2009-07-07

Bloggens vara eller icke vara
Jag har funderat en del på det här med bloggar. Otroligt många människor har egna bloggar idag och många av dem är väldigt öppna med sina liv. Massor av bilder, namn, information om både det ena och det andra. Jag antar att det här med hur öppen man kan eller vill vara med sin blogg också beror en del på vad man skriver om och vilken nivå av privatliv man lägger sig på. Min egen blogg är väldigt privat när det gäller texterna, och just av den anledningen är jag också noga med att inte vara öppen när det gäller att visa vem jag är i verkligheten. Jag visar inga bilder, skriver inga namn och så - just för att det jag berättar om är så öppet som det är. Personer som känner mig väl skulle säkert kunna gissa vem jag är, men jag vill inte att folk på gatan ska kunna läsa min blogg och veta allt om mig och mitt liv.

Ärligt talat har jag ingen aning om ifall någon läser min blogg eller inte men det är inte viktigt - bloggen är en ventilation för mig själv, för att jag ska kunna skriva av mig om tankar och känslor och händelser. Den är som min dagbok där jag kan berätta om allt som händer och sker i mitt liv, på mina villkor. Jag gillar däremot att läsa andras bloggar, de som är mer öppna med bilder och allt möjligt. Jag gillar bloggar som handlar om inredning och mode, jag gillar att se på bilder och låta min inspireras. Men det är inte därför jag skriver själv, för det syftet.

Jag undrar över det här med varför bloggandet har blivit så stort. Hur kommer det sig att så många människor har ett så stort behov av att visa sig, av att synas? Handlar det om bekräftelse, av att visa att man finns? Eller är det så många människor som verkligen genuint älskar att berätta om sig själva? Är alla människors liv så oerhört intressanta? Jag kan också förvånas över att vissa personer får så otroligt många läsare, trots att de i mitt tycke egentligen inte berättar något särskilt. Men alla är ju olika, som bekant.

Träningen har jag helt tagit sommarlov ifrån nu. Jag känner mig för stressad för att lägga tid på det, men har samtidigt lite dåligt samvete över att jag inte kommer iväg. Jag får trösta mig med att det kommer att bli desto mer träning när vi väl kommer till Kilimanjaro - då kommer vi få träning så det räcker och blir över. Igår mötte jag UP efter jobbet och vi gick iväg och köpte en kamera. Den blir nog bra tror jag. Väl hemma satte jag mig och letade hotell i Nungwi. Jag fick iväg ett antal mail och fick ett par svar också så det känns som att det kommer att lösa sig. Men fortfarande är det mycket kvar att göra, även om mer och mer börjar komma på plats nu.

I morse kom RL och hämtade katterna. De ska åka med honom och hans sambo upp till hans föräldrars lantställe i Hälsingland. Om allt går bra där kanske katterna kan stanna där i stället för att åka till katthotellet. Jag håller tummarna för det för hotellet verkade verkligen inte roligt. Men jag kommer att sakna katterna, förstås. De tillhör ju familjen.