2011-08-22

Att minnas
Jag ser människor omkring mig som lever precis som att allt är som vanligt. De tror att världen är som den var förut, men i verkligheten blir världen aldrig mer densamma. Allt är förändrat nu. Maja är begravd under äppelträdet, precis som Beata, och det känns fint att de har varandra där. Jag tycker om tanken att äppelblommorna nästa år kommer från dem, att de finns kvar i världen.

Det finns så många fina texter skrivna om saknaden efter någon man älskar. Vissa beskriver precis det jag känner nu.

Do not stand at my grave and weep
I am not there, I do not sleep
I am a thousand winds that blow
I am diamonds glistening on snow
I am the sunlight on ripened grain
I am the gentle autumn rain
When you wake in the morning hush
I am the swift uplifting rush
Of quiet birds in circling flight
I am the soft stars that shine at night
Do not stand at my grave and cry
I am not there, I did not die

Mary Elizabeth Frye (1905-2004)


Saknad
Så liten plats en människa tar på jorden
Mindre än ett träd i skogen
Så stort tomrum hon lämnar efter sig
En hel värld kan inte fylla det

Så litet en människas hjärta är
Inte större än en fågel
Rymmer ändå hela världen
och tomma rymder större än hela världen
ändlösa tomma rymdskogar av tystnad sång

Ingrid Arvidsson, Livstecken, 1964

Finaste lilla Maja, jag saknar dig så. Nu är du hemma och jag vet att vi ses igen när tiden kommer. Jag tror att du har träffat Beata också, och jag tror att ni har jättemycket att prata om och berätta för varandra. Jag vet att allt är bra nu men ni fattas mig båda så mycket.