2009-09-24

När livet inte blir som man önskar
Jag har haft en mycket trevlig lunch med några gamla Telia-kollegor idag - YR, AK, AH och MvdS. Det är alltid roligt att träffas - vi har så många härliga minnen tillsammans och jag trivdes verkligen på det jobbet, jag som alla andra.

Men under lunchen berättade MvdS den otroligt sorgliga nyheten att EN nyligen har gått igenom ett missfall. EN och jag var otroligt nära varandra under en tid - vi separerade från långa relationer ungefär samtidigt och pratade massor om det vi gick igenom då. Men så träffade hon SH och blev så absorberad av honom att hon mer eller mindre försvann. Idag är de gifta och har en dotter som snart fyller två år. Jag minns från EN's förra graviditet att hon blev otroligt dålig då - hon gick ner 11 kilo på ett par månader och blev inlagd med dropp i flera veckor eftersom hon inte kunde behålla mat eller dryck överhuvudtaget på flera månader. Den här gången visste jag inte ens att hon var gravid igen, men däremot vet jag att hon är en person som under alla år har längtat efter barn - hon är precis en sån person som jag aldrig har varit. Men den här gången blev det alltså inget barn - EN hade tydligen blivit lika dålig som under förra graviditeten men den här gången slutade det i missfall i vecka 8.

Jag känner mig så otroligt ledsen för EN's skull - ju mer jag tänker på det desto mer känns det. Det sjunker in att det här lika väl kan hända mig, det kan hända vem som helst. Det finns ingenting vettigt eller rätt att säga till någon som går igenom det här men jag tänker ändå höra av mig, skicka ett sms och bara tala om att jag har hört vad som har hänt och att jag tänker på henne. Vill hon prata så får hon höra av sig när hon vill. Ibland önskar man sig det där trollspöet som bara magiskt gör allt bra igen, men något sådant har jag inte - jag kan bara finnas till hands.