2011-08-15

Empati, ansvar och förmåga att bry sig om
Igår efter barnvaktssessionen hos SL åkte vi till Maja för ett litet besök hos henne. Mina föräldrar åker till släkten i Jönköping i veckan och jag och C ska bo hos Maja en natt var när de är borta. Jag ser fram emot det, mer tid med henne i lugn och ro.

Men besöket igår fick mig nästan att vilja gråta. Varje gång jag pratar med mamma eller pappa i telefon frågar jag hur det är med Maja. Pappa kan ge en lite utförligare beskrivning av att hon har varit ute eller ligger och sover eller något, men mamma säger alltid bara nonchalant "det är väl OK". Som att hon inte bryr sig och inte har någon koll.

Igår när vi kom oanmälda och mina föräldrar dessutom hade varit borta hela dagen - utflykt på Hjälmare Kanal, en present från C och Ö för alla deras hundratals timmar som barnvakter till SL - så kan jag säga att det var rena katastrofen. Matplatsen såg ut som att den inte hade blivit diskad på en månad: intorkade matrester i skålarna, skräp i vattnet, underlägget trasigt och fläckigt av mat, helt enkelt uräckligt. Jag slängde helt sonika underlägget och diskade noga allting.

Toalettlådan i sin tur såg ut som en papperskorg. Pappa har ovanan som gör mig galen att förutom själva papperspelletsen som de använder i stället för kattsand så slänger han i remsor av toalettpapper och sönderrivna kuvert och jag vet inte allt, för att han tycker att pelletsen inte suger upp tillräckligt bra. Det är idiotiskt och en fungerande lösning skulle till exempel vara att byta från pelletsen till en bättre sort av kattsand, i stället för att envisas med att hänga fast vid det billigaste som inte fungerar. Men det är typiskt honom, så gör han alltid, och det gör mig galen. Lådan ser ut som en papperskorg, och när jag konfronterade honom när de kommit hem lite senare sa han bara att Maja aldrig hade klagat. Nej visst, men när var senaste gången han hörde henne prata överhuvudtaget??

Maja själv var i så dålig form så jag nästan grät när jag såg henne. Hon är så instabil i höfterna och det märks tydligt att hon har svårt att gå, och ont säkert också. Ena baktassen liksom hänger lite och hon går dåligt och har svårt att gå uppför trappor till exempel. Jag och U försökte göra allt vi kunde när vi var där - vi klappade och gosade och kelade och kammade försiktigt, gav henne ny god mat och försökte fylla på med så mycket kärlek och energi och styrka som vi bara var kapabla till.

U tyckte egentligen inte att jag skulle säga något till mina föräldrar, nu när de för en gångs skull hade varit iväg på utflykt och kanske var på lite bättre humör än vanligt. Men jag kunde inte hålla mig, utan for ut mot dem direkt, och precis som väntat försvarade de sig och skyllde ifrån sig. De diskar matplatsen varje dag. Det är visst inget problem att lådan ser ut som en papperskorg. De kammar henne varje dag. Ja, men resten då?? Jag frågade hur mycket tid de lägger på att bara klappa henne varje dag och mamma blängde på mig en stund och sedan sa hon bara "vad du tjatar" och vände och gick.

Till och med U blev riktigt arg på dem och jag för min del kände ärligt att om det inte var för Maja så skulle jag inte vilja sätta min fot i det där extremt deprimerande huset på bra länge. För Majas skull åker jag dit, för jag kan aldrig, aldrig överge henne. Om mina föräldrar vill förstöra sina egna liv så är det deras val, men att de behandlar Maja dåligt är aldrig acceptabelt, aldrig, aldrig någonsin.

Ärligt talat: jag förstår mig inte på mina föräldrar, framför allt inte mamma. När det gäller SL försöker hon vara världshistoriens bästa mormor. Man kan tro att SL är det första barnet i världen - allt hon gör är fantastiskt, allt hon gör är ett mirakel. Men när det gäller Maja är det som att hon inte ens vet vad ordet empati betyder. Som att hon inte ens klarar av att tänka, och jag för min del förstår inte hur hon inte kan förstå - hur kan det vara så svårt?? Pappa i sin tur kör på med sitt vanliga race och skyller ifrån sig. Allt är någon annans fel. Ingenting är hans ansvar. Jag tror att jag har gett upp hoppet om dem nu, och jag har inte minsta lust att ge dem den glädjande nyheten om ännu ett barnbarn. Eller så sätter jag hårt mot hårt: så fort de börjar prata om SL ska jag säga som mamma: "åh vad du tjatar" och vända mig åt andra hållet, och kanske tala om att de inte får umgås med sitt nya barnbarn om de inte först lär sig ta hand om Maja ordentligt. Jag önskar att Maja bodde hos mig i stället. Det hade varit så mycket bättre, det vet jag.