2009-10-30

Någon gång
Höstlöven singlar ner utanför mitt fönster. Träden brinner i gult och orange och det är vackert och sorgligt på samma gång. Ännu ett år som är på väg att ta slut och gå in i nästa, ett slut och en början, som alltid.

Jag ser den där gamle mannen som bor här i kvarteret som skjutsar sin fru i rullstol varje dag. En förmiddagspromenad. Så där ska jag och UP bli när vi blir gamla. Vi ska ta hand om varandra så länge vi finns. När UP friade till mig i Jambiani sa han att först när han träffade mig hade han förstått hur mycket han kunde älska. Det är precis så det är. Mitt hjärta tar glädjeskutt varje gång jag ser honom, dag efter dag.

2009-10-30

Höstdag
Jag ringde till kiropraktorn i desperation igår. Värken blev bara värre och värre och jag satt och funderade på om jag skulle behöva gå hem från jobbet på grund av migränen. Men under eftermiddagen släppte värken något fast jag bokade av träningen ändå. Jag vågade inte chansa. Synd men det är så.

Jag promenerade förbi Sia på hemvägen och stod länge och funderade på tre vackra tavlor som skulle göra sig perfekt i vårt framtida hem. Det slutade med att jag inte köpte dem, som vanligt. Det är liksom ingen idé nu när vi bor som vi gör. Vi har inte plats och det blir bara ännu fler prylar som inte passar ihop med resten i det här röriga hemmet. Jag gick in på Zara också och såg till min stora besvikelse att de säljer päls. Riktig päls, från riktiga djur. Jag är enormt besviken på dem och kommer givetvis aldrig handla där igen. Jag ska skicka ett mail till dem och be dem ta bort päls ur sitt sortiment också. Hur gammalmodig och bakåtsträvande får man bli, liksom?

Hemma blev det en liten uterunda med katterna, men det var kallt, kallt och inte ens Saga verkade uppskatta promenaden särskilt. Det blev en kort stund ute men bättre än ingenting. Vi jobbade på lite mer med stereobänken och är faktiskt nästan klara nu. Det ska bli så skönt att bli klar med den, även om det är mycket som återstår för att vardagsrummet ska bli bra. Men någon gång kanske... På söndag har vi ett par visningar, två fyror på Lilla Essingen. Jag är tveksamt hoppfull. Vi har försökt så många gånger förut och misslyckats och det finns ju ärligt talat ingenting som säger att inte de här lägenheterna också kommer att sticka iväg i budgivningen. Men om vi inte ens försöker är det ju omöjligt att lyckas, som bekant.

Mitt huvud är fortfarande inte helt bra, även om det är bättre än igår. Även i natt vaknade jag av migrän och jag känner mig så där halvrisig som jag gör när huvudvärken verkligen slår till. I kväll är jag inbokad på utekväll med PR och en massa andra människor och jag hoppas att det ska funka så jag kan komma iväg, även fast jag just nu känner att det vore precis lika skönt att bara sova och vila, och helt klart också det jag bäst skulle behöva. Jag får se hur jag mår längre fram under dagen och planera efter det.

2009-10-29

Nere för räkning
Nej, idag är jag allt annat än pigg. Jag vet inte vad som hände hos kiropraktorn igår. Han gjorde ingenting han inte har gjort förut. Jag gick hem och kände mig helt OK. Åkte in till kontoret efter lunch eftersom jag hade möten och framåt eftermiddagen började huvudvärken komma smygande, som väntat. Jag tog en tablett, fixade lite ärenden på stan efter jobbet och kände mig hyfsat OK ändå.

Jag var inne på Kaplans för att få en offert på min förlovningsring men faktiskt verkar det som att jag kommer att beställa ringen från Gullfaxe, den lilla butiken i Mörby Centrum ändå. Jag har en rabattkupong på 20% där eftersom jag är "nyinflyttad" och dessutom har de det bästa priset på guldet - jag kan spara ungefär 4 000 kronor om jag lämnar in samma mängd guld som går åt till att tillverka ringen, och det kan jag nog ordna. Jag har ett guldarmband som jag faktiskt hittade på gatan en gång och som jag knappt har använt. Därtill ett par trasiga örhängen så kan jag nog komma upp i rätt vikt.

Vi har fått en bekräftelse från Villa Ludvigsberg där vi ska ha vår bröllopsfest nästa år. Till vår stora förvåning står på bekräftelsen att det tillkommer en "vaktavgift" på 350 kronor per timme på det redan höga priset. Jag blev arg som ett bi när jag läste det här. Vad är "vaktavgift"? Varför ska vi ha den? Och framför allt, varför har vi inte fått någon information om det här förrän nu när vi redan har bekräftat och dessutom hunnit boka av våra andra alternativ? Det här kommer lägga ytterligare flera tusen kronor på det redan mycket höga lokalpriset och det är inte OK någonstans att lägga på ett högt pris så här i efterhand. Vi ska ta ett rejält snack med de ansvariga och ta reda på vad det egentligen är fråga om här.

Annars blev kvällen rätt lugn. UP jobbade på med stereobänken - vi blir nog klara med den i kväll - och vi betalade räkningar och andra roliga saker. Jag var dödstrött på kvällen och stupade i säng och i natt har jag knappt sovit alls. Katterna har hållit igång som aldrig förr och dessutom vaknade jag av en dunkande migrän mitt i natten. Det är inte ofta jag råkar ut för det nu för tiden och jag är säker på att det har med kiropraktorbehandlingen att göra. Jag har nästan som träningsvärk i axlarna - samma känsla som om jag skulle ha gått omkring och burit tunga väskor på axlarna i flera timmar. Det strålar upp i nacken upp till bakhuvudet och känns inte ett dugg bra. Jag vet inte vad som hände under gårdagens behandling men något blev konstigt, tydligen. Om det inte har blivit bättre till i morgon får jag ringa och be om en akuttid för att få hjälp. Inte bra, som sagt.

Idag är jag på kontoret trots ombyggnaden och jag är som bedövad av trötthet och huvudvärk. Jag har bokat in träning efter jobbet men är tveksam till om jag fixar det. Som det känns nu kommer jag knappt kunna vara här hela dagen ens. Inte roligt. Vi får se hur dagen blir.

2009-10-27

Lugnt och stilla
Igår tog jag lunch på egen hand för att göra lite ärenden. Jag gick förbi Sia-butiken på Birger Jarlsgatan och suktade i vanlig ordning efter allt i butiken. De har så mycket fint och varenda gång jag går dit blir jag inspirerad och hittar saker jag vill ha i vårt hem, små detaljer och utsmyckningar som alltid måste läggas på is eftersom vi helt enkelt inte har plats för en enda extra pryl just nu. Längta och drömma kan man men det är förstås ännu roligare att få genomföra drömmarna i verkligheten. Någon gång kanske...

Jag gick in till Kaplans också för att få en offert för att tillverka min förlovningsring. Här är det skillnad mot andra guldsmeder och smyckesbutiker. Jag fick träffa ägaren Rolf Kaplan och han är så enormt duktig och förtroendeingivande så att prata med honom blir enbart lustfyllt och roligt. Han förstår precis vad jag är ute efter och det känns betydligt bättre att prata med honom än med någon annan jag har träffat. Han gjorde även min förra vigselring så jag vet att han har kompetensen som krävs. Jag ska gå tillbaka och träffa honom på onsdag och då ska jag ta med mig min gamla ring för att kunna visa exakt vad jag är ute efter.

Efter jobbet blev det min vanliga måndagsträning, ett hårt cykelpass. Det gick jättebra men tråkigt nog var det väldigt många som gick redan innan stretchen var slut. Dålig stil tycker jag, dålig respekt både för oss andra som tränar och för instruktören. Vi veteraner som alltid är där stannade förstås kvar - det gör man ju bara. Men det är skillnad. Resten av kvällen bjöd på middag, ut med katterna, tvätta och vika tvätt. En helt vanlig måndagskväll med andra ord.

I helgen som var gick vi över till vintertid. Det är aldrig roligt när det händer - den där första vardagkvällen efteråt när man går från jobbet och det redan är kolmörkt ute, och så vetskapen att det är så här det kommer att vara nu i månader framöver. Inte det minsta roligt. Jag gillar hösten egentligen, det är bara övergången till mörkret som jag har så svårt för. Oktober är överkomlig och december tycker jag om, men november är en öken av mörker och tristess, precis som januari och februari. I mars börjar man återfå hoppet lite grann men överlag är vintermånaderna allt annat än roliga, åtminstone vad gäller vädret.

Den här veckan kommer troligen att bli bli lugn. Det är dags för ombyggnad på kontoret så jag kommer att jobba hemifrån i stort sett hela veckan förutom i morgon eftermiddag när jag har möten på jobbet. Det blir lugnt och tyst med andra ord och troligen en mix mellan att vara skönt och att vara tråkigt. Som tur är händer det lite roliga saker i helgen så jag får bita ihop och överleva. Det ska nog gå.

2009-10-26

En helt OK helg
Fredagen gick som i ett töcken. Jag var tom på energi, kände mig inte glad någonstans utan släpade mig igenom dagen utan att få något gjort och undvek sällskap så mycket jag bara kunde. Jag och UP hade halvt om halvt planerat in att gå på bio på kvällen men när allt kom omkring ville jag bara åka hem så det fick bli så. Vi fick i och för sig en bra kväll hemma - vi åt en god fredagslyxig middag och såg Pingvinresan, en dokumentär om kungspingvinerna i Antarktis. Filmen är bedövande vacker, enormt gripande och bara alldeles, alldeles underbar.

Lördagen innebar en hel del hemarbete. Vi rensade ut lite hemma - ett par lampor och det gamla fula barskåpet som vi har haft som TV-bord. Skåpet och en av lamporna lämnade vi till BP och lampa nummer två hamnade hos Röda Korset i Täby. Vi åkte förbi Mio i Täby en sväng och kom därifrån med två vita löpare, just sådana som jag har letat efter, och en skrivbordslampa i krom som gör sig bra till vårt numera vita skrivbord. Sista anhalten blev Täby Centrum. Vi kikade runt i några butiker och begav oss sedan till Stalands för att hämta ut vår nya stereobänk. Att få hem den var en pärs - att baxa in den i bilen var en sak men att kånka upp den för trapporna upp till lägenheten var en riktig prövning. Bänken väger åtminstone ett halvt ton och jag tvivlade nästan på att vi faktiskt skulle klara att bära upp den på egen hand. Vi var helt slutkörda båda två efter kraftprovet och jag kan bara inse att min träning ger resultat - annars finns inte en chans att jag hade klarat det. UP är seg också, han har alltid tränat - nästan - och har en grundstyrka som han kommer långt på.

Kvällen tillbringade vi hemma. Vi lagade en god middag, gick ut lite med katterna och började ihopmonteringen av bänken. Det var lättare sagt än gjort - den kom i tusen olika delar och monteringsanvisningen var allt annat än enkel. Till vår irritation visade det sig dessutom att den är felkonstruerad. En av baksidesplattorna är en centimeter för lång så den går inte att sätta fast och därmed går det inte heller att montera bänken klar. Troligen kommer BP enkelt att kunna fixa till plattan åt oss, men det är irriterande att den inte är rätt gjord från början och vi kommer självklart att kräva en kompensation från leverantören för besväret.

Söndagen tillbringade vi nästan hela dagen på Naturhistoriska Riksmuseet. Äventyrsresor hade en heldag med föreläsningar om några av sina olika resmål - jag vill givetvis åka till samtliga - och jag och UP åkte dit för att få höra lite mer om de olika platserna och bli lite mer inspirerade. Dagen blev som väntat. Första talaren pratade om safariresor i Tanzania vilket var otroligt spännade eftersom vi just har varit där. Självklart kom begäret att åka tillbaka och se mer, kanske neråt södra Tanzania - Ruaha eller Selous, eller varför inte ännu längre söderut, till Botswana och Sydafrika. Sedan kom ett föredrag om safari i Uganda, där man kan se bland annat gorilla och chimpans, och givetvis kände vi att dit måste vi åka nu på en gång! Eller åka till Svalbard och se på isbjörnar, sälar och späckhuggare.... eller.... Sista talaren pratade om Galapagos och då var vi givetvis fast båda två. Galapagos och Ecuador kommer att bli vårt nästa stora resmål, så är det bara. Vi är helt överens nu så det är bara att börja planera, till nästa jul kanske.

Vi har pratat en del om det här med barn och jag känner ärligt talat att min reslängtan nog är det största hindret mellan mig och det här med att bilda familj. Jag är så rädd att inte längre kunna göra allt det jag drömmer om. Jag är rädd att känna mig fast, fångad, inlåst, att i åratal framöver vara hänvisad bara till tråkiga charterresmål och barnvänliga "paradis" som för mig är raka motsatsen. Jag är rädd att jag ständigt skulle längta bort, önska mig mer. Självklart går utmärkt att resa även med barn, det är bara det att det kanske inte kan bli riktigt så extrema resor. Jag antar att extremerna helt enkelt får vänta i så fall, ett antal år tills de eventuella barnen - som knappt ens existerar på planeringsstadiet ännu - är stora nog för att kunna följa med. Jag vet inte varför tanken på barn är så extremt skrämmande för mig. Det är märkligt och jag kan inte ens förklara det för mig själv.

Igår kväll kom SS över på middag. Det blev en trevlig kväll med god mat - jordärtskockssoppa och toast med svamp, vitlök och parmesan och till efterrätt äppelpaj med kanel och vispgrädde med rårörda lingon. Lingonröran blev perfekt och kastade mig raka vägen tillbaka till sommarlov hos farmor och farfar och de där högtidsluncherna när farmor bjöd på pannkakstårta. Vilka barndomsminnen! Vi pratade förstås mycket om SS och HE och deras problem. Det verkar vara en hel del mellan dem som inte fungerar och frågan är om de klarar att lösa det, eller om de ens vill försöka. Märkligt nog var det jättelätt för både mig och UP att se var problemen låg och det förvånade oss båda att de själva inte har kunnat se det lika enkelt. Men kanske är det svårare när man är mitt uppe i någonting, så brukar det ju vara. Det återstår att se hur det går för dem.

2009-10-26

Ett litet mirakel
Den här helgen är den första sedan semestern, tror jag, som jag inte har haft huvudvärk. Det är verkligen helt fantastiskt. Jag kan inte ens i ord uttrycka hur underbart det har varit att inte få hela helgen förstörd. Kiropraktorn är min hjälte, utan tvekan.

2009-10-23

Snabba resultat
Igår blev det styrketräning efter jobbet, body pump. Det gick riktigt bra och jag kände mig faktiskt vältränad när jag körde på. Det händer ibland att jag känner mig så och det är en positiv känsla. UP hämtade mig vid tunnelbanan och vi gjorde sällskap hem. Kvällen bjöd annars inte på särskilt mycket - mest lugn och lite datorfix men annars inget speciellt.

Just nu är jag allmänt frustrerad över hur dåliga vissa är på att höra av sig, till och med när jag ställer direkta frågor. Inget svar. Hur tänker man då? Jag avskyr att behöva vänta in folk som inte kan återkomma och jag förstår aldrig varför det är så. Vad är problemet, liksom?

En annan sak som jag tänkte på i London var det här med hur mycket vissa personer gillar att prata jobb när de är lediga. För egen del är det absolut det tråkigaste jag vet. Jag tillbringar fyrtio timmar i veckan på jobbet, räcker inte det? Måste man hålla på och prata om det dessutom när man är ledig? Både EE och JP är mycket för att prata jobb, vet jag, och även UP är mycket åt det hållet. Jag tycker det är dödstråkigt men det är jag det.

I morse var det dags för ett nytt besök hos kiropraktorn. Det gav resultat direkt i form av huvudvärk som inte lät vänta på sig - den kom så fort jag kom till jobbet så det var bara i med värktabletten och bita ihop som vanligt.

Helgen verkar bli ganska lugn. Vi har pratat om att gå på bio och se Up! i 3D - vi är riktiga suckers för tecknade filmer båda två. Vi ska hämta vår nya stereobänk, ta en sväng till Myrorna och förhoppningsvis titta lite mer på inredning för att förändra och förbättra. Jag vill inte ha mer utan helst bara byta ut det befintliga.

Vid frukosten idag pratade vi lite om helgplanerna och jag frågade UP om han hade hört något om after work eller så, men det hade han inte. Själv är jag inte ett dugg sugen på att gå ut men UP kan ju göra det ändå om han har lust. Men UP sa att vi umgås ju inte med så många nu och hör inte själva av oss särskilt ofta så då blir det ju inte så mycket. Direkt när han sa det slog mitt dåliga samvete till som en örfil i ansiktet. Varje gång UP säger något sånt känner jag att det beror på mig, att det är jag som inte vill vara med hans gamla vänner längre och då blir han ensam på grund av mig. Det är ju inte det jag vill. Jag ber honom inte avstå från dem utan ber honom bestämma själv i stället. Det är bara det att jag själv inte är så intresserad av dem längre, att jag inte får ut något av deras sällskap. UP säger alltid att jag gör som jag vill, om jag vill vara med eller inte, men det stämmer inte riktigt för varje gång jag tackar nej blir det ett himla liv. Jga blir ifrågasatt och klagad på och det är inte roligt någonstans. Det är en sanning med modifikation, det där att jag har rätt att välja.

2009-10-22

Planering och framsteg
Behandlingen hos kiropraktorn kändes av direkt redan igår - efter behandlingen kände jag mig så där skönt lugn och avslappnad vilket var toppenbra och välbehövligt. Senare under dagen kom andra resultat fram - en sprängande huvudvärk som inte gav med sig trots mina starkaste migräntabletter. Idag känner jag mig lite bättre men är fortfarande tung i huvudet och kan med andra ord se fram emot samma sak i morgon igen eftersom nästa behandling är inbokad då. Pust. Lika bra att inte boka in något avancerat till fredagkvällen med andra ord.

På jobbet har jag fokuserat på vår nya hemsida och det börjar faktiskt bli riktigt bra nu. Idag är det lansering och jag känner mig uppriktigt sagt nöjd just nu, och förhoppningsvis kommer responsen att bli positiv också. Jag har bokat av besöket hos MaB idag. Jag har helt enkelt inte tid att vara borta från jobbet idag så det blir att boka in ett möte längre fram i stället. Han vill helst att jag ska komma mitt på dagen och det är lättare sagt än gjort med tanke på mitt jobb. Vi får se hur det blir.

Efter jobbet åkte jag och UP iväg till Södermalm för att träffa CM som kommer att hjälpa oss med både catering och blommor på bröllopet. Vi träffades hemma hos henne och gick igenom menyförslag och allmän planering över lite fika. Det var ett trevligt möte och vi fick många bra idéer för vad vi ska äta. Det bästa är att hon känns väldigt flexibel - vi satt i princip och berättade vilka ingredienser vi gillade och bollade idéer och hon kommer därefter att ta fram ett menyförslag till oss. Jag tror det kommer bli bra.

Hemma åt vi en fräsch middag med chevrèsallad, tyvärr inte lika god som vanligt eftersom osten inte smakade riktigt rätt. Det blir nog att gå tillbaka till mitt vanliga märke ändå, även om det är dyrare. Ibland - ganska ofta, till och med, får man verkligen vad man betalar för. Annars hände inte mycket under resten av kvällen. Det är skönt att det snart är helg igen - då blir det desto roligare, hoppas jag.

2009-10-22

Dags för motattack
Jag har ärligt talat tröttnat på min ständiga huvudvärk så nu jäklar är det dags att jag tar i med hårdhanskarna. Det här ska bli bättre! I morse var jag på mitt livs första besök hos en kiropraktor. Vilken skillnad från healing-MaB som bara pratade på om sitt! Kiropraktorn kände jag förtroende för från första sekund. Han visste vad han pratade om och förstod precis var mitt problem låg. Redan efter en enda behandling känner jag mig uppmjukad i rygg och nacke så det går redan nu åt rätt håll. Det kommer att bli ett antal behandlingar och jag ser faktiskt nästan fram emot dem.

Igår gjorde jag något annat för att ta hand om mig själv - jag gick på ansiksbehandling på Privatskolan. Det var skönt och välgörande och också något jag behövde för att få slappna av lite mer. Kvällen hemma blev lugn - jag tillbringade nästan hela kvällen i soffan. Jag pratade i telefon med EH för första gången på alltför länge och det var roligt att prata med henne. Hon var en gång i tiden min kanske närmaste vän och vi har alltid mycket att prata om. Vi känner liksom varandra även om det går ett tag mellan gångerna vi hörs av. Nu hoppas jag i alla fall att vi tar upp kontakten igen och att vi kan få till att träffas snart också. Man behöver sina gamla vänner, helt klart.

2009-10-20

Tillfälligt piggare
Min härliga Londonsemester fick mig att komma tillbaka till jobbet igår och känna mig både pigg och energisk. Nu dagen efter kan jag konstatera att det var ganska tillfälligt - redan idag känner jag mig ungefär lika trött som vanligt igen. Jobbet är OK men det är ju trots allt roligare att vara ledig.

Under gårdagen blev jag uppringt av MaB, EE's pojkvän och blivande sambo. Han har jobbat en del med healing och jag och EE kom att prata om det i London med tanke på min ständiga huvudvärk (som i och för sig nu har varit bra i några dagar men ändå). Jag sa till EE att det vore intressant att höra om MaB kunde gör något för mig och han ringde alltså igår. Men... nej, efter att ha pratat med honom en bra stund känns det inte alls bra. Jag har bokat in ett möte med honom eftersom jag trots allt är ganska desperat och måste få hjälp på något sätt. Men mitt intryck av MaB är inte alls bra just nu. Jag har bara träffat honom en gång, och den gången gjorde han bort sig genom att fråga mig om jag var gravid - i mitt tycke något av det mest oartiga man kan kläcka ur sig. Igår lät han som en riktig besserwisser i telefon, pratade på utan uppehåll och lät mig inte få en syl i vädret utan lät mig snarare förstå att det inte var någon idé att han försökte förklara något av arbetsmetoden för mig eftersom jag ändå inte skulle förstå den. Vi ska träffas på torsdag och jag är redan minst sagt skeptisk så MaB's första och största utmaning blir att övertyga mig om att han överhuvudtaget har något att komma med.

Träningen går bra däremot. Jag körde på med ett bra cykelpass igår - inte världens roligaste musik just igår, men instruktören är enormt bra och det är ett pass där jag verkligen kan ge allt och lite till. Kvällen blev lugn - en enkel middag, jag packade upp och slappade lite. Jag tog ut katterna en stund men de ville ganska snart gå in igen. Hösten är här nu.

2009-10-19

En alldeles lysande tjejhelg
Min London-resa med EE och JP är över. Resan har verkligen överträffat mina förväntningar - vi har haft en toppenweekend med massor av tjejsnack, shopping, god mat och dryck och bara härliga dagar där vi har varit och inte bekymrat oss så mycket över livet. Väldigt, väldigt skönt med andra ord! Hotellet låg centralt och bra och faktum är att London inte alls är så dyrt som jag hade väntat mig. Shoppingen är helt klart billigare. maten absolut inte dyrare än här hemma och vårt hotell var ett riktigt kap.

Det vi har spenderat pengar på är däremot att shoppa, men det var också lite av resans mål så jag vägrar ha dåligt samvete för det. Jag kom hem med en ny handväska, två klänningar, en kofta, en kjol och en lila kappa. Kappan var det mest otippade köpet - inte alls vad jag hade tänkt mig men nu när jag har premiäranvänt den är jag mer än nöjd faktiskt! Lila är en färg som sticker ut, inte så vanlig här hemma som i England, och modellen på kappan är klockren - ett bra köp, med andra ord! Bäst av allt var att min huvudvärk höll sig borta i princip hela resan. Trots att jag har sovit mycket och känt mig utvilad har jag inte mått dåligt, och det är ett gigantiskt framsteg för mig. Jag måste lära mig förstå hur jag fungerar och fortsätta med det som gör att jag mår bra och sluta med det som gör att jag mår dåligt.

Annars har vi promenerat mycket över hela stan, åkt London Eye, sett Buckingham Palace och Westminster Abbey och Houses of Parliament och mycket mer. Det är otroligt inspirerande att bara gå omkring på gatorna och titta på folk, se hur de klär sig och vad de vågar göra, och känna att det där är något även för mig. Jag fick äntligen se mitt älskade märke Reiss i verkligheten, och herregud vilka kläder - helt underbara, jag hade lätt kunnat köpa hem varenda plagg om jag hade varit rik. En kväll var vi på musikal - vi såg Hairspray som var väldigt bra, rolig och fartfylld. Roligast och mest imponerande var artisterna som medverkade - vilka sångröster! Varenda en, ner till minsta statist, var inte mindre än fantastisk och jag kan säga att de hade sopat banan med varenda Idol-deltagare här hemma. Det är helt enkelt en helt annan klass på artisterna där, och sånt gillar jag.

Det enda som inte gick bra under resan var att det blev en massa prat om Kroatien på söndagen. EE var ju med på UP's och gängets resa, och genom henne fick jag veta en massa saker som jag inte har fått höra förut, och som dessvärre gjorde mig oerhört ledsen. Jag har haft långa samtal med UP om det och det skrämmer mig att det fortfarande gör så oerhört ont, att såret fortfarande är så vidöppet över ett år efteråt. Jag vet inte hur jag ska få det att gå över.

2009-10-14

Beröm
Ibland känns livet som ett rally. Jag springer och springer och lyckas på något sätt aldrig komma i mål. Jag drunknar bland måsten och borden och dåligt samvete över det jag inte hinner med. Det är också ett mönster att bryta, det som UP också ofta pratar om - att inte klanka ner på sig själv för det man inte gör utan i stället berömma sig för det man faktiskt klarar av.

Gårdagens jobb gick i alla fall ganska bra. Jag har suttit och jobbat en del med hemsidan och har också blivit klar med några uppgifter som har tagit lång tid. Det är skönt, någon mindre sak att tänka på och stressa upp sig över. Det känns bra att kunna bocka av uppgifter och säga att nu är det klart. Jag körde ett pass body pump efter jobbet och det gick bra - jag fortsatte med samma ökade vikter som förra gången och det fungerade så nu vet jag det - jag har blivit starkare! Hemma försökte jag släpa med mig katterna ut på en promenad men de var väldigt ovilliga och vi kom inte längre än till porten innan de vände och ville gå in igen. Det var alldeles för mörkt och kallt och blåsigt för deras smak och jag kan knappast klandra dem. Jag ägnade kvällen åt att förbereda min Londonpackning lite, och jag plockade dessutom undan några lågskor som jag definitivt inte kan använda mer den här säsongen. I morse snöade det när jag gick hemifrån så nu är det både stövlar och mössa som gäller.

I kväll ska jag gå med SS och PR på inspirationsseminarium och sedan är det hem och packa som gäller. Jag måste komma tidigt i säng med tanke på morgondagen.

2009-10-13

En annan värld
Via Facebook har jag fått kontakt med min ena värdmamma och värdsyster från den första familjen jag bodde hos som utbytesstudent i Oregon i västra USA. Det är fascinerande att se dem igen - särskilt VG som var liten när jag bodde hos dem, 6 år tror jag hon var. Nu är hon 25 år, förlovad och otroligt lik sin mamma. Jag tittar på deras bilder och fascineras över deras värld. Oregon är så fantastiskt vackert. Att jag inte har tänkt på det förut - eller jo, det har jag ju, men ändå - jag måste åka tillbaka dit! Jag måste få resa runt där, åka till alla gamla städer och platser, se de delar av denna oerhört vackra stat som jag inte hann se då. Jag kan mycket väl förstå hur människor kan välja att bosätta sig där. Det är verkligen ett helt annat liv än mitt, och säkerligen ett mycket, mycket bra sådant.

2009-10-13

Var tog hösten vägen?
Det har varit en märklig höst. Först var det nästintill sommarvärme långt in i september. Sedan slog det om på bara ett par dagar, från varmt och skönt till iskallt. I morse snöade det och det är inte ens mitten av oktober ännu. Jag har dragit på mig både stövlar och mössa och har en känsla av att det har blivit mitten av november, en månad för tidigt. Jag hoppas på varmare väder i London i alla fall.

Jag har beställt tid hos en kiropraktor nästa vecka. Kanske kan det hjälpa mot min huvudvärk. Kanske hjälper det inte alls, men det lär i alla fall inte bli värre. Jag har prövat allt jag har kunnat komma på så varför inte det här också?

Gårdagens träning gick bra. Jag var taggad till tusen och körde på tills jag nästan ramlade av cykeln. Instruktören AG frågade efter passet vad det egentligen är som gör att vi gillar det här. Vad är det som får oss att år efter år fortsätta träna på det här sättet? Vi sitter i en mörk sal utan fönster, på en cykel som står stilla. Vi ser ingenting, vi har inga intryck, vi kommer ingenstans. Vi bara trampar och trampar och svetten forsar om oss, och vi älskar det. Varför?

För mig är svaret adrenalinkicken. Att cykla tillsammans med riktigt duktiga personer och riktigt duktia instruktörer, det ger mig hur mycket glädje och adrenalin som helst. Det här är dock inte fallet med vilken instruktör som helst. Dålig musik är katastrofal. Dåliga instruktörer kan nästan få mig att somna på cykeln. En bra instruktör, hög stämning och bra musik är livsviktigt för cykelpassen. Det är de som avgör om passet är bra eller dåligt. Jag har haft turen att ha hittat riktigt bra instruktörer och dem släpper jag inte i första taget. Däremot ska jag ju införa lite annan träning också har jag tänkt - mer mental träning, i lägre tempo, mer avslappning än att ta ut sig fullständigt. Jag får prioritera om mina kvällar på något sätt så att jag hinner men jag tror ändå det är värt det.

UP kom hem sent igår så jag hade ännu en egen kväll. Jag åt i alla fall en riktigt god middag: resten av jordärtskockssoppan från söndagen, en chèvresallad med babyspenat, kiwi, physalis, avocado och honung och till efterrätt blev det kvarbliven krusbärspaj med vaniljvisp. Lyx! Jag ägnade annars kvällen åt att vika tvätt - alltid roligt. I kväll blir det mer tvätt och laga kläder och stryka som gäller. Lite packning måste jag ta tag i också. UP är borta på tjänsteresa till i morgon kväll och sedan åker jag tidigt på torsdagen så den här veckan kommer vi knappt att ses någonting. Så kan det vara ibland.

2009-10-12

Krig
I en av bloggarna jag läser regelbundet stod idag en påminnelse om det här med hur viktigt det är att hinna med att njuta av livet. Så många av oss lever varje dag som att det är en enda lång kamp, ett krig att kämpa sig igenom för att överleva. Jag kan bara säga att jag känner igen mig... Ibland tror jag nästan att jag har glömt hur man gör för att vara lycklig och har roligt. De flesta dagar bara är jag, går upp tidigt, trött, gör mig i ordning, mekaniskt, åker till jobbet, är där och får något gjort, tränar kanske, åker hem, äter middag, gör något hemma - det finns ju alltid att göra. Går ut med katterna, går och lägger mig alltför sent.... och så börjar nästa dag likadant, och nästa efter det. Inte konstigt att jag kan känna att jag tappar bort mig själv ibland.

Livet i min värld består av måsten, av dåligt samvete, av fysisk och psykisk smärta, av glädje ibland också, men inte tillräckligt mycket. Jag måste verkligen jobba mer med mig själv. Det är så lätt att glömma det, att bara fokusera på utsidan - snygga kläder, vältränad kropp. Vi glömmer att insidan kräver ännu mer jobb än utsidan för att vi ska må bra. Livet består av så mycket och jag tror att kärlek och glädje är det viktigaste av allt.

2009-10-12

Vad händer?
Det är något som inte stämmer alls. Varje, varje helg - både lördag och söndag - har jag huvudvärk, den sorten som ingen migränmedicin hjälper mot. Varje lördag och varje söndag, även om jag ställer klockan för att inte sova för länge, är jag fullkomligt dödstrött hela dagarna och huvudet molar av värk. Jag vet inte varför det är så här men det måste ändras. Jag kan inte gå omkring varje helg och våndas inför de lediga dagarna för att jag vet att jag kommer må dåligt. Det håller ju inte. Frågan är bara vad jag gör åt det. Jag försöker verkligen att ta det lugnt. Att vila, att hålla kalendern öppen. Att äta gott, att ta hand om mig själv, att inte stressa. Det hjälper inte. Huvudvärken kommer ändå. Jag måste verkligen bryta mönstret.

Det blir inte bättre för att jag dessutom inte kan låta bli att oroa mig - jag, den borne hypokondrikern. Jag tänker på något sätt ändå att hade det till exempel varit en hjärntumör så borde jag ha känt av det här även på vardagarna i större utsträckning än nu. Jag borde ha känt av det när som helst på dygnet, när som helst under veckan. Inte som nu. Men ändå oroar jag mig. Jag har alltid haft mycket problem med huvudvärk, men de senaste åren är det som att det bara har eskalerat mer och mer. Jag måste, måste, måste bryta mönstret. Jag måste hitta ett sätt, ett botemedel som fungerar.

Helgen har annars varit lugn. Jag jobbade hemma i fredags och var knappt utanför dörren på hela dagen, förutom en promenad till Mörby för att handla hårtoning och middag i sällskap med UP som kom hem från jobbet. Vi tog en lugn hemmakväll, som vanligt. Under de senare åren har jag växlat från att vara ute mycket - varje fredag, minst, till att i princip aldrig vilja gå ut längre. Jag har helt tappat intresset för det och vad det beror på kan jag inte riktigt säga. Kanske beror det på att jag har UP och att "jakten" inte längre är något syfte. Kanske beror det på att allt det här ytliga snacket man kör på krogen inte längre roar mig. Jag har gått ifrån det och ser just nu ingen väg tillbaka.

Tyvärr slutade även fredagen i ett jättegräl. Jag vet inte vad som händer ibland. Det är som att vi bara tappar kontrollen helt, framför allt jag. Det oroar mig att det händer och varje gång efter ett sådant gräl är vi båda som helt dränerade, tomma på all energi och all glädje. Det är ännu ett mönster vi måste bryta. För trots grälen älskar vi varandra gränslöst, trots grälen finns det mer kärlek mellan oss än jag har känt med någon annan människa i mitt liv.

På lördagen åkte jag till mamma och pappa och Maja och var där nästan hela dagen. Det var en skön dag, umgänge och prat och promenad i höstsolen. UP var ute på grabbträff hela dagen och kvällen så jag hade ännu en lördagkväll för mig själv. Jag tonade håret - lite för mörkt kanske men ändå, det försvinner med tiden. Jag städade och tvättade och höll igång nästan hela kvällen innan det var dags att sova.

På söndagen åkte jag iväg till C och familjen på en snabbvisit för att färga ögonfransarna på förmiddagen. Jag önskar att jag hade deras perfekta hem - även om de egentligen kanske inte har så mycket mer plats än vi har så har de ytorna, luften som jag saknar. Jag och UP hade funderat på att åka in till Chokladfestivalen på Nordiska museeet men när allt väl kom omkring så kände vi inte riktigt för det ändå utan åkte i stället ut till Överby för att leta svamp. Knappt en liter trattkantareller blev resultatet, men vi var ändå ute en bra stund och fick mycket frisk luft under dagen. Söndagen avslutades med god middag och en sväng med våra Afrikabilder. Skönt att vi har kommit igång ordentligt med det också, och framför allt alltid roligt att titta tillbaka och minnas allt vi har gjort och sett.

2009-10-09

Ännu ett event
Ännu ett av mina kundevent är avklarat nu. Jag har gjort det här så pass mycket nu att det börjar gå på rutin - det är inte svårt, jag har koll och vet vad som ska göras. Jag misslyckas aldrig och börjar också bli bra på att delegera ut uppgifter: jag pekar numera med hela handen och säger "du fixar det här" - och det funkar i stort sett varje gång. Hur som helst är det skönt att det är avklarat, att det är en mindre sak att tänka på.

Det blev väldigt sent efter eventet igår och idag är jag segare än segast. Som tur är kan jag jobba hemifrån och det är grymt skönt att slippa åka in till kontoret, att få lugn och ro och egen tid för en gångs skull. Att jobba i kontorslandskap är socialt och roligt, men man får aldrig tid för sig själv, aldrig en lugn stund. Det finns för- och nackdelar.

Idag är det äntligen fredag och jag planerar att stänga av datorn senast klockan fyra om jag blir klar i tid. I vanlig ordning är listan inför helgen diger: jag ska röja klart i målarkaoset i arbetsrummet, städa, bädda rent, tvätta, köra diskmaskinen. Handla mat och hårtoning, åka till mina föräldrar i morgon när UP är borta. På söndag ska jag åka till C för ögonfransfärgning och sedan hoppas jag att jag och UP får lite tid över tillsammans också. Kanske ska vi besöka Chokladfestivalen på Nordiska museeet - det har jag aldrig gjort men det vore nog roligt. Det här med bostadsvisningar känns det som att vi helt har lagt ner nu. Jag tittar lite sporadiskt på Hemnet men hittar ingenting längre. Det är som att intresset helt har försvunnit, det finns ingen glöd kvar i det här med att leta bostad längre. Vi har nog kämpat med det för länge och nu är glädjen i det hela försvunnen. Kanske kommer den tillbaka längre fram - vi får se.

Något som absolut måste bli klart i helgen är att boka vår bröllopslokal. Vi har fortfarande inte helt bestämt oss utan väljer mellan två alternativ, Carlshälls Gård och Villa Ludvigsberg. Båda är fina och båda är bra, om än helt olika i stil och karaktär. Priset är ungefär detsamma på båda ställen så jag antar att vi helt enkelt får gå på känslan. Sedan ska vi börja leta fotograf - det är nästa steg.

2009-10-09

Dagens gapskratt
Bland det roligaste jag någonsin har hört i jobbväg var kundsamtalet som JBj bjöd på igår. Han ringde upp en (givetvis) kvinnlig kund och sa med sin mest professionella röst:

"Hej, jag heter JBj och ringer från SEX."

Herregud! Jag skrattar fortfarande vid blotta tanken!

2009-10-08

Good enough
Jag började dagen med en frukostföreläsning, en kvinna som talade om ämnet att vara "good enough", bra nog - att man inte måste vara perfekt utan faktiskt kan duga ändå. Det är ett viktigt ämne och absolut ett jag behöver ta till mig mer utav. Jag är dålig på att släppa taget och tycka att saker och ting duger som de är. Ofta - nästan alltid - har jag orimligt höga krav och förväntningar på mig själv och på saker i min omgivning, och ofta - givetvis - blir jag besviken och frustrerad över att saker och ting inte lever upp till mina förväntningar. Det är ett dåligt mönster och helt klart något att jobba med.

Gårdagkvällen blev annars inte helt lyckad. Jag tränade och det gick förvisso bra, men det börjar kännas att det är dags att vila och det ska jag göra nu. Hemma däremot blev det inte kul. Jag hade sett bilder av UP och gänget i Kroatien förra året på nätet, och trots att jag vet att det är askorkat så kan jag inte låta bli att titta. Jag blir arg och ledsen och så är vi igång, grälar och grälar och kommer inte framåt. UP har börjat prata om att vi kanske borde gå i terapi igen och det må vara att det skulle behövas. Terapi eller coach - jag vet inte vad som är bäst för mig eller oss. Men något behöver vi.

Den nya klädseln till fotpallen kom igår och blev faktiskt bra, även om den är lite mer krämfärgad än jag räknat med. Men det blir ett lyft för rummet ändå, inte minst ihop med det nymålade vita skrivbordet som äntligen är färdigt. UP ska sätta ihop det i kväll när jag är på kundevent och jag tror helt klart att rummet kommer att få ett lyft av det. Det blir bättre och bättre i vårt hem!

2009-10-07

Håll i
Ännu en dag i mitt liv har gått. En vardag, med jobb och träning. Jobbet flöt på - det är mycket att göra nu, minst sagt, och jag har näsan över vattenytan men bara nätt och jämnt. Träningen gick väldigt bra! Jag körde ett body pump-pass och ökade på vikterna på ben, rygg, triceps och biceps. Jag klarade det bra och är inställd på att fortsätta på samma linje - att träna mer och bli starkare.

Nästa vecka åker jag till London med EE och JP. Jag hoppas resan ska bli bra. JP och EE känner inte varandra särskilt väl såvitt jag vet men jag håller tummarna för att det ändå ska bli en lyckad tripp. Själv ser jag fram emot att gå runt i stan och suga i mig storstadsatmosfären, att shoppa lite kanske, sitta på caféer och titta på folk och inspireras. Äta gott och dricka gott och bara koppla bort vardagen så mycket jag bara kan. Det blir den första resan jag gör utan UP sedan vi träffades, undantaget resor jag har gjort med jobbet. Han har å andra sidan rest mycket utan mig och jag känner verkligen att jag behöver göra något för mig den här gången, utan honom för en gångs skull. Det enda jag ska leta efter i shoppingväg är en ny kappa, inte svart utan någon annan färg. Mörkblå kan vara acceptabelt om kappan är något alldeles utöver det vanliga, men annars är det en ljusare färg jag är ute efter. Inget mörkt och tråkigt - det har jag så det räcker och blir över ändå. Rosa vore roligt till exempel!

Idag är en dag fylld av möten och jobb, precis som i morgon. Efter jobbet blir det träning, tredje passet för veckan. UP ska åka och köpa mer målarfärg idag så förhoppningsvis blir målarprojektet med skrivbordshurtsen klart idag - det sista lagret som ska på. Jag hade tänkt måla om den fula grå bokhyllan i hallen också, men där sa UP otroligt nog igår att han hellre vill köpa en ny. Han tycker att bokhyllan är så ful ändå och tror att det blir både snyggare och enklare att köpa en ny i stället för att lägga ner tid på att måla och spackla. Och ja, gärna för mig! Lite förnyelse är aldrig fel!

2009-10-06

Framtidstankar
När jag var yngre trodde jag att livet skulle bli lättare när jag blev äldre. Jag trodde att med åren skulle jag komma att landa i mig själv, vem jag är och vem jag vill vara. Jag trodde att allt skulle ordna sig. Att jag skulle ha människor omkring mig som jag mår bra med, att jag skulle komma fram till vad jag vill göra med mitt liv och göra det också. Jag trodde att jag skulle hitta mitt hem.

Nu är jag lite äldre - 36 år - och det finns ärligt talat ingenting som har blivit lättare. Tvärtom - ju längre åren går desto mer tänker jag, funderar, oroar mig. Söker efter mitt hem, efter den plats i livet som är min, och tycker att jag aldrig riktigt hittar dit. Jag har UP i mitt liv nu och han är underbar, men samtidigt är det som att han skapar en rädsla i mig. Kan det vara så här? Ska han finnas kvar? Kan jag bara unna mig att vara lycklig nu, att sluta vara rädd, att bara leva och må bra? Och så slutar det med att jag inte vågar - att jag fortsätter vara rädd, fortsätter att sätta upp de där höga murarna omkring mig bara för säkerhets skull, bara för att skydda mig själv. Hellre låta bli att släppa in någon än att bli sårad igen. Rädslan går inte över.

Jag har börjat ifrågasätta de flesta av mina vänner och bekanta. Jag skyddar mig mot dem, skyddar mig mot eventuella svek. Säger nej till dem som inte får mig att må bra, för att jag är så innerligt trött på att förställa mig, trött på att vara med människor som innerst inne ändå bara känns fel. Jag har dragit mig undan och hållit mig för mig själv, för det är det enda jag har orkat med. För det är det enda jag har klarat av utan att rasa fullständigt.

Jag undrar om det är så här livet ska vara. Finns det fler än jag som mår så här? Finns det fler än jag som våndas över sociala sammanhang, för att jag vet att jag bara känner mig fel där - som den som inte hör dit? Finns det fler än jag som alltid längtar någon annanstans? Finns det fler än jag som aldrig slutar undra vad det är för mening med allting? Finns det fler än jag som ibland bara önskar att det ska gå över och ibland blir skräckslagen vid tanken? Eller är jag ensam om det här?

Jag känner mig ofta konstig, som den som inte passar in. Som en rymdvarelse från en främmande planet som har råkat landa här och för en ständig kamp för att försöka se ut som att jag hör till och passar in. Jag känner mig fel nästan överallt och känslan gör mig utmattad. Ska det vara så här? Är jag den enda?

Något jag numera tänker på nästan varje dag är barn. Jag har aldrig varit en person som har längtat efter att få barn. Jag har aldrig varit barnkär, som man säger - jag har aldrig varit den som har längtat efter att bli mamma. Bara att skriva det så här känns mer än konstigt. Nu är jag 36 år, snart 37, och jag vet ju att om jag överhuvudtaget ska ha en familj så måste jag börja snart. Och fortfarande känner jag ingen längtan. Fortfarande kan jag inte ens säga att ja, jag vill faktiskt ha barn. Tanken känns kanske lite mindre främmande nu, sedan SL föddes och sedan flera av mina vänner har blivit föräldrar. Men tanken på att vara gravid känns fortfarande vedervärdig - jag vill inte, vågar inte, är livrädd för det. Det första ord jag får i huvudet när jag tänker på att få barn är "fängelse". Jag är rädd att bara känna mig ständigt inlåst, att längta ihjäl mig efter min frihet. Jag tänker på alla resor jag har kvar att göra. Jag vill inte missa en enda upplevelse, en enda världsdel, ett enda land. Jag vill se allt och göra allt och jag inser att med barn kommer det inte att bli lätt. Kanske inte helt omöjligt, men inte långt ifrån. Vill jag det här?

UP vill ha barn, det vet jag. Men det är en annan sak för honom. Båda hans bröder har barn och i stort sett alla hans jämngamla vänner likaså. Han är sist i gänget, nästan. Så för honom har tanken funnits där under längre tid. Dessutom är han äldre än mig - han har hunnit resa mer och göra mer. Själv känner jag att jag bara har hunnit börja smaka på världen - jag har fortfarande allting kvar att göra.

Självklart är det ingen garanti att ens kunna få barn. Bara för att jag kanske bestämmer mig för att ändå försöka så finns det ingenting som säger att det går, att det händer. Varken jag eller UP har försökt få barn tidigare så vi vet inte hur lätt eller svårt det kan bli. Det lär visa sig. Jag antar att vi måste börja försöka efter vårt bröllop nästa år, och tanken fyller mig bara med stress. Jag önskar att jag hade mer tid. Att jag hade fler möjligheter än den här. Men tiden springer ifrån mig, bokstavligt talat. Jag kan inte vänta längre. Folk varnar mig och säger att du vet väl att det kan bli svårt, ska du verkligen vänta längre? Det är den typ av kommentarer jag hatar, för de gör mig bara stressad och orolig. Jag vet att jag är gammal. Jag vet att det kan vara svårt att få barn. Det är inget nytt under solen. Kan jag inte bara få vara ifred?

Men jag undrar om jag någonsin kommer att vakna och känna att ja, jag vill. Jag undrar om känslan någonsin kommer att infinna sig. På något sätt tror jag inte det. På något sätt tror jag att jag alltid kommer att vara den som längtar ut. Jag hoppas bara att jag inte kommer att ångra mig, oavsett hur det går.

2009-10-06

Fortare, fortare!!
Vardagsstressen har mig i ett stenhårt grepp nu. Gårdagen blev ett litet helvete på jobbet. Stress, stress, massor att göra och jag blev tvungen att avboka tjejlunchen på grund av tidsbrist. Jag kom framåt i alla fall men det finns alltid mer att göra och det dåliga samvetet hänger över mig som en tung säck.

Efter jobbet blev det träning, ett intensivt cykelpass. Jag var taggad till tusen och träningen gick jättebra. På vägen hem hämtade jag klänningen från Asos men den passade inte alls. Bara att skicka tillbaka, lika bra kanske - jag har som sagt för mycket kläder redan... UP var borta på middag och jag hade kvällen för mig själv. Det blev enkel middag, vika tvätt och måla en vända till. Hurtsen och lådorna behöver ett lager till men själva skrivbordet ser riktigt bra ut nu. Tyvärr är färgen slut så jag måste handla på mig en ny burk innan jag kan bli klar. Efter skrivbordet är det bara att ta itu med bokhyllan också. Det tar tid men det är verkligen värt det - skillnaden är enorm, från fult slitet trä till snyggt, rent vitt. Jag börjar ta mig framåt till det resultat jag önskar mig, sakta men säkert.

Tyvärr har vi inte ens hunnit fundera över bröllopslokalerna något mer. Vi får ta tag i det i kväll. Nästa steg är att börja titta efter fotograf, också något som måste göras i god tid. Förhoppningsvis kan UP snart komma fram till vilken ring han vill ha så att vi kan beställa dem också. Det ska bli roligt att få börja använda dem, när de väl kommer.

2009-10-05

Sammanbrott
Helgen blev inte som jag hade tänkt mig. Jag fick givetvis migrän framåt kvällen och arbetsdagen var så stressig att jag nästan såg dubbelt till slut. Det enda jag orkade göra var att åka hem. Jag provade kappan från Benetton igen på hemvägen men kände inte att den var helt hundra trots allt så den får nog hänga kvar. Men något annat behövs - jag plockade fram min gamla svarta kappa nu i helgen och den är så ful och tråkig så jag blir gråtfärdig. Vi fick i alla fall en lugn hemmakväll - igen, men jag trivs med det. Världens bästa sällskap och lugn och ro - bättre kan det inte bli.

Lördagen var full av roliga planer, trodde jag. Jag trodde att vi skulle åka in till stan, beställa ringar, gå runt i lite affärer kanske. Sedan vidare till Moderna Museet för att se Dali-utställningen och därefter - ja, vem vet? Men så blev det inte. Jag vaknade med huvudvärk - samma sak i söndags. Jag orkar bara inte längre. Vad gör man?? Hur får man det att gå över?? Men vi åt frukost i alla fall och skulle göra oss klara för att åka in till stan. Vi skulle bara måla skrivbordet en omgång till först. Men så säger UP att han inte är redo att beställa någon ring ännu. Han vet inte vad han vill ha.

Och då blev det som att allt bara rasade för mig, utav massor av olika orsaker men utlöst av denna helt enorma besvikelse över att det inte blir någon ring nu heller. Allt handlar om att vänta, om att han inte är redo. Jag bara tog slut. Gick och satte mig i sovrummet, bara satt rakt upp och ner. Till slut pratade vi om det och UP blev tvärförbannad. Jag blev ännu argare och sedan eskalerade alltihop, precis som det brukar. Till slut sa jag ännu en gång att UP får själv åka in till stan och träffa sina vänner. Jag stannar hemma och kollar efter en egen lägenhet och flyttar härifrån, för jag orkar inte. Det är märkligt när jag slänger ur mig det där, för varje gång jag säger det gör jag det för UP's skull. För att jag märker att jag inte gör honom lycklig, för att jag känner att jag gör mer skada i hans liv än skänker lycka. För att ge honom en chans att gå vidare och träffa någon annan, någon som är normal och glad och social och som mår bra i sig själv. Någon med självkänsla, någon med självförtroende, någon som tycker om sig själv och som inte är rädd. Det unnar jag UP. Jag inser aldrig att jag gör honom otroligt ledsen genom mina ord, för det han hör är att jag lämnar honom för att han inte kan göra mig lycklig, för att han inte kan få mig att känna mig älskad. Det är så långt ifrån sanningen som det kan bli men han ser det inte så.

Bråket slutade i tårar. UP grät och jag grät och kunde inte sluta. Min omsorgsfullt lagda makeup rann över hela ansiktet och allt bara rasade ur mig. Jag grät över våra icke-existerande ringar. Jag grät över att jag inte blev bjuden på after worken på fredagen. Jag grät över min migrän som aldrig, aldrig försvinner. Jag grät över allt som har gått fel, allt jag har förstört, allt som andra har förstört åt mig. Det känns som att varenda relation jag har haft har gått åt skogen under det senaste året och jag är så trött, så utmattad av det. Sanningen är att jag känner mig som världens ensammaste människa och jag tänker att kanske vore det lättare om jag verkligen hade valt det själv, om jag inte ens hade UP. Då skulle det inte bli så påtagligt, i jämförelse med honom och med den han har varit. Jag har sett även honom bli mer ensam det senaste året och jag tycker inte om det jag ser. Jag vill inte se även hans liv bli förstört på samma sätt som jag har förstört mitt eget. Jag kan inte göra så mot honom. Han är bättre än så, han är värd mer.

Till slut hade jag gråtit färdigt så pass att jag kunde gå och tvätta av mig allt smink igen och äta en lätt lunch. UP började prata om planerna för resten av dagen men jag sa bara att jag inte kommer att följa med utan han får åka själv. Han åkte och träffade TF och resten och jag satt som en zombie i soffan nästan hela kvällen. Några saker fick jag gjorda - jag gick en promenad i regnet, tog ut katterna en kort stund - de ville helst vara inne - och lagade middag. UP kom hem förvånansvärt tidigt och sa att han hade varit orolig för mig. Jag gick och la mig tidigt i alla fall. Jag har sällan varit så trött.

Gårdagen blev lite bättre. Vi åkte iväg till Vaxmora för att plocka svamp men hamnade mitt i ösregnet så det var bara att åka hem igen. Vi har pratat igenom våra lokalalternativ för bröllopet men inte helt bestämt oss ännu. Vi har målat skrivbordet lite till - det börjar bli klart nu, jag har börjat måla hurtsen också. Lite småfix har blivit gjort och helgen har kommit och gått igen.

2009-10-02

Så var man ute
Here we go again. Jag hör PR och EB prata om att de ska gå på after work, säger till andra att det är bara att hänga på. Senare frågar jag PR om hon har några planer till helgen, då säger hon bara att hon ska åka bort. Inte ett ord om after work, inte ett ord om att jag skulle vara välkommen. Kul jul. Så var det med det. Jag har ju märkt det ett tag - gång efter gång att de två bokar in saker, gör olika saker på fritiden, som jag aldrig blir tillfrågad till. Jag borde väl inte bry mig men jag gör det. Så enkelt är det. Jag har lätt att känna mig utanför, lätt att känna mig bortvald. Antar att det går att förklara med att jag har låg självkänsla. Men jag tar åt mig oavsett, blir ledsen, känner mig ensam mitt i folksamlingen.

Jag är inne i en väldigt dålig huvudvärksperiod nu. Migrän varje dag och jag är så innerligt trött på det. Jag kan inte fungera så här. Funderar på att gå tillbaka till den högre dosen av Sandomigrin men det känns inte helt bra det heller. Frågan är vad som är bäst - äta mer Sandomigrin eller att äta Maxalt dag ut och dag in? Jag ska försöka ta det lugnare i alla fall. Minska kraven på mig själv, minska stressnivån om jag kan. Boka in massage och ansiktsbehandling, försöka sova lite mer, träna mer. Ta hand om mig själv för det måste jag helt enkelt. Igår styrketränade jag i alla fall och det gick faktiskt riktigt bra - så pass att jag minsann ska lägga på lite tyngre vikter nästa gång. Jag klarar ju av det, det känner jag tydligt nu.

Idag vad jag och UP iväg en timme på förmiddagen för att titta på ännu en kanske blivande bröllopsfestlokal. Det var Villa Ludvigsberg som ligger vackert på Södermalm med utsikt över Stadshuset, Gamla Stan och Riddarfjärden. Vi träffade en trevlig tjej som verkade positiv och hjälpsam och vi kände båda två att den här lokalen helt klart kan vara intressant för oss. Otroligt nog är den ledig på vårt datum också så vi har gjort en preliminärbokning. Vi har en bokning på Carlshälls Gård också så vi får sätta oss i helgen och räkna på alternativen för att kunna bestämma oss sedan. Det är skönt att vi är igång, ett steg i taget.

2009-10-01

Brrrr
Nu är det oktober och det märks! På bara några få dagar har vädret gått från varmt och skönt till iskallt. Jag har hängt undan sommarjackorna men till och med min skinnjacka är i kallaste laget nu. Igår plockade jag fram handskar och mössa och i morse var det handskarna på när vi gick till jobbet - bara fem grader varmt! Det är bara att inse att sommaren inte kommer tillbaka mer i år utan nu när det höst och kyla vi har att se fram emot, och därefter vintern. Det är OK egentligen - jag ska som sagt bara vänja mig först. Stövlarna hoppas jag i alla fall kunna vänta lite till med men vi får se.

Gårdagen tillbringade jag på heldagsseminarium i Kista, men jag stannade inte hela dagen. Jag fick en dundrande huvudvärk och åkte hem på eftermiddagen. Det var skönt att komma hem tidigare än vanligt även om jag inte fick mycket gjort. Men kvällen kändes längre än vanligt ändå och det är aldrig fel.

Igår kväll fastnade jag framför datorn och olika webbsidor med brudklänningar. Jag hittade en helt ny designer, Ewie of Sweden, som gör i mitt tycke helt underbara, originella klänningar - så där rena och enkla som jag gillar dem men med en moderna touch och ovanliga detaljer. Jag hoppas verkligen att de går att få tag på här i Stockholm. Enligt hemsidan har de en återförsäljare här så jag håller tummarna för givetvis var det en speciell klänning som jag föll för som en fura. Jag hoppas få se den i verkligheten och att den motsvarar förväntningarna också.

I kväll blir det träning - jag kan inte säga att jag direkt längtar men det är bara att göra det och jag vet att jag kommer att vara nöjd efteråt. I morgon är det redan fredag igen - veckan har gått fort. Fredag innebär att det snart är helg och då kommer det vara full fart som vanligt. Vi ska beställa ringar, gå på Moderna Museet, bio hoppas jag, leta svamp, måla möbler och allt möjligt annat. Full fart, som sagt - men det gillar jag.