2011-09-02

Sammanbrott
Efter avslutade arbetsdag åkte jag och U till mina föräldrar för att fira mammas födelsedag. C och Ö och SL var där också och vi kom mitt i middagen. Jag kan säga att det kändes fruktansvärt att komma dit och se Majas grav i trädgården. Jag föreställer mig Maja i katthimlen, och det är en vacker bild, men hemma hos mina föräldrar kryper sorgen inpå mig igen och känns tyngre än någonsin. Alla Majas saker är kvar: hennes vattenskålar och fatet med torrfoder, kattlådan på toaletten och hennes hus - där hon gick och la sig när det var dags att gå - som åter är tillbaka på sin vanliga plats på övervåningen. Jag förstår inte hur pappa orkar se det varje dag och jag vet ju också att om det var upp till mamma så skulle allt vara undanplockat för länge sedan. Hon vill ha bort allt och pappa vill ha kvar allt.

Under middagen passade jag i alla fall på att berätta om det kommande barnbarnet. C och Ö visste ju om det men inte mamma och pappa. Reaktionen blev väl - tja, ungefär som väntat, fast nästan sämre ändå. Mamma blev först förtjust och gratulerade och började prata om att hon måste börja sy babykläder. Pappa såg väl inte direkt missnöjd ut men han sa inte ett ord. Inte ett grattis, inte ett "vad roligt", ingenting. Och det gick väl inte mer än ett par minuter och sedan pratade vi om annat, som att ingenting hade hänt. Mamma frågade helt kort lite senare hur jag mådde men det var allt. Sedan var det fokus på annat: bilbatterier, om SL ville ha glass eller inte, allt annat som var viktigare. Det var som sagt inte oväntat, men tråkigt ändå.

Sedan var det dags att äta tårta och då urartade allting. Jag frågade mamma och pappa om de ville ha SL-remsor som jag hade köpt och i vanlig ordning var det ingen som lyssnade, alla bara pratade förbi varandra och satt och skrattade och till slut kände jag mig ungefär som förra söndagen vid Majas begravning: att alla satt och sa emot mig, ingen lyssnade, ingen brydde sig, vad jag än sa så fick jag ett svar som bara drev med mig tillbaka. Till och med U hakade på jargongen och till slut reste jag mig bara upp och gick därifrån, tog mina saker och gick till tåget. Det rann över, det blev för mycket, och jag varken ville eller orkade stanna kvar en sekund till utan ville bara bort från allting.

U ringde efter några minuter. Han hade sprungit ut och letat efter mig men inte hittat mig och till slut gick han och hämtade bilen och åkte ikapp mig. Han skulle framföra hälsningar från Ö och mamma - de hävdade bestämt att de inte alls hade skrattat åt mig utan bara åt situationen. För min egen del kan jag inte förstå mig på hur folk bara kan fortsätta driva med någon som uppenbarligen mår dåligt och inte alls uppskattar skämtet, men sedan vet jag också att det här med empati är ett okänt begrepp inom min familj. Jag och U råkade i rejält gräl också och hela situationen blev bara värre och värre.

I natt har jag i princip legat vaken sedan klockan 3 på morgonen och jag är mer än slutkörd nu när jag sitter på kontoret igen. DG är tillbaka och stressnivån och ljudnivån har direkt gått upp med ungefär 1 000 procent. Det blir en kul höst.

I morgon är det lördag och U ska ha herrmiddag. Det betyder att jag måste hålla mig hemifrån och min plan har från början varit att gå och se Lars Wallins utställning på Waldemarsudde med mamma och C, och sedan övernatta hos mamma och pappa. Men just nu känner jag inte för att träffa någon av dem överhuvudtaget, faktum är att jag inte känner för att träffa någon alls, och ärligt talat vet jag inte ens var jag ska ta vägen i morgon. Sova i bilen? Ta in på hotell?
Jag vet inte varför det blir så här. När Maja fanns kvar här på jorden så kunde jag på något sätt stå ut för hennes skull. För henne var det alltid värt det. Men nu är det som att mitt tålamod bara tar slut. Jag är så less på att ingen bryr sig, att alla bara pratar utan att lyssna, att det alltid blir dålig stämning, att alla är sura, att det aldrig är lugn och ro och trevligt utan bara jobbigt och energikrävande. Jag har kommit till en gräns där jag bara känner att nej, jag orkar faktiskt inte med det. Jag vill inte ha det så här. Det är inte värt det om jag bara blir ledsen och besviken och orolig varje gång. Jag orkar inte med en familjerelation där jag inte mår bra. Vem gör det?