2006-08-30

En skön kväll
Igår hämtade jag ut min balklänning på Bröllopskällan. Jag var duktig och prutade ner den med 30% så jag är nöjd! Den är jättefin verkligen, jag kommer att känna mig som en drottning i den. Gäller bara att jag har lite färg också så att jag inte ser ut som ett lik men jag får väl sola några gånger innan det är dags så löser det sig. Jag får se vilka smycken som blir bäst till, antingen pärlor eller guld. Det kommer att bli fint!

Sedan var det snabbt hem och lämna klänningen, hade lite dåligt samvete över att jag lämnade katterna ensamma igen när jag redan hade varit borta hela dagen men ibland blir det tyvärr så. Jag borde försöka vara hemma mer men det är svårt också, med heltidsjobb och alla fritidsaktiviteter som är på gång hela tiden.

Tillbaka in till stan och på vägen dit fick jag mitt hittills bästa bevis på hur otroligt nyfikna killar kan vara när JN ringde inte bara en utan till och med flera gånger och noga förhörde sig om vad jag skulle göra och med vem och varför. Men han är rolig och han menar absolut inget illa. Han får mig att skratta varje gång.

Det blev en skön kväll, grilla och prata och bara vara. Jag kom hem sent, sent, trött men glad över kvällen och livet. Hoppas på många lika fina kvällar framöver, tid att bara njuta och må bra.

2006-08-29

Ett avslutat kapitel
Igår raderade jag min sida på Spray. Jag har varit på väg åt det hållet länge, tagit bort sidorna från både Match och Mötesplatsen och bara känt mig mer och mer trött på hela cirkusen, på alla ansikten som svischar förbi och inte säger mig någonting. Ö lyser med sin frånvaro och jag känner bara att jag inte vill längre, att jag måste därifrån. Jag kräks om jag måste gå på en till date med en människa som inte intresserar mig, som inte förmår lämna minsta bestående intryck. Bättre då att bara koppla bort det och se vart livet leder mig.

Det känns skönt att vara ifrån allt det där. Befriande att slippa tänka på det, en lättnad att inte längre ha det hängande över mig. Inga förväntningar, ingen stress. Bara vara, bara leva. Det funkar för andra men det är helt enkelt inte för mig och då är det bättre att avstå.

Dessutom: de gånger jag har träffat människor som verkligen, verkligen har intresserat mig så har det inte varit via nätet utan live, via vänner och bekanta eller ute någonstans. Spray Date är över för den här gången och jag hoppas faktiskt att jag aldrig mer kommer tillbaka.

2006-08-28

Den viktiga kompromissen
Vissa människor får mig att häpna. Det är personer jag inbillar mig att jag känner, människor som jag har uppfattat som vuxna, mogna och kloka. Men så kommer den där händelsen som helt ställer alla intryck på huvudet. De klarar inte motgångar, helt enkelt. Så länge de får sin vilja igenom, så länge de slipper kompromissa och låta någon annan styra, då är allt bra. Men vid minsta motstånd förvandlas de till treåringar som totalt vägrar samarbeta om allt inte går deras väg. Det är obegripligt för mig att människor kan bete sig så omoget, och jag är övertygad om att de som gör så har väldigt mycket att förlora. De har lätt att få ovänner och lätt att gå miste om vänskaper.

Något jag aldrig kommer att göra är att välja mellan mina vänner. Jag kommer inte att välja bort vän 1 bara för att vän 2 inte gillar henne, eller inte vill umgås med henne. Vän 2 har inte ensamrätt, vare sig på mig eller på de saker jag väljer att göra. Om vän 2 vill ha det så att jag i princip ska be om lov för att få bjuda in vän 1 till olika aktiviteter, då kan vi lika gärna lägga umgänget och vänskapen på hyllan för gott. Då passar vi inte ihop.

Det är helt galet att jag alls ska behöva ha dessa funderingar idag, i den här åldern, med vänner som är ännu äldre än jag är. Att folk kan bete sig så barnsligt, och tro att det är OK. Jag blir alldeles utmattad av det. Att människor inte lär sig någon gång, att de inte bara kan växa upp. Det är så enormt tröttsamt!

2006-08-28

Nyanser och positivt tänkande
Jag fikade med JP igår. Det var nyttigt att prata med henne för hon hjälpte mig att tänka lite bättre. Allt är inte svart eller vitt, som hon sa. Det finns alltid anledningar och förklaringar och alla tänker inte på samma sätt som jag gör. Det som jag tolkar på ett visst sätt kan ha en helt annan betydelse för någon annan, eller kanske inte någon betydelse alls. JP peppade mig att tänka positivt och inte ge upp. "Angenäma problem", kallade hon det, trots att jag själv håller på att gå upp i limningen av alla tankar som far genom huvudet. Frustration och ovisshet är så otroligt energikrävande. Jag väntar mig ingenting, men jag skulle bli förvånad om det visade sig att jag hade helt fel. Så blind kan man bara inte vara. Jag hoppas på JP här. Jag hoppas att det är hon som har rätt och inte olyckskorparna.

2006-08-28

Ljuvliga Maja
Maja, mina föräldrars katt, är drygt 15 år gammal nu. Fortfarande är hon inte större än en kattunge. Hon är så söt att jag smälter! I lördags var hon underbar, så kelig som aldrig förr. Hon låg i soffan och bara spann när jag satte mig bredvid henne. Vi var ute och gick också och jag skämde bort henne med både fisk och räkor. Hon ska få det bästa, ingenting annat är bra nog. Jag kan inte tänka mig att leva utan djur. De har alltid funnits där på något sätt, de är en del av livet. Som Maja, som är en familjemedlem i lika hög grad som vi andra är det.

2006-08-28

Mitt Ångermanland
Lördagen tillbringade jag hos mamma och pappa och Maja i Sollentuna. Pappa har just kommit hem efter två månader i Ångermanland så det var länge sedan sist.

Jag har blandade känslor inför Frök och allt som finns där uppe. Det är vårt ställe, gården har funnits i pappas släkt i generationer. Nästan alla minnen jag har från barndomen, de minnena som verkligen sticker ut och som är så där riktigt glada och lyckliga, de är där uppifrån. Det är minnen från tiden när farmor och farfar och levde, då när vi hade gården i bruk med kor, höns, hästar och katter. Höskörd på somrarna, springa och leka i skogen och rusa hemåt med skräckblandad förtjusning när farmor skrek åt oss att hon hade sett älg. När Olofsson hade sina hästar hos oss tillbringade jag halva dagarna med dem i hagen, eller så åkte vi till Dämstasjön eller Tjärn och badade. Ibland skjutsade pappa dit oss och ibland gick vi tvärs igenom skogen, vår skog, och det kändes mäktigt på något sätt att veta att det var vår egen mark. Några gånger har jag gått upp till Fröksnipan också, stått där uppe på berget, högt över allt annat, och bara njutit av utsikten och vinden.

På vintrarna åkte vi skidor i skogen, spårade i djupaste snön och körde i full fart nerför backarna och ramlade så att skidor och stavar flög all världens väg. Det var alltid så otroligt mycket snö där uppe, alltid sådana perfekta vintrar som vi så sällan ser här i Stockholm. Jag har många bra minnen från Frök. Huset är fullt av historia. Jag känner väldigt tydligt närvaron av de som har bott där tidigare, mina släktingar. Det känns att man inte är ensam där, att det finns andra som aldrig riktigt har lämnat, även om de inte syns för blotta ögat. Det är svårt att beskriva känslan men alla som kommer dit känner det lika tydligt som jag gör.

Idag är historien inte riktigt lika rolig. Gården är obebodd sedan farmor dog för många år sedan och det är ständiga problem med underhåll och att få allt att gå runt. Pappa tillbringar hela somrarna där uppe och vi har en del hjälp av Dahlbergs också, och av arrendatorn som brukar åkermarken. Men behoven av underhåll, både av huset och skogen, är skriande och jag bävar för den dag pappa inte längre klarar av att sköta om det. Vad gör vi då? Varken jag eller C vill flytta dit och ta hand om det på heltid, vi har varken tillräckligt intresse eller kunskap för att klara av det. Så vad gör vi då? Säljer eller behåller? Hyr ut? Till vem?

Jag vill behålla Frök just för att det är vårt ställe, det är min historia, min bakgrund. Men det är svårt att genomföra och jag tänker också på de fördelar vi skulle få av att sälja. Handpenning till en ny bostad till mamma och pappa kanske? Jag hoppas vi inte tvingas ta ett beslut om det här på länge.

2006-08-25

Ingen skillnad
Jag har ofta inbillat mig att killar och män är så mycket rakare och enklare att ha att göra med än tjejer och kvinnor. Att de skvallrar mindre, att de menar det de säger och att de är bättre på rak kommunikation.

Ingenting kunde vara mer fel, har jag fått erfara.

De flesta killar jag känner är skvallriga så till den grad att Hänt i Veckans chefredaktör skulle rodna. Händer det något, betydelselöst eller inte, så går djungeltrumman igång direkt och inom loppet av några minuter vet alla allt om allting. De kan lätt slingra in sig i bortförklaringar och konstiga historier och halvsanningar, som alltför ofta är alltför lätta att genomskåda. Och rak kommunikation? Please! Don't even get me started!

Jag tycker att det är ganska komiskt faktiskt. Vi tjejer smider ränker och gör upp komplicerade planer med långa krokiga omvägar för att komma dit vi ska, och vi inbillar oss att ingen annan fattar det. Men killarna gör ju precis likadant, har jag upptäckt, och med mitt tränade öga och mångåriga erfarenhet upptäcker jag det naturligtvis direkt. Jag får mig ett gott skratt på köpet.

Vi är så lika, och ändå så olika. Det är nästan ett mirakel att relationer mellan könen överhuvudtaget kan fungera. Män är från Mars och kvinnor från Venus. Eller hur var det nu?

Mars, meet Venus. Your'e gonna have a long and happy life together.

2006-08-24

Fattiga och rika och olika perspektiv
Nyligen har jag deltagit i en diskussion om det här med lönenivåer. Jag inser allt mer att allt handlar om perspektiv. Den som är van vid att ha pengar anser att en hög nivå fortfarande bara är en medelbra lön, medan den som kommer från en fattigare bakgrund är nöjd med betydligt mindre. Kanske har karriärhunger och status ett finger med i spelet också.

När jag bytte jobb senaste valde jag att ta jobbet trots att det innebar en sänkning av min grundlön. I praktiken får jag ut i princip samma summa som innan, så rent ekonomiskt gör det ingen skillnad för mig. Men jag vågar nästan lova att ingen av mina vänner och bekanta ens hade övervägt att ta ett jobb, hur bra det än kändes, om det skulle innebära några kronor mindre på lönebeskedet.

Så är det frågan med vad som räknas som en bra och en dålig lön. Jag jämför min egen inkomst med den bakgrund kommer ifrån och kan med den jämförelsen se min egen lön som riktigt bra, som något jag kan vara mer än nöjd med. Jag ligger redan idag långt över mina föräldrar och min syster. Men så kan jag också jämföra min lön med vad mina vänner tjänar och jämfört med dem får jag knappt ut tillräckligt för en fika ens.

Det kan kännas frustrerande att ständigt omges av och umgås med personer som är vana att kunna göra i princip vad de vill, köpa vad de vill, resa vart de vill. De kan inte förstå den verklighet som jag lever i, än mindre den verklighet som människor som mina föräldrar konfronteras med varje dag. De inser inte varför jag väljer att handla på H&M i stället för på NK.

Det här med pengar kan vara ett känsligt kapitel. Det är inte OK att fråga andra vad de tjänar. Det är inte OK att prata om hur mycket pengar vi väljer att lägga på olika saker. Jag tycker själv att jag har det bra. Jag bor bra, jag går runt utan större problem varje månad. Jag kan unna mig en semesterresa varje år och jag har råd att göra saker på fritiden, köpa kläder och äta ute. Det är inte synd om mig på något sätt. Jag önskar bara att vissa människor kunde inse skillnaden. Att tjäna 17 000 kronor eller 27 000 kronor eller 37 000 kronor per månad gör ingen skillnad i vårt värde som människor. Vi är alla desamma oavsett vilken prislapp vi har på vår tid. Ingen är bättre, ingen är sämre. Pengar är bara pengar. Det är ju inte fråga om liv eller död, direkt.

2006-08-24

Glädjedödare
Vissa personer har förmågan att ta död på all glädje. Det behövs så lite. Ett ord, en min, en kort kommentar som till synes är oviktig men ändå kan få mig att tvivla, att börja fundera och leta efter andra nackdelar, sådant som är så uppenbart för andra men som jag väljer att bortse från just nu. Jag har gått så långt att jag har börjat undanhålla saker från de personer jag vet gör så här. Jag berättar halva sanningar, låter dem veta precis så mycket som de måste men inte mer än så, bara för att inte få min lycka förstörd genom deras smutskastning.

Jag förstår inte varför en del personer måste bete sig så här. Ger det dem någon tillfredsställelse att förstöra för andra? Handlar det om att täcka upp för sina egna brister, sin egen olycka? Det får andra effekter också. Jag tappar förtroendet för dem. Jag uppfattar dem inte som äkta vänner längre, för jag märker att de inte kommer att finnas där för mig när det väl gäller.

Så jag väljer att hålla tyst. Jag väljer att hålla allt fler saker för mig själv, att inte berätta, att inte dela med mig. Jag vill vara glad för det här. Det försvinner så fort, så lätt, så låt mig bara njuta så länge jag kan, så länge det finns kvar. Låt mig vara lycklig över det här en liten stund till.

2006-08-24

En kväll på Mosebacke
Igår var jag och såg Nationalteatern på Mosebacke. Jag hade inga förväntningar på musiken så jag blev positivt överraskad över att de var så mycket bättre än jag trodde. Roligt att ha hört dem live, de hade bra låtar och duktiga musiker.

Innan jag gick dit var jag lite nervös över att jag inte kände någon annan än AnS. Vilka var de andra som skulle med? Skulle de vilja prata med mig också eller skulle jag känna mig utanför? Jag gick dit på vinst och förlust och hoppades på det bästa. Men allt gick förstås bra, över förväntan till och med. Alla var jättetrevliga, jag pratade med massor av nya människor, knöt nya kontakter, hade roligare än jag har haft på länge. Jag kände att jag ändå kunde passa in även i det gänget. Hoppas att jag får träffa dem snart igen! There's more to come from this.

2006-08-23

Vackrast av alla!
Igår gick jag på balklänningsjakt. Jag har varit i totalt sex butiker och tittat och i butik nummer fyra fann jag Klänningen. Den är så vacker! Enkel, klassisk modell med bara några broderade blommor som prydnad, färgen en blandning mellan guld och beige. Den sitter perfekt. Jag provade den och stod där i provrummet och bara log åt min spegelbild, för jag kände mig så otroligt vacker. Jag kände mig som en drottning, som en gudinna. Den är helt rätt för mig!

På sätt och vis är det galet att lägga ut så mycket pengar för en kväll, men det kan inte hjälpas. Någon gång ska man göra det också. Jag har bara varit på bal två gånger i mitt liv, det är så sällsynta tillfällen och när det tredje tillfället nu närmar sig vill jag verkligen göra det bästa av kvällen. Jag ska nog gå tillbaka i morgon och köpa klänningen och så bara hålla tummarna för balen blir allt jag drömt om och lite till.

2006-08-21

Förväntan
Nu känns det på allvar att hösten är på väg. Faktiskt är det inte så ångestfyllt som jag hade trott. Tvärtom känner jag mig förväntansfull - det är mycket som händer framöver, kalendern fylls på hela tiden och nya människor dyker upp med nya förslag, nya aktiviteter. Det är dansföreställningar, teater, utbildning, bal, semester, full fart på jobbet, träning, umgänge med vänner och familj. Mycket att se fram emot med andra ord, och känner jag mig själv rätt så kommer jag att dra nytta av alla möjligheter att möta nya människor, få fler nya vänner och vara med om nya upplevelser. Vi väljer våra liv i mångt och mycket och jag väljer tveklöst den ljusa vägen. Jag tror att hösten kommer att bli bra!

2006-08-21

Vad händer nu?
Jag är förvirrad. Jag vet varken ut eller in. Ska jag satsa eller inte? Ska jag bara låta allt vara och ligga lågt eller ska jag försöka? Vissa säger kör, vissa säger backa. Jag har ingen aning. Vet för lite, har sett för lite, har hört för lite. Jag vill bilda mig en egen uppfattning men då måste det också finnas möjlighet och tillfälle. Jag får se vad som händer. Det är ju inte bara jag. Andra kan också.

En sak jag har lärt mig efter JT är att inte bara köpa det folk säger. Att inte tro något. Vissa personer beter sig på ett visst sätt som är lätt att misstolka. JT är ett levande bevis för det. Jag vill inte gå på samma nit en gång till, inte med någon. Jag hoppas att jag klarar att se skillnaden nästa gång.

2006-08-21

Resten av helgen
Jag är så trött. Jag kan inte sova. För mycket oro i kroppen, för många tankar och jag vet att det beror på allt som har hänt under den senaste veckan, och inte minst att jag träffade på JT som fick mig att helt tappa humöret i fredags.

Lördagen tillbringade jag hos NM på Ingarö. Det var evigheter sedan jag var där och evigheter sedan vi umgicks ordentligt bara hon och jag. Men det blev en jätteskön dag. Vi pratade om allt och lite till och jag berättade att jag troligen ska gå på bal i oktober.
"Du kan få låna min klänning", sa NM och jag provade och den satt perfekt. Klänningen är inte helt i min stil, inte vad jag själv skulle välja, men den passar och den är gratis så om drömklänningen inte dyker upp är den ett perfekt alternativ.

Det blev snudd på stressigt sedan eftersom bussarna hem inte gick mer än en gång per timme. Det var bara hem och göra mig i ordning och åka iväg igen för vår Ladies' Night Out. Vi hade kommit överens om att ha på oss klänning och högklackat och vi var alla tjusiga som gudinnor. Jag hade min svarta klänning som jag köpte för åratal sedan men det är roligt att den fortfarande passar perfekt, och modellen är så klassisk så den kommer jag att kunna ha i många år till. Folk tittade efter oss och vi fick komplimanger och jag sträckte på mig lite extra och tänkte bara att låt dem titta, det tål vi!

Vi åt middag på Hotellet och gick sedan vidare till Solidaritet som jag har hört så mycket om. Kön var jättelång men vi skickade fram JP och hon hade inga problem att lyckas få oss att gå före. Jag minns stället från förr och kan nog bara säga att jag blev ganska besviken. Solidaritet kändes rätt så sunkigt, inredningen var något som en högstadieklass hade kunnat fixa på slöjden, och publiken var ung, ung, ung... Trångt och mycket folk men inte för mig och jag var hemma vid halv tre ungefär. Nästa gång jag går ut i klänning ska jag gå på Riche!

Söndagen tillbringade jag hemma, storstädade, handlade, lagade matlåda. Mamma kom över en sväng och eftersom ingen av oss har någon stubin utan är alltför lika med samma jävliga humör, så rök vi ihop och det blev inte bra alls. Som alltid kändes det som att det var mitt fel, som alltid mår jag dåligt över att jag blir det stora monstret som sårar och är elak, trots att jag bara vill leva mitt liv i fred, göra mina egna misstag, fatta mina egna beslut. För sina föräldrar är man nog alltid ett barn som inte kan tänka själv, som inte vet och inte förstår. Det är frustrerande.

2006-08-21

Misslyckad after work
I fredags var det som vanligt after work på Gerdas. Det har verkligen börjat bli rutin att gå dit, varje fredag nästan, och alltid träffar jag på folk jag känner så det är aldrig tråkigt. Jag var på bra humör när jag gick från jobbet. Fick skjuts med UM in till stan och promenerade från Fridhemsplan bort till Sankt Eriksplan och sedan runt i butikerna på Rörstrandsgatan. Jag var inne i Bröllopsbutiken också och tittade efter balklänningar men den enda jag rikigt gillade fanns inte i rätt storlek. Jag ska gå tillbaka och titta igen, den otrevliga expediten sa att den kan finnas men vara uthyrd.

Jag åt med M och så gick vi till Gerdas. AnS vinkade åt oss redan innan vi kom ombord och vi pratade en stund med honom och JN. Så dök T upp och mitt humör började dala för jag visste att då kunde inte JT vara långt borta. Jag gick bort till baren för att beställa och där stod den där puddingen jag flirtade med hela kvällen fredagen innan. Han kände igen mig och vi log mot varandra. Träffar jag på honom fler gånger så ska jag säga hej!

Men så hände det jag minst önskade mig - JT kom dit. Jag såg honom från baren, han stod och pratade med T och AnS och JN och några tjejer jag inte kände. Mitt goda humör rann av mig direkt och M sa att det syntes så väl på mig, att jag bara blev helt tom i ansiktet. Jag blir så arg på mig själv för att JT fortfarande påverkar mig. Jag blir illamående, jag blir arg, all glädje försvinner. Det finns så många människor jag mer än gärna hade velat träffa i fredags men JT var nog längst ner på den listan. Jag och M gick en stor omväg för att undvika honom och när vi till slut såg att han var någon helt annanstans gick vi tillbaka till killarna för att fortsätta samtalet.

Efter en stund började M peta på mig, vi såg på varandra och hon kastade en blick åt sidan och jag visste vad hon menade; JT stod precis bakom mig. Jag låtsades som ingenting och vände mig inte om förrän han hälsade på mig. Som vanligt försökte han hålla kvar mig när han kramade om mig och varenda cell i min kropp drogs ifrån honom av ren motvilja. Men JT märkte ingenting utan stod kvar och pratade på som han alltid gör och jag märkte till min egen stora förvåning att jag faktiskt inte alls brydde mig om vad han hade att säga. Tvärtom fick jag anstränga mig för att se intresserad ut och lyssna och komma med motfrågor och inlägg. Gå härifrån, tänkte jag, sluta prata, jag bryr mig inte, jag vill inte veta något om dig eller ditt liv. Men JT läser inte tankar så han förstod inte förrän JN kom fram och jag helt demonstrativt vände ryggen åt JT och började prata med JN i stället.

Men kvällen var redan förstörd för min del. Jag ville inte gå hem riktigt ännu men jag hade tappat lusten helt att prata, att vara trevlig, att umgås. Allt blev fel. Det är synd att det är så här. Både jag och M märker av det - det är som att vi inte har något att prata om med vare sig JT eller T längre. T har väl egentligen inte gjort något fel men han är så starkt förknippad med JT att jag inte ens vill umgås med honom heller, trots att han ju är en trevlig kille. Men jag litar inte på någon av dem längre och då är det kört.

Jag tittade på klockan ungefär en gång i minuten och strax efter tio gav jag upp och tackade för mig och gick hem. Lång kram av JT igen, "sköt om dig nu", sa han, men jag bara släppte honom och tittade bort när jag gick.

2006-08-18

Alla dessa frågetecken
Det snurrar i huvudet av frågor. Så många funderingar, så många saker jag vill veta. Ju mer jag hör, desto mer nyfiken blir jag och desto bättre låter det. Är det på riktigt? Vad kommer att hända härnäst? Jag hatar ovisshet. Jag avskyr att vänta. Jag har inte tålamod med sånt här! Det går att göra hur många tolkningar som helst. Kanske är de lika fel allihop. Jag tvingar mig själv att tänka positivt och tro på det här tills jag hör motsatsen.

Idag ska jag nog springa förbi Bröllopsbutiken och se om den där underbara balklänningen finns kvar. Kanske blir det tillfälle att använda den i höst.

2006-08-18

Nya vänner
Igår var jag ute med M, AnS och JN. De båda sistnämnda har jag knappt träffat tidigare. JN har jag hälsat på några gånger på Gerdas men aldrig riktigt pratat med honom förrän i lördags när vi sågs ett helt gäng. Men igår hade vi bestämt att ses och vi möttes på Gerdas. Vi hade så roligt!! Jag fick lite flashbacks från när jag träffade JT och T för några månader sedan, då när det var samma känsla igen av att allt klickade och vi fann varandra direkt. De ledde till besvikelse men jag har en känsla av att det kommer att bli bättre den här gången. Jag är inte intresserad av någon av dem utan uppskattar dem enbart som vänner och efter bara en kväll känns det som att vi redan har en bra grund att bygga vidare på. Jag var lite besviken över att de andra som hade tackat ja inte dök upp, men jag är säker på att fler tillfällen kommer att dyka upp snart. Inga stora bekymmer alltså.

Vi var på Gerdas ett tag (och skrattade åt att det känns som att vi mer eller mindre har bott där i sommar) och gick sedan upp till Gustaf Adolfs torg för att lyssna på Carmina Burana på Kulturfestivalen. Jag hörde samma föreställning på Stortorget förra sommaren och precis som då fick jag nästan gåshud till Oh Fortuna på slutet. Så mäktigt, så stort, så vackert, så otroligt bra! En av mina gamla körer medverkade och jag kan väl föreställa mig känslan av att stå på scenen och framföra ett sådant verk. Jag måste verkligen börja sjunga snart igen. Saknar det mer och mer, det är och förblir något av det roligaste jag vet.

Kvällen var lyckad på det hela taget, jag är nöjd och ser fram emot mer!

2006-08-17

På spaning
Med risk för att låta som att jag är killtokig (vilket kanske är sant)... Igår såg jag snyggingen som bor i samma område som mig. Jag får en känsla av att han är singelpappa. Ingen aning om varför jag tror det men han ger det intrycket. Jag lägger märke till honom eftersom han är den enda snygga killen som jag har sett i området på de drygt två år jag har bott där. Han påminner en del om HS i utseendet faktiskt. Fina, breda axlar och rätt längd. Igår fick jag ögonkontakt med honom två gånger och jag har alltså mött honom hela tre gånger den här veckan. Undrar om han känner igen mig också. Han är fin att titta på i alla fall och varje gång vi hamnar på samma buss brukar jag se till att sätta mig på sätet närmast hans, så att han inte ska undgå att se mig. Lite roligt måste man ha!

I kväll ska jag se Carmina Burana på Kulturfestivalen. Jag såg den även förra sommaren och det var en riktigt mäktig upplevelse. Fem körer och blåssymfonikerna tillsammans. Det kommer att bli bra! Jag är full av förväntan över vad den här kvällen kan bära med sig, i form av sällskap, musik och upplevelser.

2006-08-16

Adrenalinkick
Igår körde jag ett spinningpass så ljuvligt att det är värt ett alldeles eget kapitel i min blogg. Det var amerikanen som var instruktör, min absoluta favorit eftersom hans pass är så enormt tuffa. Redan innan uppvärmningen var slut flåsade jag som en blåsbälg och svettades så att det rann nerför armarna och ner på golvet. Framför mig hade jag två superproffs, två killar som jag har tränat ihop med förut som tillhör en cykelklubb i Stockholm. Deras lårmuskler går inte av för hackor! Den ena killen är ett riktigt praktexemplar, någon att vila ögonen på under passet, hur läcker som helst.

Jag kan inte tänka mig att jag någonsin kommer att sluta träna. Jag förstår inte människor som inte gör det. För mig är det lika naturligt och självklart som att borsta tänderna. Det är något man gör bara och att avstå från det existerar inte i min världsbild.

Det är en sådan underbar känsla att sitta i ett rum och träna ihop med andra entusiaster som liksom jag själv kämpar in i det sista, tills svetten dryper och benen är stumma av utmattning. Vi tränar individuellt men kämpar som grupp och tillsammans kan vi allt, orkar allt. Efter passet var jag så slut att jag knappt orkade köra någon armträning. I kväll är det dags igen och jag längtar redan!

2006-08-16

Bröllopsdag
Idag är det tre år sedan jag gifte mig med R. Jag kommer aldrig att glömma den dagen, och trots att vi inte är tillsammans längre är jag glad att jag fick uppleva ett bröllop med honom. Då trodde vi att det skulle bli bra, att vi alltid skulle vara tillsammans. Så blev det inte. Det går aldrig att förutsäga framtiden. Vi kan aldrig veta vad som kommer att hända, och vi ska aldrig säga aldrig för det vi minst anar kan bli sant likafullt.

Min högsta önskan är att R ska träffa någon som är underbar och som han kan och vill tillbringa sitt liv med. Han är värd det. Vi fungerade inte ihop i längden, men han kommer ändå alltid att vara en av de bästa människor jag har mött.

Jag möter olika reaktioner när jag talar om för folk att jag har varit gift. Många verkar chockade, kanske för att jag är så pass ung. Vissa personer är helt emot skilsmässa. De menar att gifter man sig så är man gift för livet. Och det är ju så jag också vill att det ska vara. Det är så jag trodde att det skulle bli.

Något av det svåraste jag har tvingats lära mig är att ibland måste man inse när det är dags att sluta kämpa. Så var det med R. Jag fick något att jämföra med och jag insåg att det vi hade inte skulle bli bättre, eller annorlunda. Så jag tvingade mig själv att ge upp till slut. Men jag ångrar ingenting. Jag ångrar inte tiden med R. Jag ångrar inte vårt bröllop. Tvärtom.

2006-08-15

Don't fuck with JP
Min väninna JP dejtade en man. Det kändes bra, de fick väldigt bra kontakt, och de bestämde att han skulle komma hem till henne och äta middag en kväll. JP, som är duktig på att laga mat, slog på stort och gjorde en ljuvlig fisk- och skaldjursgryta till dem.

Och sedan väntade hon. Och väntade. Och väntade.

Hon ringde, hon skickade sms, men fick inte ett ljud tillbaka. Mannen dök aldrig upp på middagen utan JP fick äta själv.

Först blev hon orolig. Men ju längre tiden gick, desto mer förbyttes oron i ilska och dagen efter var hon riktigt förbannad. Vi möttes över en fika och gemensamt kokade vi ihop ett motdrag.
"Jag bryr mig inte om det för egen del", sa JP till mig, "men han ska lära sig att han aldrig gör så här mot någon annan tjej i framtiden."

Nästa dag slog JP in resterna av fisk- och skaldjursgrytan i en plastpåse, paketerade påsen noga i ett kuvert och skickade med posten till mannens jobb. Jag kan inte ens föreställa mig mannens min när han sitter på jobbet och öppnar påsen med de stinkande resterna av middagen han skulle ha ätit flera dagar tidigare. Det är den ultimata hämnden. Jag skrattar så tårarna rinner när jag tänker på det! JP är min hjältinna!

2006-08-15

Fokus, fokus
Sakta men säkert börjar jobbet komma ikapp mig igen. Det svåraste är att sitta fokuserat framför datorn i så många timmar i sträck. Det tar på krafterna.

Idag var jag och AS på möte hos webbyrån för att titta på deras nya förslag. Det var första gången vi var hos dem och jag föll som en fura för deras underbara kontor med enorma fönster på en lugn, knäpptyst innergård mittemot Västermalmsgallerian. Jag saknar stan så mycket!! Nästa gång jag byter jobb måste det bli till ett kontor i innerstan. Det finns inga alternativ. Miljön gör så mycket, det är än mer tydligt när företaget håller till i förorten.

Jag har fått lite nyheter från Telia, ännu fler av mina gamla kollegor som slutar nu. Min gamla chef ska byta jobb, inte en dag för tidigt tycker jag. Han har lagt ner alltför stor del av sitt liv på företaget och fått alltför lite tillbaka. Han kan mer, han är värd mer.

I kväll ska jag träna igen. Det börjar verkligen bli vardag igen, allt är som vanligt, trots att jag stretar emot. Bokar in roliga saker så ofta jag kan, tränar - det är verkligen roligt i min mening! - och ser till att träffa vänner så många kvällar och dagar som möjligt. Idag är det tisdag och hela veckan är redan fulltecknad.

Igår skulle jag gå ut och gå med katterna och i trappan ner till gården mötte vi en ilsken hund som morrade åt dem så att de inte vågade sig ut resten av kvällen. De var båda fullständigt utmattade efter det mötet. Jag får se om de vill försöka gå ut idag i stället.

JT var inloggad på Shortcut idag, till min stora förvåning. Det har nog aldrig hänt förut, så under arbetstid. Det irriterar mig att han fortfarande har samma förmåga att göra mig besviken, men jag är glad att jag tänker på andra nu. JT intresserar mig inte längre.

... och livet rullar på...

2006-08-14

Flytta eller inte flytta
Jag har mitt vanliga dilemma som kommer med jämna mellanrum. Flytta eller inte flytta? Jag älskar min lägenhet, jag stortrivs med utrymmet och den stora, härliga balkongen som är så perfekt både för mig och för katterna. Läget är förmodligen det bästa i hela området.

Men så är det ju det där med att bo i förort. Alla andra bor i stan! Hade det gått tunnelbana till Nacka hade jag aldrig övervägt att flytta. Men det är det där med att passa bussar och tunnelbanor, att alltid planera, alltid ha längst väg hem, aldrig kunna vara riktigt så där spontan som jag hade önskat. Vänta och planera.

Med jämna mellanrum får jag ett ryck och börjar titta på annonser och springa på visningar. Varje gång slutar det med att jag blir besviken och frustrerad över hur otroligt lite man får för pengarna närmare stan. I stort sett allt jag tittar på känns som ett nerköp, även om adressen är toppen. Jag vill ogärna ta mig an ett renoveringsobjekt, är nog lite för bekväm för det. Och jag vill inte prioritera bort balkongen, den är för viktig för mig själv och för katternas skull. Med de kraven är det näst intill omöjligt att hitta något i rimlig prisklass.

Nu funderar jag åter på att ta hem en mäklare bara för att få en ungefärlig värdering av min egen lägenhet. Kanske har den gått upp något. Jag hoppas på det. Som alltid fascineras jag över att alla som bor i Stockholm - utom jag - verkar ha pengar som gräs. I synnerhet de personer som inte är infödda stockholmare verkar ha gott ställt. Jag tror knappt jag känner en enda inflyttad människa som bor i förort. De infödda däremot verkar klara av det utan problem. Det är märkligt.

2006-08-14

Gerdas in i det sista
I fredags var jag, E och JK ute. Vi hade så roligt!! Det var evigheter sedan vi umgicks bara vi tre och det blev en riktig toppenkväll. Vi skrattade hela kvällen nästan. Åt thailändskt och gick sedan vidare till Gerdas, mycket folk och lika roligt som alltid. Så många vackra människor att titta på och jag var i mitt esse och flirtade med alla som rörde sig, och det var många som flirtade tillbaka också! Jag har saknat att umgås med tjejerna, det måste bli mer av det i fortsättningen.

På lördagen var det Gerdas igen, med M och SL. Jag ville förtränga att semestern nästan var slut så jag såg till att även denna kväll blev toppenbra. Vi träffade massor av människor, pratade med många, skrattade så tårarna rann. Jag mötte någon jag bara har hört talas om förut, någon som verkligen fastnade i mitt sinne så som jag aldrig hade väntat mig. Får se vad som händer nu. M gör vad hon kan på sitt håll och jag kan bara ligga lågt och vara cool och avvakta fortsättningen. SL har en intuition utöver det vanliga och både hon och M hade tydligt märkt att det var något som hände där på lördagen. Jag är glad och jag är livrädd. Fortsättning följer - kanske.

2006-08-14

I korselden
Jag har hamnat mitt i en strid. AK mot JM. AK är skitsur på honom och har skällt ut honom ordentligt, och till råga på allt har hon dragit in mig i striden. Det känns inte bra. Jag är besviken på honom men inte alls på samma sätt som AK, snarare bara över att han inte visat större förtroende än så. Men jag har tveklöst varit med om värre saker så det här känns inte som något att göra en stor sak av för mig.

AK är sur på mig för att jag inte går på hennes linje och skäller ut JM. Hon tycker att jag slätar över och förlåter för lätt. Men det handlar ju om perspektiv också. I mina ögon är det här inte så allvarligt, alla har sina anledningar till att göra det de gör, och jag blir i stället arg på AK för att hon drar in mig i deras ordkrig.

Jag har inte kunnat släppa detta riktigt så idag ringde jag till JM för att få prata med honom direkt och förklara min syn på saken. Det gick jättebra och jag blev lika glad av att prata med honom som alltid. Han verkade uppriktigt glad att höra från mig, sa att han förstod mig precis och allt var bra mellan oss. Skönt att höra att det här inte kommer att påverka vår vänskap till det sämre. Tvärtom tror och hoppas jag att han kommer att tänka till lite i fortsättningen och inse att han faktiskt kan lita på mig så att det inte blir så här igen.

JM är klumpig, otaktisk och med ett ego större än Texas, men han har ett hjärta av guld och det är bra nog för mig.

2006-08-14

Back in business
Första dagen på jobbet efter tre veckors semester. Blä. Har ingen lust. Kan inte koncentrera mig alls. Tiden går så fort när man är ledig!

Jag har plöjt igenom en massa mail och hittat ett drömjobb. Jag som inte ska söka jobb nu! Jag som precis har blivit fast anställd, men detta är för bra för att låta det passera. Det skadar aldrig att bara söka.

Nej, jag har verkligen ingen lust att jobba redan nu. Som vanligt är fritiden tusen gånger mer spännande och intressant!

2006-08-09

Message deleted
Spray tråkar ut mig fullständigt nu. När jag kom hem från Irland gick jag in och tittade på Ö's sida. Han har inte varit inloggad på ett par veckor nu och jag tolkar det som att han är säker, som att han inte kommer att återvända till Spray inom överskådlig framtid, kanske aldrig. Det finns ingenting jag kan göra åt det.

Jag har raderat alla mail i inkorgen. Jag har tappat intresset fullständigt. Det finns ingenting där som kan intressera mig längre. Jag förlikar mig med tanken och det är OK. Det jag däremot tycker är jobbigt, riktigt jobbigt, är attityden jag alltför ofta möter hos mina mer stadgade vänner. De som ställer välmenande frågor om hur det går för mig, träffar jag någon, hur har jag det egentligen? Ungefär som att det skulle vara synd om mig. Den attityden gör mig galen. Vad väntar de sig att jag ska säga? Att jag mår dåligt? Att det är synd om mig för att jag är singel? Aldrig, aldrig, aldrig kommer jag att tänka så om mig själv. Och jag önskar att alla andra kunde inse det också. Trots att så många människor är singlar idag är det som att det fortfarande inte är riktigt OK att leva så.

2006-08-09

Shoppa, shoppa, shoppa
Shoppingdjävulen har slagit klorna i mig med full kraft. Jag kan inte hejda mig. Jag vill ha allt jag ser och lite till. I sommar, nej, i år, har jag spenderat en förmögenhet på kläder jag inte behöver. Jag blir nästan arg på mig själv nu. Jag har inte ens plats för allting! Jag som älskar tomma ytor, jag som hatar prylar, jag fyller mina lådor och garderober till bristningsgränsen. Jag nästan letar efter något att kunna skänka bort för att få mer plats, men jag har varit så duktig på att rensa under våren så nu finns ingenting kvar att plocka bort. Nu får det vara nog. Jag belägger mig själv med klädförbud året ut!

2006-08-09

Resan till Irland
Jag och M har tillbringat en semestervecka på Irland. Det överträffade mina förväntningar! Alla städer vi kom till - Dublin, Galway, Cork, Kinsale - är hur mysiga som helst. Lugnt tempo, mycket att se och göra, härlig stämning. Det irländska folket får högsta betyg av mig. På en vecka träffade vi inte på en enda otrevlig eller sur människa. Tvärtom, alla vi kom i kontakt med var glada, artiga, trevliga, hjälpsamma. Jag gillade dem spontant, mentaliteten, inställningen de verkar ha till livet. Bra människor helt enkelt.

Det irländka landskapet är precis så vackert och dramatiskt som jag hade trott att det skulle vara. The Burren, osannolikt vackra och märkliga berg av sten som ser magiskt blåa ut på långt håll. Allt det gröna, kuperade. Kusten, åkrarna, alla vackra hus. Starkast intryck gjorde Cliffs of Moher. Jag hade kunnat tillbringa en hel dag med att bara sitta där och se ut över de magnifika klippväggarna med rytande vitt stormigt hav långt nedanför. Det är lätt att känna sig liten då, när man på nära håll ser hur kraftfull naturen är.

Hemresan till Stockholm blev ett äventyr. Helt ofattbart att det kunde bli som det blev men det är en bra historia att berätta och skratta åt i efterhand. Nu har jag varit med om det mesta!

Jag hoppas att jag kommer att resa till Irland fler gånger. Jag hoppas att jag får möta de där underbara människorna igen.

2006-08-09

Semester
Min sista semestervecka redan. Dagarna bara försvinner, alldeles för fort. Jag brukar tycka att tre veckor är fullt tillräckligt men i år har jag knappt hunnit koppla av förrän det är dags att börja jobba igen. Jag har hållit mig borta från datorn så mycket som möjligt under semestern. Gjort annat i stället - tränat, umgåtts med familjen, träffat de få vänner som är i stan, läst böcker, promenerat, lyssnat på musik. Gjort mitt bästa för att koppla bort vardagen, även om det är svårt.

AK ringde mig förra veckan. Hon har också fått höra om JM och är fly förbannad på honom.
"Jag ska damma av honom så mycket att han aldrig mer kommer att vilja se åt mig", morrade hon. Jag kunde inte låta bli att le. Hon tar det här klart hårdare än jag gör, visst, jag är besviken på honom och väldigt förvånad, men jag kommer inte att låtsas som att någonting är annorlunda nästa gång vi ses. Han ska själv få ta det steget. Men jag hoppas att jag är där när AK träffar JM och pratar allvar med honom. Det ska bli intressant att höra vad hon säger då!

Jag, mamma och C var på Dalarö och badade i veckan. Vi hittade en underbar liten sandstrand med knappt något folk, långgrunt och klart, svalt vatten. Helt ljuvligt! Jag har badat en hel del i år, det är jag lite stolt över med tanke på hur tråkigt jag brukar tycka att det är.

Häromkvällen var jag och tränade på Odenplan med JB. Hon och JS har varit på Kuba och tyvärr visade det sig vara en besvikelse, enligt vad de har berättat.
"Är du inte rädd att stöta på T och JT här?" frågade hon när vi skulle börja träna. Och visst är jag det. Varje gång jag kommer dit ser jag mig över axeln och hoppas att de inte ska vara där. Men Odenplan är en anläggning jag gillar eftersom de har riktigt bra spinningpass där. Jag vägrar låta T och JT styra mitt liv, styra var jag kan och ska träna. Jag måste kunna röra mig fritt och träna var och när jag vill. Jag har inte gjort något fel; jag har ingenting att skämmas för.

Snart är semestern slut. Snart är hösten här, med jobb och vardag. Jag har redan ångest. Måste planera för nästa resa, för nästa semester, se till att jag har saker på gång, saker att se fram emot hela tiden.