2011-08-26

Oroande besked
Igår höll jag på att storkna på jobbet. Absolut inget syre i lokalen - igen - och så mycket snack från alla eländiga karlar så jag till slut nästan bara ville lägga mig på golvet och skrika. Det gjorde jag inte, men jag var så slut i huvudet så jag inte ens orkade gå och träna efter jobbet utan bokade av. När jag skulle cykla hem gick trampan på cykeln sönder så det blev att promenera hem i stället, med präktiga skavsår som resultat. Suck, vissa dagar är det så.

Mamma ringde på kvällen. Det var bra att hon ringde, att hon för en gångs skull tog steget, men jag blev lite orolig av det hon sa. För hon berättade att pappa vägrar att ta bort Majas sandlåda från toaletten, och hennes matplats med torrfoder och vatten står fortfarande kvar i köket. Jag inser också att visst, det har inte gått så lång tid ännu. Alla har vi olika sätt att sörja, och en del i pappas sorgeprocess är kanske att det måste få ta lite tid, att han måste få vänja sig lite i taget vid att Maja inte fysiskt är där längre, utan att hon finns i hjärtat och i tankarna och i sin katthimmel där hon har det bra.

Men jag vet också hur pappa är: han vill aldrig låta något kastas bort, utan allt ska sparas, och jag är rädd att det här kan bli en sådan situation - att han inte kommer att acceptera att Maja inte är där, utan att han kommer att driva igenom att hennes toalettlåda och hennes mat ska stå kvar bara för att de ska vara där. För egen del kommer jag tycka att det är fruktansvärt om jag kommer dit till mammas födelsedag nästa vecka och ser att allt är kvar som vanligt. Det kommer att få mig att börja titta efter Maja, eftersom hon alltid brukar vara där, och inse att hon inte kommer fram, det kommer att göra saknaden och sorgen bara än värre. Det oroar mig om det är så att pappa har så svårt att komma vidare. Jag har sagt till mamma att hon får ge det lite tid, men visst reagerar jag på det hon berättar.

U och jag har pratat lite om det där och kanske är pappa som jag där, att han också på många sätt har lättare att relatera till och lita på djur än på andra människor. Djuren är aldrig falska, de är vad de är, och de får oss alltid att må bra bara genom att finnas till. Kanske känner han som jag på det sättet, att Maja var den han litade på mest och nu är hon inte där längre. Det är en förlust som är omöjlig att komma över.