2010-07-07

Dvala
Jag somnade nog inte förrän framåt halv två i måndags och igår gick jag som i dvala hela dagen. Jag jobbade hemifrån - jag kunde inte på några villkor förmå mig att åka till jobbet och möta dem som har kritiserat mig nu. Jag fick en del gjort faktiskt, trots att jag var så trött att jag knappt kunde tänka klart, men min energidepå var helt tömd, inga reserver kvar alls.

Eftersom jag inte tränade i tisdags hade jag tänkt ta en lång promenad Kungsholmen runt igår, men det var bara att glömma. Jag orkade precis bara ta mig runt Lilla Essingen ett varv med U på kvällen, men sedan tog det stopp. Jag vet inte varför det blir som det blir, men jag tar händelser som den här så otroligt hårt. Jag mår riktigt, riktigt dåligt av det och har så extremt svårt att få tillbaka samma positiva relation med personerna som berörs efteråt. Det blir som en spärr mellan oss, trots att jag vet att det inte är meningen så, men det känns och för mig så finns den i högsta grad. Jag får jättesvårt att vara naturlig och bara skratta och låtsas som att allt är som vanligt, när hela mitt jag bara stelnar till och helst av allt vill fly därifrån.

Idag är jag i alla fall på jobbet igen, och största anledningen till det är träningen i kväll. Idag ska jag banne mig dit, jag vill inte missa fler pass än så. Sedan är det planering igen. Vi måste ta tag i bröllop och semester och allt annat som finns att göra, även om jag inte har någon energi till det nu. Jag hoppas det blir bättre snart.