2009-10-06

Framtidstankar
När jag var yngre trodde jag att livet skulle bli lättare när jag blev äldre. Jag trodde att med åren skulle jag komma att landa i mig själv, vem jag är och vem jag vill vara. Jag trodde att allt skulle ordna sig. Att jag skulle ha människor omkring mig som jag mår bra med, att jag skulle komma fram till vad jag vill göra med mitt liv och göra det också. Jag trodde att jag skulle hitta mitt hem.

Nu är jag lite äldre - 36 år - och det finns ärligt talat ingenting som har blivit lättare. Tvärtom - ju längre åren går desto mer tänker jag, funderar, oroar mig. Söker efter mitt hem, efter den plats i livet som är min, och tycker att jag aldrig riktigt hittar dit. Jag har UP i mitt liv nu och han är underbar, men samtidigt är det som att han skapar en rädsla i mig. Kan det vara så här? Ska han finnas kvar? Kan jag bara unna mig att vara lycklig nu, att sluta vara rädd, att bara leva och må bra? Och så slutar det med att jag inte vågar - att jag fortsätter vara rädd, fortsätter att sätta upp de där höga murarna omkring mig bara för säkerhets skull, bara för att skydda mig själv. Hellre låta bli att släppa in någon än att bli sårad igen. Rädslan går inte över.

Jag har börjat ifrågasätta de flesta av mina vänner och bekanta. Jag skyddar mig mot dem, skyddar mig mot eventuella svek. Säger nej till dem som inte får mig att må bra, för att jag är så innerligt trött på att förställa mig, trött på att vara med människor som innerst inne ändå bara känns fel. Jag har dragit mig undan och hållit mig för mig själv, för det är det enda jag har orkat med. För det är det enda jag har klarat av utan att rasa fullständigt.

Jag undrar om det är så här livet ska vara. Finns det fler än jag som mår så här? Finns det fler än jag som våndas över sociala sammanhang, för att jag vet att jag bara känner mig fel där - som den som inte hör dit? Finns det fler än jag som alltid längtar någon annanstans? Finns det fler än jag som aldrig slutar undra vad det är för mening med allting? Finns det fler än jag som ibland bara önskar att det ska gå över och ibland blir skräckslagen vid tanken? Eller är jag ensam om det här?

Jag känner mig ofta konstig, som den som inte passar in. Som en rymdvarelse från en främmande planet som har råkat landa här och för en ständig kamp för att försöka se ut som att jag hör till och passar in. Jag känner mig fel nästan överallt och känslan gör mig utmattad. Ska det vara så här? Är jag den enda?

Något jag numera tänker på nästan varje dag är barn. Jag har aldrig varit en person som har längtat efter att få barn. Jag har aldrig varit barnkär, som man säger - jag har aldrig varit den som har längtat efter att bli mamma. Bara att skriva det så här känns mer än konstigt. Nu är jag 36 år, snart 37, och jag vet ju att om jag överhuvudtaget ska ha en familj så måste jag börja snart. Och fortfarande känner jag ingen längtan. Fortfarande kan jag inte ens säga att ja, jag vill faktiskt ha barn. Tanken känns kanske lite mindre främmande nu, sedan SL föddes och sedan flera av mina vänner har blivit föräldrar. Men tanken på att vara gravid känns fortfarande vedervärdig - jag vill inte, vågar inte, är livrädd för det. Det första ord jag får i huvudet när jag tänker på att få barn är "fängelse". Jag är rädd att bara känna mig ständigt inlåst, att längta ihjäl mig efter min frihet. Jag tänker på alla resor jag har kvar att göra. Jag vill inte missa en enda upplevelse, en enda världsdel, ett enda land. Jag vill se allt och göra allt och jag inser att med barn kommer det inte att bli lätt. Kanske inte helt omöjligt, men inte långt ifrån. Vill jag det här?

UP vill ha barn, det vet jag. Men det är en annan sak för honom. Båda hans bröder har barn och i stort sett alla hans jämngamla vänner likaså. Han är sist i gänget, nästan. Så för honom har tanken funnits där under längre tid. Dessutom är han äldre än mig - han har hunnit resa mer och göra mer. Själv känner jag att jag bara har hunnit börja smaka på världen - jag har fortfarande allting kvar att göra.

Självklart är det ingen garanti att ens kunna få barn. Bara för att jag kanske bestämmer mig för att ändå försöka så finns det ingenting som säger att det går, att det händer. Varken jag eller UP har försökt få barn tidigare så vi vet inte hur lätt eller svårt det kan bli. Det lär visa sig. Jag antar att vi måste börja försöka efter vårt bröllop nästa år, och tanken fyller mig bara med stress. Jag önskar att jag hade mer tid. Att jag hade fler möjligheter än den här. Men tiden springer ifrån mig, bokstavligt talat. Jag kan inte vänta längre. Folk varnar mig och säger att du vet väl att det kan bli svårt, ska du verkligen vänta längre? Det är den typ av kommentarer jag hatar, för de gör mig bara stressad och orolig. Jag vet att jag är gammal. Jag vet att det kan vara svårt att få barn. Det är inget nytt under solen. Kan jag inte bara få vara ifred?

Men jag undrar om jag någonsin kommer att vakna och känna att ja, jag vill. Jag undrar om känslan någonsin kommer att infinna sig. På något sätt tror jag inte det. På något sätt tror jag att jag alltid kommer att vara den som längtar ut. Jag hoppas bara att jag inte kommer att ångra mig, oavsett hur det går.