2006-12-11

Våga tro på framstegen
Jag har mycket i huvudet nu. Många tankar och funderingar, stressmoment och saker som tar upp min tid. Mitt i allt det här finns UP och jag är så glad att han finns. Det känns riktigt, riktigt bra med honom. Det är svårt att förklara skillnaden men jag har ett lugn i mig med UP som jag inte har känt på väldigt, väldigt länge.

Jag tror att om det är något som kan förstöra det som vi håller på att bygga upp nu, så är det bara jag själv, min osäkerhet och all rädsla som jag känner. Jag antar att jag inte riktigt känner mig bra nog för det här, att jag inte kan förstå att UP ska vilja vara med just mig. Han har massor av tjejkompisar och varje gång jag ser honom med någon av dem, oavsett om det är någon jag känner eller inte, så kommer tankarna att han kanske i stället borde vara med henne, eller med någon som henne. Att den där tjejen som han står och pratar med nu är roligare, sötare, smartare, intressantare, mer spännande och lättsam och oförutsägbar. Att hon, vem hon än är, är allt det där som jag aldrig kommer att vara. Varför ska han välja just mig när det finns så många andra? Jag måste hitta ett sätt att komma förbi de här tankarna, men det är svårt för de är så djupt rotade i mig. Jag har blivit dumpad och bortvald och ratad så pass många gånger så jag kan inte riktigt inse att det här kanske är en person som faktiskt vill, med mig.

Och mitt i all min osäkerhet går det ändå framåt. Vi lär känna varandra en bit i taget. Pratar mycket, skrattar mycket. Vi är lika och olika. Har mycket gemensamt och mycket som skiljer oss åt. Men det fungerar faktiskt. UP får mig att må bra som jag inte har gjort på länge. Jag måste bara våga tro på det också.