2011-08-12

Att bli officiell
Idag ska jag på tjejmiddag hos PR, med det vanliga gänget GA, EB och KGH. I morgon är det middag med JP och PH och troligen träffar vi även U's mamma i morgon. På söndag träffar åtminstone jag min egen familj och nästa vecka är TA, HB och MW tillbaka på jobbet. Det betyder att det är dags för mig att börja berätta för folk att jag är gravid, och jag måste erkänna att jag drar mig för det.

Det här har liksom varit vår privata hemlighet nu i tre månader och det känns faktiskt väldigt konstigt att vi plötsligt ska gå ut och bli officiella. Alla ska veta, folk ska titta på min kropp och syna och granska om det har börjat synas ännu. Jag kommer att få frågor om mitt tillstånd och om hur det känns. Mamma i synnerhet kommer att gå i taket fullständigt, och jag förväntar mig att PH, som är så på när det gäller barn, kommer att förvänta sig att jag ska gå ut och säga att åh, jag har aldrig varit så lycklig, det här är det bästa som har hänt mig

PR vet om min graviditet sedan ett tag, och hon har lagt sig till med den irriterande ovanan att varje gång vi pratas vid fråga "och hur är det med magen då?". För mig låter det ungefär som att hon undrar om jag har gått på toaletten ordentligt eller så, och jag har ingen som helst lust att ständigt få den frågan av varken henne eller någon annan i nio månader. Jag får väl säga till henne att sluta fråga, eller kanske börja ställa en motfråga: "tack bra, hur är det med din egen mage?".

PR sa också till mig igår att jag verkligen måste berätta på jobbet väldigt snart, och att jag absolut inte får börja gå omkring i bylsiga kläder, och jag blir lite störd av det för ärligt talat, jag har inget att dölja, jag går aldrig omkring i bylsiga kläder, och framför allt har jag ingen mage som syns på långa vägar ännu så jag har ytterst svårt att tro att någon ska misstänka att jag är gravid just nu. Alla kläder sitter som vanligt, skärpet går igen på samma hål, det är ingen förändring direkt. Helt enkelt. Jag vet att hon och alla andra kommer att mena så väl, men jag och U - framför allt jag, kanske, eftersom det är min kropp - vill ju sköta oss själva också och ta saker och ting i vår egen takt. Men jag antar att det är något vi kommer att behöva vara tydliga med framöver och helt enkelt säga ifrån om folk blir alltför gåpåiga.