2006-12-04

Att räcka till
Nu har det gått en dryg vecka sedan jag och UP blev ett par - för det är vi väl nu? Jag antar det i alla fall. Min panik har börjat lägga sig. Jag har insett att det kanske inte är så farligt ändå, och framför allt har jag fått lite perspektiv efter att ha träffat de andra killarna i fredags. Jag har kunnat jämföra UP med dem och insett att jag inte skulle vilja byta, att ingen av dem har något att erbjuda mig. Jag är inte där till 100% ännu men jag tror och hoppas att det kommer att växa fram allt mer.

UP överraskade mig i fredags när vi stod och pratade med KH och hon frågade om vi inte hade lust att komma till henne och JD på middag någon kväll. Jag tyckte att det lät jättetrevligt men UP hade tydligen blivit förskräckt över hennes förslag. Han hade börjat tänka på läskiga parmiddagar och frågade mig upprört vad jag egentligen hade sagt till KH om oss. Sanningen är ju att jag knappt har sagt någonting alls, men jag blev ändå förvånad över att han reagerade så starkt. Jag som trodde att UP var så lugn och säker på sin sak, så visade han sig vara precis som jag. Jag vet inte om det är bra eller dåligt.

Jag träffade PH och JP i lördags kväll och de frågade ut mig förstås, men jag insåg att jag inte längre hade lust att berätta något för dem. I stället höll jag inne med detaljerna och sa bara att det kändes bra. Att jag bara behövde jämföra UP med de andra för att inse att jag inte vill ha någon av dem, för att jag vet vad de går för, och jag vet att de inte är för mig. Däremot är jag fortfarande inte säker på att jag är den bästa för UP. Jag vet fortfarande inte om vi verkligen passar ihop, om jag verkligen är rätt. Jag har fortfarande alldeles för mycket osäkerhet i mig, alldeles för dåligt självförtroende i de här frågorna, för att kunna vara säker. PH säger till mig att inte oroa mig, men jag svarar bara att jag har varit med om så mycket nu så att ingenting längre förvånar mig. Jag förväntar mig vad som helst, även från en kille som UP. Han har sovit hos mig tre nätter i rad i förra veckan och ändå känner jag mig osäker på honom, på vad han vill och känner. Osäker på om jag räcker till, på om jag är bra nog, på om jag verkligen kan göra rätt och vara rätt för honom.

JSk har bjudit in till glöggfest på sitt kontor på fredag. Jag har inte den minsta lust att gå dit. Det är ju fest hos KH och JD på lördagen och egentligen vill jag helst av allt bara vara hemma på fredagen, bara inte göra någonting alls. PH bjöd med JP till glöggen i lördags när vi träffades och jag tänkte för mig själv att den fredagen kommer att bli som de andra fredagarna. UP kommer att ägna all sin uppmärksamhet åt PH, kanske även åt JP, för han är ju en sådan person, social och utåtriktad, och jag kommer att känna mig överflödig och bara söka efter första chans att få gå därifrån. Det är inte likt mig att agera så, men jag kan inte riktigt släppa den där känslan heller. Jag kommer inte att kämpa för UP. Jag kommer inte att göra som jag alltid har gjort förut och vända ut-och-in på mig själv för att vara perfekt för honom, för att få behålla honom. Han får ta mig för den jag är eller låta bli. Jag kommer inte att kämpa för hans uppmärksamhet och intresse utan märker jag att jag inte får det jag behöver så låter jag honom hellre gå. Jag orkar inte göra samma resa en gång till. Så jag säger som jag har sagt till alla som har frågat - det känns bra men vi får se vad som händer.