2010-07-12

Oro
Jag har just pratat med C som just har pratat med läkaren som pappa ska träffa i morgon. De har sett en förändring vid röntgen i Ångermanland och C och läkaren tror båda att det sannolikt kan vara en tumör som har spritt sig till lungorna. Det skulle förklara att han är så andfådd numera, han som alltid haft bra kondition.

Nu ska jag inte ta ut något i förskott - pappa har trots allt inte varit på undersökningen ännu. Men ändå. Jag blir livrädd förstås. Vad gör man om..? Vad händer då? Jag tänker behandlingar, cellgifter, strålning, operation, det som SS går igenom nu. Bröllopet om en månad när vi ska stå där och skratta och låtsas att allt är toppen, trots att det kanske då är katastrof. Jag tänker på mamma, hur ska hon klara det här? Hon som oroar ihjäl sig för precis allt, hon som ser varje liten sak som livsfarlig, som bara blir mer och mer nervös och orolig och stressad ju äldre hon blir. Hon kommer att gå under om det här händer. Om det här händer. Det har inte hänt ännu. Vi vet inte. Bara kanske. Jag undrar hur lång tid det tar att få besked. Hoppas det går snabbt.

Jag tänker på GW, mammas syster, min moster. Efter hennes död i cancer, 61 år gammal, konstaterades att hon hade fått en alltför hög dos av cellgifter. Det var därför det gick så fort när hon väl påbörjade behandlingen. Medicindosen var så stark så den slog ut allt, inklusive hennes liv. Hon dog i princip inte av sjukdomen utan av behandlingen. På begravningen sa min kusin HWi att han alltid hade trott att han skulle ha mer tid. Så blev det inte för dem och jag undrar hur det blir för oss. Jag har liksom också alltid trott att vi skulle ha tid. Nu vet jag inte längre. Jag vet ingenting. Jag kan bara hoppas.

U sa i telefon att oavsett vad det är så är dte viktigaste att pappa vill bli frisk igen. Vill han inte, om han inte kämpar för det, så kommer det inte att gå bra. Och jag tänker på pappa, hur extremt pessimistisk han alltid är. Han som avskyr allt, han som bara ser problem och inga möjligheter, han som aldrig vill något alls och som bara skyller varenda missöde i livet på andra. Allt är någon annans fel. Ska han kämpa? Kommer han att göra det? Eller kommer han bara kliva vidare in i offerrollen och ge upp? Pappa som gång på gång har sagt att han nog inte kommer att vara med på vårt bröllop om en dryg månad för då är han nog död, minsann! Som om det var ett skämt. Som om det på något sätt skulle vara roligt, något att skratta åt. Men jag kan inte skratta alls just nu.