tisdag 13 september 2011

2011-09-13

Vikten av att vara viktig
U brukar ofta prata om att alla människor vill känna sig viktiga, kompetenta och behövda. Det är lite av hans mantra, och ibland skrattar jag åt det, men ofta inser jag hur sant det är.

Jag känner det nu: min chef har - tror jag - så stort förtroende för mig på jobbet att han inte ens behöver ta hänsyn till att ge mig tid när jag ber om hjälp. Annat har han tid för, om han vill, men mina frågor måste jag tjata och tjata igen om. Känner jag mig viktig och prioriterad? Inte mycket.

Hemma är det U som allt som oftast måste låta sitt jobb gå före våra gemensamma saker. Det är inte alltid det är sånt som är så viktigt, egentligen, men det är ändå tråkigt för mig eftersom jag känner att jag bara håller på med trams, inte sånt som spelar roll på riktigt.

Nu har vi skrivit upp långa listor över saker vi har att göra under de kommande månaderna innan vårt barn kommer, om allt går som det ska. Det är stort och smått: från att boka semester i höst till att köpa barnvagn och bilbarnstol till att läsa på om föräldrapenning till att fixa bilrosten till att få upp våra semesterbilder i hallen. Allt möjligt, men saker som vi har som mål att ha klara före februari. Och jag undrar i mitt stilla sinne hur U tror att vi ska få allting gjort, om han trots allt ändå måste prioritera sitt jobb först? När ska vi hinna allt? Eller ska jag dra det mesta själv? Ja, det är sant, mycket kan jag göra på egen hand, men det är inte alltid jag vill eftersom det mesta trots allt är sådant som berör oss båda lika mycket.

Igår kom jag äntligen iväg och tränade - och jag hann hem innan migränen slog till - och för en gångs skull gick det bra. Jag orkade och det svåra var snarare att hålla igen. Det är ju inte meningen att jag ska gå upp i för hög puls nu när jag är gravid, och det är svårt att inte köra för fullt när jag annars alltid är van att ta ut mig fullständigt. Jag är i alla fall glad att det går bra att träna så här långt och håller tummarna för att det fortsätter likadant. Idag skippar jag gymet, i stället blir det en promenad och sedan styrketräning hemma. Det är bra träning det med.

Det är lite bisarrt annars - jag menar, jag har tusen saker att vara glad och tacksam för, men just nu kan jag säga att bröstundersökningen överskuggar precis allt och gör att jag snarare är hur deppig som helst. Jag har övervägt att ringa och fråga om jag kan komma tidigare än det bokade datumet, bara för att få det gjort, men vet inte om det är så att det ska gå tre månader mellan undersökningarna - nu kommer det att vara knappt tre månader sedan sist jag var där och läkaren bad mig återkomma om tre till fyra månader. Så länge som fyra månader kan jag absolut inte vänta, det är inte aktuellt, varje sekund i ovisshet är en plåga för mig. Igår gick jag hem och läste om beskedet från läkaren och det står ju klart och tydligt, två gånger till och med, att förändringen har ett helt godartat utseende. Så varför kan jag då inte tro på det?? Varför envisas jag ändå med att tro att det måste vara något värre? Ja, jag kan verkligen bli galen på mig själv av det här.

U har sagt att jag måste hitta ett sätt att hantera min oro, och han har så rätt, för det här förtär mig totalt. Jag vill inte gå omkring och känna mig konstant ledsen och orolig på grund av vad som kan inträffa med min hälsa. Det är det helt enkelt inte värt, och det är ju som så många säger - det mesta av det vi oroar oss för kommer aldrig att inträffa. Det är det jag måste lära mig att lita på, kanske genom kbt, kanske genom samtalsterapi, jag vet inte vad. Något måste det finnas som gör det lättare. Jag läste igår att mödravårdscentralen har en kurs i mindfulness för gravida, och jag funderar på att gå den - inte för att jag är orolig för vare sig graviditet eller förlossning än så länge, utan för att jag är så orolig i största allmänhet. Kanske är det något som jag kan bli hjälpt av och då är det värt ett försök.

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida