2011-08-22

Maja är i himlen nu
Natten till den 21 augusti, omkring klockan halv fem på morgonen, vaknade jag plötsligt och tänkte på Maja. Jag kunde inte somna om. Någon halvtimme senare ringde mamma och sa att Maja var död och att det förmodligen hade hänt vid halv fem, för då hade pappa gått upp och hittat henne och då var hon fortfarande varm och mjuk i kroppen. De hade ringt C också och även hon hade varit vaken. Det var som att Maja sa till oss alla att nu är det dags, nu går jag.

Den gångna helgen och veckan har nog varit den tyngsta i mitt liv. Maja har varit en sådan kämpe, så tapper och så modig och så duktig. Jag har varit hos henne dag och natt, bara suttit med henne, legat bredvid henne när hon har dåsat till och hållit hennes tass. Och så har vi pratat mycket. Vi har pratat om när Maja var liten, allt vi har gjort, alla utflykter och långpromenader och lekar. Jag har berättat för Maja om himlen, om hur det ser ut och om allt hon ska göra där och alla hon ska träffa. Jag tänker mig att katterna är ungefär ett år i himlen: så pass små att de fortfarande är som mest lekfulla, men att de ändå har vuxit till sig lite grann. Och så har de små vingar, ungefär som stödhjul, och kattmammor som tar hand om dem. Det är en fin bild.


Jag har sagt till Maja att ingenting är farligt utan allt är bra, hon är så lugn och trygg och säker. Hon har inte ont och hon är aldrig ensam. Och jag upplevde inte heller att Maja var orolig eller att hon kände smärta, utan enbart att hon var trött. Kroppen var slut och hennes själ ville gå vidare, för det var dags. Det var hennes tid nu.

Jag har berättat för Maja att alla i himlen har längtat så efter att träffa henne för hon har varit borta så länge. De kommer att ställa till med stort kalas när hon kommer, och äta tårta med skinka och vispgrädde och räkor i stället för ljus. Och de skrattar och leker och rullar runt i gräset och är lyckliga. Mot slutet bad jag också Gud att han skulle hämta hem Maja när det var dags, och jag sa till Maja att hon kunde släppa taget och gå när hon kände att hon var redo för det. Jag tror att Maja fick gå till himlen lugnt och fridfullt, i sömnen. Hon låg i sitt lilla hus och vilade, och så slumrade hon till och vaknade inte utan Gud kom till henne i drömmen och sa att nu är det dags, nu ska vi gå, och Maja följde med honom, utan rädsla och oro och smärta. Hon visste vägen precis eftersom jag hade berättat för henne om hur det skulle se ut. Och när hon kom fram var alla där och väntade på henne och de sa "äntligen är du här, vi har längtat så mycket efter dig!". Och allt är som det ska vara.


Inför Maja har jag hela tiden försökt vara tapper och stark: inte gråta, inte bryta ihop. Men när jag har åkt ifrån henne har jag inte kunnat sluta gråta. Mina bilder av Maja är så blandade nu: jag ser henne som yngre, stark och frisk och vacker, med päls len som vispgrädde - ingen har så fin päls som Maja - och jag ser henne med alla bilder och situationer som vi har upplevt tillsammans. Jag vill gärna tänka att Maja valde att stanna så många år hos oss för att hon trivdes och hade det bra.

Samtidigt har jag också så starka bilder av Majas sista tid, när hon var så svag att hon knappt orkade gå utan släpade fötterna efter sig och nästan föll omkull, när hon knappt orkade äta eller dricka utan måste bli matad. Hon låg som utmattad och jag la en handduk över henne för att hon inte skulle frysa, och hon var alldeles lugn och stilla och protesterade aldrig mot någonting. Jag upplevde inte att hon var rädd eller hade ont, utan bara att hon var så trött.

I lördags när jag och U skulle åka iväg för att fira vår bröllopsdag - värre bröllopsdag hoppas jag att vi aldrig kommer att uppleva - så kändes det helt fel att gå ifrån Maja. Jag ville hellre stanna. Men jag sa hej då till Maja när hon låg i vardagsrummet och sa att vi ses i morgon igen. När vi skulle gå gick Maja plötsligt upp, hon stapplade ut i hallen och följde efter oss ut i trädgården, och hon var så svag att hon nästan föll omkull när hon kom ut. Hon jamade och jag fick hjälpa henne och ta upp henne och vi la henne i stället på en handduk i gräset, så att hon skulle få lite frisk luft och ändå få komma ut lite grann.

Jag saknar Maja så fruktansvärt mycket. När jag kom till henne i söndags var hon stel och kall och hon var liksom borta, hon var inte där längre. Jag vet att Maja redan var i himlen då, och firade och lekte och var lycklig, och att kroppen bara var hennes skal, men det gjorde så outsägligt ont att se henne likafullt. Livet är inte detsamma längre, det är tomt och tyst och sorgligt. Jag är så tacksam för att vi fick ha Maja hos oss i så många år, och jag är glad i smärtan över att jag vet att hon har det bättre nu.

Söndagen blev kaotisk. Så mycket känslor och så många viljor. C drog iväg, hon skulle ordna med SL's födelsedagskalas. Mamma oroade sig mest för vad grannarna skulle tycka och ville knappt visa sig ute, och pappa var väldigt ledsen och samtidigt konstant förbannad på mig eftersom han inte tyckte att jag var på tillräckligt bra humör. Som vanligt kan han inte alls se sin egen del i det: att det här sättet att bara gräla och bråka hemma är det enda jag har fått lära mig hemifrån, det är ju så vi pratar med varandra i den här familjen. Jag förstår inte hur han kan tro att jag inte ska bli likadan när det är det enda de har lärt mig att göra. Men så är det. Min relation till mina föräldrar är sämre än någonsin. Ingen säger ett ord om att C inte ens bryr sig om att vara där, henne ställer de aldrig några krav på. Men mig skäller de på för att jag inte är tillräckligt glad och trevlig, och pappa var mer elak än jag någonsin har sett tror jag, och mammas största bekymmer var inte Maja utan Vad Ska Grannarna Säga. Som att Maja inte skulle kunna få en fin begravning utan måste ligga och vänta hela dagen, eftersom grannarna - som jag inte har mycket till övers för - var tvungna att parkera sig ute i trädgården och sitta och spana med långa halsar över till vår tomt för att se vad det var vi gjorde. De tog stunden ifrån oss med sin nyfikenhet.

Det fanns fina punkter under dagen: vi ställde fram det finaste fotot på Maja och tände ett ljus, och vi läste Gud som haver barnen kär och Fader vår. Maja begravdes i trädgården med sina favoritfiltar och sina favoritleksaker, så att hon känner sig hemma när hon är i himlen. Men förutom det var dagen som ett enda kaos av upprörda känslor och jag ville bara bort. Det var inte så här jag ville ta mitt farväl av Maja. Jag behövde min egen tid med henne i ställte, och jag tog mitt farväl också mer privat: jag satt och pratade med Maja i enrum när de andra var någon annanstans, och jag sa till henne gång på gång att allt är bra nu. Maja är där hon ska vara.

U har varit underbar. Han har varit hos oss hela tiden, gråtit med mig, sagt sitt eget farväl till Maja, hjälpt till att gräva hennes grav fast han inte var tvungen till det, men pappa vägrade ju eftersom grannarna satt ute och tittade på. Jag ville inte låta Maja ligga och vänta hela dagen eftersom det var vad vi hade kommit överens om i familjen, grannar eller ej. Jag vill aldrig, aldrig flytta till radhus igen, inte med så lite privatliv som det faktiskt är, med folk som sitter och stirrar på allt man gör på två meters avstånd. Det är inte värdigt.

Nu försöker jag hitta ett sätt att gå vidare, men sorgen är fortfarande så färsk, så stor, så än så länge har jag väldigt svårt att känna någonting överhuvudtaget förutom detta. Det sägs att döden är en del av livet, men trots det vänjer jag mig inte. Jag saknar Maja så mycket, även om jag vet att hon har det bättre nu i sin himmel. Jag behöver aldrig mer oroa mig för Maja, för jag vet att hon är ung och frisk och stark och glad och älskad. Allt är bra hos henne och det är det viktigaste, och någonstans är vi alltid tillsammans.