2011-08-31

Fortfarande inte
Igår ringde mamma för att fråga lite om planeringen inför sin födelsedagsmiddag i morgon. Jag passade på att fråga om de hade plockat undan Majas saker ännu. Nej, det hade de inte, pappa vägrar att ta bort dem. Och i bakgrunden hörde jag honom ilsket muttrande: "Varför måste allting slängas för?". Det låter inte bra och jag vet inte hur han resonerar eller varför. Sorg sägs ju ha flera faser: chock, förnekelse, acceptans och sedan tror jag att man kommer in i fasen när man helt enkelt kommer vidare i livet. Jag vet inte var pappa befinner sig - i förnekelsen? Eller är det bara ännu ett utslag av hans ständiga samlande, att ingenting får kastas bort vad det än är?

För min egen del känner jag att det kommer att bli en fruktansvärd sorg i påminnelsen om jag kommer till mina föräldrar i morgon och ser att Majas mat fortfarande står framme, som om hon skulle vara där. Jag kommer automatiskt att söka efter henne och hon kommer inte att vara där och det kommer på något sätt bara att göra allting värre. Jag vet också att om jag eller mamma säger någonting om det här så kommer pappa aldrig att lyssna på det utan bara bli arg. Men kanske om C kan prata med honom, jag vet inte faktiskt.

Igår var cykelturen till jobbet ovanligt hetsig. U cyklade med mig och råkade i häftigt gräl med en tjej som höll på att preja honom av vägen, och det var riktigt kaotiskt med bilar och cyklister och bussar och gångare som var överallt. Att cykla i stan är verkligen ingen trevlig upplevelse - snarare är det nästan en kamp om livet för att ta sig fram varje gång, stressigt och hetsigt och jag blir på dåligt humör varje gång. Jag har egentligen tänkt att jag ska fortsätta cykla till jobbet så länge vädret är bra nog, men nu vet jag inte längre om det är värt det. Hellre kanske då promenera halva vägen och sedan ta tunnelbanan. Från och med i morgon höjs priset på månadskortet så jag lutar åt att köpa nytt kort från och med idag.

Jag och EB var på ett föredrag med Klara K igår eftermiddag. Jag gillar deras idé och tanken på ett kvinnligt nätverk, och framför allt är det otroligt positivt och inspirerande för mig att få komma iväg och träffa enbart kvinnor från helt andra branscher än min egen ibland. Jag är som bekant rätt så less på finansbranschen och den eviga karldominansen ska vi bara inte tala om.

Igår var det ett föredrag med Annika Falkengren och det var blandat: inte så jätteintressant att höra om banken men desto mer intressant att få ställa egna frågor och få höra lite närmare om hennes tankar om kvinnor och karriärvägar. Jag passade på att ställa en fråga till henne men hade gärna frågat mer.

Efter jobbet var det styrketräning, skönt! Överkroppen kan jag i alla fall träna på som vanligt. Jag tycker själv att jag börjar se mer och mer gravid ut nu och det är inte någon större höjdare. Igår provade jag en klänning som jag hade tänkt börja använda nu igen framåt hösten och den fick mig att känna mig som en valross. Bara att vänja sig för det kommer inte precis att bli bättre längre fram, men roligt är det verkligen inte. Idag går jag in i vecka 17 så snart är halva tiden förbi, men jag vet att det tyngsta fortfarande återstår. Än så länge har jag klarat mig bra så jag får se hur det blir längre fram.