onsdag 21 juli 2010

2010-07-21

Arv och miljö
Jag undrar hur mycket av våra beteenden som beror på arv och hur mycket som egentligen kommer av miljön, av hur vi blir uppfostrade och hur vi lever. Jag vill gärna tro att vi kan förändra oss hur mycket vi vill, men ibland tvivlar jag. Jag ser hur jag själv på många sätt blir mer och mer lik mina föräldrar - till exempel i min osäkerhet, i min blyghet bland främmande personer, i min oförmåga att unna mig själv ett lyckligt liv.

Mina föräldrar har aldrig lärt sig att vara lyckliga och jag undrar om de ens någonsin har tyckt om varandra. Idag lever de tillsammans i den sortens djupa förakt som bara kan komma av mer än fyrtio års dåligt äktenskap. Så vill jag aldrig bli - det får aldrig hända utan då lever jag hellre ensam, för den typen av relation är bara destruktiv.

C hanterar livet bättre än jag - hon liksom stänger hjärtat och låter det svåra rinna av. Hon är hårdare än jag på det sättet. Jag själv har alltid hjärtat på vid gavel, nästan, och jag kan bli så orimligt ledsen över saker som egentligen inte är så viktiga för andra. Överempatisk, kanske man kan säga. Livet är verkligen något att jobba på, ständigt, ständigt.
2010-07-21

Exakt en månad
Idag, om exakt en månad, står jag och U uppklädda och fina - och säkert jättenervösa - i full färd med att bli fotograferade på bröllopsdagen. Det är inte klokt. En månad kvar bara!

Jag vet att alla välorganiserade och superduktiga brudar och brudgummar är klara med varenda förberedelse sedan länge. Det är inte vi. Vi har massor kvar att göra men av någon märklig anledning har jag ändå en känsla av att vi faktiskt kommer hinna. Hur det ska gå till har jag i och för sig ingen aning om, men på något sätt går det bara. Det är så. Det kommer att bli bra, jag tror det!

När det gäller vår lilla bröllopsresa står Irland just nu högst upp på min lista. Irland är sagolikt vackert - jag reste runt där med MD för några år sedan och förälskade mig i naturen och alla underbara trevliga hjälpsamma människor som vi mötte överallt. Jag lovade mig själv att absolut komma tillbaka! Frågan är nu om U är lika såld på idén eller om han vill något annat. Jag har tittat efter flygbiljetter och det finns i princip ingenting kvar, så vi har inte mycket betänketid att spela på. Är det något vi kan falla på så är det det, att vi inte tar beslut tillräckligt snabbt - så som det brukar vara i vårt fall.

En månad kvar bara. Sedan är vi man och hustru - otroligt! Det är då det börjar!
2010-07-21

Några höstfavoriter
Igår fick jag hem HM's höstkatalog. Där fanns inte någon uppsjö av intressanta saker men några godbitar hittade jag i alla fall: en svart långkofta som jag har letat efter länge, en lila cardigan - jag ska ju ha mera färg i min garderob! - en svart tröja med lite puffärm, inte för mycket för det blir inte bra, och ett par röda ballerinaskor. Nu har jag ju egentligen mer än tillräckligt med skor och koftor, men tja, vissa saker är helt enkelt väldigt användbara, så är det!

Naturligtvis blir det säkert en del shopping i London också. Jag ska egentligen inte leta efter något speciellt, men springer jag på en fin stickad klänning i svart eller någon annan färg så tackar jag inte nej. Likadant om jag av en händelse skulle råka hitta ett par guldfärgade loafers... och... ja, det finns alltid plats för lite till i garderoben! Jag ser fram emot London!

Vi har kommit lite längre i vår semesterplanering som tur är. Det blir vandring kring Jämtlandstriangeln, som jag tror kommer bli jättefint och alldeles lagom långt för den tid vi har på oss. Vi får ju räkna med ett par dagar bara för att resa fram och tillbaka också. När det gäller bröllopsresan direkt efter bröllopet så lutar vi just nu åt Irland. Vi har alltså inte bokat någon resa och det är exakt en månad kvar idag, bortsett från allt annat vi har att göra. Puh. Jag visste att det skulle bli så här och ändå är det precis där vi är nu. Inte bra alls och vi måste verkligen lägga på ett kol för att få ihop allt i tid.

tisdag 20 juli 2010

2010-07-20

Mera förberedelser
Igår fick jag faktiskt lite gjort på jobbet, men idag sitter jag hemma och då går det sämre - jag halkar ohjälpligt iväg i bröllopsfunderingar. Idag ska pappa iväg på en ny undersökning, skiktröntgen. Jag hoppas igen...

Träningen igår var den bästa på länge! PA körde lite teaminstruktion med AGl som också är otroligt bra och inspirerande och resultatet blev därefter - en sal med cyklister som verkligen brann och hejade och peppade varandra till tusen. Jag och min ständige cykelgranne B samkörde bra och turades om att stå upp och dra åt varandra och det gick hur bra som helst, så roligt! Jag hade nästan funderat på att ta ledigt från träningen på onsdag men efter gårdagens pass insåg jag direkt att det går inte, jag måste dit igen!

Nu är det åter bröllopsförberedelser som gäller. Jag hämtade mina ringar igår, lagade och klara. De är fina och så maffiga så jag nästan själv tappar hakan, de kommer verkligen att synas, det är ett som är säkert! U har jobbat med att fylla i diverse intyg till AyG som måste ha visum för att kunna komma hit eftersom hon är turkisk medborgare, och själv har jag funderat på musik, brudvalser i första hand. Jag har också lyckats få tag i kontaktuppgifter till den som kanske vikarierar som organist på vårt bröllop, men på församlingen kände de inte till att det skulle vara någon vikarie så man vet aldrig. Jag ska i alla fall maila till kanske-vikarien och håller tummarna för att han är bättre på att läsa mail än den ordinarie. Nu - jobba vidare!

måndag 19 juli 2010

2010-07-19

Sista arbetsveckan
Äntligen är min sista jobbvecka här! Jag kommer inte ens att jobba hela veckan utan max till och med onsdag, inte en sekund till. Det ska bli så otroligt skönt med semester!

Helgen har annars varit lugn - det är knappt en kotte som jag känner som är kvar i stan så det finns inte någon uppsjö av vänner att träffa direkt. På fredagen var jag hos mina föräldrar och Maja och åt middag vilket var trevligt, och när jag kom hem hittade jag ett brev i brevlådan. Det var anonymt med hälsning från "Möhippedeltagarna" och informerade mig om vad jag på möhippedagen ska ha på mig och vad jag ska packa med mig. Jag kan inte säga att brevet gjorde mig mycket klokare och framför allt vet jag fortfarande inte när möhippan kommer att vara, även om jag har en aning.

Till skillnad från andra "normala" människor tycker jag inte att det här med möhippan är ett dugg lockande. Tvärtom gav mig brevet bara panik - jag ringde till U och försökte få honom att berätta om möhippan skulle vara redan nästa dag eller när det blir. Det jag ville veta var egentligen om jag ska kunna sova lugnt och ha en lugn morgon eller om jag måste sitta vaken och uppklädd tidigt mer eller mindre varje dag fram till bröllopet för att se om något kanske händer. U sätts i en svår sits för han vill ju egentligen inte berätta någonting alls, och det förstår jag. Hur som helst, det här med möhippan är helt klart det sämsta med bröllopet och en stor del av mig skulle egentligen bara vilja fly landet fram till bröllopsdagen.

På lördag förmiddag kom ett sms från U. Han skrev att han var på väg hem tidigare än tänkt. Han hade helt enkelt ledsnat på US fasoner och bestämt sig för en tidigare båt hem. US har tydligen inte varit det minsta trevlig under Gotlandsvistelsen. Han har enbart gått in för att supa ner sig och glassa runt på diverse andra jättestora flashiga motorbåtar, och han hade behandlat U och den andra killen som var med mer eller mindre som besättning - de skulle bära sprit från Systembolaget, hålla ordning och underhålla gästerna som US bjöd dit och så. Kul kille kan man säga och en del av mig är faktiskt inte ett dugg förvånad heller eftersom jag har sett den sidan av US förut.

På eftermiddagen tog jag en promenad till Fridhemsplan och gick runt och ordnade med lite ärenden i diverse butiker. Jag måste köpa en ny parfym så jag passade på att prova ett par jag funderar på, och kom dessutom hem med en ny vit t-shirt, en mascara och en bh. Bara roliga saker med andra ord! På kvällen åkte vi ut till SS för middag. Det var första gången jag såg henne utan peruken och ja, det var skillnad att se henne så helt utan hår. Men hon verkade i alla fall pigg och vid gott mod och nöjd över att den sista cellgiftsbehandlingen för den här gången var avklarad. Som vanligt bjöd hon på en perfekt tillagad middag i sitt lika perfekta hem. En sak kan man vara säker på när det gäller SS: hon bjuder alltid på rena rama gourmetmaten och hennes hem är rena skolan i hur man ska inreda för att få det så fint som möjligt. Som alltid kom vi hem proppmätta och fulla av inspiration både för matlagning och inredning.

Faktum är att jag åter har börjat bli så grymt sugen på att inreda hemma. Vi blir liksom aldrig klara och jag vet att före bröllopet kommer vi inte att hinna med någonting, vilket är lite trist men det är som det är bara. Jag vill i alla fall snart få hem min fina brudkista som morfar snickrade till mig. Den har i flera månader stått på AP's vind men där ska det ju inte stanna. Den kommer att få bo i arbetsrummet, bara U får undan kartongerna som fortfarande står kvar där.

Vi hade en lugn hemmasöndag. Vi promenerade Kungsholmen runt, vilket var skönt och välbehövligt. På kvällen mötte vi mina föräldrar för att gå på mässan i Allhelgonakyrkan. Kyrkan är fin och den tror jag kommer att bli bra för vårt bröllop, men däremot är jag inte ett dugg imponerad av personalen som jobbar där. Vad vi än frågar om så får vi bara till svar att det löser sig, men även om de är jätteerfarna så är ju inte vi det och vi vill veta hur allt funkar för att kunna känna oss helt trygga på vår bröllopsdag. Igår fick vi helt "by the way" veta att vår inbokade organist inte kommer att spela utan det blir en vikarie. Vi har inte fått veta hans namn och vi vet inte hur vi ska komma i kontakt med honom för att informera om vilken musik vi ska ha på bröllopet. Prästen vi träffade igår menade att vi inte ens behöver informera om musiken i förväg, men det känns ju rätt viktigt ändå med tanke på att organisten dessutom ska ackomanjera ÅD som ska sjunga.

En annan sak är tidsplaneringen. Vi har tidigare fått veta att vi kan komma till kyrkan i god tid och gå in i något litet sidorum och vänta på vår tur. På så sätt löser vi tre saker: vi undviker att störa den pågående vigseln som hålls innan vår, vår fotograf hinner fotografera våra bröllopsgäster, och framför allt får vi lite tid att fräscha upp oss, kanske få i oss något litet för att hålla blodsockret uppe och vi undviker att möta våra gäster utanför kyrkan eftersom vi är där före dem. Utifrån den informationen har vi planerat hela vår dag före vigseln, vad gäller fotograf, frisör, lunch och allt annat. Fotografen kommer att ha ett ytterligare jobb samma dag så hennes tidplanering kan vi inte ändra. Men igår sa prästen att nej, det går inte alls, det enda är att vi måste komma till kyrkan strax efter utsatt tid och bara gå rätt in och vigas. Det håller helt enkelt inte och idag ska U ringa till församlingen för att höra hur vi egentligen ska lösa det. Som tur är har vi en annan präst än den vi träffade igår och jag hoppas att hon har lite bättre koll och framför allt tar oss lite mer på allvar än den vi har mött nu. Suck. Ja, allt löser sig väl, men det här är en väldigt viktig sak för oss vad prästen än säger. Vi får se vad som kommer fram efter U's samtal med dem idag. Fortsättning följer.

fredag 16 juli 2010

2010-07-16

Lugn fredag
Idag kör jag hemarbete igen. Det är så lugnt och stilla på jobbet och det känns helt enkelt inte meningsfullt att sitta en hel dag på kontoret när jag lika väl kan få lika mycket gjort hemifrån, nu när det är så folktomt på kontoret som det är i mitten av juli.

Träningen igår gick strålande faktiskt, även om det var tungt, men nästa vecka ska jag definitivt lägga på ett extra kilo på bicepsträningen. Jag klarar det garanterat och man måste ju utmana sig själv för att bli bättre, så är det bara.

Annars blev det inte mycket gjort av mina ärenden igår. Oljeflaskan fanns inte där jag trodde jag skulle hitta den och inte heller manschettknapparna. Jag lyckades hitta dem i en butik men där var det så lång kö så jag hann inte vänta eftersom jag skulle träna. Men nu vet jag i alla fall hur de ser ut i verkligheten så jag får slå till någon annan gång i stället. Typiskt nog upptäckte jag att dragkedjan i mina favoritshorts är trasig. Jag har tänkt ha med shortsen till London nästa vecka så det får helt enkelt bli en snabbinsats idag: iväg och leta ny dragkedja och sedan hem till mina föräldrar där mamma får hjälpa mig att sy dit den. Att sy är definitivt inte min starka sida - jag klarar mig hyfsat men när det gäller lite svårare saker som att byta ut en dragkedja så behöver jag hjälp av någon som kan bättre.

U har inte bestämt när han ska åka hem från Gotland. Jag pratade en stund med honom igår och då var han otroligt nog besviken på US. U hade förväntat sig att de skulle göra olika saker och åka till olika ställen men det enda US vill göra är tydligen att hänga bland de stora båtarna i hamnen, festa konstant och kanske sova lite mellan varven. Själv är jag inte förvånad - min bild av US i kombination med sommar och rosévin är ungefär den. Jag är snarare mest förvånad över att U är förvånad, men så kan det vara.

torsdag 15 juli 2010

2010-07-15

Lugnt på jobbet
Det är så stillsamt på jobbet nu så det är inte klokt. Knappt någon som jobbar och inga nya ärenden eller uppgifter som kommer in. Jag har saker att göra men ingen som helst tidspress vilket är skönt. Det passar mig bra också eftersom jag nu i stället kan lägga lite mer tid på att planera bröllop och semester som ju också behöver fixas. Idag på lunchen ska jag passa på att göra ett par ärenden: lämna tillbaka en matta på Mio som inte passade hemma, leta efter en oljeflaska från Cult Design och dessutom titta efter morgongåva till U. Jag har en idé som jag tror skulle passa: ett par manschettknappar från Efva Attling. U har manschettknappar men det är en variant som han fick av sina föräldrar när han tog studenten eller något liknande, så en uppdatering vore kanske inte fel.

Jag körde mitt vanliga cykelpass igår och det var jobbigt som vanligt. Vi kör långa intervaller nu: fem minuters hårdkörning, sedan en minuts vila, så igång i fem minuter igen. Så fortsätter vi hela passet. Det låter kanske inte så tufft men jag kan lova att mot slutet av passet är det nästan så att man trillar av cykeln i ren utmattning. Jag ska i alla fall se till att hålla igång tills semestern börjar för jag mår helt klart bättre så.

Annars har det inte hänt mycket. Jag har ordnat ett par bröllopsförberedelser men det är fortfarande mycket kvar förstås. Jag åt middag på balkongen, strök och lagade lite kläder som har legat i evigheter, och pratade lite med U som är framme i Visby. De verkar ha fullt ös där, inte helt oväntat kan jag väl tillägga. I kväll blir det styrketräning för mig och sedan rullar resten av veckan på som vanligt.

onsdag 14 juli 2010

2010-07-14

Bröllopsfunderingar igen
Läkarna hittade inget fel på pappa igår. De konstaterade att han har blodbrist, men sa att de inte kunde se något annat. Han ska åka vidare på fler undersökningar, fler specialister. Jag är lättad så här långt, men C tror inte på det. Hon är fortfarande övertygad om att läkarna ser något som de inte berättar ännu, innan alla tester är klara. Jag försöker att inte tro någonting längre.

BC och HT kom förbi på lunch med sin lilla son. U fick stå för matlagningen medan jag försökte jobba. Det var trevligt att träffa dem, även om jag förstås var totalt okoncentrerad. BC och HT kommenterade att vi verkade så otroligt lugna och coola med tanke på att det bara är en dryg månad kvar till vårt bröllop, men jag har en känsla av att vi är så pass coola bara för att vi inte riktigt har insett hur kort tid som är kvar. Egentligen har vi fortfarande massor att göra: välja psalmer, välja ställen att fotograferas, besöka kyrkan och ta reda på var vi ska stå och var vi ska gå in och "gömma oss" innan vigseln, U ska köpa skor, beställa ring och få sina byxor utsydda, vi ska göra bordsplacering, skriva ihop festprogrammet, göra spellistor till dansen på kvällen, boka resa till veckan efter bröllopet, träffa prästen, träffa fotografen, hinna umgås med våra utländska gäster när de kommer hit och jag vet inte allt. Jag har i alla fall lämnat in mina diamantringar till guldsmeden och det var inga problem att få ringen lagad utan kostnad. Jag får väl säga att det var tur i oturen att detta hände nu när jag fortfarande har lite tid på mig, och inte veckan innan bröllopet för det hade varit värre.

Som sagt, det finns fortfarande massor att göra men av någon anledning är jag ändå inte så där riktigt stressad ännu. Det lär komma men just nu känner jag mig märkligt lugn, trots att nästan två veckors planeringsjobb kommer att försvinna när vi åker bort på semester. Som tur är har jag så lugnt på jobbet nu så jag kan lätt stjäla lite tid till planeringen i stället och jag har en känsla av att den tiden kommer att behövas. U är helt lyrisk över det fina vädret nu och vill hela tiden göra andra roligare saker än att förbereda bröllopet, men jag håller tillbaka honom och hävdar att vi måste göra det här nu, vi har inget val för tiden springer iväg annars.

Efter att U hade åkt iväg till Utö för vidare färd till Gotland igår kväll så drog jag på mig träningskläderna och gav mig ut på en powerwalk runt Kungsholmen. Varenda liten park och strandkant var fylld av människor som solade, hade picknick och njöt av sommarkvällen, och jag kände mig hurtig värre där jag knallade på i rask takt. Det var i alla fall en otroligt skön promenad, kanske 8 kilometer eller så, vilket tar en och en halv timme ungefär. Precis lagom. I kväll blir det cykelpass och det lär bli desto värre i den här värmen, men det behövs det med.

tisdag 13 juli 2010

2010-07-13

Väntan
Det blev ingen träning igår. Värmen var så tryckande så jag fick migrän på eftermiddagen och fick avboka passet i sista sekunden. Synd, jag ville verkligen träna, det är ju något jag alltid ser fram emot. Det blev bussen hem i stället och ett bad i Mälaren i stället. Det var ju jätteskönt men ändå, träningen saknar jag.

Jag är okoncentrerad nu. Väntar och väntar på besked. Jag skulle inte tro att vi får veta något definitivt om pappa idag. Antagligen måste han skickas vidare till ännu en läkare, mer väntan, mer ovisshet. Jag har sagt till honom att han borde ha sökt sig till en privatläkare direkt i stället, men det vill han ju inte lyssna på. Han utgår bara från att det är alldeles för dyrt och jobbigt och krångligt, så han avstår. Själv är jag chockad över vilken tid det tar. Läkaren i Ångermanland sa till pappa att det var bråttom, han måste åka hem till Sollentuna och träffa en annan läkare direkt. Trots det tog det en hel månad innan journalen skickades iväg och han fick tid här nere. Helt otroligt, jag menar hur amatörmässig kan vården bli??

Idag jobbar jag hemifrån. Det är så lugnt på jobbet nu så jag skulle egentligen lika gärna kunna ta ledigt, men jag sparar mina semesterdagar och jobbar på halvfart i stället, om ens det. BC och HT ska komma hit och äta lunch men U får ta ansvar för dem eftersom han är ledig nu. I kväll åker U till Gotland och sedan är jag själv igen. Det finns massor att göra här så jag tror inte det går någon nöd på mig men jag tror ändå det blir jobbigt att veta att han är just där han är med dem han är där med.

Pappa ringde just. Utöver allt annat har de nu haft inbrott i bilen, som står i garage. Bilen var fullständigt trashad - det gick inte ens att köra därifrån med den utan de fick ringa efter bärgare. Eftersom det är en gammal bil så är det förmodligen inte ens idé att försöka laga den med tanke på självrisken, utan det är nog lika gott att skicka den till skroten. Så tråkigt och totalt meningslöst och verkligen det sista mina föräldrar behöver nu. Pappa pratade redan om att han måste köpa ny bil direkt, eftersom han måste åka tillbaka till Ångermanland så fort som möjligt. Att gå här nere i Stockholm hela sommaren är otänkbart för honom, han gör vad som helst för att slippa det. Ibland undrar jag verkligen varför saker och ting händer och jag tänker att snart måste det vända, snart måste det hända något bra. Det räcker nu.

måndag 12 juli 2010

2010-07-12

Oro
Jag har just pratat med C som just har pratat med läkaren som pappa ska träffa i morgon. De har sett en förändring vid röntgen i Ångermanland och C och läkaren tror båda att det sannolikt kan vara en tumör som har spritt sig till lungorna. Det skulle förklara att han är så andfådd numera, han som alltid haft bra kondition.

Nu ska jag inte ta ut något i förskott - pappa har trots allt inte varit på undersökningen ännu. Men ändå. Jag blir livrädd förstås. Vad gör man om..? Vad händer då? Jag tänker behandlingar, cellgifter, strålning, operation, det som SS går igenom nu. Bröllopet om en månad när vi ska stå där och skratta och låtsas att allt är toppen, trots att det kanske då är katastrof. Jag tänker på mamma, hur ska hon klara det här? Hon som oroar ihjäl sig för precis allt, hon som ser varje liten sak som livsfarlig, som bara blir mer och mer nervös och orolig och stressad ju äldre hon blir. Hon kommer att gå under om det här händer. Om det här händer. Det har inte hänt ännu. Vi vet inte. Bara kanske. Jag undrar hur lång tid det tar att få besked. Hoppas det går snabbt.

Jag tänker på GW, mammas syster, min moster. Efter hennes död i cancer, 61 år gammal, konstaterades att hon hade fått en alltför hög dos av cellgifter. Det var därför det gick så fort när hon väl påbörjade behandlingen. Medicindosen var så stark så den slog ut allt, inklusive hennes liv. Hon dog i princip inte av sjukdomen utan av behandlingen. På begravningen sa min kusin HWi att han alltid hade trott att han skulle ha mer tid. Så blev det inte för dem och jag undrar hur det blir för oss. Jag har liksom också alltid trott att vi skulle ha tid. Nu vet jag inte längre. Jag vet ingenting. Jag kan bara hoppas.

U sa i telefon att oavsett vad det är så är dte viktigaste att pappa vill bli frisk igen. Vill han inte, om han inte kämpar för det, så kommer det inte att gå bra. Och jag tänker på pappa, hur extremt pessimistisk han alltid är. Han som avskyr allt, han som bara ser problem och inga möjligheter, han som aldrig vill något alls och som bara skyller varenda missöde i livet på andra. Allt är någon annans fel. Ska han kämpa? Kommer han att göra det? Eller kommer han bara kliva vidare in i offerrollen och ge upp? Pappa som gång på gång har sagt att han nog inte kommer att vara med på vårt bröllop om en dryg månad för då är han nog död, minsann! Som om det var ett skämt. Som om det på något sätt skulle vara roligt, något att skratta åt. Men jag kan inte skratta alls just nu.
2010-07-12

Som i Tropikerna!
Årets svenska sommar är nästan bisarrt varm. Eller, vi har passerat stadiet för värme och landat i helt otrolig hetta. Igår morse var det 31 grader varmt och efter det brydde jag mig inte ens om att titta på termometern. Jag kan inte minnas när vi sist hade en sån här sommar i Sverige. Varmt kan det vara, och soligt, men vecka efter vecka med över 30 grader? Det är sällsynt! Jag tänker tillbaka på den evighetslånga urkalla vintern som jag var så otroligt trött på till slut, all fin snö till trots, och jag vill verkligen inte klaga på värmen. Det här är otroligt!

Jag har haft en lugn helg - man orkar inte göra så mycket i hettan. I fredags var jag hemma när U gick ut och åt med ASj och några fler. Jag kom på att jag måste läsa om Harry Potter och dödsrelikerna inför premiären av nästa film, och den boken är ju precis som alla andra i serien så grymt bra så jag fastnade och lästa 350 sidor på en kväll. Jag fortsatte läsa på lördagkvällen och lite på söndagen och sedan var boken slut, alla över 700 sidorna.

U åkte ut till Utö med US och gänget i lördags. Han passade på eftersom jag ändå var uppbokad - jag hade lovat mamma att hjälpa till att vara barnvakt åt SL eftersom C och Ö skulle gå på bröllop. Det är egentligen inget problem för mamma att passa SL själv, men så här i hettan litar hon inte riktigt på sig själv eftersom hon kan drabbas av yrselanfall, och därmed fick jag vara med som backup. Pappa har kommit hem eftersom han ska på läkarbesök här i morgon, och han verkade piggare och gladare än i Ångermanland av någon anledning. Annars brukar det ju vara tvärtom - det brukar vara där han lever upp och här han går och deppar. Jag hoppas i alla fall att läkarbesöket går bra och framför allt att de kan komma fram till vad det är för fel, även om jag tvivlar. Jag tror knappast att en AT-läkare (sommarvikarie) här kan hitta något som inte en AT-läkare i Ångermanland kan komma fram till. Barnvaktandet gick i alla fall bra - SL var glad och snäll i stort sett hela dagen förutom vid middagen. Vi tog det lugnt, tog en tur till lekparken och hällde i oss vatten mot värmen.

Maja fyllde 19 år i lördags! Det är fantastiskt - Maja, som har blivit så gammal som 19 år. Det förekommer ju men är klart ovanligt. Maja är mindre och smalare än någonsin, men hon verkar ändå vara i bra form. Jag gosade med henne så mycket jag bara kunde och hon spann så högt som en motor vilket alltid är härligt att höra. Jag hoppas att Maja kommer att vara hos oss i många, många år till.

I lördags hände något tråkigt förresten. Jag tog fram mina fina diamantringar för att prova dem - jag kan inte låta bli att göra det ibland, bara för att de är så fina - och till min chock märkte jag att en diamant i förlovningsringen är borta. Det är obegripligt - ringarna är ju inte använda överhuvudtaget och jag köpte dem så sent som den 31 maj. Jag räknar givetvis med att det går på någon garanti att laga ringen men jag tänker be dem titta igenom samtliga stenar för att se att de verkligen sitter fast. En sten som kan lossna så lätt som den här tyder ju inte på att jobbet är bra gjort. Givetvis har jag inte kunnat hitta stenen igen utan den är helt försvunnen. Synd men jag kommer som sagt vägra betala en krona för att få den lagad igen - någon kvalitetsgaranti måste de ju ha på sina varor.

Den här kommande veckan lär också bli lugn. Jag har min vanliga träning men annars ingenting särskilt inbokat. U åker iväg till Gotland med US, UJ och en kille till i morgon kväll så vi kommer knappt ses. Jag vet inte vad jag ska känna inför hans Gotlandsresa. Eller, jag vet precis vad jag känner. Jag tycker det är skitjobbigt att U åker iväg med tre killar som är de största partajarna i Stockholm, som alltid har tjejer omkring sig, som alltid festar mest och dejtar flest. Jag vet att U för några år sedan, precis innan vi möttes och kanske även i samband med det, var precis likadan. Nu har han väl lugnat sig, nu säger han att han är så säker på vad han känne för mig så han kan inte tänka sig att något skulle kunna hända. Men jag vet ändå att man aldrig har garantier när det handlar om andra människor. Man kan aldrig förutse vad som kan hända och vem man kan komma att möta, och jag vet också att U's gräns för vad som är OK att göra med en annan tjej är betydligt vidare än min gräns. Jag vet att vi har olika syn på det här och givetvis oroar det mig. Men jag kan inte göra något åt det, så är det bara, och när U är borta kommer jag göra mitt bästa för att inte tänka på honom alls. Det är mitt enda sätt att hantera det.

fredag 9 juli 2010

2010-07-09

Lite krångel och lite framsteg
Mitt body pump-pass igår gick jättebra! Jag la på extra vikter på benböj, triceps och axlar och kände mig urstark. Snart är jag kanske redo att lägga på extra vikter på biceps också, tjoho! Det är roligt att träna när det går så bra som igår!

U lyckades efter många om och men boka våra flygbiljetter till London igår. Vi fick inte riktigt de flygtider vi hade tänkt oss, men det blir nog bra ändå. Huvudsaken är att vi kommer iväg. Självklart gick inte bokningen utan krångel och vi kan sammanfattningsvis säga att SAS antaligen har den sämsta och minst serviceinriktade kundservicepersonalen på planeten. Ibland kan man verkligen undra vad det är för fel på folk.

Så fort bokningen var klar ringde jag i alla fall till Lincoln House Hotel för att boka rum. Det var det hotellet jag hittade i höstas när jag var iväg med EE och JP. Priserna är bra för att vara London och läget är också toppen. Tyvärr börjar det ju bli fullbokat även där nu så det slutade med att vi måste byta rum den tredje natten. Jag tror att det blir svårt att hitta ett bättre alternativ nu men ska ändå kika runt lite för säkerhets skull.

Sagas ögoninflammation ser förresten mycket bättre ut nu och jag har därför avbokat besöket hos veterinären. Skönt det, det hade inte varit roligt att behöva åka kommunalt med henne genom stan för att komma dit i värmen.

AG har äntligen svarat på vår bröllopsinbjudan, ungefär tre veckor efter senaste OSA. Ja ja, hon svarade i alla fall... Hon ska komma men behöver tydligen ett visum för att få resa in i Sverige. Jag vet inte om det beror på att hon är turkisk medborgare eller om det beror på att hon bor i USA? För att få ett visum behöver hon kopior på mitt och U's pass, ett officiellt brev där vi förklarar att AG är inbjuden till vårt bröllop, samt ett exemplar av vår bröllopsinbjudan som ska skickas in till myndigheten. Otroligt! Jag är glad att hon vill komma men suckar lite ändå... Hennes man DW kommer kanske men det är inte säkert och där vill de ha möjlighet att bestämma sig i sista minuten - nja, helst inte! Det är inte så roligt för oss att boka plats för någon och sedan tvingas betala om personen i sista minuten tackar nej. AG vill också ha med sig en turkisk vän som date på bröllopet om DW inte kan komma men där måste vi ju säga nej, precis som vi har gjort till SS och ASj. Inga dater, bara etablerade partners.

Nu är det nästan helg igen och nästa vecka lär väl bli ännu lugnare på jobbet när ännu fler går på semester. Tur att jag har min träning som vanligt! Den kommande helgen blir nog lugn. I kväll är det kanske middag ute med ASj och ett gäng vänner till honom som jag inte känner. Jag får se, jag är inte jätteangelägen ärligt talat, men U kommer säkert vilja gå dit. I morgon ska jag hjälpa mamma att passa SL eftersom C och Ö ska gå på bröllop. Lugnt med andra ord, ingen stress!

torsdag 8 juli 2010

2010-07-08

Shoppingmissbruk?
Häromkvällen såg jag ett program om shoppingmissbrukare på TV. Det var kvinnor som bara måste köpa saker varje gång de gick in i en affär. Sådan är nu inte jag - jag är ofta fullt nöjd med att bara gå runt och titta på saker och kläder, även om jag också kanske är lite för road av det. Titt som tätt - ja, alltför ofta, absolut - kommer jag också hem med något nytt, men ändå känner jag mig sällan riktigt fin eller välklädd.

Jag undrar vad det beror på. Antagligen handlar det som allt annat i grund och botten om självkänsla. Jag vet med mig att min självkänsla inte är den bästa. I TV-programmet om shoppingmissbrukare var det en expert av något slag som uttalade sig och hans teori var att personer som shoppar för mycket gör det för att täcka upp för något behov, någon tomhet inom sig. De är ofta väldigt noga med sitt utseende, men känner sig trots det aldrig riktigt fina, och eftersom de har så dålig självkänsla så hjälper shoppingen inte heller. Hur många fina kläder missbrukarna än äger så känner de sig ändå inte bättre. Där känner jag igen mig. Jag vill oftast vara finklädd och är noga med hur jag ser ut, men som sagt jag känner nästan aldrig att jag riktigt lyckas ändå.

Sedan är det det här med vilken stil man har också. Jag kan känna att min egen stil är ganska tråkig. Jag gillar det klassiska och är inte mycket för verkliga trender utan håller mig till ungefär samma saker hela tiden. Jag är inte mycket för mönster utan det är nästan alltid enfärgat i enkla skärningar som gäller för mig. Jag har väl helt enkelt börjat inse vad jag passar i och då håller jag mig till det, trendigt eller ej. Det är enkelt men som sagt lite tråkigt.

Provrummen är en historia för sig. Ibland är provrummen en ren mardröm. Vissa butiker har inte alls förstått det där. De har någon läskig belysning som liksom kommer uppifrån och som med brutal ärlighet belyser varje cellulit och varje åderbråck och gör dem gigantiska. Sånt avskyr jag. Sedan finns det andra butiker, som har milda snälla beslysningar som gör att mina ben ser fantastiska ut - och det vill inte säga lite, för celluliter och åderbråck är annars precis vad det handlar om i verkligheten. Alla butiker som kan få mig att se snygg ut är mina bästa kompisar!

Och nej - jag är inte supersmal, men jag är vältränad och för att vara 37 år så ska jag ändå inte klaga alltför mycket. Jag jobbar på att tycka om mig själv.
2010-07-08

Ännu en dag
Jag körde cykelträning igår, stenhårt och jag tog ut mig fullständigt. Tack och lov hade jag min ständige cykelpartner B som peppade mig och jag försökte peppa honom tillbaka, men hjälp så tungt det var ändå. Idag blir det styrketräning, inte lika roligt som cyklingen men helt klart lika nödvändigt.

RL kom förbi och lämnade katterna senare på kvällen. De verkar ha haft det underbart hos honom i hans lilla hus på landet och jag tror helt klart att framför allt Saga kommer att längta tillbaka. Hon behöver vara ute mer än hon kan vara hos oss i stan. Som tur är handlar det i alla fall bara om två veckor nu innan de åker tillbaka till RL igen. Han berättade att Tuva hade jagat bort en annan katt från stugan igår, dock utan slagsmål utan bara genom att fräsa. Saga har fått någon slags ögoninflammation som RL inte trodde var någon fara, men jag ska självklart kolla upp det ändå. Det blir ett veterinärbesök i morgon, och det jobbigaste med det är att vi måste åka kommunalt dit. Det är inte jättelångt eftersom veterinären ligger i Vasastan, men det är ändå ingen höjdare att ta Saga på bussen - hon gillar inte alls att åka bil och jamar utan avbrott så bussen blir knappast roligare. Lika bra i alla fall att få det gjort så att hon blir bra igen. Det är i alla fall roligt att ha fröna hemma igen - de bidrar helt klart till mer liv och hemtrevnad och de är lika gosiga som alltid.

Det är lugnt på jobbet nu, nästan ingen som jobbar. Jag har saker att göra men det är bara gamla uppgifter som inte blivit klara och som inte heller är brådskande på något sätt. Ingen tidspress med andra ord och det finns gott om tid för andra saker, som bröllopsplanering och semesterplanering. Skönt det! Jag ska passa på att ta lite längre lunch idag och gå på stan och titta lite. Nu är jag sugen på inredning igen, leta efter mattor till vårt bibliotek och arbetsrum, leta lampor och annat som inte har blivit klart ännu. Det kommer att bli fint när det är klart.

onsdag 7 juli 2010

2010-07-07

Dags för katt!
RL ringde idag på lunchen. Han ska åka bort som planerat i helgen och därför kommer fröna hem till oss igen nu i kväll. Det ska bli roligt att ha dem hemma igen - hemmet blir liksom lite mer levande med katterna. Och säga vad man vill - jag har i alla fall världens bästa ex-man! Jag berättade för RL nu att jag och U ska gifta oss i augusti och han blev riktigt glad för min skull och gratulerade mig. Jag är glad att vi har förblivit goda vänner under alla år. Det blir i alla fall ett välbehövligt lyft att katterna kommer tillbaka igen - då är allt som det ska.
2010-07-07

En sanning
Igår såg jag filmen Mona Lisa Smile på TV. Jag har sett den flera gånger tidigare och tycker den är riktigt bra - jag fascineras av de olika karaktärerna och av deras utstakade öde - att gifta sig, få barn och vara den perfekta hemmafrun. Den som tänker och vill annorlunda anses som konstig och ska kväsas till varje pris. Filmen utspelar sig i New England i USA på 1950-talet och ja, jag är glad att jag trots allt inte levde där och då och på de villkoren. Ett märkligt sätt att leva helt klart. Jag var förstås tvungen att söka efter Wellesley College där filmen utspelar sig, och otroligt nog är det fortfarande ett college enbart för kvinnor. Helt klart fascinerande, jag undrar verkligen hur det är att studera och leva där!

Igår stack i alla fall ett citat i filmen ut lite extra, tack vare den sinnesstämning jag var.
"Att förändra sig för andra är att ljuga för sig själv", säger en av huvudpersonerna. Och det är ju så. Det är ju precis så jag känner. Varje gång jag låtsas vara någon annan än mig själv för att passa in, då ljuger jag för mig själv. Och ärligheten mot mig själv är den enda jag inte kan vara utan, för om jag inte ärlig mot mig själv så kommer jag att tappa fotfästet fullständigt.

Idag har jag varit på jobbet och träffat personerna som har kritiserat mig så hårt. Jag klarar det verkligen inte. Jag har undvikit att prata med dem och låtsas vara djupt koncentrerad på något på dataskärmen när de är i närheten. Det känns hemskt för det här är de personer som fram till nu har varit mina bästa vänner på jobbet, och min önskan har varit att det ska fortsätta så både på jobbet och privat. De kommer på mitt bröllop och just nu kan jag inte ens se dem i ögonen. Ev av dem var med ut och åt lunch och jag satte mig längst bort ifrån henne. Så fort jag hade ätit färdigt ursäktade jag mig och skyllde på att jag måste uträtta ett ärende och flydde från restaurangen. Jag inser att det här inte är hållbart, men just nu känns det fortfarande för mycket och jag kan inte på några villkor bete mig som om ingenting hade hänt inför dessa personer, inte ännu. Längre fram kanske men inte nu, absolut inte nu.
2010-07-07

Dvala
Jag somnade nog inte förrän framåt halv två i måndags och igår gick jag som i dvala hela dagen. Jag jobbade hemifrån - jag kunde inte på några villkor förmå mig att åka till jobbet och möta dem som har kritiserat mig nu. Jag fick en del gjort faktiskt, trots att jag var så trött att jag knappt kunde tänka klart, men min energidepå var helt tömd, inga reserver kvar alls.

Eftersom jag inte tränade i tisdags hade jag tänkt ta en lång promenad Kungsholmen runt igår, men det var bara att glömma. Jag orkade precis bara ta mig runt Lilla Essingen ett varv med U på kvällen, men sedan tog det stopp. Jag vet inte varför det blir som det blir, men jag tar händelser som den här så otroligt hårt. Jag mår riktigt, riktigt dåligt av det och har så extremt svårt att få tillbaka samma positiva relation med personerna som berörs efteråt. Det blir som en spärr mellan oss, trots att jag vet att det inte är meningen så, men det känns och för mig så finns den i högsta grad. Jag får jättesvårt att vara naturlig och bara skratta och låtsas som att allt är som vanligt, när hela mitt jag bara stelnar till och helst av allt vill fly därifrån.

Idag är jag i alla fall på jobbet igen, och största anledningen till det är träningen i kväll. Idag ska jag banne mig dit, jag vill inte missa fler pass än så. Sedan är det planering igen. Vi måste ta tag i bröllop och semester och allt annat som finns att göra, även om jag inte har någon energi till det nu. Jag hoppas det blir bättre snart.
2010-07-07

Sommarstad
I år är första året som jag upplever Stockholm som innerstadsbo. För mig är det hårfint, jag vet att Lilla Essingen räknas som innerstad och till och med ligger innanför tullarna enligt vad kartboken säger. Men för mig är det mer utkanten av stan, och precis lagom långt dessutom - gångavstånd till city men ändå inte mitt i smeten.

Det är spännande att se Stockholm som sommarstad. Stockholm är i mina ögon världens vackraste stad, och varje sommar är ju exceptionell. Varje år när jag ser alla turister som går här med kartan och kameran i hand och uppspärrade ögon, då sträcker jag på mig lite extra och tänker att det här är min hemstad! Så här fint är det där jag bor!

Det som gör Stockholm så unikt är allt vatten som finns här. Stockholm är fyllt av vatten och det bidrar till skönheten och till livet här. På morgnarna när jag åker till jobbet ser jag människor som badar, som paddlar kajak, som springer och promenerar längs vattnet, som bara njuter och har det bra. Det är en positiv syn! När jag har mina svackor, som nu, så tänker jag att jag vill flytta till Fiji eller något liknande, så långt bort som möjligt där ingen känner mig och ingen har några förutfattade meningar utan där jag verkligen kan få börja från början igen. Men ska jag stanna i Sverige så finns inga alternativ - då är det Stockholm som är mitt hem.

tisdag 6 juli 2010

2010-07-06

Min plats på jorden
Igår strax innan jag skulle träna fick jag veta något som gjorde mig så ledsen så jag grät halva kvällen efteråt. Jag klarade inte av att gå och träna och orkade inte ens försöka avboka min plats på passet. En prick i listan, och jag älskar ju verkligen träningen - jag missar aldrig den för något i världen i stort sett.

Jag inser att det väl handlar om ett missförstånd i det stora hela, men ändå har jag blivit anklagad för att göra fel, för att göra på ett sätt och vara en typ av person som ligger ljusår ifrån den jag alltid har strävat efter att vara. Det gör mer ont än jag kan beskriva att få höra det här och jag inser att det har gått åt skogen igen.

I hela mitt liv har jag försökt hitta min plats, min tillhörighet. Utåt sett är jag väl som de flesta, om än med skrämmande dålig självkänsla, och jag har alltid noga studerat andra - hur de gör, hur de pratar, hur de beter sig - och sedan försökt efter bästa förmåga att göra likadant, att passa in i gruppen. Jag har aldrig riktigt lyckats och jag har alltid, oavsett sammanhang, varit den där personen som är lite utanför cirkeln, som inte riktigt passar in. Jag har i stort sett aldrig känt att jag har varit rätt, att jag har varit en fullgod del av gruppen. Min cykelträning är ett av få undantag. Där är jag till fullo med i gänget, jag sitter på min plats, hejar på de andra, är med och är helt och fullt accepterad bara genom att göra det jag älskar och är bra på. Då funkar det.

Men i stort sett i alla andra sammanhang går det snett.

Jag vet aldrig riktigt vad det är som inte fungerar. Jag vet bara att jag aldrig riktigt känner mig delaktig i de andras värld. Jag försöker och kämpar som ett djur och ibland går jag så långt att jag till och med gör våld på mig själv, på mitt jag, för att göra rätt. Det mår jag inte bra av och det slutar alltid med att jag backar, lämnar gruppen för att kunna hitta tillbaka till mitt jag igen, den person som jag mår bra med. Ibland, som nu, har jag trott att jag är på god väg, att det faktiskt kanske ska gå bra, men nu inser jag att jag har misslyckats igen.

Jag inser att jag nog tar det här på större allvar än jag borde och behöver, men det är så. För mig är det så oerhört viktigt. Just nu vet jag inte ens hur jag ska orka träffa de här personerna igen, hur jag ska orka umgås med dem i fortsättningen, träffa dem och stå där och le och låtsas att allt är så bra, att allt är som vanligt.

Till och med U har sagt det många, många gånger - att när det bara är han och jag så fungerar det alltid hur bra som helst, men när det kommer andra människor med i bilden så går det alltid snett på något vis. Jag svarar som jag brukar, och som jag innerst inne också tror på, att han helt säkert skulle ha ett bättre liv med någon annan än mig och om han vill dra sig ur och gå vidare så kommer jag inte klandra honom för det, utan tvärtom förstår jag honom för jag skulle inte heller vilja leva med någon som jag, med alla mina inre problem och mörka tankar. Så jag kommer inte bli arg om han går. Jag tror innerst inne att det är det bästa för honom, och kanske också för mig, för då slipper jag hålla masken. Då kan jag leva bara med mig och bara släppa taget om allt annat. Sluta låtsas och bara andas och leva på något sätt.

Kanske är det därför jag har så mycket lättare för att umgås med djur än människor. Dem litar jag på, de anklagar mig inte, utan de accepterar mig för den jag är. Jag behöver aldrig spela spel eller låtsas utan jag duger.

Jag vet inte varför jag har så svårt att lära mig språket, den sociala koden. Jag lär mig ett sätt och så kommer jag till en ny grupp och där är det sätt jag har lärt mig helt fel, där gör man annorlunda. Jag gör bort mig ännu en gång och passar inte in där heller. Ännu ett misslyckande i det sociala spelet. I den grupp som jag är van vid köper man och betalar sin egen dryck i baren när man är ute. I den grupp jag har lärt känna nyligen gör man inte så - där köper man in flaskor med rosévin och delar mellan hela bordet. Jag har inte fattat det, och jag tycker inte ens om rosévin, och således blir jag anklagad för att vara en snåljåp som bara rider snålskjuts på andra och förväntar mig att inte behöva betala för mig. Det var det. Jag gjorde fel och nu är jag stämplad som en sån person.

Ärligt talat är jag så oändligt trött. Det slutar alltid med att jag måste låtsas igen, hålla masken, spela rollen av en person som inte är jag. Jag mår inte bra av att leva så och ärligt talat, jag orkar inte. Blir det aldrig lättare? Jag är 37 år och det känns som att det hela tiden bara blir svårare att leva. Vänder det någonsin? Jag har aldrig hittat mitt sammanhang, min plats på jorden. Och jag är så trött på att leta.

måndag 5 juli 2010

2010-07-05

Akutshopping
Jag har så smått börjat gå in mina fina silverskor som jag köpte i våras för att ha på bröllopet. Och jag har insett att de funkar inte. Jag kände väl inte det den korta stund när jag provade dem i butiken, men nu när jag använder dem barfota som planerat, och i det varma vädret som säkert mer eller mindre hänger kvar på bröllopsdagen, så inser jag att jag får riktigt ont i fötterna av de här skorna. De är alldeles för korta och låga över tårna och vristen och att jag ska kunna ha dem på mig en hel lång varm dag och natt med en massa dans och annat, det är inte ens att tänka på. Alltså gick jag ut idag och akutshoppade nya skor - inte bara ett par, utan två par, eftersom jag hade turen att hitta en modell som passade och som dessutom var billig.

Grejen är att jag inte kan bestämma mig för vilken färg jag ska ha. Skorna finns i silver, som jag har tänkt att ha, men även i en fin ljusrosa variant som nog skulle vara himla fin till klänningen och min röd-rosa bukett. Silverskorna är helt klart mer praktiska. De är i något syntetiskt skinn som antagligen håller sig ganska bra. De rosa skorna är däremot helt opraktiska. De är gjorda i någon sorts sidentyg som förmodligen blir förstört efter första användningen, eftersom de kommer bli så lätt smutsade. Men himla fina som sagt. Jag ska ta hem båda och tänka på saken och testa till klänningen så får jag se hur det blir. Ja, dagens i-landsproblem säger jag bara!

Det har tyvärr kört ihop sig lite med U's svensexa som det verkar. Jag har tidigare haft kontakt med TF för att prata om vilka datum som kan funka. Han skulle i sin tur skicka informationen vidare till NH och RP som ska ansvara för svensexan, eftersom U's bröder BP och LP tydligen inte har lust att engagera sig. Jag har bett alla inblandade att meddela mig vilket datum som gäller så att vi lättare kan planera vår sommar, men jag har inte hört något. Igår meddelade jag TF en uppdaterad lista över datum eftersom jag nu vet lite mer om våra semesterplaner och hur det ser ut veckorna inför bröllopet. Typiskt nog svarar då TF och NH att de givetvis har valt en dag som inte funkar, och det är tydligen enda dagen som någon kan överhuvudtaget. Det känns inte helt lysande, eftersom det är en dag då vi har tänkt ägna oss åt våra besökare från Brasilien som kommer hit just för att vara med på bröllopet. Nu vet jag inte hur det blir - det är klart att jag kan ta hand om dem också men det hade ju varit roligare om U hade kunnat vara med också. Kommunikation är en bra idé tycker jag men det verkar inte som att alla U's vänner känner samma sak...

I kväll är det cykelträning som gäller. Det är lika varmt idag som förra veckan så jag måste intala mig att ta det lugnare idag än jag gjorde då. Förra veckan höll jag nästan på att tuppa av till slut och idag lär inte bli lättare. Tyvärr känner jag mig inte riktigt i form idag så det kanske blir lugnare vare sig jag vill eller inte. I kväll får vi dessutom besök. TF, TM, JL, LJ och ASj kommer över för att grilla och kanske ta ett dopp vid någon av bryggorna. Kvällen ser ut att bli riktigt fint så det blir nog perfekt att sitta ute, och roligt att visa dem hur vi har det i vårt område som de inte har varit i förut. Jag får se om jag alls kan få en syl i vädret i kväll - i det sällskapet gäller det helt klart att skrika så högt man kan för att höras...
2010-07-05

Sol y calor
Ja, det blir lite spanska idag men jag är fortfarande så inne i min spanskaträning så det går av bara farten. Jag har gått vidare efter kursen och fortsatt läsa kapitlen som kommer på fortsättningskursen i höst och jag lär mig lite i taget. Det är roligt med språk - jag vill verkligen lära mig mer!

Sol och värme är det nu så det står härliga till. Vi har riktigt tropisk värme här i Stockholm och ja, det är bara att inse, Stockholm på sommaren med allt vatten överallt - det är världens vackraste stad och jag är lyckligt lottad som har fått växa upp här.

Jag inledde helgen med after work på Josefina i fredags. JP skulle ha följt med men backade ur i sista stund, men jag tog med mig U i stället och där mötte vi upp PR och några vänner till henne, de flesta som jag hade träffat tidigare. Det var en trevlig kväll även om jag till slut blev lite uttråkad av att bara sitta där. Jag var inte inställd på att festa utan mer på att ta ett glas vin eller två och sedan nöja mig med det, och så blev det. Det var snarare mer fascinerande att titta på alla andra som var där - de flesta förstås klart yngre än oss som är över 35 år, och de flesta också i mycket korta kjolar och mycket höga klackar. Verkligen fascinerande och långt ifrån mig själv!

På lördagen gjorde jag och U en utflykt till mysiga Grisslehamn. Det är en bit att åka men klart värt besväret - så lugnt och tyst och skönt där med bara havet och solen och vinden. Skulle jag mot förmodan någon gång köpa en sommarstuga så skulle det säkert inte vara helt fel att ha den i närheten av Grisslehamn.

Igår höll vi oss hemma i området och fixade och plockade lite hemma. På eftermiddagen drog vi på oss badkläderna och gick de 50 metrarna ner till vattnet - vilken lyx att få bo så! Där var det fullt med folk - det kändes som att halva Kungsholmen var där. Men vi hittade en gräsplätt där vi la oss i solen och vi tog till och med årets första bad ifrån en av bryggorna. Vattnet var kallt men skönt!

Framåt kvällen åkte jag över till Södermalm för att träffa JP och SS som jag inte sett på länge. De var självklart försenade båda två och jag får väl skylla mig själv som aldrig lär mig - jag borde ju antingen ha bestämt tid med dem en kvart för tidigt eller ha kommit dit en kvart för sent själv. Men sånt är livet. SS såg i alla fall ut precis som vanligt och hon var också precis som vanlig - masken på, alltså. Jag kände mig i alla fall som en utomstående i deras sällskap, konstigt nog. De pratade om så mycket med SS behandlingar och annat som jag inte alls har koll på och jag visste inte riktigt vad jag kunde fråga om heller. Jag fick i alla fall veta att SS har fått sin operation inbokad veckan före vårt bröllop och det låter ju bra att hon får det gjort så snart som möjligt, även om hon själv inte verkade helt nöjd med det. Vi åt middag och såg en stund på stand-up, vilket inte riktigt känns som min grej men som var småkul ändå. Efter det tog vi en kort promenad ner mot Medborgarplatsen och sedan var det dags att åka hem för kvällen.

fredag 2 juli 2010

2010-07-02

Den passade!
Det blev en snabb färd till och från Täby för att hämta brudklänningen efter lunch. Nu passade den! Nu är med andra ord alla mina kläder klara. U har däremot kvar nya skor, underkläder (om han vill), lämna in byxorna hos skräddare för att sy ut lite, och inte minst att beställa sin ring. Han velar och har svårt att bestämma sig men nu måste han helt enkelt komma till skott. Tiden springer iväg.

Jag har fortfarande inte hört något från HWi eller BWi. Jag antar förstås att de inte kommer på bröllopet men är trots det faktiskt besviken över att de inte ens orkar bemöda sig med att skicka ett kort mail och tacka nej. Det är rent oartigt att inte ens svara i mina ögon - men då vet jag i alla fall vad man kan vänta sig av dem framöver.

Min bröllopsstress har i alla fall minskat något nu. Jag vet inte vad det beror på men jag känner mig liksom mer lugn och säker på att det trots allt faktiskt kommer att ordna sig på något sätt, även om vi hela tiden kommer på fler saker som ska fixas. Har man ingenting att göra så skaffar man sig, tydligen!
2010-07-02

Sommarshopping
Japp, det är sommarreor för fullt nu och jag är lika shoppingsugen som vanligt. Jag var däremot inte ett dugg sugen på att träna igår, men jag gick ändå och det gick bra så jag är nöjd med att jag tog mig iväg i alla fall. Alla muskelgrupper gick bra och jag kände mig stark.

På vägen till bussen hem slank jag in på In Wear och hittade en härligt somrig kjol som jag slog till på. Den blir perfekt en sommardag med bara en enkel vit topp till! Jag har dessutom länge sneglat på den fina pärlhalsbandet från Dogeared, inte på rea men det är så fint och klassiskt så jag skulle gärna slå till på det ändå.

Idag är det åter hemarbete som gäller och anledningen är att jag ska göra en ny tur ut till Täby för att förhoppningsvis kunna hämta hem en perfekt passande brudklänning. Jag håller tummarna - jag är osäker på om det verkligen räcker med att ta ut så lite som sömmerskan har gjort men vi får se. Det är åter en varm, varm dag så jag misstänker att vad jag än sätter på mig så känns det som ett korvskinn!

I kväll blir det utgång, after work med JP och PR på härliga Josefina som är min klara favoritställe när jag går ut på sommaren. Efter det ligger helgen ganska öppen - U har pratat om någon båttur med US så vi får se vad det blir. Skönt, jag längtar till helgen!

torsdag 1 juli 2010

2010-07-01

Motivation och proaktivt ledarskap
Passande nog var jag på ett seminarium om motivation och proaktivt ledarskap igår. Det passade bra eftersom jag även igår var så där extra less och frustrerad på jobbet. Vi har en ledning som är i princip osynlig och med tanke på allt dåligt som har hänt under våren så underminerar de sig själva totalt genom att inte finnas på plats. Det är så synd på ett företag som det här, som har så fantastiskt bra förutsättningar. Vi har världens bästa gäng som jobbar här och allt skulle kunna bli hur bra som helst - så som det var när jag började här för två år sedan. Det är något vi måste hitta tillbaka till. Seminariet var i alla fall bra och jag borde egentligen helt klart ha skickat vår ledningsgrupp på det i stället.

Det enda positiva med att PR slutar är att jag slipper mina dagliga komplex över att sitta bredvid någon som alltid ser helt perfekt ut. Vad hon än har på sig så ser det ut att vara dyrt, exklusivt och framför allt helt nyköpt. Aldrig har jag sett henne ha på sig något som är varken skrynkligt eller slitet. Jag undrar hur hon lyckas! PR har i alla fall varit en inspiration till mig när det gäller kläder, i kombination med diverse modebloggar jag läser. Jag vågar helt enkelt ta ut svängarna lite mer nu och är mer mån om att klä mig kvinnligt och framhäva det som framhävas ska - allt för att ta uppmärksamheten ifrån det som är mindre bra, som mina ben till exempel! Igår var jag på vippen att slå till på en röd-vit-randig kort klänning i lite 60-talsmodell , hur cool som helst men så kort så jag fick till slut inse att jag nästan aldrig skulle använda den - antagligen! Fast den var fin...

Jag hoppas verkligen kunna hänga med PR och vilka tjejer det nu mer blir till New York över påsken nästa år. Förra tjejresan dit tackade jag nej till för att jag skulle åka dit med U, och delvis ångrade jag mig eftersom U ju hade varit iväg på så extremt många egna resor utan mig. Så är det fortfarande, jag har bara varit i London utan honom och nu känner jag liksom att nu är det banne mig min tur att åka på egna coola resor utan honom också. Min enda tvekan inför tjejresan till New York är att jag misstänker att tjejerna har lite dyrare vanor än jag - att de kommer vilja lägga mycket pengar på dyra restauranger, dyra inträden och dyrt boende, och det är inte det jag vill prioritera när jag reser. För mig är upplevelserna viktigare än hotellet, till exempel. Men det är ju ett bra tag kvar så jag har tid att fundera.

Träningen igår tog knäcken på mig fullständigt. Jag vet inte om det var värmen eller vad det var men genom halva passet ungefär så kände jag mig redan totalt slutkörd, och sedan blev det bara ännu värre. Jag kämpade mig igenom passet i alla fall och klarade det med bravur, men något jobbigare har jag knappt varit med om någonsin. Till och med PA såg helt färdig ut - det måste ha varit värmen!

Väl hemma åt vi middag - pannkakor - på balkongen och ägnade oss sedan åt att planera vår semester i juli och början av augusti. Grundplanen just nu är att ta några dagar i London, för att använda SAS-poängen, och sedan åka upp till Jämtland för några dagars fjällvandring. Jag hade gärna velat åka längre norrut, mot Kebnekaise eller Sarek eller liknande, men då skulle vi behöva mer tid och just nu känns det också ganska skönt och bekvämt att välja en "vandring light" i stället. Sarek finns kvar så vi kan alltid åka dit en annan gång i stället. Jag längtar verkligen efter semester nu - bara några veckor kvar!