2010-06-22

Mitt Ångermanland
Ångermanland har alltid varit lite av ett andra hem för mig. Jag har varit där så många gånger och hittar så bra och det har alltid känts bra för mig att komma dit. Jag får tid att andas, får tid att koppla av och samla energi. Så blev det inte den här gången, kan jag säga.

Vår släktgård i Ångermanland har varit obebodd sedan 1990 när min farmor dog. Sedan dess har pappa varit där på somrarna, men gården förfaller likafullt. Målarfärgen flagar av huset och hela byggnaden är i akut behov av renovering. Markerna växer igen och naturen tar tillbaka det som människan har försökt odla. Samtidigt är landskapet så vackert så man tappar andan, tystnaden är rent bedövande - det enda som hörs är vinden som susar i skogen och fåglar som kvittrar överallt. Luften är så frisk och fylld av syre och det är välgörande och avstressande att vara där. Det är en historia för sig.

Den andra delen av historien är min pappa. Han är 71 år och han är utan tvekan den olyckligaste människa jag känner. Jag vet inte vad som har hänt med honom. Förr i tiden, så sent som bara för ett par år sedan när jag sist var i Ångermanland, då var han glad och positiv och fylld av energi när han var där. Nu när han är där är han lika negativ och bitter som när han är i Stockholm under resten av året. Han har liksom gett upp. Han är aldrig glad, totalt ointresserad av allt och alla, och ser precis allt i livet som problem och omöjligheter. Han klagar ständigt över hur dyrt allt är och hur lite pengar han har, men ändå är han till exempel inte ett dugg intresserad av att säga upp det fasta telefonabonnemanget för gården och använda sin mobil i stället, eller av att åtminstone byta från det absolut dyraste abonnemanget som han envisas med att ha till något klart billigare. Han klagar konstant över hur dåligt allting är men är samtidigt helt ointresserad av att förändra något för att få det bättre. U säger att han är som ett självspelande piano - han har hakat upp sig i klagomålen över hur dåligt allt är men vill inte göra något för att få det bättre.

Det här gör mig arg och frustrerad och ledsen. Nu under tiden vi var i Ångermanland så var pappa inte helt frisk. Jag kan förstå att det kan dra ner humöret också. Men ändå. Han bara satt där vid köksbordet och verkade inte ens vela göra någonting. Huset är kallt och rått inomhus, eftersom det inte är uppvärmt under vinterhalvåret när det står tomt. Det finns flyttbara elelement som man enkelt kan slå på genom att bara sätta i en kontakt i vägguttaget. Men det hade pappa inte gjort, utan i stället satt han och frös med jacka på sig inomhus. Han hade inte dragit ifrån några gardiner för att släppa in ljuset, utan det var nerdraget och fördraget och mörkt överallt.

Det är sorgligt också att ingenting förändras i huset. Allt har sett exakt likadant ut sedan jag var liten och sedan farmor dog. Samma saker ligger kvar i skåpen, samma gardiner och dukar är framme. Det enda som förändras är att pappa tar dit diverse saker som mamma inte vill ha kvar hemma i Sollentuna. I stället för att skänka sakerna till välgörenhet eller slänga det som är trasigt så tar pappa med det upp till Ångermanland och samlar på hög där tills det mest liknar ett skrotupplag.

Det gör mig galen rent ut sagt. Jag förstår inte poängen med att ha kvar en massa saker som är trasiga eller fläckiga eller vad det nu kan vara. Jag förstår inte anledningen till att ha en massa olika kaffemuggar som alla är olika, varav hälften är trasiga och kantstötta. Jag förstår inte anledningen till att spara på hundratals dukar och kökshanddukar varav nästan alla är fläckiga eller sönderrivna. Jag förstår inte varför pappa är så totalt emot att göra sig av med sånt som inte är något att ha för någon. Han tror att allt som finns i huset är fint och värdefullt, men det är det inte. Visst, om jag fick fria händer så skulle jag kunna göra det bra och fint och fräscht, genom att helt enkelt städa ordentligt, rensa ut det som är gammalt och trasigt och som egentligen inte får plats utan bara har blivit stående för att det inte får plats någon annanstans. Det finns hur mycket möbler och saker som helst i huset, och allt är för mycket, för trångt, för många. Tusen saker som inte passar ihop, som är fula och gamla och som bara drar ner intrycket. Det är så sorgligt att förstöra ett hus som har sådan potential att bli så fint.

Jag vet att det inte finns pengar. Jag vet att det inte finns tid eller ork eller resurser. Och jag tror också att pappa ständigt brottas med beslutet om han ska sälja gården eller behålla den. Jag och C har ingenting att säga till om. Pappa är ensam ägare och det är han som beslutar om hur det ska bli. Alldeles i närheten finns en jättetrevlig familj med tre barn - pappan i huset har vuxit upp i granngården. De vill gärna köpa gården av pappa och renovera upp den och flytta dit. För min del får de gärna göra det om de kan erbjuda ett rimligt pris. Jag ser hellre det än att allt bara förfaller och till slut blir i så dåligt skick så det bara är att riva alltihop. Det är ju ren kapitalförstöring, som U säger. Och det kliar i mina inredningsfingrar att få börja rensa och göra fint, för det går ju, om pappa bara kunde låta mig förändra någonting.

Jag kom till Ångermanland i tron att jag skulle få energi och glädje och lugn av att vara där. När jag hade varit där i tio minuter kände jag nästan för att bara lägga mig ner och självdö. Jag ville bara ge upp, precis som pappa har gjort. För allt handlar om problem, allt är dåligt, allt är omöjligt. Jag förstår inte hur mamma orkar. Jag förstår inte hur han orkar själv. Han är så besviken över livet och allt är någon annans fel. Hur kan man leva så?

Det gladaste som hände på hela tiden vi var uppe var när grannfamiljen tittade in på en spontan fika på söndagkvällen. De klev på och fyllde köket med barnskratt och glada leenden och energi. Det är så det alltid borde vara i det huset. Det skönaste och mest rogivande på hela helgen var när jag ensam tog en promenad bort över åkrarna tills skogen började. Då kunde jag koppla av och bara andas och fylla lungorna med syre.