fredag 16 september 2011

2011-09-16

Leva upp till förväntningarna
Igår "kom jag ut" för tre personer till. Jag mötte KGH på träningen och eftersom jag normalt är den som lyfter riktigt tungt i styrkepassen, men inte längre, var jag ju tvungen att tala om för henne att jag är gravid och alltså måste lägga om träningen ganska rejält. Jag berättade att jag är i vecka 19 och hon upprepade gång på gång att det var helt otroligt, det syntes ju knappt någonting! Hon hade haft sina misstankar om att jag kunde vara gravid däremot...

Sedan träffade jag EE och JP på middag och berättade för dem också. Och även där: JP hade sist vi sågs varit helt säker på att jag antagligen var gravid men inte velat fråga, och precis som jag var så säker på hade hon och PH spekulerat vilt i om det var så eller inte efter att jag åkt hem. U berättade för mig förut i veckan att reaktionen från MNP var densamma, hon hade undrat men inte velat fråga, och AP sa ju också att hon minsann hade tittat efter om jag hade någon mage under sommaren. Samma sak var det ju med NM och jag vet inte hur många fler.

Och jag undrar varför det är så här? Nu är vi gifta, nu måste vi så klart skaffa barn också! Det är ju så man gör, eller hur? Det känns minst sagt tröttsamt att varenda människa verkar gå omkring och förvänta sig att vi ska vilja ha barn så fort vi har gift oss, inte så att vi har något val, utan att det är ju bara så: klart man ska vilja ha barn!

JP berättade om en kollega som träffade sin man redan i tonåren. De har aldrig velat ha barn och har alltid varit helt säkra på det, däremot har de stort hus, flera hundar och allt möjligt. Denna kollega har tydligen hundratals gånger fått förklara och försvara valet att inte ha barn, och varenda människa verkar vara tvärsäker på att valet att ha hundar måste bero på att de inte kan få barn och hundarna är en ersättning för det. Fortfarande verkar det inte alls vara OK att helt enkelt vilja ha barn, utan har man inte barn så måste det ju bero på att man inte kan, eller hur?

Jag är nu inte en person som gärna gör precis vad andra förväntar sig, så för mig känns det väldigt tråkigt när vi berättar om att vi väntar barn och alla människor bara säger "aha, jag visste det, det var precis vad jag väntade mig!". För mig tar det lite udden av den glada nyheten att ständigt få den reaktionen.

Just den här veckan har det varit så där halvkul att vara gravid. Jag har varit orolig i magen nästan hela veckan, det känns trångt och obekvämt och trycker mot urinblåsan så att jag måste gå på toaletten i princip hela tiden. Dessutom har min onda höft kommit och gått och sedan träningen igår har den blivit värre, vilket gör mig orolig. Jag vill verkligen inte få problem av foglossning och är rädd att det är det jag har råkat ut för. Jag har sökt information om foglossning på nätet, men det är svårt att läsa sig till om det är det jag har - det verkar kunna sitta var som helst och hur som helst och det är lätt att tro att varenda problem i höft- och bäckenregionen är just foglossning. Idag ska jag i alla fall träffa min kiropraktor och då ska jag ta upp problemet med honom. Förhoppningsvis kan han ge mig lite mer svar och avgöra var problemet sitter.

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida