2011-08-24

Ta första steget
U har pratat en del om hur det var när hans pappa gick bort i cancer 2005. Då hade hans mamma och hans bröder en bra relation till varandra, de var noga med att ta hand om varandra, att ha mycket kontakt och prata om det som hade hänt. U tyckte att det vore bra om vi i min familj gjorde samma sak nu när Maja har rest till himlen, att vi pratar och reder ut alla känslor, visar att vi bryr oss lite.

Jag kan se att han har en poäng, men det tar ändå emot. För det är alltid jag. Det är alltid jag som ringer, det är alltid jag som tar första steget till att höras av. Pappa ringer aldrig mig. Han verkar knappt vilja ha kontakt alls. Och mamma fokuserar ju bara på SL. I helgen som var upplevde jag att precis alla var emot mig. C var sur över att jag ville ha lugn och ro för Majas skull. Pappa var sur över att jag inte var på tillräckligt bra humör. Mamma vet jag inte vad hon ville, förutom att hålla sig undan från grannarna. U försökte medla mellan oss och det kändes som att alla förväntade sig att jag skulle vara den som löste situationen, eftersom problemet givetvis enbart berodde på mig och mitt dåliga humör.

Min relation till mina föräldrar är minst sagt komplicerad, och den har inte direkt blivit bättre med åren. C håller sig undan. Hon distanserar sig och blir lika känslokall som Ö, som aldrig har gjort någon hemlighet av att han inte gillar sin frus familj utan mest tycker vi är jobbiga. Mamma har fått en ny uppgift och en ny glädje i livet i och med SL, och snart har hon dessutom ännu ett barnbarn när C's andra barn föds i oktober. Det har gjort att hon har fått mindre och mindre fokus på oss andra: det är bara barnbarnet som gäller.

Och så är det pappa. Den troligen mest bittra och missnöjda människa jag känner. Jag vet inte hur min pappa var när jag var riktigt liten, det minns jag inte, men så långt tillbaka mina minnen sträcker sig kan jag inte komma ihåg att han någonsin har gett mig en kram eller sagt något vänligt till mig. Han har inte sagt så mycket överhuvudtaget till mig, och det han har sagt har oftare varit halvsura kommentarer av olika slag.

Om någon frågar mig om min uppväxt så talar jag om att jag hade föräldrar som förvisso levde tillsammans, och fortfarande gör det, och än idag har jag aldrig förstått varför för jag har aldrig upplevt att de ens har tyckt bra om varandra. Tvärtom - min barndom är fylld av gräl, skrik och bråk. Den enda gången jag minns att mamma försökte ge pappa en puss när han kom hem från jobbet knuffade han bort henne. Jag minns att det någon gång ibland hände att pappa var bortrest, och då var det så lugnt och skönt hemma utan grälen, utan att behöva gå på helspänn som jag alltid gjorde när både mamma och pappa var hemma.

Mina föräldrars attityd till varandra är elak, hånfull, fylld av förakt och nedsättande kommentarer om den andra. De är likadana båda två, och i söndags när min pappa anklagade mig för att vara så sur och otrevlig svarade jag rent ut att vad annars kan han förvänta sig, det här är ju det enda sättet jag någonsin har lärt mig att vi pratar med varandra i den här familjen.

När pappa träffade U's familj för första gången var det första han sa till dem att han hatade att bo där han bor, där han har bott sedan 1973. Jag har hört honom säga det här så många gånger, och på senare år har jag alltid börjat svara honom att han kan väl flytta då, det är ju bara att börja se sig om efter något annat. Men det gör han aldrig. Det är som att han bara klagar för klagandets skull. Och nu vill ju mamma absolut inte flytta, nu när C och barnbarnen bor så praktiskt nära på cykelavstånd från dem. För henne kan det inte bli bättre.

Men det är pappas jargong helt enkelt: han klagar för klagandets skull, han vill bli sedd som ett offer för andras ogynnsamheter. Att de bor i radhuset som han hatar är mammas fel. Att han hade samma eländiga, underbetalda jobb i alla år är någons fel, jag vet inte vems, men han försökte i alla fall aldrig byta till något annat. Att de inte har några pengar är någons fel, att allt är så dyrt är någons fel, men han gör ingenting för att de ska få det bättre ekonomiskt heller. Han är inte beredd att byta till ett billigare telefonbolag eller att säga upp den fasta telefonen i Frök som aldrig används, till exempel. Den står där och kostar pengar, men den ska finnas kvar. Han klagar över att han inte har kunnat köra bil på grund av sin stroke, men nu när han väl fått klartecken från läkaren för att börja köra igen så gör han ändå ingenting för att komma igång. Han pratar om att det är så lång tid för att få besiktning, att han måste byta till sommardäck, att han måste köpa nytt bilbatteri och jag vet inte allt, men han gör ingenting för att komma igång.

Kort sagt, allt är för jävligt och allt är någon annans fel. Att själv ta ansvar och inse att han har möjlighet att påverka sitt eget liv, det finns inte i hans vokabulär. Han skyller ständigt ifrån sig.

I lördags innan jag och U skulle åka till vårt eländiga bröllopsdagsfirande sa jag för hundrade gången att så fort det blir någon förändring med Maja så måste de ringa mig, och igen fick jag inget svar. Till slut frågade U om vi var överens om det här och jag svarade att jag inte visste för det var ingen som sa något tillbaka, och pappa sa då att det var vi väl överens om. Jag svarade att jag inte hade uppfattat det så, för i veckan när de var i Jönköping sa han ju till mig att jag var löjlig när jag sa att jag ville veta. "Det har jag inte alls sagt", sa pappa då, trots att jag vet att det inte var sant. Och i söndags höll han på och prata en massa om att vi måste linda in Majas låda i plast så att inte rötterna från äppelträdet skulle nå dit. Jag sa lite senare att jag inte tyckte vi skulle göra det för det skulle vara som att lägga henne i en sopsäck, och pappa svarade då "jag har inte alls sagt att vi ska göra det". Han skyller alltid ifrån sig, ingenting är hans fel, allt dåligt beror på någon annan, han har aldrig gjort något orätt i sitt liv.

Jag vet inte om jag ska säga att jag har gett upp hoppet om mina föräldrar, och om pappa i synnerhet. Hade jag inget hopp så skulle jag väl inte ständigt bli besviken? Men nu känner jag att det skulle vara trevligt om de någon gång kunde ta första steget till en kontakt igen. Det är inte bara mitt ansvar.