. Maten var god och middagen trevlig med undantag för när dottern, fem år gammal, fick ett totalt utbrott - i vanlig ordning tydligen - och blev förvisad från bordet. Det är nog inte så himla lätt att ha barn ändå.

Efter middagen var det meningen att jag och UP skulle åka in till stan för att gå på bio, en gratis förhandsvisning. Men vi var så trötta båda två så vi orkade helt enkelt inte åka iväg en gång till. Vi skjutsade hem UP's mamma och åkte sedan hem till UP.

Det var en kväll som kunde ha blivit till inget speciellt alls. Men så helt slumpmässigt tog jag ut en bok ur bokhyllan - "Den lille prinsen" i en vacker engelsk utgåva med fina bilder. Jag slog upp boken helt planlöst och på första sidan hittar jag en vacker kärlekshälsning från en av UP's tidigare flickvänner, en som jag vet har betytt mycket för honom. Efter det blev kvällen helt fel. Jag frågade UP vad han tyckte om boken och han sa att han hade tyckt att den var bra. Så frågade jag vad han tyckte om boken jag gav honom i julklapp förra julen. Den har han inte läst, så den tycker han än så länge ingenting om.

Det är en skitsak men för mig, i den stunden, blev det till en jättegrej, detta att UP tog sig tid att läsa den fina boken från exet, men den han fick från mig har han inte värdesatt så högt att han har velat prioritera och lägga någon tid på att läsa den. Visst, min presentbok är bara en vanlig pocket från en relativt ny och okänd författare, inte att jämföra med den fina klassikern som den andra tjejen gav honom. Men ändå. Det är något jag valde ut till honom, för att jag trodde att det var något han skulle uppskatta. Det är kanske inte viktigt men det blev det ändå. Kanske klarar jag helt enkelt inte av det här. Kanske kommer det förflutna alltid att ligga emellan oss på något sätt. Jag önskar bara att det ska gå över, att det ska försvinna. Att vi ska få den där nystarten som jag har önskat oss hela tiden, utan gamla flickvänner som spökar överallt. Det måste lösa sig.

2008-03-05

Saker jag undrar över
Det finns vissa saker jag undrar över.

Hur kommer det sig att så många uteliggare/alkoholister/knarkare har hund? Är det inte ganska svårt, för att inte tala om dyrt, att köpa en hund? Kan en person som inte ens kan ta hand om sig själv ta hand om ett djur på ett så bra sätt att djuret inte far illa?

Varför är det så vanligt att personer blir uppgraderade till chefer enbart baserat på deras kompetens inom ett visst område - även när sagda person allt som oftast är fullständigt inkompetent inom området att samarbeta och vägleda medarbetare?

Hur är det egentligen med människor vars liv verkar gå ut på att vara så jävliga som möjligt mot andra, personer som inte kan kommunicera utan att vara otrevliga, som inte kan interagera med andra utan att ta rollen som dryg översittare? Hur mår de egentligen i slutet av dagen? Känner de stolthet över sig själva, är de nöjda med sina prestationer som medmänniskor?

Hur kommer det sig att hur mycket kläder jag än köper och äger så vill jag alltid ha mer? Varför tröttnar jag så fort på det jag har?

Det är sådana saker jag kan fundera över ibland.

2008-03-04

Det bästa beslutet någonsin
Idag är jag mer säker än någonsin på att jag gör helt och fullt rätt som lämnar mitt jobb. Det här är som ett skolexempel på varenda fel man överhuvudtaget kan göra på ett företag.

Idag har jag till exempel fått veta att en annan person har tagit över en del av mina arbetsuppgifter, och det gäller då även att göra om saker som jag redan har suttit och lagt ner flera timmars arbete på - uppenbarligen helt i onödan. Jag har inte fått någon som helst feedback på det jag har gjort, trots flera påminnelser från min sida, utan helt plötsligt dyker det bara upp ett mail om att en annan person har skrivit om mitt material och att det är det nya materialet som ska användas. Jaha? OK, tack för infon då...

Min chef kommunicerar inte med mig överhuvudtaget längre. Till och med om jag ställer en direkt, akut fråga som jag måste ha svar på för att kunna färdigställa min uppgift, får jag bara ett svävande "jag återkommer" till svar - och sedan hör jag ingenting mer.

Nu har jag slutat bry mig. Jag gör det jag absolut måste men inte en sekund mer. Jag tänker inte driva på någonting eller någon person för att kunna göra mina saker klara utan blir det av så blir det. Jag tänker inte längre engagera mig i någonting annat än att rensa min dator och gå härifrån.

Hade jag inte vetat att jag har ett annat arbete att gå till snart så hade jag väl skjutit mig i huvudet i ren frustration.

2008-03-04

En vanlig måndag
Igår var ännu en sådan dag när jag var glad att jag ska lämna mitt gamla jobb för ett nytt. Jag kan inte ännu säga att jag ser jättemycket fram emot det nya jobbet. Nu längtar jag mest efter att vara ledig, att få tid att bara landa och återhämta mig. Bara nio arbetsdagar kvar nu.

Efter jobbet blev det en timmes stenhård träning. Ett bra pass som vanligt och jag känner att jag är på väg åt rätt håll nu även om jag inte är i toppform ännu. Men det ska komma. Instruktören berättade att han ska vara tjänstledig ett halvår och jag hann precis börja fundera över hur jag ska lägga upp veckans träning i stället men kom sedan på att jag behöver ju inte bry mig längre. Jag kommer att ha ny arbetsplats, nya tider, kunna träna inne i stan varje dag om jag vill. Så mycket lättare livet kommer att bli på det sättet!

UP hämtade mig efter träningen och vi åkte hem till mig. Det blev en lyxig måndagsmiddag med min goda lax med sherrysås och till och med ett glas vitt, kallt vin till. En perfekt avslutning på dagen.

2008-03-03

Bryta mönstret
Den här helgen har varit totalt händelselös. Jag har knappt varit utanför dörren, knappt träffat en människa förutom UP. En kort fika med hans mamma igår kväll och en liten tur till Länna för att köpa ny skidjacka är det mest spännande som har hänt i helgen.

Jag och UP lyckades både på lördagen och söndagen fastna i idiotiska, onödiga diskussioner om gamla händelser, gamla gräl som av någon anledning inte kan få förbli döda och begravda. Vi har släppt det nu, allt är bra igen, men det tar så otroligt mycket onödig energi från oss båda och det får mig att börja fundera över hur man gör för att bryta tankemönster en gång för alla.

Jag är väl medveten om vad min irritation kommer av nu och min önskan är bara att jag ska kunna bli lika neutral över det här som UP är. Att jag bara ska kunna se det och tänka "jaha", i stället för att gå i taket av vrede varje gång jag blir påmind. Jag vet bara inte hur jag ska göra. Det är nog lättare att bryta ett handlingsmönster än ett tankemönster, lättare att stänga av en handling än en känsla. Hur gör man?