2011-08-17

Mitt hjärta blöder
Maja krossar mitt hjärta. Hon är så gammal nu, hon har så svårt att gå, vinglar och är instabil i kroppen och höfterna. Tassarna hänger inte riktigt med, hon har gått ner i vikt och har svårt att röra sig. Antagligen har hon ont när hon rör sig och jag och C har funderat på om det kanske är artros hon har, som nu har blivit värre.

Det var så fint att tillbringa så mycket tid ensam med Maja igår, men samtidigt så otroligt sorgligt för jag känner bara att vad jag än gör så är det inte tillräckligt för att hjälpa henne på riktigt. Hur mycket kärlek och gos och trygghet jag än försöker förmedla till Maja så kommer det inte att göra henne frisk, och bara tanken får mig att vilja gråta.

Sin medicin ville hon förstås inte alls ta igår. Man måste nästan vara två och hjälpas åt för att hon ska ta den. Malt var hon inte heller sugen på, men sin yoghurt tog hon och hon åt bra både under dagen - maten C hade ställt fram var slut - och även under kvällen. Dessutom drack hon mycket vatten, gick på lådan och var ute lite på tomten.

Maja kan inte gå i trapporna längre, så igår när jag kom lyfte jag ner hennes hus från övervåningen och ställde i vardagsrummet där hon brukar vilja vara. Hon var lite skeptisk i början, eftersom det inte brukar stå där, men jag tror att Maja kommer att ligga där som vanligt när hon har vant sig vid den nya platsen. Dessutom letade jag rätt på en värmedyna som jag la under hennes vanliga kudde så att Maja kan få lite extra värme till lederna om hon vill ha det.

Pappa ringde från Jönköping för att fråga hur det gick och jag frågade varför han och mamma inte har sagt att hon har blivit så mycket sämre och fått ännu svårare att gå bara under den senaste veckan. Även C har ju sett det igår och kommenterat det. Och min pappa, som är en av de minst empatiska människor som finns, gjorde som han alltid gör och blev förbannad och sköt mina ord ifrån sig. Han svarade att jag var löjlig, att hela frågan var larvig, varför skulle de ha sagt något sånt för vad skulle jag då ha gjort åt det?? Han sa att det kan jag väl lika väl se själv, och han missar det faktum att han och mamma bor med Maja varje dag medan jag inte träffar henne mer än en gång i veckan och således är beroende av deras ögon för att veta exakt hur hon mår. Sedan kom det förstås också fram att de inte alls hade sett att Maja hade blivit sämre. De ser inte.

Och jag tänker att jaha, det är så vi hanterar saker i vår familj. Nästa gång jag får höra att någon är sjuk eller har problem så ska jag svara att hela kommentaren är larvig och att det är löjligt att de alls berättar om problemet för mig för jag kan ändå inte göra något åt det. Pappas stroke, till exempel, eller behandlingen av hans tumör. Löjligt och ointressant. Eller?

Jag valde i alla fall att helt och fullt fokusera min kväll på Maja. Jag satt med henne hela kvällen och läste i vardagsrummet där hon låg och vilade. Vi gosade och umgicks och jag pratade med henne och talade om att ingenting var farligt utan att hon var helt trygg och lugn. Jag klappade och kelade och sände starka tankar och bad U göra detsamma på sitt håll. Jag vet att det inte hjälper i längden, men det är allt jag kan göra nu. Maja är min första prioritet.