2011-09-05

Ökad förståelse
I fredags körde jag body pump efter jobbet. Jag har läst på i boken om träning och graviditet som CN lånade ut till mig, och dessutom känner jag redan nu av att magen så att säga är i vägen, trots att det fortfarande inte syns jättemycket på mig att jag är gravid. Jag menar, i mina egna ögon syns det förstås tydligt, men kanske inte för någon som inte känner mig så väl. Det är lite frustrerande med träningen, för vissa råd säger "kör på med allt så länge det känns bra", och många andra säger "dra ner på det mesta efter vecka 16". Det är alltså där jag befinner mig nu, och det känns lite frustrerande att jag redan nu ska börja avstå från saker som jag är van att kunna göra. Men så är det och jag måste helt enkelt acceptera att kroppen och dess förmågor förändras.

En lunch med NM fick jag också till i fredags, första gången på jag vet inte hur länge som hon hade tid att ses ens för en enkel lunch - jag har till och med slutat fråga eftersom hon alltid tackar nej på grund av tidsbrist. Det första hon gjorde när vi sågs var att titta på min mage, väldigt tydligt, men jag var inte klädd på ett sätt som på något vis avslöjade mig. Men jag berättade i alla fall hur det var och hon sa att hon inte hade velat fråga även om hon kanske hade haft förväntningar nu ett år efter bröllopet och allt. Men eftersom både jag och U är "lite till åren komna", som hon uttryckte det, så hade hon inte velat fråga eftersom hon inte visste om vi var i det stadiet att vi försökte men hade svårt att lyckas. Det är det här med alla förväntningar igen, alla som utgår från att man ska försöka få barn efter att man har gift sig, och att man nästan måste förklara sig om så inte är fallet. Det är normen som gäller.

På lördagen höll jag mig hemma på dagen, och framåt eftermiddagen åkte jag och C iväg för att se alla vackra klänningar av Lars Wallin på Waldemarsudde. Det var mycket att titta på och visst blev jag sugen på att gå på en riktigt fin fest och framför allt ha råd att välja en klänning som någon av Lars kreationer!

Efter besöket åkte vi till Sollentuna där jag skulle övernatta eftersom U hade sin herrmiddag hemma samma kväll. Det var bättre än i torsdags i alla fall, men jag hade huvudvärk och var så trött att jag hade kunnat gå och lägga mig redan vid klockan sju.

Jag sa till pappa att vi borde plocka bort Majas mat och kattlåda eftersom det mest bara känns makabert att ha dem framme. Man tittar automatiskt efter henne för att se om hon ska komma gående och så är hon inte där. Pappa svarade att det är ju de enda minnen man har, tar man bort allt så glömmer man. Där visade det sig hur olika vi ser på det här. I min värld finns Maja i mina tankar, i sin katthimmel. Jag berättade för pappa om det och sa också att jag hade pratat så mycket med Maja tidigare och berättat om katthimlen och om hur det såg ut och vilka hon skulle träffa och allt hon skulle göra där, och jag tror det blev en positiv tanke för honom.

Pappa sa att när de hittade Maja där på natten så hade hon sett helt lugn ut, precis som att hon bara sov, öronen var framåt och hon hade inte alls verkat som om hon hade varit orolig eller rädd. Jag tror att det hjälpte henne att jag hade förberett henne så mycket innan: hon visste vägen, hon visste var hon skulle gå och hur det skulle bli, och att det inte fanns något att vara rädd för. Pappa berättade också att grannkatten Svante brukar komma ganska ofta och sitta vid Majas grav. Han nosar och sedan kan han sitta där ganska länge och jag tänker att då pratar de med varandra - Maja berättar om hur det är där hon är nu och att allt är bra, precis som det ska vara. Jag inser att pappa nog är den som saknar Maja mest, precis som jag, och där kanske vi kan förstå varandra lite bättre nu.

Tydligen hade det varit en diskussion i Jönköping när mamma och pappa var där om huruvida djur har en själ eller inte. IN var helt övertygad om att de inte har det, och jag är förvånad över att hon är så okunnig. Jag antar att hon nog aldrig riktigt har känt ett djur, för hade hon gjort det skulle hon förstå bättre.

Igår förmiddag kom RL med katterna. Det hade tydligen varit full panik när de skulle åka - Tuva sprang först och gömde sig, och när de sedan skulle iväg fick Saga ett riktigt utbrott och färden var totalt kaotiskt. Mycket riktigt: när katterna kom in till oss var de uppjagade och livrädda och ville bara gömma sig. Till slut la vi dem båda två under överkastet, där de ofta har legat annars om de varit rädda för någonting, och så fick de vara i fred där tills de var lugna igen. Då var allt som vanligt - de var framme och åt och spann och det var inga problem alls. Skönt det.

I natt har jag sovit dåligt och har ruskig migrän - inte bra. Jag får se om jag klarar att ta mig iväg till träningen eller om det blir att boka av. Jag måste lyssna på kroppen.