2006-11-29

Panik
Äntligen har jag fått det jag har velat ha hela tiden. Jag har mött en människa som har allt. Han är precis sådan som de andra, tidigare aldrig var och aldrig kunde bli. Jag hoppades in i det sista att de alla skulle visa sig vara så mycket bättre än de verkligen var. Men det hände ju aldrig, inte förrän nu. Nu finns han här. Och jag får panik.

Jag blir galen på mig själv över det här. Äntligen stämmer det ju. Och jag klarar det inte. Jag börjar leta fel. Jag känner mig instängd och fångad. Han pratar om "vi" och jag vägrar förstå vad han menar, för det finns inget vi, inte ännu, inte redan. Det går för fort för mig. Jag kan inte göra som han gör och bara kasta mig rakt in i en relation med huvudet före. Jag fungerar inte så. Jag måste få tid att vänja mig vid tanken först. Vi har gjort allt rätt den här gången. Umgåtts massor. Lärt känna varandra, haft kontakt varje dag i stort sett sedan vi först lärde känna varandra. Det har vuxit fram en liten bit i taget och jag har kommit fram till att det här är bra, att det stämmer, att det äntligen kommer att fungera. Att jag verkligen vill.

Och så vågar jag inte. Han finns här och jag får panik. Jag behöver mer tid. Och jag blir galen på mig själv för att jag överhuvudtaget har de här tankarna. Jag får inte förstöra det här bara genom att vara rädd, för det vore oförlåtligt. Jag måste bara hitta ett sätt att hantera det.