2009-07-09

Snart så!
Det är inte klokt - idag är min sista arbetsdag. I morgon tar jag semester och sedan i morgon kväll bär det iväg ner till Tanzania. Helt galet. Jag och UP ska uppleva en helt ny del av världen. Jag räknar med kulturkrockar och fantastiska upplevelser under de kommande fyra veckorna. Vi har alla bokningar klara nu och det är en lättnad, fast det var i sista minuten. Nästan allt är inhandlat nu och även det känns bra. Jag tror faktiskt att vi kommer att hinna trots allt. Det finns hopp.

Jag åt lunch med NM igår. Som vanligt var det alltför länge sedan vi sågs men jag är ändå glad att jag har henne i mitt liv. Hon är en stor inspirationskälla för mig och hon förstår mer än många andra. Hon har egna erfarenheter som har fått henne att växa enormt, som har gjort henne till en starkare människa. Hon är värd all beundran för mig.

Efter jobbet åkte jag och UP ut till Friluftsspecialisten i Solna igen. Jag köpte varma långkalsonger och UP köpte vandrarstrumpor. Alla klädinköp är klara som tur är. Hemma har jag lagt fram i stort sett all packning och visst blir det mycket, men jag försöker ändå dra ner på så mycket som möjligt. Några saker till ska med men det går bra. Det kommer att bli bra till slut.

2009-07-08

Besök av C
Igår var det riktigt segt på jobbet. Det har börjat lugna ner sig rejält och jag satt en stor del av dagen och letade hotell på Zanzibar. Det är under de lugnare dagarna som man får passa på. På eftermiddagen mörknade himlen allt mer och jag fick en blixtrande huvudvärk. Lagom till jag skulle gå från jobbet öppnade sig himlen totalt och det blev ett riktigt skyfall över Stockholm, som förvisso snabbt gick över.

I Mörby mötte jag C som skulle komma med hem till oss för att färga mina ögonfransar. Hon har aldrig varit där så det var på tiden förstås, och faktiskt var det också riktigt skönt att hon kom ensam, utan vare sig man eller barn. Man umgås på ett annat sätt då. Vi åt middag och tog sedan en promenad med UP vid Edsviken innan det var dags för C att åka hem. Hemma körde jag ett varv med storstädning - bra att passa på när katterna nu har åkt iväg med RL igen. Jag undrar hur de har det. Troligvis är de rädda eftersom de är i en konstig miljö med andra katter och främmande människor. Jag hoppas att det blir bättre i alla fall, men vi får se. Det vore så skönt om de kunde slippa katthotellet.

Efter städningen kom vi igång lite mer med packningen och gick dessutom igenom de hotell det har kommit svar ifrån. Vi bestämde oss för två olika som jag nu har bokat. Skönt att det är klart - nu är det bara att bli klar med packning och utrustning också. Två dagar till - sedan är det dags.

2009-07-07

Bloggens vara eller icke vara
Jag har funderat en del på det här med bloggar. Otroligt många människor har egna bloggar idag och många av dem är väldigt öppna med sina liv. Massor av bilder, namn, information om både det ena och det andra. Jag antar att det här med hur öppen man kan eller vill vara med sin blogg också beror en del på vad man skriver om och vilken nivå av privatliv man lägger sig på. Min egen blogg är väldigt privat när det gäller texterna, och just av den anledningen är jag också noga med att inte vara öppen när det gäller att visa vem jag är i verkligheten. Jag visar inga bilder, skriver inga namn och så - just för att det jag berättar om är så öppet som det är. Personer som känner mig väl skulle säkert kunna gissa vem jag är, men jag vill inte att folk på gatan ska kunna läsa min blogg och veta allt om mig och mitt liv.

Ärligt talat har jag ingen aning om ifall någon läser min blogg eller inte men det är inte viktigt - bloggen är en ventilation för mig själv, för att jag ska kunna skriva av mig om tankar och känslor och händelser. Den är som min dagbok där jag kan berätta om allt som händer och sker i mitt liv, på mina villkor. Jag gillar däremot att läsa andras bloggar, de som är mer öppna med bilder och allt möjligt. Jag gillar bloggar som handlar om inredning och mode, jag gillar att se på bilder och låta min inspireras. Men det är inte därför jag skriver själv, för det syftet.

Jag undrar över det här med varför bloggandet har blivit så stort. Hur kommer det sig att så många människor har ett så stort behov av att visa sig, av att synas? Handlar det om bekräftelse, av att visa att man finns? Eller är det så många människor som verkligen genuint älskar att berätta om sig själva? Är alla människors liv så oerhört intressanta? Jag kan också förvånas över att vissa personer får så otroligt många läsare, trots att de i mitt tycke egentligen inte berättar något särskilt. Men alla är ju olika, som bekant.

Träningen har jag helt tagit sommarlov ifrån nu. Jag känner mig för stressad för att lägga tid på det, men har samtidigt lite dåligt samvete över att jag inte kommer iväg. Jag får trösta mig med att det kommer att bli desto mer träning när vi väl kommer till Kilimanjaro - då kommer vi få träning så det räcker och blir över. Igår mötte jag UP efter jobbet och vi gick iväg och köpte en kamera. Den blir nog bra tror jag. Väl hemma satte jag mig och letade hotell i Nungwi. Jag fick iväg ett antal mail och fick ett par svar också så det känns som att det kommer att lösa sig. Men fortfarande är det mycket kvar att göra, även om mer och mer börjar komma på plats nu.

I morse kom RL och hämtade katterna. De ska åka med honom och hans sambo upp till hans föräldrars lantställe i Hälsingland. Om allt går bra där kanske katterna kan stanna där i stället för att åka till katthotellet. Jag håller tummarna för det för hotellet verkade verkligen inte roligt. Men jag kommer att sakna katterna, förstås. De tillhör ju familjen.

2009-07-06

Stressad in i det sista
Jag håller på att få ett sammanbrott snart tror jag. Dagarna går, vi är inte klara, och jag stressar snart sönder av allting som är kvar att göra. Det är inte roligt längre. Det är inte så här jag vill att sommaren ska vara - dunderstresad in i sista sekunden, sedan bara kasta sig iväg på semester och fortfarande vara totalt uppe i varv. Det är bara att kämpa på men ett lite lugnare tempo hade varit välkommet, helt klart.

Helgen har ägnats åt planering större delen av tiden. Vi har medvetet valt att inte boka in mycket utan försökt hålla så mycket tid som möjligt öppen. De enda direkta aktiviteterna vi har haft är fika hos IR med UP's familj på lördagen och lunch hos mamma igår. På lördagkvällen åkte vi iväg till Väsjöbacken för att träna lite där men det gick halvbra - jättehögt gräs som inte var så trevligt att gå i och dessutom massor av sniglar som man fick väja för hela tiden.

Helgens sämsta är att jag har fått virus på min dator. Ingenting fungerar och tajmingen kunde verkligen inte vara sämre. Jag hoppas kunna få hjälp i veckan men om inte det löser sig vet jag inte vad jag gör. Jag önskar mig något bra nu.

2009-07-02

Mycket, mycket, mycket
Jag är inte riktigt på humör nu. Jag skulle tro att det är stressen, känslan av att tiden inte räcker till, att dagarna går alltför fort. Jag hänger inte med och det är ständigt massor att göra, ständigt dåligt samvete över högarna som växer.

Igår försökte jag boka inrikesflyget från Arusha till Zanzibar och dessutom hotellet i Arusha för nätterna när vi först kommer fram. Jag har fått svar att det åtminstone i nuläget finns platser kvar på flyget så jag håller tummarna att vi hinner få igenom bokning och betalning i tid. Det vore skönt om det kunde ordna sig för det är trots allt ännu ett stressmoment som måste bli klart. Förutom bokningarna ägnade jag kvällen åt att tvätta, äta middag på balkongen och gå ut med katterna. De verkade tycka att det var riktigt skönt och inte ens Tuva var pigg på att gå in igen.

På jobbet är det en massa strul. Saker som krånglar, saker som jag måste lägga alldeles för mycket onödig tid på. Saker som inte blir klara och som bara stör i stället.Det ska verkligen bli skönt med semester och jag hoppas att jag kan lämna det dåliga samvetet hemma när vi åker iväg.

2009-07-01

Lite mer är klart
Igår blev jag klar med några fler punkter inför resan. Jag handlade sollotion - spf 50 och 30 - och ett par kakhigröna vandrarbyxor som går att förkorta till shorts. De är allt annat än snygga men praktiska för att minimera packningen lite. Efter jobbet åkte jag och UP till Solna och shoppade mer där - kängor och tröja till UP, pannlampa och pengabälte till mig.

Väl hemma åt vi middag på balkongen och sedan satte UP sig och letade inrikesflyg från Arusha till Zanzibar. Åter igen har vi väntat för länge. Jag vet inte hur många gånger jag har tjatat om det men nu är det ganska kört, biljetterna är slut och vår planering efter Kilimanjaro är oviss. Det är onödigt och irriterande och jag vet inte riktigt hur vi ska lösa resebiten nu. Trots att vi har kommit en bit på vägen känner jag mig fortfarande jättestressad. Jag kommer nog inte kunna koppla av förrän i absolut sista sekunden. Det här sista-minuten-köret passar UP bra, han gör alltid så, men för mig är det rena undergången eftersom jag stressar sönder mig själv fullständigt av det.