2010-07-06

Min plats på jorden
Igår strax innan jag skulle träna fick jag veta något som gjorde mig så ledsen så jag grät halva kvällen efteråt. Jag klarade inte av att gå och träna och orkade inte ens försöka avboka min plats på passet. En prick i listan, och jag älskar ju verkligen träningen - jag missar aldrig den för något i världen i stort sett.

Jag inser att det väl handlar om ett missförstånd i det stora hela, men ändå har jag blivit anklagad för att göra fel, för att göra på ett sätt och vara en typ av person som ligger ljusår ifrån den jag alltid har strävat efter att vara. Det gör mer ont än jag kan beskriva att få höra det här och jag inser att det har gått åt skogen igen.

I hela mitt liv har jag försökt hitta min plats, min tillhörighet. Utåt sett är jag väl som de flesta, om än med skrämmande dålig självkänsla, och jag har alltid noga studerat andra - hur de gör, hur de pratar, hur de beter sig - och sedan försökt efter bästa förmåga att göra likadant, att passa in i gruppen. Jag har aldrig riktigt lyckats och jag har alltid, oavsett sammanhang, varit den där personen som är lite utanför cirkeln, som inte riktigt passar in. Jag har i stort sett aldrig känt att jag har varit rätt, att jag har varit en fullgod del av gruppen. Min cykelträning är ett av få undantag. Där är jag till fullo med i gänget, jag sitter på min plats, hejar på de andra, är med och är helt och fullt accepterad bara genom att göra det jag älskar och är bra på. Då funkar det.

Men i stort sett i alla andra sammanhang går det snett.

Jag vet aldrig riktigt vad det är som inte fungerar. Jag vet bara att jag aldrig riktigt känner mig delaktig i de andras värld. Jag försöker och kämpar som ett djur och ibland går jag så långt att jag till och med gör våld på mig själv, på mitt jag, för att göra rätt. Det mår jag inte bra av och det slutar alltid med att jag backar, lämnar gruppen för att kunna hitta tillbaka till mitt jag igen, den person som jag mår bra med. Ibland, som nu, har jag trott att jag är på god väg, att det faktiskt kanske ska gå bra, men nu inser jag att jag har misslyckats igen.

Jag inser att jag nog tar det här på större allvar än jag borde och behöver, men det är så. För mig är det så oerhört viktigt. Just nu vet jag inte ens hur jag ska orka träffa de här personerna igen, hur jag ska orka umgås med dem i fortsättningen, träffa dem och stå där och le och låtsas att allt är så bra, att allt är som vanligt.

Till och med U har sagt det många, många gånger - att när det bara är han och jag så fungerar det alltid hur bra som helst, men när det kommer andra människor med i bilden så går det alltid snett på något vis. Jag svarar som jag brukar, och som jag innerst inne också tror på, att han helt säkert skulle ha ett bättre liv med någon annan än mig och om han vill dra sig ur och gå vidare så kommer jag inte klandra honom för det, utan tvärtom förstår jag honom för jag skulle inte heller vilja leva med någon som jag, med alla mina inre problem och mörka tankar. Så jag kommer inte bli arg om han går. Jag tror innerst inne att det är det bästa för honom, och kanske också för mig, för då slipper jag hålla masken. Då kan jag leva bara med mig och bara släppa taget om allt annat. Sluta låtsas och bara andas och leva på något sätt.

Kanske är det därför jag har så mycket lättare för att umgås med djur än människor. Dem litar jag på, de anklagar mig inte, utan de accepterar mig för den jag är. Jag behöver aldrig spela spel eller låtsas utan jag duger.

Jag vet inte varför jag har så svårt att lära mig språket, den sociala koden. Jag lär mig ett sätt och så kommer jag till en ny grupp och där är det sätt jag har lärt mig helt fel, där gör man annorlunda. Jag gör bort mig ännu en gång och passar inte in där heller. Ännu ett misslyckande i det sociala spelet. I den grupp som jag är van vid köper man och betalar sin egen dryck i baren när man är ute. I den grupp jag har lärt känna nyligen gör man inte så - där köper man in flaskor med rosévin och delar mellan hela bordet. Jag har inte fattat det, och jag tycker inte ens om rosévin, och således blir jag anklagad för att vara en snåljåp som bara rider snålskjuts på andra och förväntar mig att inte behöva betala för mig. Det var det. Jag gjorde fel och nu är jag stämplad som en sån person.

Ärligt talat är jag så oändligt trött. Det slutar alltid med att jag måste låtsas igen, hålla masken, spela rollen av en person som inte är jag. Jag mår inte bra av att leva så och ärligt talat, jag orkar inte. Blir det aldrig lättare? Jag är 37 år och det känns som att det hela tiden bara blir svårare att leva. Vänder det någonsin? Jag har aldrig hittat mitt sammanhang, min plats på jorden. Och jag är så trött på att leta.