2009-10-05

Sammanbrott
Helgen blev inte som jag hade tänkt mig. Jag fick givetvis migrän framåt kvällen och arbetsdagen var så stressig att jag nästan såg dubbelt till slut. Det enda jag orkade göra var att åka hem. Jag provade kappan från Benetton igen på hemvägen men kände inte att den var helt hundra trots allt så den får nog hänga kvar. Men något annat behövs - jag plockade fram min gamla svarta kappa nu i helgen och den är så ful och tråkig så jag blir gråtfärdig. Vi fick i alla fall en lugn hemmakväll - igen, men jag trivs med det. Världens bästa sällskap och lugn och ro - bättre kan det inte bli.

Lördagen var full av roliga planer, trodde jag. Jag trodde att vi skulle åka in till stan, beställa ringar, gå runt i lite affärer kanske. Sedan vidare till Moderna Museet för att se Dali-utställningen och därefter - ja, vem vet? Men så blev det inte. Jag vaknade med huvudvärk - samma sak i söndags. Jag orkar bara inte längre. Vad gör man?? Hur får man det att gå över?? Men vi åt frukost i alla fall och skulle göra oss klara för att åka in till stan. Vi skulle bara måla skrivbordet en omgång till först. Men så säger UP att han inte är redo att beställa någon ring ännu. Han vet inte vad han vill ha.

Och då blev det som att allt bara rasade för mig, utav massor av olika orsaker men utlöst av denna helt enorma besvikelse över att det inte blir någon ring nu heller. Allt handlar om att vänta, om att han inte är redo. Jag bara tog slut. Gick och satte mig i sovrummet, bara satt rakt upp och ner. Till slut pratade vi om det och UP blev tvärförbannad. Jag blev ännu argare och sedan eskalerade alltihop, precis som det brukar. Till slut sa jag ännu en gång att UP får själv åka in till stan och träffa sina vänner. Jag stannar hemma och kollar efter en egen lägenhet och flyttar härifrån, för jag orkar inte. Det är märkligt när jag slänger ur mig det där, för varje gång jag säger det gör jag det för UP's skull. För att jag märker att jag inte gör honom lycklig, för att jag känner att jag gör mer skada i hans liv än skänker lycka. För att ge honom en chans att gå vidare och träffa någon annan, någon som är normal och glad och social och som mår bra i sig själv. Någon med självkänsla, någon med självförtroende, någon som tycker om sig själv och som inte är rädd. Det unnar jag UP. Jag inser aldrig att jag gör honom otroligt ledsen genom mina ord, för det han hör är att jag lämnar honom för att han inte kan göra mig lycklig, för att han inte kan få mig att känna mig älskad. Det är så långt ifrån sanningen som det kan bli men han ser det inte så.

Bråket slutade i tårar. UP grät och jag grät och kunde inte sluta. Min omsorgsfullt lagda makeup rann över hela ansiktet och allt bara rasade ur mig. Jag grät över våra icke-existerande ringar. Jag grät över att jag inte blev bjuden på after worken på fredagen. Jag grät över min migrän som aldrig, aldrig försvinner. Jag grät över allt som har gått fel, allt jag har förstört, allt som andra har förstört åt mig. Det känns som att varenda relation jag har haft har gått åt skogen under det senaste året och jag är så trött, så utmattad av det. Sanningen är att jag känner mig som världens ensammaste människa och jag tänker att kanske vore det lättare om jag verkligen hade valt det själv, om jag inte ens hade UP. Då skulle det inte bli så påtagligt, i jämförelse med honom och med den han har varit. Jag har sett även honom bli mer ensam det senaste året och jag tycker inte om det jag ser. Jag vill inte se även hans liv bli förstört på samma sätt som jag har förstört mitt eget. Jag kan inte göra så mot honom. Han är bättre än så, han är värd mer.

Till slut hade jag gråtit färdigt så pass att jag kunde gå och tvätta av mig allt smink igen och äta en lätt lunch. UP började prata om planerna för resten av dagen men jag sa bara att jag inte kommer att följa med utan han får åka själv. Han åkte och träffade TF och resten och jag satt som en zombie i soffan nästan hela kvällen. Några saker fick jag gjorda - jag gick en promenad i regnet, tog ut katterna en kort stund - de ville helst vara inne - och lagade middag. UP kom hem förvånansvärt tidigt och sa att han hade varit orolig för mig. Jag gick och la mig tidigt i alla fall. Jag har sällan varit så trött.

Gårdagen blev lite bättre. Vi åkte iväg till Vaxmora för att plocka svamp men hamnade mitt i ösregnet så det var bara att åka hem igen. Vi har pratat igenom våra lokalalternativ för bröllopet men inte helt bestämt oss ännu. Vi har målat skrivbordet lite till - det börjar bli klart nu, jag har börjat måla hurtsen också. Lite småfix har blivit gjort och helgen har kommit och gått igen.