2010-06-28

Pappa
Jag ringde pappa igår kväll. Jag har tänkt hela helgen att jag borde ringa honom, för han ringer ju aldrig mig, och jag skäms över att säga att jag har dragit mig för det för att jag inte har orkat. För jag vet ju hur det blir - jag blir nerdragen i alla problem och all depression och det slutar med att jag mår lika dåligt som pappa gör.

Nu är det som det är. Pappa har varit hos läkaren i Nyland och Sollefteå, men de har inte hittat något fel och hans problem finns kvar. Både mamma, C och jag har sagt till honom att han måste ringa dem igen och be dem göra en bättre undersökning. C har jobbat på hjärtintensiven på Huddinge Sjukhus i många år och vet vad hon pratar om och hon har sagt till pappa exakt vad han ska be läkaren kolla. Jag tycker ändå att det är bättre att hon ringer och pratar med läkaren direkt i stället för att bara pappa ska göra det. C kanske kan ställa rätt frågor på ett annat sätt eftersom hon har den kunskap hon har. Läkaren bör dessutom känna till lite mer om pappas allmäntillstånd - att han är djupt deprimerad till den grad att jag kan tänka mig att han till och med skulle kunna ta sitt eget liv i ren desperation. Han mår fruktansvärt dåligt men vill ändå inte ha hjälp och alla förslag om förbättringar som någon kommer med förkastas bara som skit.

Han äter inte bra. När han är ensam i Ångermanland lever han på dåligt halvfabrikat, som fiskpinnar och pulvermos och knappt någon frukt eller grönsaker. Han köper det billigaste som finns och kvaliteten blir tyvärr därefter. Han är paniskt rädd för att äta fett, trots att han alltid har varit på tok för mager, och häller vatten i filmjölken för att späda ut den - både för att den inte ska bli för fet och för att den ska räcka längre, eftersom allt i hela världen är så fruktansvärt dyrt i hans ögon. Kroppen behöver ju fett för att få energi, men han vet inte det här utan ser bara fett som dåligt och som något som ska undvikas till varje pris.

Kort sagt så mår min pappa riktigt dåligt nu och det gör mig ont att vi, hans familj, försöker så gott vi kan. Vi försöker dra ut honom på aktiviteter, vi ger honom presenter och försöker hjälpa till, men allt faller bara platt till marken. Kläder som vi ger honom i present används inte och ett år senare frågar han om kanske U eller Ö eller någon vill ha plagget i stället. Själv går han i sina trasiga gamla kläder. Det är som att han inte ens vill få det bättre på några villkor.

Igår sa han igen att om han mår så här så kommer han absolut inte orka vara med på vårt bröllop. Jag försökte åter igen svara att det är ju faktiskt två månader dit och det kan ju ha blivit bättre på två månader.
"Ja, vi får väl se om jag ens finns kvar vid den tiden", säger pappa, som han har sagt förr. Och så skrattar han, ett bittert skratt, ungefär som att det han sagt var komiskt och något att skämta om. Om två månader är jag kanske död, det är väl roligt!

Jag vet inte vad jag svara. En del av mig vill bara skrika åt honom att nu räcker det, lägg av, jag slänger på luren och hör inte av mig igen om han inte skärper till sig. Samtidigt är jag rädd att om jag gör det kanske det skickar honom över kanten på riktigt, då kanske han faktiskt gör slag i saken. För hans ord sårar enormt och han fattar det inte, för han tänker inte, han kan aldrig känna något med någon annan än sig själv. Det är bara han och hans misär som gäller och allt annat är irrelevant. Ingen annan är viktig. Jag vet inte vad jag ska göra längre.