2009-10-26

En helt OK helg
Fredagen gick som i ett töcken. Jag var tom på energi, kände mig inte glad någonstans utan släpade mig igenom dagen utan att få något gjort och undvek sällskap så mycket jag bara kunde. Jag och UP hade halvt om halvt planerat in att gå på bio på kvällen men när allt kom omkring ville jag bara åka hem så det fick bli så. Vi fick i och för sig en bra kväll hemma - vi åt en god fredagslyxig middag och såg Pingvinresan, en dokumentär om kungspingvinerna i Antarktis. Filmen är bedövande vacker, enormt gripande och bara alldeles, alldeles underbar.

Lördagen innebar en hel del hemarbete. Vi rensade ut lite hemma - ett par lampor och det gamla fula barskåpet som vi har haft som TV-bord. Skåpet och en av lamporna lämnade vi till BP och lampa nummer två hamnade hos Röda Korset i Täby. Vi åkte förbi Mio i Täby en sväng och kom därifrån med två vita löpare, just sådana som jag har letat efter, och en skrivbordslampa i krom som gör sig bra till vårt numera vita skrivbord. Sista anhalten blev Täby Centrum. Vi kikade runt i några butiker och begav oss sedan till Stalands för att hämta ut vår nya stereobänk. Att få hem den var en pärs - att baxa in den i bilen var en sak men att kånka upp den för trapporna upp till lägenheten var en riktig prövning. Bänken väger åtminstone ett halvt ton och jag tvivlade nästan på att vi faktiskt skulle klara att bära upp den på egen hand. Vi var helt slutkörda båda två efter kraftprovet och jag kan bara inse att min träning ger resultat - annars finns inte en chans att jag hade klarat det. UP är seg också, han har alltid tränat - nästan - och har en grundstyrka som han kommer långt på.

Kvällen tillbringade vi hemma. Vi lagade en god middag, gick ut lite med katterna och började ihopmonteringen av bänken. Det var lättare sagt än gjort - den kom i tusen olika delar och monteringsanvisningen var allt annat än enkel. Till vår irritation visade det sig dessutom att den är felkonstruerad. En av baksidesplattorna är en centimeter för lång så den går inte att sätta fast och därmed går det inte heller att montera bänken klar. Troligen kommer BP enkelt att kunna fixa till plattan åt oss, men det är irriterande att den inte är rätt gjord från början och vi kommer självklart att kräva en kompensation från leverantören för besväret.

Söndagen tillbringade vi nästan hela dagen på Naturhistoriska Riksmuseet. Äventyrsresor hade en heldag med föreläsningar om några av sina olika resmål - jag vill givetvis åka till samtliga - och jag och UP åkte dit för att få höra lite mer om de olika platserna och bli lite mer inspirerade. Dagen blev som väntat. Första talaren pratade om safariresor i Tanzania vilket var otroligt spännade eftersom vi just har varit där. Självklart kom begäret att åka tillbaka och se mer, kanske neråt södra Tanzania - Ruaha eller Selous, eller varför inte ännu längre söderut, till Botswana och Sydafrika. Sedan kom ett föredrag om safari i Uganda, där man kan se bland annat gorilla och chimpans, och givetvis kände vi att dit måste vi åka nu på en gång! Eller åka till Svalbard och se på isbjörnar, sälar och späckhuggare.... eller.... Sista talaren pratade om Galapagos och då var vi givetvis fast båda två. Galapagos och Ecuador kommer att bli vårt nästa stora resmål, så är det bara. Vi är helt överens nu så det är bara att börja planera, till nästa jul kanske.

Vi har pratat en del om det här med barn och jag känner ärligt talat att min reslängtan nog är det största hindret mellan mig och det här med att bilda familj. Jag är så rädd att inte längre kunna göra allt det jag drömmer om. Jag är rädd att känna mig fast, fångad, inlåst, att i åratal framöver vara hänvisad bara till tråkiga charterresmål och barnvänliga "paradis" som för mig är raka motsatsen. Jag är rädd att jag ständigt skulle längta bort, önska mig mer. Självklart går utmärkt att resa även med barn, det är bara det att det kanske inte kan bli riktigt så extrema resor. Jag antar att extremerna helt enkelt får vänta i så fall, ett antal år tills de eventuella barnen - som knappt ens existerar på planeringsstadiet ännu - är stora nog för att kunna följa med. Jag vet inte varför tanken på barn är så extremt skrämmande för mig. Det är märkligt och jag kan inte ens förklara det för mig själv.

Igår kväll kom SS över på middag. Det blev en trevlig kväll med god mat - jordärtskockssoppa och toast med svamp, vitlök och parmesan och till efterrätt äppelpaj med kanel och vispgrädde med rårörda lingon. Lingonröran blev perfekt och kastade mig raka vägen tillbaka till sommarlov hos farmor och farfar och de där högtidsluncherna när farmor bjöd på pannkakstårta. Vilka barndomsminnen! Vi pratade förstås mycket om SS och HE och deras problem. Det verkar vara en hel del mellan dem som inte fungerar och frågan är om de klarar att lösa det, eller om de ens vill försöka. Märkligt nog var det jättelätt för både mig och UP att se var problemen låg och det förvånade oss båda att de själva inte har kunnat se det lika enkelt. Men kanske är det svårare när man är mitt uppe i någonting, så brukar det ju vara. Det återstår att se hur det går för dem.