2006-09-27

Jakten på lägenheten har börjat...
... och jag vill flytta nu! När jag väl har bestämt sig för något så vill jag i vanlig ordning ha allt på en gång. Inget tålamod med att vänta och låta det ta tid. Jag vill att allt ska hända direkt.

Jag hade min första värdering idag och har bokat in ytterligare två den här veckan. Idag gick det bra. Mäklaren berömde min fina lägenhet och sa att den inte kommer att bli svårsåld, med tanke på läget och att den är renoverad och välhållen. Hon trodde på en värdeökning på åtminstone 700 000 kronor vilket är nästan det dubbla mot vad jag och R köpte den för. Jag hoppas att de andra mäklarna säger samma sak för då kommer jag kanske till och med att kunna tro på det!

Idag har jag haft dålig jobbdisciplin trots att det är mycket att göra. Jag har letat lägenheter och bokat in visningarna inför helgen. På söndag kommer jag att flänga fram och tillbaka som en skottspole mellan olika stadsdelar. Men det ska bli kul också! Det gäller bara att inte ge upp - förr eller senare kommer jag att hamna rätt!

2006-09-26

På gång!
Nu har jag bokat in tre olika mäklare för att värdera min lägenhet i veckan. Jag pratade med en av dem i förra veckan och hon sa att realistiskt kan jag förvänta mig det dubbla värdet jämfört med vad jag och R betalade för 2,5 år sedan. Det låter för bra för att vara sant tycker jag och därför vill jag definitivt ha flera mäklares åsikter innan jag på allvar börjar leta ny bostad och ge mig in i budgivningar.

Men det känns spännande! Jag har tänkt på det här så länge och funderat fram och tillbaka men nu har jag äntligen bestämt mig, bära eller brista. Den här gången ska det bli av på riktigt. Jag är beredd på att det kommer att ta tid att hitta rätt men det gör ingenting bara jag kommer till rätt bostad. Jag bor så bra nu så det får inte kännas som ett nerköp. Det måste vara bra nog. Jag ser fram emot resultatet! Det här ska bli höstens stora projekt för mig.

2006-09-26

Insikt
Jag inser att jag inte är lika besviken längre, för jag väntar mig inte längre någonting. Jag vet att vi inte kommer att höras av mer. Jag vet att det aldrig kommer att bli något av det här.

Jag är fortfarande för arg för att bara släppa det. Jag kan fortfarande inte sluta se US som en svag och patetisk man, och det vill jag tala om för honom. Jag behöver göra det för att kunna gå vidare.

Men mina förväntningar är borta. Jag tror knappt ens att han kan göra mig mer besviken än han redan har gjort. Jag har väntat mig det värsta och han har visat sig vara ännu värre än så. Han har gjort alla fel redan. Det finns ingenting han kan göra för att förändra den bild han har skapat av sig själv. Det är för sent för det.

2006-09-25

Jämlikhet
Jag vill inte träffa en man som vill gå framför och leda mig.

Jag vill inte heller träffa en man som vill gå bakom och låta mig leda.

Jag vill möta en man som vill gå bredvid mig. Som vågar vara min jämlike.

2006-09-25

Förutsägbar är tråkig...
... så hur ska man då vara? Ingen människa vill ha förutsägbarhet i en relation. Förutsägbart är tråkigt. Enkelhet är förutsägbart. Alltså är jag tråkig. Eller?

Ska jag skapa en problematisk fasad för mig själv bara för att bli tillräckligt intressant? Ska jag låtsas vara någon som inte är jag bara för att kunna behålla intresset hos en man? Är det så mycket jag ska tvingas offra, så mycket av mig själv som jag måste kompromissa bort för att lyckas?

Hela mitt inre protesterar vilt. Det kan inte vara så. Det kan inte vara rimligt att jag ska behöva göra allt det här. Att jag inte ska räcka som jag är, utan att det måste mer till. Killar vill jaga, de vill möta motstånd. Jag fungerar inte så. Jag hatar att spela spel och jag föredrar att köra med öppna kort och rak kommunikation. Så här känner jag, vad känner du? Jag vill det här, vill du också?

Jag gör ju samma sak själv. Jag känner flera toppenkillar och tänker gång på gång att det är dem jag borde bli intresserad av. Men i stället faller jag för den andre killen, han som är svåråtkomlig, honom som jag måste kämpa för, och som jag dessutom alltid förlorar eftersom han tycker att jag är för lätt. Jag bjuder inte tillräckligt motstånd för att vara tillräckligt intressant. Är det konstigt då att jag misslyckas gång efter gång?

Jag vet inte ens hur jag ska förändra mitt mönster. Det är lätt att se vad jag borde göra. Men det är omöjligt att tvinga fram en känsla, en attraktion, för någon när det inte finns något där. Jag blir inte kär i en viss man bara för att jag borde bli det, bara för att just den mannen är ett bra och vettigt val. Det fungerar inte så.

För ett par veckor sedan träffade jag PH. Hon sa att det kanske är så att jag skrämmer killar, för att det märks så tydligt på mig vad jag känner. Jag döljer det inte, jag skulle inte kunna dölja det ens om jag försökte. Och då är vi där igen. Jag är alltför förutsägbar, för att jag är alltför tydlig även om jag inte säger något.

Jag vill inte bli någon jag inte är bara för att passa. Men allt oftare känns det ändå som att det är den enda vägen att gå. Som att jag till slut måste ge upp och kompromissa bort mig själv.

2006-09-25

Samtal och slutsatser
Söndagen tillbringade jag i Sollentuna. C var där också och det slog mig hur sällan vi samlas hela familjen så där oplanerat, utan att det handlar om födelsedagar eller speciella tillfällen.

Efteråt åkte jag in till stan för att fika med JB. Vi pratade mycket om US och JB och M, som jag pratade med senare, hjälpte mig att få ordning på mina tankar och komma fram till några slutsatser som jag kan välja att tro på. Kanske - mycket möjligt - har jag helt fel men det gör det lättare för mig att tänka så här ändå.

Jag kommer fram till att US vill ha en tjej han kan ta hand om. Jag behöver inte bli omhändertagen. Tvärtom sätter jag stort värde på att klara mig själv, att vara stark och självständig. Jag har fått höra tidigare att sådant kan skrämma killar och jag misstänker att US fungerar på samma sätt här. Jag är inte en människa som har stora problem, tvärtom har jag även tidigare fått höra att jag är lätt att vara med. Att det bara flyter på. Och det passar nog inte US att vara med en kvinna som klarar sig själv, som inte bjuder tillräckligt hårt motstånd i form av personliga problem som står i vägen för en relation. US behöver beskyddarrollen och med mig kan han inte få den, för jag kommer att vara minst lika stark som honom i en relation.

Jag kan mycket möjligt ha helt fel i min teori men jag väljer att tro att US inte klarar av en så pass stark och självständig kvinna som mig. Han fixar inte att vara med mig, eftersom jag inte behöver honom. Jag klarar mig själv. Min lycka är inte beroende av honom, och kanske märker han det på mig. Jag kan ha fel men jag väljer att tänka så här, för det gör det lättare för mig att välja bort honom. Det gör det lättare för mig att tänka att han inte passar mig. Att han är för svag för att våga vara med någon som mig, och det är otur för honom för det är han som förlorar så mycket. Jag kan däremot bara vinna. Jag behöver en man som är tillräckligt stark för mig och US är inte den personen. Det har han visat redan. Han vågar ju inte ens säga vad han tycker till mig och bara det visar hur konflikträdd han är. Det är inte en sådan man jag vill leva med. Jag vill inte ha någon som aldrig vågar. Jag är värd bättre än så.

2006-09-25

Tiden stannar
Lördagen tillbringade jag på stan med M. Vi shoppade, jag spenderade mina sista pengar på smycken som jag inte behövde, och avslutade med fika på Rörstrandsgatan. Vi pratade och pratade, som så ofta om relationer. Det är ett ämne vi aldrig kan prata färdigt om. Det var en skön dag. Jag hade insett att US inte kommer att höra av sig för att hitta på något i helgen, trots att han sa det i veckan. Men det var ju bara som han sa. Jag är enormt besviken på honom, men jag är övertygad om att han inte anser sig ha gjort något fel. Enligt honom själv är han inte skyldig mig ens en förklaring. Så vi satt där med våra latte och våra samtal och allt var som vanligt...

.... och så stannar tiden. Det är den där känslan av att det här händer inte. Det här är inte sant. Jag blir så chockad att jag nästan tappar glaset jag håller i och både jag och M vänder oss instinktivt bort för att han inte ska se oss. Men han tittar inte ens åt vårt håll.

Han kommer där med henne som jag har sett på Gerdas i somras, den tjejen som jag trodde hade något ihop med JT tills jag hörde henne prata om sin pojkvän. Nu går hon där med US, de har varit på stan ser det ut som, kommer med kassar i händerna på väg hem till honom. Det går runt för mig. Jag vill inte tro det här men jag tänker ändå det värsta. M försöker lugna ner mig men jag är så stressad att mina händer nästan skakar.

"Det är för långsökt", säger hon. "Skulle hon ha gjort slut med sin pojkvän och direkt blivit ihop med US? Knappast!" M säger också att de inte ser ut som ett par. Man kan se sådant på folk, om de hör ihop eller inte, och hon tycker inte alls att det ser ut så på US och den tjejen han gick med. Jag kan inte avgöra. För mig räcker det att det är en tjej och att de är på väg hem till honom. Jag undrar om hon också ska gå på balen. Jag vet ju inte vad hon heter så jag kan inte titta i listan om hon står med där. Jag undrar vilken relation de har till varandra. Kan US ens vara med en tjej utan att försöka få henne i säng? Jag tror inte det, men M påminner mig om hur många kvinnliga vänner han har.

"Är det någon som kan ha tjejkompisar och bara vara kompis med dem så är det US", säger hon. Hon nämner MK bland många andra och jag inser att hon har rätt. Men det spelar ingen roll. För oavsett vilken relation US har till den här tjejen så väljer han hennes sällskap framför mitt. Han vill inte umgås med mig ens som vän och det vet jag nu.

I onsdags när han ringde för att svara på min middagsinbjudan sa han att han inte var avogt inställd utan bara att det inte funkade så bra nu eftersom han var sjuk. Jag svarade att vi får se om det blir av... Men jag önskar att jag hade sagt rent ut vad jag direkt tänkte. Jag kommer inte att fråga dig igen, US. Det blir inga fler tillfällen med mig.

2006-09-25

Tomt hemma
I fredags lämnade jag katterna hos R. Det var ett flängande utan dess like, först hem till mina föräldrar för att hämta deras bil, så ut till Lilla Essingen och hämta upp R, vidare ut till mig i Nacka för att hämta katterna, tillbaka till Lilla Essingen och så ut till Sollentuna med bilen och till slut hem igen. Det är bra för R att ha katterna hos sig också, de är ju lika mycket hans som mina även om de bor mer hos mig eftersom jag har en mer kattvänlig lägenhet. Men R håller på och försöker byta sin mot en större nu så jag håller tummarna för att det ska gå vägen.

De senaste gångerna vi har pratats vid så har jag fått känslan att R har träffat någon. Jag vet inte varför jag tänker så, det är ingenting jag kan sätta fingret på, men jag hoppas att det stämmer. Han är definitivt värd det.

Sedan har jag insett att min lägenhet är alldeles för stor utan katterna. Det känns som att det ekar i rummen, det är tomt och tyst och ensamt. Jag spelar musik hela tiden men det hjälper inte, det är lika ensamt ändå. Det är i sådana lägen jag nästan kan längta ihjäl mig efter att flytta in till stan, just för att ha andra människor nära på ett annat sätt. Jag trivs bra i mitt eget sällskap men jag behöver liv omkring mig för att må bra.

2006-09-22

Spring fortare!
Ekorrhjulet har mig i sitt grepp nu. Jag har enormt svårt att koppla av och göra ingenting, det är näst intill omöjligt faktiskt. På jobbet är det så mycket nu att jag nästan tappar kontrollen. Det är fortfarande hanterbart men det är frustrerande för jag känner att jag inte räcker till, att det jag gör inte är så bra som jag vill att det ska vara. Säljarna har synpunkter och vill göra på sitt sätt och eftersom vi på Marknad arbetar på uppdrag av dem så måste de oftast få sin vilja igenom, även om det ibland innebär att jag måste göra avkall på kvaliteten. Det vore bättre att de lät oss som kan det göra jobbet - men det är svårt att lära gamla hundar att sitta också.

Vi har genomfört en organisationsförändring också. Jag och AG kommer att höra till Sweden Sales från och med nu och AS och UM tar koncernen. Jag tycker inte att lösningen är optimal, det tycker nog ingen av oss, men vi testar detta i några månader och så får vi se hur det faller ut. Det här innebär också att jag och AG får JS som chef, han som annars är försäljningschef på Sverigebolaget. Det kommer nog att funka bra med honom men både jag och AS hoppas på ett fortsatt tätt samarbete trots det.
"Helst hade jag velat ha dig med över till koncernen", sa AS till mig, "vi jobbar så himla bra ihop." Det är roligt att höra henne säga det och visst håller jag också med - men det är inte mitt beslut att ta så vi får gilla läget helt enkelt.

Fritiden är ett kapitel för sig. Jag måste lära mig att varva ner när jag är ledig! Jag har alltid varit en person som har bråttom i livet, det vet jag, och det blir inte direkt bättre med åldern. Tvärtom, jag vill alltid att allting ska hända nu, på en gång, jag vill ha allt direkt, har inget tålamod och ingen stubin. Läsa bruksanvisningar? Du skämtar! Det tar för lång tid! Vänta på att någon annan ska komma till skott och hamna i samma fas som jag? Vid det laget är jag miltals härifrån...

Det är inte så bra att ha den här inställningen. Det är viktigt att kunna slappna av också, att kunna vila ut och göra ingenting alls. Jag beundrar verkligen människor som kan ta det så lugnt, som bara har förmågan att koppla av fullständigt. Jag tror att det är ett storstadssyndrom, för många jag känner är precis som mig i den här frågan. En dag utan minst en inplanerad aktivitet känns nästan som bortslösad tid. Fredag och ingenting inbokat till helgen? Panik!!

Jag jobbar på att bli bättre här - men känner jag mig själv rätt så kommer jag aldrig att förändras.

2006-09-22

Orimliga krav
Häromkvällen hade jag en diskussion med väninna, jag kan kalla henne nr 1. Vi pratade om allt möjligt och så kom väninna nr 2 på tal. Jag vet att nr 1 och nr 2 har varit vänner i flera år, långt innan någon av dem lärde känna mig, och trots det har jag också fått höra att nr 1 inte vill umgås med nr 2 om det inte blir på hennes eget initiativ. Nu när nr 2 kom på tal ställde jag frågan om varför nr 1 har den inställningen hon har till nr 2. Nr 1 svarade något svävande om att hon har märkt en del konstiga saker med nr 2. Och så kommer det.

"Om du fortsätter att bjuda med nr 2 när jag är med så kommer jag att sluta umgås med dig också."

Jag höll på att ramla baklänges. Jag har hört nr 1 säga liknande saker tidigare men jag har haft svårt att ta det på allvar, eftersom det är så orimligt. Men nu insåg jag att hon verkligen menade det. Och jag kom till en insikt och det är att jag förmodligen inte kommer att kunna fortsätta att vara vän med nr 1 om det är så här hon ska bete sig. Jag har sagt det förr och jag säger det igen - jag väljer inte mellan människor. Om både nr 1 och nr 2 är mina vänner så vill jag inte tvingas välja mellan vem av dem jag ska umgås med. Det fungerar inte så och jag kommer aldrig att acceptera att någon som kallar sig min vän ställer sådana krav på mig, kommer med sådana förväntningar. Det är inte OK och om den dagen kommer att nr 1 bestämmer sig för att sluta umgås med mig på grund av min vänskap med nr 2 - då kommer jag inte att försöka hindra henne. Det handlar inte om huruvida jag värderar nr 2 högre än nr 1 - för det gör jag inte. Det handlar bara om att ingen annan än jag väljer hur jag ska leva mitt liv, och vilka personer som ska finnas här och dela det med mig.

2006-09-19

Nya vänner och bara bekanta
Något av det bästa jag vet är att träffa nya människor! Jag var nog inte lika bra på det som yngre och framför allt var jag inte lika bra på det under tiden jag var tillsammans med R. Då hade jag alltid honom, liksom.

Idag är det annorlunda. Idag suger jag åt mig som en utsvulten av alla nya vänner och bekanta som kommer i min väg. Jag är lite stolt över det faktiskt! Tidigare har jag nog snarare varit den som har tänkt att de andra kanske inte vill ha mig med. Idag tänker jag aldrig så utan jag kontaktar själv de personer jag känner för, drar ihop till aktiviteter och blandar vänner och bekanta till nya konstellationer. Jag vill inte sitta och vänta på att något ska hända utan känner jag för att göra något så fixar jag det själv, desto roligare bara om jag får sällskap av fler.

En person som helt oväntat har kommit in i mitt liv är ST. Vi lärde känna varandra genom "Hur fungerar killar-klubben" på Shortcut. Det är en användbar klubb, jag har lärt mig massor där. ST kontaktade mig privat efter att ha läst ett av mina inlägg i en klubbdiskussion och på den vägen är det. Vi har aldrig träffats, hon bor i Malmö så jag vet inte ens om vi någonsin kommer att ses. Men via mail och sms har vi på bara ett par veckor fått en väldigt nära kontakt, vi skriver om allt om det mesta och det är underbart att ha någon som förstår så bra hur jag tänker och känner, någon som ser mig med nya ögon och inte har några förutfattade meningar om mig och mitt liv.

Två personer som däremot i princip har försvunnit ur mitt liv idag är T och JT. De som för bara några månader sedan var väldigt nära vänner till mig har jag idag i princip ingen kontakt alls med. Jag bjuder fortfarande med dem på olika aktiviteter men de svarar sällan eller aldrig. För mig handlar det inte så mycket om att jag verkligen vill att de ska vara med. Snarare är det så att jag vill visa att jag står fast vid det jag säger. Att jag klarar av att umgås med dem och att jag till skillnad från dem inte bara pratar om att fortsätta som vänner. Jag gör det också, jag bjuder till, och det är upp till dem att tacka ja eller nej.

Föga förvånande gör varken T eller JT samma sak med mig. Jag får höra ibland att de har haft aktiviteter och bjudit in olika människor. Men jag är inte välkommen längre. De har nya vänner, nya flickvänner kanske? Då är det inte konstigt att varken jag eller M längre får vara med. Då skulle vi bara vara i vägen. Och till min egen förvåning bryr jag mig knappt längre. Jag kan tycka att det är synd, för vi hade så roligt, vi hade en sådan bra kontakt. Men jag sörjer inte över dem, för de har visat vad de går för också, bara genom att inte göra någonting alls.

Motsatsen till kärlek är inte hat. Det är likgiltighet. Så länge man känner något alls så bryr man sig fortfarande. Jag vet inte riktigt var jag befinner mig nu. Någonstans mitt i tror jag.

2006-09-17

Måste veta
Den här helgen har verkligen stjälpt allting över ända. Jag vet varken ut eller in. Funderar på att bara lägga korten på bordet, på vinst och förlust. Bara säga att jag är ledsen men så här är det. Så här känner jag. Bara säga som det är, för att få ro i sinnet och bli klar över vad jag ska göra och hur jag ska agera i fortsättningen.

Jag har ont överallt. Går sönder inifrån nästan. Vet inte vad som händer, eller varför. Det är så mycket jag undrar. Hur hade det varit om..? Men kanske att...? Jag har pratat mycket med JN, han är till stor hjälp, men han har ändå inte alla svar. Vänd dig om och bara gå, säger vissa. Lägg inte alltför stor vikt vid det här, säger andra. Ge inte upp, säger ytterligare någon. Satsa allt, gör vad du kan, du har ingenting att förlora.

På sätt och vis stämmer det. Jag har ingenting att förlora. Det värsta som händer är att jag gör bort mig för tid och evighet. Det är det värsta som kan hända, och det kommer i så fall inte på långa vägar att vara det svåraste jag har gått igenom. Jag kommer att överleva det.

Det kommer förmodligen bli så att jag inte alls får de svar jag önskar mig. Men jag är så innerligt trött på spelet. Jag är så innerligt trött på att låtsas, på att fejka. Jag vill kunna säga bara att så här är det, det här är den jag är. Gilla det eller låt bli. Jag vill kunna behandla andra så som jag själv vill att de ska behandla mig, med ärlighet och raka besked. Jag vill kunna visa vad jag känner, jag vill kunna säga vad jag tycker utan rädsla. Jag vill ha svar och jag vill inte låtsas längre. Det handlar till syvende och sist bara om mig, och om min sinnesfrid. Jag måste veta. Jag måste veta.

2006-09-15

En märklig, trevlig kväll
Jag var ute med JN och ett par vänner till honom igår. Han är väldigt bra på att höra av sig till mig titt som tätt och föreslå saker så jag gjorde slag i saken i veckan och föreslog att vi skulle gå ut en sväng igår. Vi gick till Storstad. Det var inte så mycket folk där men det gjorde ingenting, det var trevligt ändå att bara sitta där och prata om allt mellan himmel och jord. JN verkar ha mer djup än jag först trodde om honom. Vi pratade mycket om relationer och det var intressant att höra hans syn på det, vad han som kille vill och känner och tänker. Jag fick höra fina, positiva saker och även mycket som jag fann väldigt märkligt, inte just om JN utan om hela det kompisgänget. Frågetecknen surrar i huvudet, minst sagt.

Jag hade lite sms-kontakt med US också men han var som vanligt tvungen att jobba sent så han hann aldrig komma förbi. Svårt att sova som vanligt med alla tankar och alla frågor jag aldrig får svar på.

2006-09-12

Våga känna, våga leva
Jag är en typisk känslomänniska. Av eller på, allt eller inget. I relationer finns inga mellanlägen för mig, inga gråzoner. Antingen är det eller så är det inte. Jag har pratat mycket med JP om det här på sistone. Hon är precis som jag, möjligen bara något mer hårdhudad.

Det kan vara väldigt svårt att leva så här. Det är svårt för det innebär att jag sätter så mycket på spel. Att ge allt innebär att ge hela sig själv, varje gång, hela tiden. Att känna så starkt innebär att jag blir totalt sårbar, och när det sedan inte blir bra gör det så ont att jag knappt överlever kraschen. Det är den svåra biten.

Men det finns en god sida också. "Var glad över din förmåga att ge dig hän", var det någon som sa till mig en gång. Och det är jag ju. Jag möter människor som aldrig känner riktigt starkt för någonting. Människor som aldrig har älskat riktigt mycket, som aldrig har levt ut en känsla till fullo. Människor som alltid är på en mer eller mindre "lagom" nivå. Jag tycker oändligt synd om dem, för jag tänker på hur mycket de också förlorar.

Att inte släppa fram känslorna är ett sätt att skydda sig själv. Det är ett sätt att se till att alltid behålla kontrollen. Vi är alla mycket snabba på att skydda oss – ibland intill idioti och isolering – för att undvika att bli sårade, men med tiden lär vi oss att det inte fungerar.

Det enda sättet att riktigt lära känna en annan människa är att öppna sig och släppa in henne. Endast genom att öppna dig själv kan du få någon annan att öppna sig för dig. Vi tror ofta att vi blir svaga genom att visa känslor, men det är tvärtom. Det är i stället då vi finner vår styrka, genom att våga, genom att öppna oss och bli sårbara. Att helt och fullt ge sig hän i en relation innebär att vi måste tillåta oss själva att tappa kontrollen bara aldrig så lite.

Man måste hålla handen öppen för att få något. Man måste ge något av värde för att få något av värde tillbaka. Konsten är att ge utan att kräva något tillbaka. Om du ger kärlek får du kärlek. Kärlek är det enda som växer ju mer du slösar med det... Så lätt, men ändå så svårt.

Men kanske är det ändå därför vi fortsätter att försöka, fortsätter att söka. Kanske är det därför vi aldrig riktigt ger upp. "Det är bara att bryta ihop och komma igen!" som Per Elofsson sa efter OS i Salt Lake City. Fortsätt att älska som om du aldrig har blivit sårad!

2006-09-12

Intuition
Det är märkligt det här med intuition. Det är ingenting man vet, utan det är en känsla. Man känner på sig saker, oförklarligt, det är något som bara sitter där, som bara finns. Jag märker allt oftare att jag har rätt i mina föraningar, på gott och ont. Ibland handlar det om saker som jag egentligen inte vill ha rätt i. Att jag kan känna på mig något som är negativt och mycket riktigt visar det sig att jag har rätt, även när jag önskar att det var annorlunda.

Men är det verkligen intuition det handlar om? Är det så det kallas? Handlar det kanske egentligen bara om att jag med ökande livserfarenhet har blivit så mycket bättre på att läsa av människor och tolka deras ord och handlingar, men även på att tolka det som inte sägs, inte görs? Jag lär mig att läsa mellan raderna. Jag tänker mycket, analyserar och funderar och vill förstå allt, vill lägga en mening i allt. Ofta är det nog lättare att låta bli. Men det är så jag fungerar, helt enkelt.

Intuition eller bara erfarenhet? Det är frågan.

2006-09-11

Blod är tjockare än vatten
Jag har haft min bästa helg på länge! Jag och C har varit nere hos vår kusin HE i Jönköping. Det var första gången jag var hos henne, första gången jag var i Jönköping faktiskt, och det blev ett välbehövligt miljöombyte.

HE lever ett drömliv ur många människors synpunkt. Hon är lyckligt gift sedan 16 år tillbaka och har tre fina söner, 10, 13 och 14 år gamla. Barn i den åldern kan innebära allt från himmel till helvete men HE's söner är underbara, precis vad man kan vänta sig av henne. Det är roligt att se att de tre redan nu har så specifika, olika personligheter. Mellansonen kommer att bli en tjejtjusare precis som sin morbror, min kusin CMN.

När man kommer till en stad som Jönköping blir det väldigt tydligt vilka skillnader det är i boende i olika delar av Sverige. HE och hennes familj bor i en riktig drömvilla på Jönköpings gräddhylla. Det är ett 240 kvadratmeter stort stenhus från 1912 som de har renoverat till absolut toppskick, från den stora trädgården intill minsta dörrhandtag. Priset motsvarar ungefär hälften av vad ett liknande hus skulle kosta i Stockholm.

Jönköping visade sig vara över förväntan. En riktigt trevlig stad men många roliga butiker och restauranger och framför allt väldigt fint, många vackra hus och överallt den magnifika utsikten över Vätterns blåa vatten. Jag och C bestämde på stående fot att vi måste komma ner och shoppa någon helg, eftersom det finns många butiker i stan som vi inte har här hemma. Som alltid när jag kommer till städer av den storleken får jag så starka associationer till Gävle, där jag bodde under mina tre fantastiska år på högskolan. Det är samma mentalitet, samma känsla och samma stämning. Det är lite som hemma, trots att jag aldrig har varit där tidigare.

HE är åtta år äldre än mig och i och med den stora åldersskillnaden har jag och C aldrig riktigt umgåtts som yngre. Men nu är det annorlunda, nu när vi alla tre är vuxna. Och det är skillnad, det märks, på släktingar och "bara vänner". Vännerna kan stå mig oerhört nära i vissa fall, vi berättar allt och lite till för varandra och umgås väldigt mycket. Men det är ändå aldrig samma sak som med släkten, med C och HE. Oavsett hur lång tid det går mellan tillfällena vi hörs av så är det ändå de som känner mig bäst. Det är kanske inte de som vet mest om mig och mitt liv, men det vet vem jag är, bättre än någon annan. Vi har samma sjuka humor alla tre.

Vi stannade på en fika hos vår morbror och moster i Vikingstad på vägen hem. Det var roligt att träffa dem och de blev glada för besöket, det märktes.

I bilen satt jag och C och sjöng med till radion för full hals, och skrattade så att vi knappt såg hur vi körde. Det var en lyckad helg!

2006-09-08

Vilken kväll!
Jag och AG åkte iväg till vår reklambyrå Herlin & Widerberg efter jobbet. De skulle ha inflyttningsfest och vi gav dem en av våra displayer i inflyttningspresent. Den blev verkligen supersnygg i deras entré och de förevisade den stolt för alla andra kunder som var där. Kul!

Jag hann inte stanna länge utan skulle iväg till Dansens Hus och se en föreställning med Cullbergbaletten, två nya verk som de sätter upp nu. Jag älskar Cullbergbaletten! Jag såg dem första gången i Gävle när jag läste på högskolan där och blev störtförälskad, en förälskelse som bara har blivit starkare genom åren. Jag brukar försöka se allt de sätter upp och varje föreställning är lika mäktig, en sådan upplevelse.

De två verk de gjorde igår var fantastiska. Det första handlade om ensamhet och om den ångest som jag tror att många människor känner över att inte riktigt passa in i normerna. Ibland försöker vi bryta oss fria och hitta våra egna spår men varje gång blir vi tvingade tillbaka in i alla måsten och borden. Det andra verket handlade om civilisation och naturlighet. Om att dessa två krockar, att de leder till bråk och våld och slutligen krig. I slutet är vi alla ensamma. Väldigt gripande, jag är fortfarande alldeles tagen av alla känslor.

Hem sent, umgicks lite med katterna innan jag kom i säng alldeles för sent, som vanligt. Jag skickade ett kort sms till US och några minuter senare ringde han. Vi pratade ganska länge om allt möjligt. Efteråt kunde jag knappt somna, jag var alltför upprymd av kvällens upplevelser och känslostormar.

2006-09-07

Vem vet?
Jag blir inte klok det här. Tänker fram och tillbaka, alla möjligheter, alla alternativ. Var det si? Var det så? Hur är det egentligen? Jag är totalförvirrad. Förhoppningsvis kommer jag att få alla svar jag behöver snart och då vet jag om jag ska gå vidare eller gå åt ett annat håll.

2006-09-06

... men han kommer igen
US ringde på eftermiddagen. Vid det laget hade jag gett upp för länge sedan. Jag trodde inte att han någonsin skulle höra av sig igen. Men han lät precis som vanligt, glad, full fart, som alltid. Jag pikade honom lite för att han var så stressad att till och med jag blev alldeles uppjagad i söndags och han bad om ursäkt för att han varit dåligt sällskap då. Rätt åt honom!

Jag hann aldrig fråga om han hade tid att ses i veckan för han var tvungen att lägga på när han skulle in till kiropraktorn som han var på väg till. Men det känns inte alldeles omöjligt längre. Alltid något. Jag får väl lära mig om US att inte räkna ut honom förrän han verkligen säger det. Det är inte lätt för mig att tänka så men jag försöker.

2006-09-06

Berg-och-dalbana
Mina känslor åker berg-och-dalbana igen. Jag orkar inte med det. Från glädje till sorg, från lycka till smärta. Från det ljusaste vita till det allra mörkaste nattsvarta, fort, fort. Det tar så mycket energi bara att hålla skenet uppe, bara att alltid säga att allt är så bra, så bra.

Jag tänker som så många gånger förr - jag önskar att jag aldrig hade träffat honom, om det ändå ska bli likadant igen. Det är aldrig värt det. Det är aldrig värt det. Jag är tillbaka på ruta noll och allt är som vanligt igen.

2006-09-06

Motsägelsefullt - mänsklig värme och kallt hjärta
Ännu en dag. Jag fick mail av AnS, han undrade om jag vill åka med på kryssning i slutet av oktober. "Alla" ska med tydligen, han nämnde specifikt US förstås. Jag är tveksam - jag har inte varit på en sådan resa sedan gymnasiet och jag var skeptisk redan då. Framför allt tänker jag att om det ska gå åt skogen med mig och US så kommer jag knappast vilja vara med honom och hans vänner ett helt dygn. Det skulle vara som med JT och midsommar, vara där bara för att se honom flirta med andra, liksom. Fast jag är ju glad att AnS frågade mig ändå, att jag räknas.

Senare på eftermiddagen ringde JN. Han är så trevlig, jag blir lika glad varje gång jag pratar med honom! En riktig toppenkille, helt enkelt. Vi hade roligt, vi pratade om allt möjligt och skrattade mycket. Vi pratade om balen också. JN har inte bestämt om han ska gå med.
"Men ni ska ju gå i alla fall", sa han och jag kände att det stack till lite, att han pratade om mig och US som att vi skulle gå dit ihop, som ett par nästan. Så tror ju inte jag att det blir. Men oavsett vilket så är JN en glädjespridare för mig, han gör mig på bra humör. Han sa att han skulle ringa US senare och höra om de skulle ta en drink på Rött på kvällen. Men jag hakade inte på det, jag sa bara jaså och pratade vidare om annat. Jag vill inte att vare sig AnS eller JN ska tro att jag är vän med dem för US' skull. När jag pratar med JN så pratar jag med JN, om JN eller om något annat, men inte om US. Det är viktigt.

Fast det är klart att jag reagerar. Det är klart att jag tänker att om US hade sågat mig totalt inför sina vänner så borde de inte vara angelägna om att hålla kontakten med mig, de borde inte bjuda med mig på aktiviteter, ringa bara så apropå ingenting. Jag tänker utifrån hur jag själv hade agerat - jag hade inte gjort det om jag hade varit JN. Tvärtom hade jag i första hand tagit hänsyn till US och låtit bli att involvera hans date i gänget mer än absolut nödvändigt. Så tänker jag.

Jag var riktigt glad när jag hade pratat med JN och gick från jobbet strax därefter. Ringde US. Fick inget svar. Talade in ett meddelande.
"Hej hej, vill bara kolla läget men du har kanske fullt upp med jobbet så vi får höras en annan gång, ha det bra, hej!"

Sedan väntade jag. Jag ville inte be honom ringa tillbaka för jag ville inte ge sken av att jag var angelägen. Snarare bara det att ring om du vill, det spelar mig ingen roll, jag har ett eget liv, liksom. Tänkte att det är klart han ändå kommer att ringa tillbaka snart. Men det tog mig inte mer än en kvart ungefär att inse att han inte tänkte ringa. Jag kan inte säga vad det är som gör mig så säker på sådana saker. Jag känner det bara, jag vet. Och jag fick rätt. US ringde inte tillbaka.

Kvällen gick och jag blev mer och mer ledsen. Tvingade M att ringa till JN bara för att höra om han var ute med US som han hade sagt. Men JN var hemma själv. Det kan ju hända att US verkligen jobbade, han sa i söndags att det skulle bli mycket jobb den här veckan. Men det spelar ingen roll. Han ringde inte tillbaka, det är det som är viktigt. Han ringde inte tillbaka, han var inte så pass angelägen att ha kontakt med mig så att han ville ta de fem minuter det kunde ha tagit för att bara höra av sig.

Det kan hända att han hör av sig längre fram i veckan. Men det spelar ingen roll. Det är redan nu för sent. Förtroendet är rubbat i grunden. Det krävs så otroligt lite när det gäller mig och framför allt måste den som vill ha mig i sitt liv inse att jag inte ger speciellt många chanser. Du kan göra fel en gång, du kan missbruka mitt förtroende en enda gång. Det räcker för att förstöra allt. Vi kan fortsätta umgås och ha kontakt, men tro inte att jag glömmer. Tro inte att jag någonsin kommer att släppa dig riktigt nära. Det funkar inte så, inte med mig.

Jag kommer på mig själv med att tänka på Ö igen. Undrar hur han har det. Synd att det blev som det blev. Och JM, vi har hörts av en del i veckan också. Jag önskar mig någon med lika mycket hjärta som han har. Det är något att drömma om.

2006-09-04

Lugn helg och stressad date
För en gångs skull har jag haft en helg när jag har kunnat koppla av och riktigt varva ner. Jag har inte haft fullt upp utan har till och med haft dötid mellan varven. Det brukar i princip aldrig hända.

På lördagen kom JP och hälsade på. Vi hade en riktigt skön dag, var ute och gick i Nyckelviken, fikade, pratade, pratade... På kvällen lagade jag till en ljuvlig linssoppa och satte mig sedan och ringde runt för att hitta på något att göra på kvällen. JN fick jag aldrig tag på, fick senare höra av US att han hade tappat sin telefon - igen. Det slutade med att jag bestämde träff med SL, vi gick till Ljunggrens och tog en drink men det blev tidig hemgång som tur var.

US ringde mig igen på söndag förmiddag. Han var på väg till jobbet men undrade om jag ville ses en sväng lite senare. Jag fikade med M och S sent på eftermiddagen och ringde sedan upp US. Jag hade hoppats på att han skulle ha jobbat klart för dagen men så var det inte, tvärtom var han superstressad och hade bara tid att ses helt kort för att få i sig lite middag innan han gick tillbaka till jobbet. Jag var lite besviken efteråt eftersom jag hade hoppats på att få hela kvällen med honom, men så blev det alltså inte. Men jag fick följa med upp till kontoret en sväng och när jag skulle gå sa US att vi kan väl höras av något mer i veckan. Jag försöker tänka positivt, söndagen var ingen bra dag att ses egentligen eftersom US var så stressad då, så inne i jobbet, men han tog sig ändå tid att träffa mig även om det blev kort, och han verkar ju vilja fortsätta ses eftersom han vill att vi ska höras snart igen. Vi får se vad som händer, jag tar en dag i taget här.

2006-09-04

Kanske ändå?
Helt oväntat ringde US mig när jag var på väg till Sollentuna för att fira mamma i fredags. Jag pratade i telefon med E och min första impuls var att snabbt avsluta med henne för att kunna svara, men sedan kom jag på bättre tankar och tryckte bort US. Ringde upp honom lite senare i stället. US lät glad, vi pratade ganska länge om allt möjligt och kom överens om att försöka ses någonting i helgen. Jag var glad hela kvällen efter det!

2006-09-01

Inte längre
Idag fyller mamma 68 år! Jag ska åka till Sollentuna efter jobbet och äta middag med henne, pappa, C och Ø. Hon ska få en tröja, ett halsband och ljuslyktor som hon har önskat sig.

När det gäller US känner jag mig bara ledsen nu. Helt säker på att allt går i stöpet, helt säker på att det inte kommer att bli mer än det här. Kanske hade han väntat sig mer. Han träffade mig, han blev intresserad, han föreslog en date, och han blev besviken. Eller så. Att säga att han har verkat intresserad när vi har träffats är dagens underdrift. Intresserad är bara förnamnet. Men sedan då? Ingenting. Jag kommer tillbaka till det jag alltid brukar säga, vill man så agerar man. Är man intresserad så har man alltid två minuter över för ett sms. Jag har sett det förr, som sagt, och alla tecken säger mig att US kommer att bli ännu en sån där kille som kommer att dra de där gamla uttjatade fraserna om att det känns inte helt rätt, det är något som fattas, du är en jättebra tjej men....

"Kommer det någonsin att bli rätt?" frågade M mig igår.
"Nej", svarade jag utan att tveka.

I morse lyssnade jag på Seal i mobilen. I have lost my faith long ago, sjöng han. Det kändes passande på något sätt.

2006-09-01

Just one of those days
Det är massor att göra på jobbet nu, och av allt det verkar kommer det att vara så här under hela hösten. Produktlanseringar, ny webb, kundevent och allt möjligt annat. Men jag tycker att det är bra så här, jag funkar bättre när det är lite för mycket att göra än tvärtom.

Gårdagen gick annars i väntans tecken. US hörde inte av sig. Jag var mer avslappnad igår än dagen innan. Igår hade jag redan resignerat och gett upp. Inga förväntningar, inga förhoppningar längre. Bara ett lätt konstaterande att jaha, så var det med det. Klart att jag vill ha fel men jag har en stark intuition för sånt här, jag har sett det förr, jag känner igen beteendet.

AnS mailade på eftermiddagen och beklagade att han inte kunde komma med på kvällen, han var tvungen att jobba, men jag är glad att han i alla fall hörde av sig. Lite senare ringde JN och lät så glad och trevlig som han alltid gör. Han var superförkyld och kunde inte komma med på kvällen men undrade om jag kände för att göra något på lördag kväll i stället. Självklart vill jag det! Han är en bra kille, JN, en riktig skvallertacka men han är godhjärtad ändå.
"Vad roligt det var i tisdags", sa han och jag skrattade åt honom, ja, jättekul verkligen! JN höll på halva kvällen och utövade telefonterror mot US, jag kan verkligen tänka mig hur roligt han hade! Men ingen skada skedd i alla fall. Jag tänkte i mitt stilla sinne att om US hade totalsågat mig och tisdagen så borde JN inte ha sagt att det var roligt...

På kvällen spelade jag boule med JB och JS. Det var första gången jag spelade men jag blev god tvåa en poäng efter JS. Kul att testa och väldigt skönt att bara vara ute och njuta av kvällen. Jag kom hem ganska tidigt, satt länge i telefon med M och även med JP. Ska försöka träffa framför allt JP i helgen, hon behöver nog sällskap nu.

Jag har tänkt på det att utav de få personer som känner till US och vet vem han är så finns det nog ingen som skulle rekommendera mig att satsa vidare på det här. Tvärtom hör jag nästan bara dåliga saker om honom. Han är en trevlig kompis, men håll dig långt borta, ungefär. Jag känner honom ju inte, jag vet inte, men jag vill gärna bilda mig en egen uppfattning i alla fall, om tillfälle alls ges till det. Det är ju inte bara upp till mig att välja.