2006-12-28

Lycka
Vad som än händer så ska jag inte glömma att jag är lyckligt lottad. Jag har någon i mitt liv som är oändligt mycket bättre än genomsnittet och jag ska inte släppa taget om honom. Jag ska inte låta min egen osäkerhet förstöra det här utan jag ska göra mitt bästa för att njuta så mycket jag kan så länge det finns kvar. Ibland tar det tid att bli riktigt klarsynt men jag tror att jag har blivit det till slut. Jag behöver bara jämföra det jag har nu med det jag har haft tidigare för att förstå att det här är unikt. Kanske måste man gå igenom många dåliga saker för att till fullo uppskatta det fina när det väl händer. Jag vet bara att jag är väldigt, väldigt glad över det jag har nu. Det är något jag aldrig ska glömma.

2006-12-28

Vänner och bekanta
UP säger många kloka saker. En sak han har sagt är att allt kommer till oss när vi är redo för det. Jag har tänkt ungefär likadant fast tvärtom - att vi inte är mottagliga för olika saker förrän vi är redo för dem. Jag antar att båda varianterna stämmer på sitt sätt.

Igår pratade vi om det här med vänner och bekanta och UP sa att han har fått fler bekanta på bekostnad av sina vänner. Han satte precis fingret på det jag själv har känt och upplevt. Jag har massor av bekanta men däremot inte längre lika mycket kontakt med mina tidigare närmaste vänner. Jag inser klart och tydligt att jag måste jobba på det för att inte tappa dem, men samtidigt hänger den där envisa tanken kvar - är det bara upp till mig att fixa det? Är det så lätt att släppa taget? Jag känner igen det här för det har hänt förr. Gamla vänner som blir allt sämre på att höra av sig och när jag till slut släpper taget om dem och slutar ringa också, ja, då tappar vi bort varandra helt. Det är lika tråkigt varje gång det händer men samtidigt måste jag kanske acceptera att människor växer ifrån varandra och utvecklas åt olika håll. Att det inte bara är upp till mig att hålla kontakten vid liv varje gång. Vänskap kan inte leva på konstgjord andning. Jag har försökt flera gånger men det fungerar aldrig i verkligheten.

På lördag har jag i alla fall bestämt träff med M. Det ska bli roligt att ses igen, det var ju alltför länge sedan sist. Henne vill jag inte tappa bort, även om vi inte längre är allra närmast varandra.

2006-12-28

Bröllop!
Igår var jag hos mamma och pappa för att byta julklappar med C och Ø. Jag fick årets bästa present när C berättade att de ska gifta sig i augusti nästa år. Vad glad jag blir! Jag räknar helt kallt med att få vara tärna och med andra ord få ett nytt tillfälle att använda min balklänning som jag köpte i höstas. Jag ser verkligen fram emot det! Kanske är det annorlunda för mig som har varit gift själv, jag vet inte, men jag tror ändå att jag kommer att kunna hjälpa till en del med planering och bokningar och ha koll på vad som är bra att tänka på. Det ska bli riktigt roligt att gå runt i affärerna med C och titta på klänningar och allt annat. Jag tror att det kommer att gå bra för dem!

2006-12-27

Tankar som inte försvinner
Vissa tankar går inte över hur gärna jag än önskar det. Just nu är det tankarna på UP's ex som envist hänger kvar. Jag minns hur de stod och pratade i fredags och jag kan inte låta bli att undra vad de sa, vad de pratade om. Vad UP kände - och känner - och hur hans tankar gick. Han var inte beredd att träffa på henne där utan blev nog ganska överrumplad, men det hjälper ju inte. Han kommer garanterat att träffa på henne igen och frågan är om han ska reagera på samma sätt varje gång de möts.

Jag undrar vilka känslor UP har för sin ex nu. Hon är totalt olik mig, men på sätt och vis ändå mer utav hans typ än jag egentligen tror att jag är, åtminstone kroppsligen. Däremot tyckte jag inte att hon såg riktigt snäll ut. Jag tyckte inte heller att hon verkade speciellt trevlig, men när jag sa det till UP i fredags natt tog han henne förstås i försvar.

Jag har hela tiden tyckt att UP har verkat så kär i mig, så säker på sina känslor och på oss. Jag hade aldrig ens kunnat föreställa mig att han fortfarande hade känslor för någon annan. Det fanns inte ens i min värld. Jag hade aldrig trott det om honom, men jag hade fel. De där tankarna hänger kvar i mitt medvetande.

Jag pratade med ST igår och hon berättade att hon hade frågat sin pojkvän rent ut om han var kär i henne eller inte. Jag måste beundra hennes mod, för jag hade aldrig vågat ställa den frågan till UP - särskilt inte efter det som kom fram i fredags. Om han var tvungen att välja mellan henne och mig idag, vem av oss skulle ligga närmast hans hjärta då? Hon eller jag? Vill jag ens veta?

2006-12-27

Huvudvärk
Migränen är mitt livs förbannelse. Den kommer och går i perioder men generellt har jag migrän ofta, ofta, och den förstör väldigt mycket av mitt liv. Just nu har jag en sådan huvudvärk som bara inte går över, som gör mig yr och nästan svimfärdig. Benen bär mig inte och jag har svårt att hålla ögonen öppna. Det är omöjligt att fokusera på jobbet när jag har så här ont och ändå kan jag inte förmå mig själv att åka hem, eftersom jag ska åka till mina föräldrar i kväll och träffa C. UP kanske kommer till mig i kväll men om jag inte mår bättre snart får jag nog be honom stanna hemma så att jag får sova. Jag är så trött på det här. Jag har tagit alla tabletter jag har kunnat och ändå hjälper det inte. Om det bara kunde försvinna. Om det bara kunde gå över till slut.

2006-12-27

På riktigt
Jag är officiell nu. UP sa på juldagskvällen att han har berättat om mig för sin mamma. Det känns stort på något sätt. Jag tvingar mig själv att tänka att om han är så pass seriös att han ändå berättar för sin familj att jag finns i hans liv, då måste han ju vilja vara med mig på riktigt. Då måste han ändå mena allvar med att det är mig han ska vara med och ingen annan. Att hans ex har varit i hans liv men att hon är borta nu, eller så borta hon kan bli. Jag hoppas på det i alla fall. Och jag försöker lära mig att njuta av det vi har i stället för att oroa mig för de negativa sidorna. Trots allt känns det ju bra. Trots allt fungerar det bättre med UP än det kanske någonsin har gjort med någon annan. Han har börjat kalla mig för sin flickvän nu. Det är stort!

2006-12-27

Julen
Julhelgen har kommit och gått. För andra gången i mitt liv har jag firat jul utan C. Hon var med Ø hos hans familj för första gången så på julafton var det bara jag, mamma, pappa och Maja. Det var lugnt och skönt. Julafton var som vanligt. Man äter för mycket, lyssnar på julmusik, byter julklappar. Vi var och hörde på julbönen med vacker sång i kyrkan på eftermiddagen. Men den där riktiga julstämningen infann sig aldrig. Kanske beror det på vädret, på snön som aldrig kom.

2006-12-27

Julfest med mörk baksida
I fredags var det julfest hos US. Jag hade sett fram emot den festen med både vånda och glädje. Jag hade inte varit hemma hos US sedan den där perfekta dagen för flera månader sedan och visste inte hur det skulle bli att komma dit igen. Men det gick bra! Lägenheten hade blivit jättefin, det var knappt så jag kände igen mig. Pyntat och perfekt städat, det var nästan omöjligt att tro att det var samma lägenhet som sist. Det var roligt att återse både US och alla andra, många att prata med, gamla och nya vänner. För US kände jag inget speciellt. Han är den han är och jag har inget behov av att hänga efter honom. Jag kan umgås med honom eller jag kan låta bli. Det är roligt att träffa honom när det väl blir av, men det är ingenting som mitt liv står och faller med längre.

Men om umgänget med US gick utmärkt så gick det desto sämre med UP. Han mötte upp en del av gänget som skulle hem till US för en fördrink på Grappa först. Jag var inte med då utan sprang runt på stan och shoppade de sista julklapparna. Jag ringde till UP när jag var klar för att höra var och när vi skulle ses för att göra sällskap hem till US. Men till min förvåning lät UP nästan avvisande.
"Du kan väl gå direkt dit i stället", sa han, " så kommer jag lite senare." Men där sa jag bestämt nej - jag kände mig fortfarande inte helt välkommen hem till US och det sista jag ville var att komma dit ensam, utan någon att luta mig mot. Så UP fick vackert ta sig till St Eriksplan för att möta mig där.

Jag märkte direkt att det var något med honom när vi sågs och på vägen hem till US berättade UP att hans ex från i somras hade varit med på Grappa och att hon även skulle med hem till US efteråt. Hennes närvaro satte genast en helt annan ton på kvällen. Jag mindes bara alltför väl hur otroligt förälskad UP hade varit i henne. Jag mindes vad han berättade om henne i oktober när vi lärde känna varandra, då när han inte på långa vägar hade kommit över henne ännu. Då pratade UP om hennes kommande inflyttningsfest. Han skulle ta med sig en flaska champagne och gå dit och hoppas på det bästa - att hon skulle vilja försöka igen. När festen sedan väl blev av så blev det ju inte så, men jag minns hur jag våndades när UP skulle dit.

Under kvällens lopp såg jag flera gånger hur UP och tjejen stod och pratade med varandra och jag såg till att hålla mig ur vägen. Det var ingenting som UP sa eller gjorde, men jag märkte tydligt att jag inte var välkommen att göra dem sällskap just då. Jag tänkte på den där extra tandborsten jag hade sett hemma hos UP i veckan, på vinglasen i diskmaskinen, och jag höll mig borta.

Vid något tillfälle under kvällen, när UP hade blivit ganska berusad, stod vi ute i hallen och pussade på varandra när ÅG plötsligt dök upp bakom oss. UP släppte mig direkt men slappnade av när han såg vem det var.
"Jag trodde det var någon annan", sa han till mig, och genom den enkla meningen förstörde han resten av min kväll. Han ville inte att hans ex skulle se oss tillsammans. Varför då? För att UP ville att hon fortfarande skulle tro att han var singel? Inte långt senare bestämde jag mig för att åka hem. Jag var på god väg att åka hem ensam, tänkte först inte ens säga till UP att jag skulle åka, men KH högg tag i honom och sa att det var roligt att träffa honom, men nu skulle han åka hem. Med mig. Så UP följde med mig ändå.

Vi har pratat och pratat och jag har fått veta saker jag inte kände till tidigare. Att UP definitivt inte är oberörd inför sin förra flickvän. Att han fortfarande reagerar på henne. Att han inte ville att hon skulle veta om mig. Att han uppenbarligen inledde relationen med mig innan han ens var klar med henne, innan han hade kommit över sitt förra förhållande. Jag hade aldrig, aldrig trott det om honom och jag kan inte ens i ord uttrycka hur djupt det sårade mig, hur ledsen jag blev. För vad gör det här mig till? En rebound? Den näst bästa, den UP måste nöja sig med eftersom han inte fick behålla sin förra tjej? Har han gått och tänkt på henne när han har varit med mig? Är det hon som har funnits närmast hans hjärta hela tiden? Eller är det verkligen jag?

Jag hade lätt kunnat bryta med UP där och då och han blev enormt ledsen och ångerfull över min reaktion. Vi har rett ut det mesta men det är fortfarande en del som ligger kvar. Jag vet inte hur jag ska hantera det, ärligt talat. För det känns fortfarande, djupt i hjärtat.

2006-12-22

Små steg och alltför stora tankar
Igår hade jag dejt med UP efter jobbet. Han hade fått tag i två biljetter till Kärlek och politik på Dramaten och ville ha mig med. Han sa att han hade övervägt att fråga några fler om de också ville gå men kom på bättre tankar och valde att bara ta med mig. Det var fint gjort av honom!

Jag gick lite tidigare från jobbet för att hinna köpa ett par julklappar innan jag skulle möta UP och äta middag innan pjäsen. Han ville inte tala om var vi skulle gå utan sa att det fick bli en överraskning. Vi hamnade på en indonesisk restaurang som var bra om än inte jättemysig och hann äta i lugn och ro innan vi promenerade bort till teatern. Pjäsen var otroligt bra! Det är sällan jag blir så tagen av teater som jag blev igår. Lysande skådespelare, spännande och dramatisk handling och scenografi och kostymer som var helt enkelt perfekta. Jag är så glad att jag fick se den här pjäsen! Att vi dessutom inte behövde betala något för biljetterna gjorde bara hela kvällen ännu bättre. Det är roligt att UP precis som jag är så kulturintresserad. Jag har aldrig tidigare varit tillsammans med någon, eller ens dejtat någon, som jag har kunnat ta med på sånt här. Men UP gör mer än så, han inte bara följer med när jag föreslår något kulturevenemang utan letar till och med själv rätt på föreställningar och bokar biljetter åt oss. Det är stort för mig!

På vägen hem till UP stötte vi ihop med en tjejkompis till honom och åter slog det mig hur mycket folk han känner. Han har massor av killkompisar och jag tror att han nästan har ännu fler tjejkompisar. Och här kommer de igen, alla mörka, destruktiva tankar. UP sa ännu en gång till mig att jag har en mörkare syn på relationer än vad han har. Det stämmer ju så väl. Jag vet inte om han lägger något värdering i det eller om han bara konstaterar att det är så, men han har helt rätt hur som helst. Mina erfarenheter säger mig att hålla garden uppe och inte släppa in någon för tidigt för då kommer jag bli sårad. Jag vill inte vara så här, jag vill inte tänka så här, men det är så enormt svårt att bryta mönstret och tänka nytt.

Igår när vi stod och pratade med UP's tjejkompis slog det mig igen. Han har så många vänner, han känner så många tjejer, och jag kan inte riktigt förstå varför han skulle välja just mig bland alla dessa. Jag tror inte att UP har ett dugg svårt att träffa tjejer. Han är enormt utåtriktad och social, fysisk, omtänksam och rolig att prata med. Han har lätt att få kontakt med människor och verkar vara omtyckt av nästan alla. Jag tror knappast att han har svårt att få flickvänner. Så varför ska han då välja just mig?

UP pratar ofta om sina vänner, om hur trevliga, roliga, omtänksamma och fina människor de är. Det märks att han genuint verkligen bryr sig och tycker om dem. Och jag tänker att dessa tjejer verkar ju vara så där lättsamma, okomplicerade, ständigt glada och festsugna och roliga och allt annat som jag inte riktigt är, inte riktigt kan vara. Jag är ofta precis tvärtom - osäker på mig själv, har inte alltid lust att träffa folk alls utan trivs ibland bäst själv, ganska blyg fast jag försöker dölja det, rädd att misslyckas, har massor av skelett i garderoben och dåliga erfarenheter som gör mig livrädd för att släppa någon hela vägen in i mitt liv, jag funderar och tänker och analyserar alldeles för mycket och har en syn på kärlek och relationer som stundtals - ofta - är riktigt nattsvart. Så varför skulle han egentligen älska mig?

De senaste dagarna har jag insett att jag är på väg att stänga UP ute allt mer. Jag har börjat fästa mig alldeles för mycket vid honom och det gör mig också alldeles för rädd för att bli sårad, så utav ren självbevarelsedrift drar jag mig undan, stänger dörren och vägrar släppa in honom i mitt liv. Jag inser att jag håller på att förstöra något som skulle kunna bli riktigt, riktigt bra, något som kanske faktiskt skulle kunna fungera i många år framåt. Om UP tröttnar och går så kan jag inte klandra honom, tvärtom. Jag hade nog gjort samma sak om jag var i hans situation. Jag håller på att skrämma iväg en helt underbar människa en liten bit i taget, och det sker helt utan anledning. Jag har bara mig själv att skylla här.

UP är stark och duktig och mogen och enormt trygg i sig själv. Han mår bra och han får andra människor att må bra också. Han har alla de egenskaper jag önskar att jag själv hade också. Han är precis en sådan person som jag vill vara och på något sätt får det mig, med alla mina issues, att känna mig underlägsen honom. UP borde vara med någon som är lika bra som han själv och jag känner inte att jag är bra nog, att jag duger till fullo. Jag känner mig otillräcklig och rädd att göra fel och det i sin tur skapar bara ännu mer stress, ännu mer osäkerhet och sårbarhet. I slutänden leder det till att jag bara drar mig undan från honom ännu mer.

Jag vet inte ens vad som händer med mig längre. Jag inbillade mig på något sätt att när jag väl träffade en så underbar människa som UP, då skulle det vara lätt, då skulle jag bara vara glad och lycklig och säker. I verkligheten, nu när jag faktiskt har honom i mitt liv, är jag betydligt mer osäker och orolig och ibland till och med olycklig än jag var som singel. Jag har betydligt närmare till gråten nu än jag har haft på länge. Kanske beror det på att när jag var singel fanns det ingen som kunde göra mig illa. Då hade jag bara mig själv. Nu finns en person i mitt liv som kan göra mig lyckligare än någon annan, men som också bara alltför lätt kan såra mig mer än någon annan människa kan göra, om det blir fel. Och nu är det som att jag bara väntar på att det ska hända. Jag väntar och är livrädd och jag stänger dörren om mig, med UP kvar på utsidan, bara av ren självbevarelsedrift, bara för att han inte ska kunna skada mig. Jag förbereder mig på det värsta utan att han någonsin har gett mig anledning till det.

UP har varit underbar mot mig från dag 1. Han har lyssnat, han har frågat, han har låtit mig prata till punkt. Han har varit uppvaktande, lyhörd, ömsint och omtänksam. Han har överraskat mig och han har varit pålitlig. Han har aldrig gett mig anledning att tvivla. Men trots det vågar jag inte tro honom. Trots det väntar jag bara på att han ska såra mig, precis som alla andra har gjort.

Jag minns en sak som hände i somras. Jag var ute och åt med några vänner, och mitt där under kvällen fick jag en riktig panikångestattack. Ingen av de andra märkte något, och jag satt kvar middagen igenom och höll masken. På vägen hem kunde jag knappt komma ihåg vilken buss jag skulle åka med. Jag höll på att gå vilse i min egen stad och började nästan gråta när jag insåg att jag inte hittade vägen. Det var den där känslan som jag får ibland av att oavsett hur många människor jag har omkring mig så är jag ändå helt ensam, som att ingen enda människa vet att jag finns. Det är så enormt skrämmande när den känslan tar överhanden. Som tur är brukar det gå över efter ett tag.

Jag vet inte ens vad som händer med mig längre. Men jag tycker inte om den person jag är på väg att bli. Kanske borde jag söka hjälp i stället.

2006-12-21

Jag blir galen på mig själv
Verkligen! Vad håller jag på med? Varför beter jag mig så här? Jag har äntligen träffat en riktigt, riktigt bra kille. Det är det jag har velat hela tiden, det är det jag har längtat efter under alla dessa månader och år. Hela tiden har jag velat att det här skulle hända.

Nu, till slut, har det blivit verklighet. Och vad gör jag?

Jag beter mig som en idiot.

Jag har fått ännu ett nyhetsbrev från Christian Carter. Det här var väldigt bra, väldigt träffande på många sätt. Det stod mycket om det typiskt vanliga misstaget som kvinnor gör i relationer med män - att vi får panik, att vi tappar kontrollen, att vi gör allt vi kan för att få mannen att vilja fly för livet. Det är verkligen inte konstigt att UP inte går ut och säger offentligt att jag är hans flickvän. Det hade jag knappast gjort heller, om han varit ens hälften så jobbig och osäker som jag är.

UP var med US och CW och många fler på Grand Hotel igår. De hade haft riktigt trevligt men jag åkte ju inte dit utan åkte direkt hem efter träningen och UP mötte mig vid bussen. I stället för att bli glad över att han valde att åka med mig fick jag ångest över att han inte hade stannat kvar med sina vänner. De hade ju så trevligt och jag blev enormt stressad över det faktum att UP var tvungen att åka därifrån mitt i allting. Jag kunde knappt ens tänka tanken att UP kanske faktiskt hade åkt ifrån Grand helt frivilligt, för att han ville det, för att han ville träffa mig också. I min hjärna förvandlades hela händelsen till något som UP var tvungen att offra för min skull, för att han trodde att jag ville eller krävde att han skulle göra det. Inte för att han själv ville det utan för att jag ville det. Jag är så dum!

Igår hade UP ställt en lite mer direkt fråga till US om jag var välkommen till honom på fredag eller inte. Han hade sagt att US hade nämnt julminglet för mig för länge sedan men att jag var osäker på om inbjudan fortfarande gällde. Men US svarade förstås att jag var välkommen. Jag ska gå dit med ryggen rak och huvudet högt...

Och jag kommer förstås att tänka på förra gången jag var hos US. Det var den där helt underbara dagen med US och UJ, då när vi låg på hans soffa halva dagen och bara var nära, och sedan gick till en pub för att titta på fotboll och US satt och höll mig i handen mitt bland alla människor. Det känns som att det är länge sedan och det känns som att det precis har hänt. Trots allt är jag glad att jag inte är tillsammans med US, för honom hade jag nog aldrig vågat lita på. Framför allt hade jag aldrig kunnat få samma djupa kontakt med honom som jag har fått med UP. Och det är något jag värdesätter väldigt högt.

Jag hoppas att det här ska bli bra. Och jag hoppas att jag kan lära mig att bara njuta av det också i stället för att hela tiden stressa upp mig över allt som kan gå fel.

2006-12-20

Par eller inte par?
Jag har funderat på det här förut men igår kom tankarna upp till ytan igen. När går man från att dejta till att vara ett par? Finns det någon tidsgräns eller är det något man ska uttala högt för att det ska vara så? Hur funkar det?

I mina ögon är jag och UP ett par och har så varit i stort sett sedan den där första kvällen hemma hos honom för drygt tre veckor sedan. I mina ögon tyder allt på det. Vi hörs av på telefon minst ett par gånger varje dag, vi träffas och sover hos varandra flera gånger i veckan. Vi planerar nyårsfirande, helger och semesterresa ihop. Vi håller varandra i handen och går och pussar på varandra även ute på stan där andra ser oss. I min värld är det sådant man gör när man är ett par.

Men UP förvånar mig igen. Igår hade han pratat med US och US hade frågat hur det var mellan oss.
"Jo då, vi träffas en del", hade UP svarat.
Igår pratade UP dessutom med två tjejkompisar som också de hade frågat om mig. Till dem hade UP sagt att jag var en tjej som han brukade dejta.

Förra gången jag hörde UP uttrycka sig så här blev jag förvånad. Igår blev jag besviken. Det högg till lite. För det ger mig en känsla av att han förminskar det vi har och är, eller förnekar det lite. Som att han inte riktigt vill stå för det, utan utåt sett fortfarande vill verka som att han är singel, som att det här inte är något seriöst utan bara lite casual dating. Vi träffas en del. Vi dejtar. Men inte mer än så. Och det får mig att undra vad UP egentligen är ute efter här, vad han egentligen vill med mig. Gentemot mig är han nog så seriös, men trots det verkar han inte vilja eller kunna stå för det utåt.

UP är bjuden på lite olika tillställningar i veckan. Det är ett gäng som ska ses i baren på Grand Hotel i kväll, bland andra US och CW. Sedan på fredag är det after work på Grappa innan det blir julmingel hemma hos US, och på lördag är det glögg hos en av UP's tjejkompisar. Jag är förmodligen mer än välkommen vid samtliga tillfällen, men jag som brukar vara socialast av de sociala och aldrig tackar nej till en kul kväll med vännerna, jag känner helt plötsligt att jag bara inte vill. Det tar för mycket kraft och energi att umgås med US och hans vänner en hel kväll, och två kvällar på en vecka skulle helt enkelt bli för mycket för mig.

Tillställningen i kväll kommer jag definitivt att tacka nej till. Jag ska träna och jag vet att jag ändå kommer att vara för trött för att göra något mer efter det. På fredag vet jag inte hur jag gör. Jag har inte fått någon personlig inbjudan och det gör att jag tvekar att gå dit. Dessutom är det ju US och hans gäng som kommer att vara med på fredagen och jag kan inte vara avslappnad med dem, inte längre, inte som förut. På lördag är det bara UP's vänner, ingen jag känner alls förutom en tjej som jag har träffat en gång.

Ska jag vara helt ärlig så tvekar jag också till att gå med UP. Jag tvekar för att jag vet hur han är när han är ute - supersocial, pratar med allt och alla, men inte så mycket med mig. Jag brukar inte bry mig speciellt mycket om sådant. Jag klarar mig själv, jag har lätt att prata med människor och behöver inte ha någon som tar hand om mig för att jag ska finna mig tillrätta. Så normalt skulle det inte spela någon roll. Men det gör det nu, för att jag bara alltför väl minns hur det var hos UP's vänner förra veckan, då när jag inte ens kunde förstå varför jag var där. Och det spelar roll nu eftersom UP inte ens verkar vilja medge utåt att vi är ett par, att vi inte bara dejtar, inte bara träffas en del, utan att det är mer än så. Om han inte vill stå för det så vill han ju inte stå för mig heller, tänker jag. Och då är det bättre att han går utan mig, så får han umgås själv med sina vänner, göra som han vill, vara som han vill.

Jag överreagerar alldeles säkert även den här gången. Men jag är förbi den fasen att jag gör saker som jag vet att jag inte kommer att må bra av. Nu tänker jag på mig själv i första hand. Jag orkar inte vara snäll och ställa upp längre. Jag vill inte må så dåligt som jag gjorde förra veckan när UP bara lämnade mig där mitt på gatan efter besöket hos hans vänner. Jag vill inte gå igenom det en gång till, så jag väljer bort sällskapet för den här gången.

2006-12-19

Presenter och shoppingsug
UP var med JSk på en modelltävling som tidningen Hennes anordnade på Sturecompagniet i förra veckan. Det var ett riktigt tjejevent och han kom hem med en goodie-bag fylld med prylar som är helt oanvändbara för honom själv - halsband från Baglady, parfym från Paris Hilton och från Triumph, fuktighetskräm, silverglittrigt nagellack från MakeUpStore och allt möjligt annat. Fuktighetskrämen gav han till sin mamma men resten fick jag!

Shoppingdjävulen har klorna hårt i mig nu. Det är inte bra! Det blir för dyrt för mig! Jag vill ha allt jag ser, vill förnya och byta ut hela min garderob. Hela tiden ser jag saker som skulle passa mig perfekt - tröjor, byxor, kjolar, klänningar... Jag tror att mitt nyårslöfte för 2007 ska bli att jag ska försöka få en lite mer feminin stil. Inte så mycket jeans utan mer klänning eller kjol, mer smycken, mer kvinnliga saker. Jag måste lära mig att klä mig så utan att känna mig utklädd eller konstlad! Men allt går med lite vilja... och när det gäller att shoppa är jag knappast svårövertalad.

Jag har sett ett par underbara röda lackskor på TopShop, lite Mary Jane-stil med konklack och rund tå. Så fina! Men numera är jag ju tveksam till att bära högklackat. Jag är redan utan skor något längre än UP och jag vill inte vara längre än honom alls, egentligen. Skorna är verkligen jättefina men jag ska nog låta dem vara ändå. Kanske satsa på något annat i stället. Nya byxor som inte är jeans vore bra! Och någon klänning att ha till vardags, på jobbet. Och mycket annat... Jag vill ha allt och lite till!

2006-12-18

Våga vara svag
Jag har äntligen haft en sådan där riktigt skön helg som jag har längtat efter i månader. På fredagen åkte jag för en gångs skull raka vägen hem efter jobbet - det händer i princip aldrig. Det blev en underbart skön kväll hemma, jag tog fram min julgran och pyntade och gjorde julfint hemma. Satt i soffan och slappade och det var perfekt, precis det jag ville och behövde. UP var ute med JSk men vi hördes av ett par gånger under kvällen.

På lördagen åkte jag till mina föräldrar på dagen och sedan hem till UP. Vi såg Harry Potter and the Philosopher's stone på DVD. Jag är helt galen i Harry Potter, har alla böcker och filmer och kan se om och läsa om dem hur många gånger som helst utan att tröttna.

Vi hade en perfekt söndag. Det var härligt att vakna utan stress och kunna äta frukost i lugn och ro. Framåt dagen åkte vi in till stan. Jag hade tre visningar men tyvärr kändes ingen av lägenheterna riktigt bra. Det ska bli skönt med jullov från lägenhetsletandet. Jag behöver en paus från det för att kunna komma igen med nya tag i januari. UP skulle köpa en kostym så vi gick runt och tittade lite. Han är grymt sexig i kostym! Jag har ju bara sett honom i jeans och tröja eller skjorta tidigare men det här var något helt annorlunda. Jag kunde knappt hålla händerna ifrån honom. Helt galet!

Sent på eftermiddagen åkte vi till Saltsjöbadens kyrka för att höra en julkonsert med en kör där två tjejer som UP känner är med. Vi satt bredvid varandra på läktaren, min hand i hans, och log mot varandra i samförstånd, som om vi visste något som ingen annan vet. Körerna var duktiga och mina gamla körsångartakter kom fram. Jag satt och gnolade med i de olika stämmorna och det var en otrolig känsla att få sjunga med för full kraft i allsångerna. Jag saknar att sjunga i kör, som jag så ofta tänker på, jag måste ta tag i det snart! Frågan är bara när jag ska ha tiden till det, och till allt annat jag vill göra dessutom.

Efter konserten åkte vi hem till mig och åt middag och sedan åkte UP hem. Jag hade gärna haft honom kvar över natten men han var tvungen att jobba lite inför måndagen. Men han kommer över till mig i kväll i stället. Jag längtar till dess!

Vi har pratat väldigt mycket i helgen. Riktigt djupa samtal om allvarliga och ganska svåra saker. UP är nio år äldre än mig och ibland märks det väldigt tydligt på honom. Han är så mycket klokare i många avseenden och jag sa till honom igår att jag ofta känner att mina egna tillkortakommanden, mina egna sämre sidor kommer fram så tydligt när jag är med UP. Som att det inte är någon idé att jag ska hålla på och låtsas vara så himla stark och duktig och fantastisk som jag alltid försöker vara med alla andra, för han kommer ändå att genomskåda mig. Oavsett hur jag bär mig åt så kommer han att se mig för den jag är, på riktigt.

UP har sagt till mig förut att jag har en ganska så hög sköld framför mig. Att det inte är helt lätt att komma mig inpå livet, och igår sa han att det märks fortfarande. Jag har svårt att släppa in folk hela vägen, men det handlar om ren självbevarelsedrift. Om att så gott det går hindra andra människor från att såra mig. Det fungerar ibland och ibland går det åt skogen oavsett hur väl jag försöker skydda mig själv.

Jag brukar säga att alla får den de förtjänar till slut. UP vände lite på det och sa att alla får det eller den de förtjänar när de är redo för det. Det är så sant. Allt handlar om att vara redo, att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt. Jag tror att det ligger mycket i det.

Igår pratade vi om alla krav vi har på oss själva, och på andra. Min bild av UP är att han är en person som är extremt stark och trygg i sig själv. Att han mår bra och att han får andra människor att må bra också. Men igår talade han om att han trots det har väldigt höga krav på sig själv, men även på andra människor. Att det kan vara både positivt och negativt. Men han sa också att han ändå trodde att de krav jag har på mig själv är betydligt högre än dem han brottas med. Det fick mig att fundera över mina egna tankemönster. Jag har inga krav eller förväntningar på att andra människor ska vara perfekta. Det vore orimligt. Så varför ställer jag då dem kraven på mig själv? Varför tror jag att jag ska klara av något som jag aldrig skulle begära av någon annan? Och är det då så konstigt att jag ständigt går omkring och känner mig otillräcklig? Jag måste lära mig att förändra mitt eget tankemönster, men oavsett hur medveten jag är om problemet så fortsätter jag ändå att göra fel mot mig själv.

Jag hörde en väldigt bra sak i veckan: starka människor är de som vågar be om hjälp. Det ligger mycket sanning i det påståendet. Jag skulle vilja lägga till en sak där: att vara stark innebär också att våga vara svag. Det innebär att sluta fejka, att sluta spela spel, att släppa ner skölden och ta bort masken framför ansiktet. Det innebär att slutligen, en gång för alla, våga visa sig själv som den man verkligen är, med alla negativa sidor, med all rädsla och osäkerhet som man bär inom sig, och lita på att det ändå räcker. Att man inte behöver vara bättre än så för att duga.

Jag sa till UP igår att jag har så svårt för att inse att jag kanske ändå är bra nog som jag är, fel och brister till trots. Att jag har svårt att ta komplimanger på allvar och hellre skämtar bort dem eller tolkar saker negativt, för att inte behöva bli besviken. Jag har nog en ganska mörk syn på mig själv, vilket UP flera gånger har påpekat för mig. Det borde ju inte behöva vara så. Jag är lika bra som alla andra, och det räcker så.

Det svåraste av allt är nog att lära sig älska sig själv. Jag sa det till UP igår när vi låg på min soffa och pratade. Och så kommer det.
"Då får du ta hjälp av mig", säger han. "Du får låta mig älska dig i stället."

Och allt stannar upp. Sa han det?? Sa han verkligen så?! "Du får låta mig älska dig i stället." Jag vågar knappt tro mina öron. Jag vågar knappt tro att jag minns, att jag vet, att det var så han sa. Det är på riktigt. Han sa det verkligen. Och jag känner på mig att han faktiskt menade det också. Att den här gången kommer det att gå bra.

2006-12-15

Trött, trött, trött
Igår hade vi julaktivitet med jobbet. Vi var och åt och såg R.E.A. på Hamburger Börs. Maten var OK, showen var riktigt dålig men sällskapet desto trevligare. Jag hade turen att få sitta bredvid trevligaste kollegan HM och vi hade riktigt djupa samtal om relationer och om livet. Han är riktigt bra, jag kan verkligen prata med honom. Han har kloka åsikter och förstår vad jag menar också.

Det var en sak som HM sa som förvånade mig.
"Man måste vara lika snabb i tanken som du när man pratar med dig", sa han, "för du blir aldrig svarslös." Jag blev jätteförvånad över hans ord! Och jag tänkte förstås på M och alla andra som har sagt till mig att jag är för snäll... Jag har aldrig själv kunnat förstå hur någon kan tycka att jag är för snäll, tvärtom, och HM gav mig svart på vitt att han faktiskt har samma uppfattning som jag. Fast jag blev lite hämmad av hans kommentar också och ansträngde mig resten av kvällen för att bara säga snälla saker och inte vara för bitsk, som jag vet att jag lätt kan bli annars. Jag var förstås tvungen att fråga UP om det här senare på kvällen och han sa att han helt och fullt höll med HM - att jag nog kan vara riktigt vass i tungan när jag är på det humöret. Det är lustigt hur olika folk kan uppfatta en, i somligas ögon är man för snäll och i andras är det raka motsatsen!

Jag fick flera fina sms från UP under kvällen. Han var ute med JSk och jag ringde honom på vägen hem för att höra hur de hade det. JSk snodde åt sig UP's telefon och började babbla en massa om PH och om vad hon hade gjort och sagt och huruvida han skulle åka hem till henne på natten eller inte. Han ville höra min åsikt men jag höll mig neutral. Men jag kunde läsa mellan raderna att PH verkar vara klart mer intresserad av JSk än vad hon har velat erkänna.

UP var ganska berusad, precis som jag, och frågade gång på gång om jag inte skulle komma bort till Sturecompangniet där han och JSk var. Men jag åkte hem förstås, jag var för trött och det var för sent. Trots allt kändes det bra att prata med honom. Det känns som att det ändå kan bli bra mellan oss.

Idag är jag trött som en sten. Sömnbristen börjar verkligen ta ut sin rätt nu och jag har ett akut behov av att bara få vila ut. UP sa i natt att han kanske kommer till mig i kväll efter sin utgång men på sätt och vis hoppas jag nästan att han inte dyker upp. Jag behöver bara få sova nu och det gör jag ändå bäst ensam.

2006-12-14

Orka! Orka!
Jag är inne i en hyfsat effektiv period på jobbet nu. Skrivandet går bra och projekten blir klara i stort sett enligt planerna. Jag hade tänkt vara ledig under mellandagarna men nu känns det som att jag förmodligen kommer att jobba ändå. Jag har ändå inte tänkt åka bort över julen så det känns som att jag lika väl kan vara på jobbet och få undan lite extra. Om inte annat går det ju alltid att ta ledigt kanske en halv dag eller en dag eller så. Jag får se hur jag gör.

Igår kväll var jag och S och körde ett 90 minuters spinningpass. Det var ett kraftprov men det gick bra! Instruktören är rena drömmen, han inspirerar verkligen, och musiken var bra och jag kände att jag faktiskt orkade hela passet igenom, även om det var väldigt, väldigt jobbigt! Det är stor skillnad mellan att köra i 90 minuter jämfört med de vanliga 55. Man tar ut sig på ett helt annat sätt och både jag och S var fullständigt sänkta efter passet. Vi gick och åt en snabbis på Sawadee men jag kom hem ganska tidigt ändå och slängde mig i soffan med den sista biten chokladtårta. Den är så god!

ST ringde på kvällen. Det är helt absurt hur våra liv följer samma mönster trots att vi aldrig har träffats och dessutom bor 60 mil ifrån varandra. Vi pratade mycket om relationer och om hur lätt det är att ta ut dåliga saker i förskott. Att så fort det inte känns hundraprocentigt börjar man ge upp. Jag antar att vissa personer - som förmodligen både jag och ST - har varit med om så pass mycket dåligt i relationer så att vi har blivit lite för luttrade. Vi har sett för mycket för att fortfarande ha illusioner om det perfekta. Det är sorgligt i sig att jag är så pass ung och redan så väldigt realistisk, som att jag knappt tror på någonting längre. Jag antar att det också färgar av sig i självförtroendet och självkänslan. Har man blivit dumpad, ratad och bortvald genom någon dålig ursäkt - eller genom tystnad - ett antal gånger så sjunker självförtroendet ganska långt ner i skorna och det är otroligt svårt att bygga upp det igen.

Jag och ST tänker så väldigt lika. Det är det här med att orka resa sig igen, för att ta ett exempel. Hur många gånger ska man klara det? Hur många misslyckanden ska man tvingas ta och ändå bara kunna skaka upplevelsen av sig och försöka en gång till? Varje gång jag blir lämnad brukar jag tänka samma sak - jag vill aldrig gå igenom det här igen. Jag vill aldrig känna så starkt för en annan människa igen, jag vill aldrig ge mig in i ett förhållande igen, för jag orkar inte med ännu ett misslyckande. Jag orkar inte ha så ont en gång till. Och trots det - av idioti, av galenskap, av glömska kanske - så gör vi ändå om det. Vi faller igen, vi försöker igen. Någon sa till mig att så länge vi fortfarande väntar så har vi fortfarande förväntningar. Och så länge vi har förväntningar har vi också förhoppningar.

Jag pratade med UP sent på kvällen och då kändes det precis som vanligt igen. Han lät så glad att höra från mig. Jag berättade för S om tisdagen och hon kunde på sätt och vis förstå att jag blev besviken men tyckte ändå att jag hade överreagerat något och att jag gjorde bäst i att inte säga något till UP om hur jag kände. Jag får se hur jag gör. Han kommer i alla fall att gå ut med kompisarna på fredag som planerat men jag följer inte med. Jag ska träna och sedan åka hem och julpynta. Däremot kommer vi nog att ses på lördag kväll och jag ser fram emot det. Hoppas bara på att jag kan må bra också så att jag verkligen klarar att njuta av tiden. Men tiden får utvisa hur det blir.

2006-12-13

Jag glömmer allt jag har lärt mig
Nu gör jag precis alla fel som finns i en relation. Jag har läst otaliga nyhetsbrev av Christian Carter och tagit till mig väldigt mycket av det som står i dem. Och nu gör jag ändå precis alla fel som finns. Jag får panik. Jag förstorar alla negativa saker till jätteproblem. Jag förlorar all kontroll över mig själv och mina känslor. Jag blir precis en sådan kvinna som männen enligt experterna skyr som pesten. Jag skapar ännu fler negativa känslor omkring mig själv och naturligtvis kommer det att märkas och färga även mitt förhållande. Jag vet precis vad jag håller på med här, och ändå gör jag det, en gång till. Det är så sant det som jag har tänkt på förut - den enda som kan förstöra den här relationen är jag själv.

2006-12-13

Luciavaka med dåligt slut
Igår följde jag med UP på Luciavaka hos ett par vänner till honom. Förutom JSk var det första gången jag träffade hans vänner som inte tillhör vårt gemensamma kompisgäng, och jag var rejält nervös innan. Bytte kläder flera gånger på morgonen och stressade upp mig själv onödigt mycket innan jag skulle åka dit. Det kändes nästan som att bli presenterad för hans familj, som att jag skulle bli offentligt bedömd och få betyget godkänd eller icke godkänd.

Jag tänkte ändå att det blir en trevlig kväll. Och vännerna var ju trevliga. Det var ett antal par, de flesta i ungefär samma ålder som jag även om de kändes äldre. De var i en annan fas i livet, det var barn, husbygge, bröllop och sådant som ligger ganska långt ifrån mitt eget liv nu. Det var UP's tidigare kollegor och andra kompisar från förr. Och mitt i allt detta jag.

Det kunde ha blivit bra, men det blev det inte. Jag vet inte om det är jag som är extra känslig nu eller vad det är. Jag oroar mig för läkarbesöket nästa vecka och har inte alls mått bra den här veckan. Vill inte träffa någon, vill inte prata med någon utan vill bara dra mig undan från allt och alla. UP verkar som att han redan har glömt min oro. Han är glad som vanligt och pratar om annat och jag känner inte att jag varken vill eller kan ta upp det här med honom igen. Hur skulle han kunna förstå det? Mina känslor och min värld ligger ju så långt borta från hans.

Det blev fel från första stund. Vi möttes vid Slussen för att åka buss ut till vännerna som bodde vid Danviken. UP hade skickat mig vägbeskrivningen men jag hade bara kastat en hastig blick på den eftersom jag visste att UP hade varit där förut så jag tänkte att han hittar, han vet var vi ska gå av och hur vi kommer dit. Men på bussen ringde MK till UP och han fastnade i telefon med henne och jag satt och tittade ut genom fönstret och tänkte på annat. Det slutade med att vi åkte för långt och UP verkade nästan bli sur över att jag inte hade haft koll på när vi skulle gå av, eftersom han satt upptagen i telefon. Vi irrade runt i området men kom till slut rätt och hittade hem till vännerna.

Efter det såg jag knappt till UP på hela kvällen. Han hade självklart många han ville prata med, han kände alla som var där och social som han är ville han ju umgås med dem han inte hade träffat på länge. Det är faktiskt skillnad i det nu jämfört med hur det var förut. Vi pratar inte lika mycket med varandra när vi är ute som vi gjorde förr. Jag nämnde det för UP i helgen och han sa att numera visste han ju att han kunde prata så mycket med mig annars så han kände inte att han behövde umgås lika mycket med mig när vi är med andra, som han ville göra förr när vi inte hade lika mycket kontakt som nu. Och visst förstår jag honom. Det är inget konstigt i det. Jag är väldigt noga med att inte bli en sådan tjej som inte kan låta honom vara med sina vänner när vi är ute. Jag vill inte vara ett påhäng för allt i världen. Men ändå. UP pratade med sina vänner och jag fick klara mig bäst jag kunde på egen hand. Det gick ju bra, det gör det alltid. Jag har inte svårt att prata med nya människor, tvärtom. Men det hade varit trevligt att ha lite mer kontakt med UP under kvällen. Nu förstod jag överhuvudtaget inte ens varför han hade velat ha med mig dit till att börja med.

Vi var inte så jättelångt hemifrån mig och jag hade förstås räknat med att UP skulle följa med mig hem efteråt. Men så blev det inte alls. Jag var den enda som inte hade vägen inåt stan och när UP blev erbjuden skjuts tackade han förstås ja till det. Inget konstigt med det heller. Klart att han åkte med dem, det fanns ingen anledning för honom att inte göra det när vi inte ens skulle åka åt samma håll. Han frågade om det var OK och jag sa förstås ja för det var det enda jag kunde säga. En hastig puss på kinden och så var han borta och mitt hjärta sjönk.

Hemresan blev allt annat än rolig. Bussen från Danviken till Henriksdal hade precis gått så jag satt i nästan en halvtimme och väntade och samma sak hände när jag kom till Henriksdal, då hade bussen till Nacka precis gått så det var bara att vänta en halvtimme till där. Jag blev så stelfrusen att jag nästan skakade och både fingrar och tår värkte av kölden. UP hade frågat mig tidigare om jag ville följa med några vänner till honom ut på fredag. Jag svarade att jag skulle fundera på det men kände direkt när han frågade att jag inte ville gå ut. Det är ingen sådan period för mig nu att jag har lust att festa och vara social, tvärtom, nu vill jag bara vila. Så när jag väntade på bussen skrev jag ett sms till UP att jag inte kommer med på fredagen. Han svarade att han skulle ringa när han kom hem.

Det sämsta man kan göra när man mår dåligt är att ha tid över som jag hade när jag stod och frös och väntade på bussen. Allt som hade hänt kom ikapp mig mer och mer och efter ett tag var jag så ledsen att jag precis med nöd och näppe klarade att hålla tårarna borta. Jag vet att UP inte skulle göra något för att såra mig, men jag vet också att han aldrig på riktigt kan förstå hur jag mår och hur jag känner mig. Jag vet att han kan vara precis lika tanklös som alla andra, och såra så oerhört djupt bara genom att han inte tänker sig för och inte helt och fullt kan förstå mig heller. Och jag inser att han förmodligen inte heller är en person som kommer att prioritera mig, utan att även i hans liv kommer jag att få konkurrera med allt och alla. UP är oändligt mycket bättre än genomsnittet på många sätt, men på många andra sätt är han precis som alla andra som jag har träffat, som har gjort mig besviken, som har sårat mig på olika sätt. Det kommer att hända även med honom.

När jag nästan var hemma kom ett sms från UP. "Är du sur på mig?? Tystnad är svårt att tolka... kram". Han hade förstås trott att jag skulle vara hemma långt innan honom och så hade han ringt flera gånger och eftersom jag inte svarade trodde han att jag inte ville prata med honom. Det meddelandet tog knäcken på mig fullständigt. Jag var tvungen att gråta ut innan jag klarade att ringa upp honom, för det måste jag ju göra, något annat fanns inte, trots att jag egentligen inte ens orkade prata med honom. Men UP lät ju lika glad som alltid. Han var nog lättad över att jag inte hade varit sur och pratade på som vanligt och jag tänkte åter igen att han kan aldrig förstå hur jag mår. Vi pratade om fredagen och jag sa att jag förutsatte att UP tänkte gå med sina vänner men han sa att det var ju inte så självklart, han ville ju träffa mig också. Det gjorde mig av någon anledning bara ännu mer ledsen. Jag svarade bara kort och enstavigt på allt eftersom rösten knappt höll och la på i tid för att UP inte skulle höra mig gråta. Sanningen är väl den att jag inte känner att jag räcker till för honom, att jag helt enkelt inte är bra nog, med alla mina problem och all osäkerhet och rädsla som jag bär inom mig. Att jag helt enkelt inte alls är så stark och duktig och fantastisk som han kanske tror, och eftersom jag vet det här så kan jag inte heller förstå, eller tro på, att UP kan vilja vara med mig, att han kan välja mig framför andra. Jag vågar inte lita på att det här är sant och på riktigt.

Jag förstår knappt vad som händer med mig nu. Är det så att jag reagerar så starkt på allting bara för att jag mår dåligt fysiskt? Eller är det att jag har fått så pass starka känslor för UP och att det är det som i sin tur gör mig så sårbar så att allt som händer blir jättestort och jätteviktigt, även sådant som andra aldrig skulle reagera över? Jag vet inte vad det är. Men som jag mår nu så vill jag varken träffa UP eller knappt ens prata med honom. Jag vill inte att han ska behöva se de här negativa sidorna hos mig, för jag vill inte förstöra det vi har byggt upp redan nu.

2006-12-11

Våga tro på framstegen
Jag har mycket i huvudet nu. Många tankar och funderingar, stressmoment och saker som tar upp min tid. Mitt i allt det här finns UP och jag är så glad att han finns. Det känns riktigt, riktigt bra med honom. Det är svårt att förklara skillnaden men jag har ett lugn i mig med UP som jag inte har känt på väldigt, väldigt länge.

Jag tror att om det är något som kan förstöra det som vi håller på att bygga upp nu, så är det bara jag själv, min osäkerhet och all rädsla som jag känner. Jag antar att jag inte riktigt känner mig bra nog för det här, att jag inte kan förstå att UP ska vilja vara med just mig. Han har massor av tjejkompisar och varje gång jag ser honom med någon av dem, oavsett om det är någon jag känner eller inte, så kommer tankarna att han kanske i stället borde vara med henne, eller med någon som henne. Att den där tjejen som han står och pratar med nu är roligare, sötare, smartare, intressantare, mer spännande och lättsam och oförutsägbar. Att hon, vem hon än är, är allt det där som jag aldrig kommer att vara. Varför ska han välja just mig när det finns så många andra? Jag måste hitta ett sätt att komma förbi de här tankarna, men det är svårt för de är så djupt rotade i mig. Jag har blivit dumpad och bortvald och ratad så pass många gånger så jag kan inte riktigt inse att det här kanske är en person som faktiskt vill, med mig.

Och mitt i all min osäkerhet går det ändå framåt. Vi lär känna varandra en bit i taget. Pratar mycket, skrattar mycket. Vi är lika och olika. Har mycket gemensamt och mycket som skiljer oss åt. Men det fungerar faktiskt. UP får mig att må bra som jag inte har gjort på länge. Jag måste bara våga tro på det också.

2006-12-11

Två fester
Jag var bjuden på två fester i helgen. Helt fel för mig egentligen eftersom jag inte var på mitt sociala humör direkt utan helst av allt bara ville åka hem och sova. Men har man tackat ja så har man... Jag festade inte någon av kvällarna men var trött ändå eftersom det blir sent och man är på alerten hela tiden, pratar och minglar och är social.

På fredagen var det glöggparty med JSk och hans kollegor på kontoret på Drottninggatan. Jag åkte hem till JP för att möta upp henne och PH där först. Det var ganska trevligt men jag var otålig att komma iväg till festen. Jag kände mig extremt nykter och tråkig jämfört med tjejerna som var piffade till tänderna och hällde i sig drink efter drink redan innan vi åkte från JP. Men jag vet hur jag fungerar, jag är inte speciellt intresserad av att dricka och efter så många dagar med migrän som jag har haft på sista tiden så vågar jag inte chansa heller utan det är bättre att inte dricka alls för att slippa må dåligt.

Vi kom till festen sist av alla och då var partyt redan i full gång, spriten flödade och ljudvolymen nådde långt över takåsarna. JP och PH smälte in direkt och jag gjorde mitt bästa... UP presenterade mig för CW som, givetvis, känner gänget kring US. Direkt när jag såg henne tänkte jag att hon garanterat har en historia ihop med US och så var det ju också, berättade hon senare på kvällen. Lustigt nog hade hon tänkt samma sak om mig - fast å andra sidan, säg den tjej som US inte har varit med... CW var riktigt trevlig i alla fall, vi pratade mycket och det var intressant att se hur lika vi var, hur mycket vi hade gemensamt. Vi tänker likadant, har samma synsätt. Hon fick mitt visitkort och jag hoppas på att hon hör av sig. Som hon själv sa, det är roligt att lära känna tjejerna i gänget också och inte bara killarna.

Annars blev det en intressant kväll. Både PH och JP blev kanonfulla och PH gjorde mig extremt besviken genom att ännu en gång gå på UP och börja fråga ut honom om hur det var mellan honom och mig, och dessutom gå runt och prata om det för vem som helst. Jag kan ursäkta hennes beteende genom att säga att hon var för full för att veta vad hon höll på med, men jag hade uppskattat om hon bara hade kunnat låta det vara i stället. Det är svårt med människor som gör mig osynlig, så som PH gör. Hon är en av mina bästa vänner men ibland behöver jag få synas också, utan att tvingas kämpa för att inte försvinna i mängden. UP frågade mig på lördagen om jag kunde tänka mig att åka på semester med honom, JSk och PH, men jag sa blankt nej. Det är omöjligt för någon annan att förstå hur överflödig jag känner mig i sällskap med dem tre. Det fungerar helt enkelt inte.

På lördagen var det fest hos JD och KH. Jag förväntade mig att hela det vanliga gänget skulle vara där och att jag skulle känna de flesta, men det var precis tvärtom. I stort sett bara nya människor med få undantag. Den första personen jag såg när jag kom var DP, killen som jag dejtade en kort period förra sommaren, och som sedan tog för vana att ringa och flåsa i min telefon på konstiga tider. Kort sagt den mest obehagliga person jag har träffat i hela mitt liv, tror jag, och tyvärr också en vän till JD. Lyckligtvis var det mycket folk på festen men jag såg ändå noga till att ha koll på var DP befann sig för att inte behöva prata med honom eller ens komma i hans närhet.

Det var mycket trevligt folk att prata med annars, bland annat två tjejer från KH's Ladies Circle-förening som erbjöd mig att komma med som gäst på ett av deras möten. Det är helt klart intressant eftersom jag redan sedan tidigare har funderar på att gå med. Jag ser det som ett bra sätt att nätverka och lära känna nya människor så det kan säkert vara något för mig. Och jag är ju glad att bli tillfrågad också!

På vägen hem kommenterade UP hur skönt det ändå var att inte US och JN och gänget hade varit där. Stämningen hade blivit helt annorlunda i deras sällskap. Och jag kunde bara hålla med.

2006-12-08

Osocial och fundersam
Jag är inne i en osocial period nu. Har inte lust att göra någonting, har inte lust att träffa någon, orkar knappt bry mig om att lyfta luren och ringa, eller föreslå aktiviteter så som jag brukar göra. I kväll är jag bjuden på after work hos JSk och i morgon är det fest hos KH och JD. Jag har inte den minsta lust att göra någonting av det. Helst av allt vill jag bara åka hem, kura ihop mig i soffan och vara i fred.

Nyårsafton börjar närma sig också. Jag har fått tre inbjudningar men det är samma sak där - ingenting som jag känner mig riktigt lockad av. Det är dels en liten middag hos C, vilket låter lugnt och skönt men kanske lite tråkigt eftersom det i så fall i princip bara kommer att vara par. Sedan en stor fest som S har bjudit in till, med folk jag för övrigt inte känner, och igår kom även en inbjudan till en större nyårsfest från T och JT. Jag har inte lämnat besked till S ännu. T och JT behövde ha svar direkt så jag tackade nej, eftersom jag inte kan eller vill bestämma mig ännu. Jag har ju länge tänkt att jag skulle vilja gå på en stor fest, men nu när deras inbjudan kom lät det inte alls speciellt kul. I stort sett bara tjejer fanns med på inbjudningslistan, och dessutom ingen som jag kände förutom M.

UP's resa till Jamaica verkar inte bli av, biljetterna är alldeles för dyra. Han har pratat om att hyra en stuga i Sälen med några vänner men det är inte aktuellt för mig. Jag åker inte skidor och vill hellre lägga pengarna på en längre resa nästa år. Det skulle vara roligt att fira nyår tillsammans men jag vet inte hur det blir.

En sak förvånade mig häromdagen när vi pratade. Jag började i princip från första början se mig och UP som ett par, som att vi är tillsammans. Vi hörs av ett par gånger varje dag, vi sover tillsammans flera gånger i veckan, vi planerar semester ihop, vi träffar varandras vänner. Jag dejtar ingen annan och såvitt jag vet - och såvitt jag kan föreställa mig - gör inte UP det heller. Så därför blev jag lätt överraskad när UP berättade att han hade nämnt mig för en vän. Vännen ska ha Luciavaka nästa vecka och UP hade ringt honom för att fråga om jag kunde följa med. Han hade sagt till vännen att jag var en tjej som han brukade träffa lite grann...

... och jag tänker att vad då, träffa lite grann?!? På hans beskrivning låter det som att jag är någon han har dejtat ett par gånger utan att något direkt har hänt. Men på det sätt vi beter oss mot varandra skulle jag aldrig beskriva honom som någon jag bara träffar lite grann. Nog måste det här vara mer än så? Eller är det så att UP tvekar? Att han inte alls är så säker som han verkar inför mig? När går man ifrån att dejta och träffas lite grann till att faktiskt vara ihop, till att vara ett par? Jag trodde jag visste men UP verkar ha en annan definition på det. Eller så försöker han bara spela cool inför sina kompisar... vad vet jag.

2006-12-08

Obeslutsam
Jag kan inte riktigt bestämma mig för hur jag mår just nu. Det har varit bra och dåliga saker. Min födelsedag blev en blandning av båda delarna. Mamma och C kom till mig på kvällen men C var ledsen för att hon hade tappat min present på vägen dit och mamma kunde självfallet inte sluta älta det... Pappa kom ju inte dit, han hade julmiddag med hemvärnet. Jag tycker att det är tråkigt att han valde att prioritera det framför att träffa mig på min födelsedag, men än mer sorgligt är att han inte ens ringde för att gratulera. Som att det inte hade någon betydelse alls. Annars var det förvånansvärt många som kom ihåg och gratulerade mig, både på jobbet och privat.

Men jag fick fina presenter - två böcker, ett presentkort på ansiktsbehandling, en hög vas (perfekt till gladiolus), skovårdsprylar (sådant jag behöver ha men aldrig kommer ihåg att köpa), två orkidéer och en begonia. När mamma och C hade åkt kom UP över till mig och trots att jag hade bett honom att inte köpa något hade han mig sig en kartong med fina chokladpraliner. Jag ska försöka att inte äta upp alla på en gång.

Torsdagen bjöd på en stressig förmiddag på jobbet, men också på en väldigt rolig händelse. Min gamla kollega från Telia NI ringde! Hon var i Stockholm och undrade om jag hade tid att träffa henne. Självklart hade jag det! Efter lunch åkte vi till reklambyrån för att se deras förslag till vår nya samlingsbroschyr. Det var riktigt, riktigt bra! Bara jag och AG kan få igenom vår idé om vilka bilder vi ska använda så kommer det att bli perfekt, ett helt nytt koncept för oss. Mötet var klart redan på eftermiddagen så jag åkte iväg för att träffa NI på Södermalm direkt efteråt.

Det är lustigt hur det är med vissa personer. Jag och NI har knappt haft kontakt på ett helt år, sedan sist jag var nere i Skåne och hälsade på SSH. Vi hade inte jättemycket kontakt ens när vi jobbade ihop, även om vi arbetade väldigt intensivt tillsammans med säljtävlingsresor och en del annat. Men igår var det som att träffa en riktigt nära vän. Vi pratade i munnen på varandra, berättade om allt som hänt i våra liv sedan sist, pratade om gamla kollegor och allt annat. NI såg ut att må jättebra nu och hon sa att hon gjorde det också. Jag lovade att snart komma ner och hälsa på henne i Lund och självklart har hon en sängplats hos mig också när hon vill passa på att åka hit.

Jag har äntligen ringt till US också. Tyvärr svarade han inte men jag lämnade ett meddelande till honom. Jag räknar inte med att han kommer att ringa tillbaka, jag bad honom inte att göra det heller. Men UP berättade att US hade frågat om oss två och att han hade låtit glad när UP sa att vi brukade träffas. Jag antar att jag äntligen har lyckats placera US i kompisfacket, och då kan jag också till slut tycka om honom igen, som vän, för som vän vet jag att han ändå har mycket att ge.

På kvällen körde jag ett jobbigt spinningpass. Det var inte riktigt så roligt som det brukar vara, eller så var jag bara inte på rätt humör. Kvällen tillbringade jag i soffan med en stor bit av chokladtårtan från min födelsedag. Den var nästan ännu godare idag.

2006-12-06

Födelsedag!
Idag fyller jag år! Det känns som vilken dag som helst. Stressigt på jobbet, bussen kom inte i morse, det vanliga. Första gratulationen kom från ST strax efter tolvslaget och nu på morgonen har både mamma och UP ringt och R har mailat också. Roligt att folk ändå kommer ihåg mig!

I kväll kommer mamma och C på middag och frusen chokladmoussetårta med passionsfrukt som jag gjorde i söndags. Hoppas den är god!

S har skickat inbjudan till nyårsfest. Jag får se hur jag gör. Jag är inte så social nu utan vill helst bara vara hemma och göra så lite som möjligt, men det kanske hinner ändra sig till nyårsafton. Igår satt jag länge i telefon med UP, vi pratade om resor. Förhoppningsvis kan vi boka in något i början av 2007, Brasilien hoppas jag på att det blir. Det vore härligt och välbehövligt, och jag tror också att det vore väldigt roligt att resa med UP. Det slår mig att i andra relationer har jag inte vågat planera in saker ens bara några månader framåt i tiden så här pass tidigt i relationen, men med UP känns det inte som att det är något konstigt. Det är klart att vi ska göra det här tillsammans! Det är ingenting att tveka på längre. Så känns det nu, till slut.

2006-12-05

Äntligen
Idag fyller TT 35 år! Hon är min allra äldsta vän och när vi växte upp brukade vi alltid prata om att vi hette nästan samma namn och var födda med exakt ett års och en dags mellanrum. Det var vår "grej".

UP kom över till mig igår. Det känns så bra med honom nu! Vem hade kunnat ana det? Första gången vi träffades tyckte jag att han var trevlig, så pass trevlig att både jag och M reflekterade över det efteråt. Men inte mer än så... Nu är det redan som att vi alltid har känt varandra. Som att det alltid har varit precis så här. Det är konstigt, för han passar ju inte alls in i min mall, men det är bra också. Det fungerar och mer därtill. Ingen av oss är perfekt, men det behövs inte heller. UP får mig att må bra, all oro och stress och osäkerhet bara rinner av mig. Jag vet inte om jag någonsin har haft en relation där jag har skrattat så mycket som jag gör med UP, eller där vi redan från första stund har varit så här helt och fullt öppna och ärliga, pratat om allt och lite till från det att vi först lärde känna varandra.

Birkakryssningen var bara början. Så roligt som vi hade då! Sprang runt och var fnissiga och snodde vin i taxfree-shoppen, dansade oss svettiga, pratade och pratade och pratade... Jag kommer ihåg något som hände mitt i natten. Vi stod ute på däck och UP skulle peka ut någon stjärna för mig, eftersom det var så stjärnklart och vackert den natten. Han pekade och förklarade gång efter gång men jag såg den inte. Det slutade med att vi skrattade så att vi knappt kunde stå upprätt...

Det känns bra nu, det känns riktigt, riktigt bra!

2006-12-04

Att räcka till
Nu har det gått en dryg vecka sedan jag och UP blev ett par - för det är vi väl nu? Jag antar det i alla fall. Min panik har börjat lägga sig. Jag har insett att det kanske inte är så farligt ändå, och framför allt har jag fått lite perspektiv efter att ha träffat de andra killarna i fredags. Jag har kunnat jämföra UP med dem och insett att jag inte skulle vilja byta, att ingen av dem har något att erbjuda mig. Jag är inte där till 100% ännu men jag tror och hoppas att det kommer att växa fram allt mer.

UP överraskade mig i fredags när vi stod och pratade med KH och hon frågade om vi inte hade lust att komma till henne och JD på middag någon kväll. Jag tyckte att det lät jättetrevligt men UP hade tydligen blivit förskräckt över hennes förslag. Han hade börjat tänka på läskiga parmiddagar och frågade mig upprört vad jag egentligen hade sagt till KH om oss. Sanningen är ju att jag knappt har sagt någonting alls, men jag blev ändå förvånad över att han reagerade så starkt. Jag som trodde att UP var så lugn och säker på sin sak, så visade han sig vara precis som jag. Jag vet inte om det är bra eller dåligt.

Jag träffade PH och JP i lördags kväll och de frågade ut mig förstås, men jag insåg att jag inte längre hade lust att berätta något för dem. I stället höll jag inne med detaljerna och sa bara att det kändes bra. Att jag bara behövde jämföra UP med de andra för att inse att jag inte vill ha någon av dem, för att jag vet vad de går för, och jag vet att de inte är för mig. Däremot är jag fortfarande inte säker på att jag är den bästa för UP. Jag vet fortfarande inte om vi verkligen passar ihop, om jag verkligen är rätt. Jag har fortfarande alldeles för mycket osäkerhet i mig, alldeles för dåligt självförtroende i de här frågorna, för att kunna vara säker. PH säger till mig att inte oroa mig, men jag svarar bara att jag har varit med om så mycket nu så att ingenting längre förvånar mig. Jag förväntar mig vad som helst, även från en kille som UP. Han har sovit hos mig tre nätter i rad i förra veckan och ändå känner jag mig osäker på honom, på vad han vill och känner. Osäker på om jag räcker till, på om jag är bra nog, på om jag verkligen kan göra rätt och vara rätt för honom.

JSk har bjudit in till glöggfest på sitt kontor på fredag. Jag har inte den minsta lust att gå dit. Det är ju fest hos KH och JD på lördagen och egentligen vill jag helst av allt bara vara hemma på fredagen, bara inte göra någonting alls. PH bjöd med JP till glöggen i lördags när vi träffades och jag tänkte för mig själv att den fredagen kommer att bli som de andra fredagarna. UP kommer att ägna all sin uppmärksamhet åt PH, kanske även åt JP, för han är ju en sådan person, social och utåtriktad, och jag kommer att känna mig överflödig och bara söka efter första chans att få gå därifrån. Det är inte likt mig att agera så, men jag kan inte riktigt släppa den där känslan heller. Jag kommer inte att kämpa för UP. Jag kommer inte att göra som jag alltid har gjort förut och vända ut-och-in på mig själv för att vara perfekt för honom, för att få behålla honom. Han får ta mig för den jag är eller låta bli. Jag kommer inte att kämpa för hans uppmärksamhet och intresse utan märker jag att jag inte får det jag behöver så låter jag honom hellre gå. Jag orkar inte göra samma resa en gång till. Så jag säger som jag har sagt till alla som har frågat - det känns bra men vi får se vad som händer.

2006-12-04

True lies och nollställda känslor
I fredags hade jag en omtumlande kväll. Det hade kommit olika bud om after work på Amaranten och jag såg fram emot det med blandade känslor. Vissa personer såg jag verkligen fram emot att träffa, andra hade jag helst sluppit. UP övertalade mig att gå med en sväng till Undici med JSk och en tjejkompis först så vi möttes upp där. Det var trevligt sällskap men jag hade tankarna på annat håll. På vägen till Kungsholmen pratade vi lite om hur folk skulle reagera över att se oss två komma dit tillsammans. Det visade sig att varken UP eller jag direkt hade sagt något till någon om oss men jag tänkte att det är väl knappast någon som blir överraskad, de vet ju att vi känner varandra så varför skulle inte vi kunna dyka upp tillsammans? Men så fel jag hade.

På Amaranten var hela det gamla gänget, JN, US, ANs, UW, JD, MB, LT och många fler. Jag hade haft ångest över att träffa US eftersom jag inte visste hur jag skulle reagera på honom. Men där var han och jag kände - ingenting. Jag kände ingen vrede, ingen sorg, ingen attraktion - bara ett helt lugnt konstaterande att jaha, där är han. Jag kramade om honom och sa att jag var glad att se honom, och jag kände att jag faktiskt nästan menade det också.

ANs högg tag i mig direkt när jag kom och kramade om mig. Han kastade en blick mot UP och flinade åt mig.
"Är ni tillsammans eller?" frågade han och jag bara log och sa att han inte skulle fråga så mycket. Men det var svar nog, det visade sig att i stort sett alla hade vetat om i flera veckor att jag och UP var ett par - trots att ingenting hade hänt förrän förra helgen. ANs berättade att US av alla människor hade sagt att det nog kunde bli något mellan mig och UP, att vi verkade vara en match made in heaven. Den ende som inte verkade fatta någonting var MB. Han var på sitt flirtigaste humör, gav mig massvis av komplimanger och frågade gång på gång varför jag aldrig ringde till honom, så jag lovade att göra det. ANs frågade mig hur det kändes att se US och jag svarade helt ärligt att det faktiskt inte kändes något speciellt alls.

Efter en stund sa JD att de som ville var välkomna hem till honom på en drink, så jag, UP, MB, LT och några killar till följde med hem till honom. Hade det varit som förr så hade jag valt att stanna kvar på Amaranten med US, ANs och JN, men nu valde jag bort dem. De andra killarnas sällskap ger mig så mycket mer, får mig att må så mycket bättre. UP följde med också men jag hade gått med JD även om UP hade valt att stanna kvar på Amaranten.

Det blev riktigt roligt hemma hos JD. Vi satt i soffan och drack drinkar och pratade och jag njöt i fulla drag av sällskapet. Det kändes bra, väldigt bra att vara där med dem. Killarna höll på och skämtade om vem som var kåtast på Kungsholmen och kom fram till att det måste vara JD. Så sa någon av dem att den som var kåtast i Vasastan var i alla fall US. Vid någon period hade han tydligen haft sporadiskt sex med tjejen en trappa upp, en trappa ner, grannen på samma våning och vem vet hur många fler. Jag och JD höjde menande på ögonbrynen mot varandra och skålade i samförstånd. Jag är så innerligt glad att jag aldrig blev en av US' tjejer, att han aldrig fick mig dit han ville.

Lite senare på kvällen dök JN upp hos JD. Han var ganska berusad och först tänkte jag att det ändå var roligt att träffa honom igen, men sedan förstörde han alltihop. Han tog mig avsides och började prata om mig och US. Han sa att han hade sett mig titta på US tidigare på kvällen och att jag hade sett så kär ut, och så ledsen över att US inte var kär i mig. Jag märkte på JN att han inte trodde mig när jag talade om att han hade fel. Han sa att han ju hade försökt få mig att backa undan förut men att jag inte hade velat lyssna på det. Att han minsann inte hade sagt ett ord om mig till US och att han hade låtit bli att höra av sig till mig, eller att svara när jag hörde av mig, för att han i första hand måste vara lojal mot US. Och jag bara tappade hakan över hans ord.

JN serverade sina lögner vackert upplagda på silverfat, men inte desto mindre var det lögner han kom med. Ingenting av det han sa var sant. För under hela min historia med US har JN inte gjort annat än att ständigt uppmuntra mig.
"Ring honom, gör si, säg så, det är klart att han är intresserad av dig, du får inte ge upp..."
US har själv talat om för mig att JN gång på gång har sagt åt honom att satsa på mig, att jag är en sådan bra tjej och att det skulle fungera så bra. Att han har agerat som en oombedd matchmaker mellan oss båda. Och jag vet lika bra som alla andra att US aldrig någonsin skulle be JN att sluta ha kontakt med mig för att vara lojal. US är inte en sådan person. Han är tanklös och egoistisk och hänsynslös, men han är inte beräknande eller elak och han skulle aldrig bry sig om huruvida JN och jag har kontakt eller inte. Det är inte hans stil, det är inte hans sätt att agera. JN har förvandlats från en god vän till en fullständig besvikelse för mig. Jag kan fortsätta umgås med honom, men som det känns nu kan jag också lika väl låta bli.

2006-12-04

Cocooning
Det har varit så underbart skönt att vara ledig ett par dagar extra som jag var i förra veckan. Det behövdes. Jag är inte på långa vägar helt utvilad, men det har gjort stor skillnad bara att ha den där extra tiden utanför jobbet. Jag har shoppat massor, hälsat på hos mina föräldrar, varit på massage, träffat vänner, tittat på lägenheter, fixat saker hemma... hunnit med en hel del faktiskt.

Jag märker på mig själv nu att jag inte är lika angelägen om att vara social som jag har varit tidigare under året. Jag har inte samma behov av att prata med människor, av att ha sällskap. Det räcker utmärkt att bara vara hemma, det är nästan så att det är det jag helst vill göra. Bara sitta i soffan med katterna och vara och koppla av och koppla bort.

Jag har fortfarande en hel del sparad semester så jag tror att jag ska ta ut några dagar vid jul och nyår också. Det är lika bra att passa på att ta ledigt när jag kan. Det ska bli riktigt, riktigt skönt!