2011-07-13

Första semesterveckan
Min första vecka av sommarlov är i full gång och det är så härligt! Jag håller mig borta från dator och blogg och annat men en liten uppdatering ska jag i alla fall lämna.

Jag har försökt analysera mig själv och anledningen till att jag blev så oresonligt rädd över beskedet från läkaren i förra veckan. Jag tror jag förstår: i alla år har min skräck varit att undersökningen ska visa något, man ska hitta någonting som måste undersökas vidare. Nu har det hänt, och hur många läkare och experter som än talar om för mig att det som har hittats är helt godartat, så är det som att jag inte kan ta in det. Nästa gång kommer jag förvänta mig att man hittar något annat, och den gången är det kanske inte lika ofarligt. Det är som att första steget har tagits nu och det är det som gör mig så rädd.

Vi har firat Majas 20-årsdag i söndags. Tänk att hon har blivit 20 år! Maja firades med god mat i mängder, tårta med katter i choklad och blomsterkrans på huvudet. Jag önskar att hon ska få mer tid och må bra så länge det bara är möjligt.

På måndagen packade jag och U in cyklarna i bilen och åkte ut till Järvafältet för en underbar cykeltur. Järvafältet är verkligen ett av mina största paradis på jorden - min barndoms somrar är fyllda av cykelturer där, bad i Översjön och natur och djur och ro. Jag ville visa U detta underbara ställe och han gillade det lika mycket som jag. Det är en fördel med att bo i Sollentuna faktiskt, även om det finns annat som gör att jag inte vill tillbaka - men att ha detta alldeles runt knuten, det är värt otroligt mycket.

Igår åkte vi hela familjen till Siaröfortet - en av min och C's födelsedagspresenter till pappa. Det blev en tur på gott och ont. Om jag brukar tycka att mina föräldrar hetsar upp sig och att atmosfären blir stressad redan i vanliga fall så är det ingenting emot hur det är när de är borta. Jag blev fullständigt utmattad. De vägrar acceptera att jag och C betalar för dagen som en present, och det blir tjafs om pengar och vem som ska betala vad. Mamma kan inte låta någon annan än sig själv ta ansvar för SL och hon kommer med nedsättande kommentarer om pappa, som i vanlig ordning gör mig rasande. För så är det ju: behandlar man någon år efter år efter år som en idiot som inte klarar någonting så kommer personen också att börja bete sig så. Jag ser paralleller till SS och HW också där, och hur SS är mot honom. Dagen slutade med att jag U stannade kvar ett par timmar efter att de andra tagit båten hem. Vi solade och badade och fick äntligen lugn och ro på den nästan helt öde ön - skönt!

Nu håller vi på och förbereder fjällresan, som förhoppningsvis drar igång om ett par dagar. Det är en chansning för U's fot, men vi försöker och vi tar det lugnt längs vägen. Jag hoppas det blir bra.

2011-07-08

Still going strong
Jag försöker kämpa mig uppåt. Helt godartad, ingen som helst anledning till oro. Det måste jag tro på, jag måste våga lita på det och inte ta ut det negativa innan det finns anledning. Vi pratade om det igår och jag konstaterade att just det här med min hälsa är nog det enda i livet som jag oroar mig för, och alltid har gjort. Jag oroar mig inte för pengar, inte för jobbet, inte för andra saker. Men hypokondriker har jag alltid varit och cancer är min största skräck.

Igår åt jag lunch med PR, vilket var jättetrevligt - jag är glad att jag tackade ja - och hon var såklart så nyfiken så hon höll på att smälla av. Jag berättade till slut som det är: jag är gravid i vecka 8. Hon blev jätteglad över beskedet och jag vet att hon håller tyst om det.

Vi kom överens om att gå och träna body pump tillsammans efter jobbet, och sagt och gjort. Väl där dök även KGH upp helt oplanerat, så då fick vi till vårt gemensamma träningspass till sist i alla fall. Jag hade inte kört body pump på säkert en och en halv månad och förberedde mig således för att behöva kämpa ihjäl mig, ta bort vikter och mer eller mindre dö under passets gång. Men icke! Jag, som är gravid och energilös, jag blev inte så lite nöjd över att se att jag lyfte mer än dubbelt så mycket som PR och bra mycket mer än KGH också. Mina gamla vikter hängde med utan problem, och visst var det jobbigt och jag har träningsvärk idag, men det var ändå så skönt att jag fortfarande klarade av det jag brukar. Det kan jag vara nöjd med!

Jag har dessutom satt upp ett mål för mig själv: om den här graviditeten går enligt planerna och jag föder barn i mitten av februari, då har jag som mål att nästa sommar ska jag kunna ha samma sommarkläder som i år - även kjolarna som sitter åt i midjan. Det borde vara realistiskt tycker jag.

Idag har jag varit och köpt lite spansk litteratur: två romaner från kategorin Lättläst och dessutom en lärobok som jag hoppas håller rätt nivå för mig. Jag ska komma igång med studierna igen och lära mig mer!

Nu är det inte långt kvar tills semestern börjar. Värmen är helt otrolig nu och U berättade just att han har varit nere och badat. Jag avundas honom - när jag kommer hem är det jag som ska ta ett dopp också. Jag ska ta ledigt från datorer och allt annat så mycket jag bara kan och det ska bli ljuvligt skönt. Snart frihet!

2011-07-08

Det viktigaste av allt
Igår när jag var så ledsen över beskedet från läkaren, ofarligt eller ej, så var U så underbar mot mig. Det var först när jag tänkte på att vi någonsin kommer att dö ifrån varandra och bli tvungna att leva utan den andra, som jag verkligen började gråta för tanken på det är outhärlig, oavsett hur långt in i framtiden det än skulle hända.

Det jag vet är att jag har så mycket kärlek med U - att det finns ingenting som kan ta det ifrån oss. Det är den mest fantastiska känsla i världen, att veta att jag är så oerhört älskad av någon annan, utan förbehåll, med alla mina svagheter och dåliga sidor som ändå bara får U att älska mig mer. Det är långt ifrån alla som får uppleva det och jag vet att det här är något att verkligen vara tacksam för: att vad som än händer har jag det här, jag har upplevt det, det finns i mitt hjärta. Det är det största av allt i livet och vi ska ta vara på det och uppskatta det varje dag vi har tillsammans. Det är en klyscha, kanske, men kärleken är verkligen det största av allt.

2011-07-08

Kalldusch
När jag var på ultraljudsundersökning på mammografiavdelningen på Sophiahemmet för någon vecka sedan, gav ultraljudsläkaren mig lugnande besked: allt ser helt normalt ut och jag kan koppla av och tänka på annat under tiden jag är gravid. Jag andades ut och kände mig lugnare än jag har gjort på många, många år. Det är därför det skriftliga svaret från läkaren igår blev en sådan chock för mig.

Hon skrev till att börja med att man inte hade hittat några cancermisstänkta förändringar. Däremot finns en förändring på höger sida som ser helt godartad ut. Det kan vara en cysta eller en fibroadenom, och båda dessa förändringar är helt godartade och ger ingen anledning till oro. Men jag rekommenderas ändå komma tillbaka på ultraljud igen om tre månader.

Eftersom jag är den mest oroliga människan i världen när det gäller bröstcancer och allt som är relaterat till det, så räcker ett brev som det här så klart för att ge mig full panik. Jag tillbringade halva kvällen igår med att gråta och läsa på internet, och trots att allt jag såg uttryckligen intygade att det här var godartat så var det som att jag inte ens kunde ta in det. Orden som i stället fastnade i min hjärna som brännmärken var tumör, högre risk för cancer, operation.... Det är som att hur många gånger jag än hör att förändringen är ofarlig så tänker jag ändå bara "det är en förändring och det måste vara farligt".

Idag har jag ringt och pratat med läkaren och hon är vänlig och låter mig ringa på hennes privata mobil mitt under semester, eftersom hon förstod att oavsett vilket besked hon ger mig så kommer det att leda till att jag blir livrädd. Hon förklarade att enligt ultraljudsläkarens utlåtande så finns det aboslut ingenting som indikerar att det här kan vara en farlig förändring på något sätt. Skulle det finnas minsta misstanke om det så skulle de tala om det rent ut. Hon sa att farliga förändringar brukar klassas som kod 3, och det här var en kod 2 - en förändring, men inte en farlig sådan. Fast i min hjärna blir kod 2 nästan kod 3 och det är illa nog, då är jag orolig. Läkaren sa också att anledningen till att jag rekommenderades komma tillbaka för ny koll kan vara att man helt enkelt inte säkert kan avgöra om förändringen är en cysta eller en fibroadenom, och man kanske helt enkelt bara vill komma fram till säkert vad det är. Vissa gånger tas fibroadenom bort, trots att de inte är farliga.

Läkaren upprepade för mig gång på gång på gång att det finns absolut ingen som helst anledning till oro överhuvudtaget på grund av det här beskedet. Men det hjälper inte. Oron fullkomligt äter upp mig och jag vet inte hur jag ska kunna hantera det här. U har föreslagit kognitiv beteendeterapi. Kanske är det något för mig. Jag vet bara inte var jag ska börja, och jag vet inte hur jag kan låta bli att vara rädd.

2011-07-08

Insomnia
Jag förstår inte vad det är med mig - jag kan inte sova på nätterna. Jag har svårt att somna när jag går och lägger mig, och sedan vaknar jag kanske tre gånger varje natt och ju längre framåt morgonen det är, desto svårare har jag att somna om. I natt tror jag att jag låg vaken i kanske två timmar innan jag somnade om, typ en halvtimme innan klockan ringde. Pust. Tur att det snart är semester.

Min dag igår var faktiskt ganska bra och det mest positiva var att jag lyckades avsluta dagen med ett bra träningspass, det sista cykelpasset innan semesterpaus. Roligt! Jag kommer absolut köra på så mycket jag bara kan i höst och vinter för jag tror helt klart att det gör mig piggare och starkare.

Tyvärr är U nere i en riktigt låg period nu. Han känner att han aldrig hinner med saker och ting, att det är så mycket som samlas på hög och blir liggande och att det är en ständig stress med allting. Dessutom har han sina rent fysiska problem med ont i foten och ont i axeln, vilket gör att han inte kan träna som han vill med löpning och annat. Jag tjatar på honom i vanlig ordning att investera i ett träningskort.

I mitt tycke lägger U alltför stor vikt och för mycket tid vid sitt jobb. Han jobbar minst tio timmar varje dag och varken hinner eller orkar något annat när han väl kommer hem på kvällarna. Jag har svårt att förstå vad det är som är så förtvivlat viktigt så att han är tvungen att helt prioritera bort att ta hand om sig själv till förmån för jobbet, och ska jag vara ärlig så tror jag att U skulle må bättre av att ha ett annat jobb än det nuvarande. Jag inser att han lär sig mycket och utvecklas, men jag tror inte det räcker i längden. Han måste må bra också, och få vara glad även när han arbetar. Jag kan säga vad jag tycker, men jag kan inte ta beslutet åt U, det måste han göra själv. Den senaste tiden har jag själv varit så trött och energilös hela tiden så jag har inte heller orkat dra något större lass hemma, men jag ska försöka orka lite mer nu när jag är ledig.

Jag har bestämt mig för att ta lunchen med PR idag. Det kanske är OK ändå. Om hon frågar rent ut - det gör hon antagligen - så säger jag som det är, men förklarar också att vi tar en dag i taget, ingenting är givet ännu. Frågar hon inte så tar jag nog inte upp det heller. Så får det bli. I morse var jag hos en läkare hos barnmorskan för att utreda om jag behöver medicin för att förebygga blodpropp eftersom min pappa har haft stroke och sådant kan vara ärftligt. Men det behövdes inte som tur är. Skönt att slippa mediciner så långt som möjligt.

Idag ska jag försöka orka styrketräna lite efter jobbet, och sedan ska jag gå och leta efter lite spanska böcker i någon bokhandel. Det blir perfekt sommarlitteratur för mig.

2011-07-06

Känsligt
PR har just mailat och frågat om jag vill träffa henne på lunch i morgon. Normalt skulle jag inte tveka, men nu drar jag mig för att tacka ja eftersom jag vet att om jag träffar henne så kommer jag bli tvungen att avslöja att jag är gravid. Och jag är helt enkelt inte redo för det ännu.

Så här känner jag: jag befinner mig fortfarande i den tidsperiod när risken för missfall fortfarande är relativt stor. Dessutom har jag inte ännu gjort någon undersökning som visar att fostret är levande och friskt och att allt står rätt till. Och tills jag har gjort det vill jag knappt ens säga rent ut att jag är gravid eftersom jag fortfarande känner att allt kan hända, det kan gå åt vilket håll som helst.

Jag är helt enkelt inte redo att prata om det här så öppet ännu, dels för att jag fortfarande inte vet någonting och dels för att jag är lite skrämd av omgivningens förväntningar och reaktioner på nyheten. Som att jag förväntas vara på ett visst sätt eller känna på ett visst sätt, som jag kanske inte gör ännu. Jag har medvetet valt att låta bli att kontakta vänner den senaste tiden, dels för att jag inte haft energi över för att umgås mycket, och dels för att så klart slippa frågor. SSH har frågat mig rent ut och då svarade jag bara undvikande att vi får se hur det blir. För att jag ännu inte vet, och det är ju på sätt och vis sant. Åh, det är svårt det här. Verkligen.

2011-07-06

Tillbaka till mig
Idag gjorde jag något jag inte har haft minsta intresse för på flera veckor: jag provade kläder. Faktum är att under några veckor nu har blotta tanken på shopping - vare sig det är mat, kläder eller inredning - gjort mig illamående. Fortfarande får till exempel blotta tanken på våra nya tapeter mig att må dåligt. Visst är det konstigt!

Men idag på lunchen gick jag in på fina Noa Noa, där jag faktiskt aldrig har handlat något hittills - konstigt nog, för de har massa fina saker! - och där provade jag faktiskt lite klänningar. Särskilt en fastnade jag för, en vacker ljus dimgrå färg i underbar kvalitet. Tyvärr fanns den inte i rätt storlek utan jag provade en i XL, normalt på tok för stort för mig, men klänningen har en sådan modell att man kan komma undan med en större än normalt. Det blev inget köp idag, men jag måste nog gå tillbaka i morgon och prova igen.

2011-07-06

Svensk sommar
Igår åt vi middag ute på balkongen och passade på att brainstorma lite kring våra semesterveckor. Ännu är ingenting spikat och det ger mig lite panik eftersom jag inte på några villkor vill tillbringa mer tid än nödvändigt hemma i lägenheten i stan. Tvärtom, jag vill bort, få miljöombyte, få andas ut.

Vi har tittat lite efter sista minuten-resor till Korsika, som vi varit lite sugna på, men inte hittat något som har lockat riktigt. Allt har liksom känts så förtvivlat charteraktigt, flyg och hotell med bara turister och middagsbuffé som i den värsta skolmatsal. Det känns verkligen inte som vår grej och vi har nästan lagt Korsika på hyllan för den här gången. Det finns ju kvar.

Däremot har vi pratat mer om att semestra i Sverige, vilket också är lite ovanligt för att vara vi, men som ändå kanske passar just i år. Vi var ju i Ecuador i januari vilket var fantastiskt, men det kostar också mycket och även om jag gärna lägger mycket pengar på att resa så får vi inse att en stor resa per år är vad vi har råd med, inte två. BJ berättade i måndags att han har bokat 17 dagars safari i Botswana, en av mina absluta drömmar, och jag är grön av avund förstås, men det är bara att inse att i sommar har vi inte råd med det. Men någon gång....

När det gäller Sverige-planerna har vi pratat om alla möjliga spår: åka upp till Sylarna och vandra lite, resa via Dalarna och göra kortare dagsturer eftersom U's fot inte tillåter så mycket mer nu. Eller paddla kanot och tälta någonstans, eller köra en riktig roadtrip: ta bilfärjan till Gotland och tillbringa ett par dagar hos RP och MP i sommarhuset, sedan vidare över till Småland och fortsätta söderut till Skåne. Där kan vi åka omkring lite som det passar, från Österlen till Skanör till Helsingborg och bo på blandade ställen, från kompisar till hotell till tält. Det kan bli en skön resa!

2011-07-06

Jobbtrött
Helt ärligt, jag trodde inte det var möjligt att vara så jobbtrött som jag är nu. Det är tre dagar kvar till semester och de tre dagarna känns nästan oöverstigliga, som en evighet. Tre dagar till och sedan är jag fri i fyra härliga veckor och jag hoppas de fyra veckorna ska kännas evighetslånga!

En sak jag inte förstår mig på är kollegor som verkar ta som högsta nöje att påpeka och skratta åt saker man har gjort fel eller missat. Vad har sådana personer för funktion egentligen? Har de någon mening överhuvudtaget? Jag har några sådana personer på kontoret här och ärligt talat, jag kan bli så irriterad över dem så jag skulle kunna klappa till dem stundtals. Som att de själva är felfria?? Jag skulle med största glädje skicka över de arbetsuppgifter som de tycker är så roliga att hacka ner på till kollegorna i stället, låta dem utföra jobbet och sedan hånskratta glatt när de misslyckas. Bara för sakens skull, liksom, för att markera att deras beteende faktiskt inte är OK. Konstruktiv kritik är bra men att idiotförklara någon bara för att maskera sin egen otillräcklighet är bara patetiskt. Jag längtar än mer till den dagen när jag får gå härifrån för gott, vidare till något annat, något bättre. Beroende på hur graviditeten fortlöper kan det bli snart eller efter föräldraledigheten, vi får se.

Idag är jag trött men inte så totalt bedövad som igår och jag ska faktiskt försöka orka träna efter jobbet. Förhoppningsvis funkar det bra som i måndags. Sedan är det bara två dagar kvar till semester, äntligen!

2011-07-05

Vid närmare eftertanke
Jag ändrar mig: mina symptom är inte försvunna. Igår mådde jag toppen, orkade köra ett hårt träningspass, åt rejäl lunch och middag, inga problem! Idag är jag åter ett vrak. Jag har sovit dåligt och jag är så trött så jag knappt kan hålla ögonen öppna. Jag vill bara sova och sängen och soffan ropar lockande på mig att komma dit i stället för att sitta vid köksbordet och försöka jobba, när jag inte ens kan tänka klart av trötthet.

Det är faktiskt någonting som är annorlunda nu. Att få för lite sömn är inte ovanligt, det händer då och då, men normalt brukar jag ändå klara att fungera någorlunda ändå. Inte nu - nu rasar jag ihop fullständigt och orkar precis ingenting.

Dessutom är det hungern. Herregud så hungrig jag är hela tiden! Jag skulle kunna äta utan avbrott tror jag, och ändå inte bli mätt. Igår åt jag lunch med U, en rejäl portion pasta - jättegott, tack och lov! - och när jag hade ätit klart kunde jag lätt ha stoppat i mig en portion till. Det är verkligen otroligt och jag undrar om kroppen gör av med energin jag får i mig eller om allt bara samlas på nu. Det lär visa sig.

Med andra ord: om gårdagen var ungefär som en vanlig dag så lär idag bli en trött-dag. Jag har ingen energi över nu utan det blir bara det absolut nödvändigaste. Sen ska jag sova...

2011-07-04

Missfall på gång?
Nu har jag hunnit bli rejält orolig för att det kan vara ett missfall på gång. Och det är ju så vanligt så varför inte? Jag har sökt runt lite på nätet och läst om tecken på missfall och ett tecken, förutom blödning, är tydligen just att de vanliga gravidsymptomen upphör. Nu mår jag ju i princip inte alls illa längre, har inte ont i brösten särskilt, är inte lika trött. Enda skillnaden är att jag behöver kissa oftare och att jag känner mig väldigt hungrig hela tiden. Annars ingenting. Kan det betyda att fostret har dött? Vad ska jag tro??

2011-07-04

Det bästa umgänget i världen
Igår hade jag en riktigt bra dag. Förutom att jag faktiskt mådde ganska bra och fick vila ut hyfsat så träffade jag också mina favoriter: alla tre katterna! Det är ungefär vad jag orkar nu - människor kan trötta ut mig ibland och nu är en sådan period när det går lite upp och ner med vad jag orkar med i sällskapslivet.

Efter en sen frukost tog jag och U i alla fall bilen ut till RL och AJ i Svinninge. De har det verkligen fint där ute nu på sommaren, grönt och tyst och frisk luft och ärligt talat skulle jag gärna byta med dem i morgon om jag fick välja. Stan tröttar ut mig enormt nu. Vi stannade i en och en halv timme och fikade och hann förstås med en hel massa gos med Tuva och Saga också. Tuva är en riktig djungelkatt nu - hon fullkomligt älskar livet ute i naturen och smiter iväg på små äventyr titt som tätt. Det är fantastiskt att se hur hon utvecklas och mår bra med livet och jag hoppas att hon inte ska bli allför uttråkad när hon väl flyttar hem till oss igen i höst.

RL hade sagt att Saga hade problem med tovor i pälsen som han hade svårt att få bort eftersom hon inte alls var med på noterna där, men för mig gick det utan problem. Det är helt tydligt att Saga är mest fäst vid mig - jag kan göra nästan vad som helst och Saga bara slappnar av och är nöjd ändå. Vi fick bort tovorna utan problem och alla var nöjda! Skönt!

Efter Svinninge fortsatte jag och U ut till min gamla hemstad Vaxholm. Vi åt lunch på hembygdsgården och promenerade runt lite, och jag tänkte åter det här att i ett annat liv, en annan livssituation, så skulle jag gärna bo på ett sånt ställe igen: lugn och ro och nära till naturen. Vi avslutade dagen med fika hos mina föräldrar och där blev det gos med Maja så dagen var komplett. Hon fyller tjugo år nästa söndag vilket är fantastiskt!

2011-07-04

Var det allt?
Nu är jag förvirrad. Som genom ett trollslag har mitt illamående nästan gått över, lika snabbt som det kommit. I lördags och söndags kände jag mig nästan normal igen, förutom att brösten gjorde ont. Nu känner jag knappt ens av dem längre, men däremot är jag lite mer illamående idag igen vilket jag tror beror på att jag inte sovit lika länge som jag gjorde i helgen. Sova ut är bra. Dessutom har jag kommit på knepet att jag måste äta mig riktigt mätt precis innan jag går och lägger mig. Det verkar göra markant skillnad och om jag dessutom laddar med en smörgås på sängbordet som jag kan äta mitt i natten om jag vaknar och är hungrig, ja, då mår jag helt klart bättre nästa morgon.

Det känns fantastiskt att jag har kommit så här pass lindrigt undan, och samtidigt gör det mig nästan orolig - är jag fortfarande gravid? Har barnet dött? Är det något fel? Eller kan det vara så här enkelt som att jag helt enkelt ska få må ganska bra under graviditeten? Nu känner jag mig faktiskt otålig inför kub-testet som är inbokat i augusti. Jag vill veta om allt fortfarande är som det ska eller inte. Barnmorskan har sagt till mig att om jag inte börjar blöda eller får riktigt ont så kan jag i princip räkna med att allt är som det ska, men å andra sidan vet jag flera tjejer, PH för att nämna en, som har kommit till just kub-testet glada i hågen och trott att allt är bra, bara för att få veta att barnet inte lever. Så det är inte lätt att veta och man ska komma ihåg att allt verkligen kan hända längs vägen.

Helgen har annars bjudit på en del umgänge med blandade gäng. I fredags var vi ute med U's Rotary-gäng på sommaravslutning på Josefina. Jag har inte varit där sedan en riktigt dålig kväll en gång förra året, men Josefina är som vanligt: rena paraden av stekiga unga stockholmare som klär upp sig så mycket de kan och samtidigt försöker se så där lagom nonchalanta och världsvana ut. Det är riktigt underhållande bara att titta på folket där. Bäst av allt under kvällen var att jag för det första orkade gå dit, och för det andra att jag fick i mig en riktigt rejäl middag som säkert också bidrog till att jag var piggare på lördagmorgonen. Sämst var att U lovade bort mig som fyllechaffis till några som bor på Stora Essingen - jag avskyr när han gör så utan att först fråga mig! - och när de sammanlagt fyra fyllkajorna sedan tillbringade resan hem med att sitta och fälla dryga kommentarer om vägval och min bilkörning. Jag var så nära att stanna vid närmaste rödlyse och säga åt dem att gå hem i stället.

I lördags var det helt otroligt varmt - termometern visade på drygt 30 grader och det snudd på outhärdligt i stan. Jag cyklade i alla fall ner och träffade mamma och C för att gå på utställningen Kunglig vintage på Livrustkammaren. Jag och C hade tidigare gett mamma i julklapp att tillsammans gå och titta på valfri utställning eller museum, och det mamma gillar ju kungligheter så det här var hennes val. Det var en samling olika klänningar, allt från galaklänningar från början av 1900-talet till enklare modeller från 1970-talet. Det mesta var från 1950 - 1960 och hade burits av prinsessorna Ingeborg och Margareta. Roligt att se och svalt och skönt inne på Livrustkammaren! Efteråt promenerade vi lite i Gamla Stan, åt lunch och smällde i oss var sin gigantisk mjukglass på det.

På eftermiddagen var det så varmt så det enda möjliga var att bada. Jag och U drog nytta av fördelen med att bo 50 meter från vattnet och gick ner och la oss och solade, och tog även årets premiärdopp - inte jättevarmt, men skönt och uppiggande i hettan. Kvällen tillbringade vi med grillning hos LPe ute i Årsta. TF var där men annars bara nya ansikten, och en ganska OK kväll förutom att alla förutom jag i vanlig ordning blev allför fulla och jobbiga. Jag kunde skylla på att jag skulle köra bil och därför måste hålla mig nykter, och ingen ifrågasatte det som tur var. U kommer att vara skyldig mig många fyllechaffiskvällar efter det här!

2011-07-01

Åh fy
Ärligt talat: mitt illamående blir värre för varje dag. Jag sitter 45 minuter och kämpar med att få i mig frukosten, samtidigt som jag är så hungrig att jag nästan viker mig dubbel. Illamåendet sitter i hela dagen, och jag måste äta, äta, äta för att hålla det i schack, trots att blotta tanken på nästan vilken mat som helst gör mig spyfärdig. Ingen höjdare och jag undrar hur länge det ska vara så här. Jag vet också att många har det betydligt värre än jag och jag får vara glad att jag ändå klarade mig så länge som till den sjunde veckan innan det hela satte igång.

Jag är innerligt glad att det bara är en vecka kvar till semester, och jag längtar ihjäl mig efter miljöombyte samtidigt som blotta tanken på aktiviteter och annat gör mig livrädd nu. Åka och hälsa på vänner? Bo hos andra? Du skämtar? Ligga blickstilla i ett tält uppe i Jämtland någonstans och bara andas och kanske läsa en bok? Ja tack, perfekt!

Det finns inte mycket för mig att berätta här nu. Jag mår dåligt, jag kämpar för att ta mig igenom varje dag. Det är ungefär allt. Snart måste det bli bättre.